Sexbomben och jakten på empiri

36 kommentarer

Man måste faktiskt skutta lite av glädje när man får sin första vuxenoverall, visst? Jag hade eventuellt även gjort det om det inte hade varit så rackarns varmt att stå framför kaminen och outfitta den. Men jag dabbade lite ungdomligt, det syns väl?

Alltså jag älskar den, trots att den är så orimligt osmickrande för figuren. Det kommer vara omöjligt att frysa för inget sticker ut. Eftersom det är en sovsäck för sådana där friluftsmänniskor man lätt hittar i nabolandet. Som syrran. Hon tältade med man och barn i helgen och de bor på ett jävla fjäll. Norge alltså, gå på tur – aldrig sur. Jag hade varit skitsur om jag hade tältat i minusgrader.

Jag är en Teletubby. Och eventuella hånfullheter kommer rinna av mig som vatten på en gås.

MEN. Nu måste vi språkas vid om viktigare saker. Enlisailivet upplyste i kommentarerna att hon får UNDERKLÄDER av sin man. Första tanken var “det måste vara jävligt ovanligt”, andra tanken var “det är det nog inte, det är bara min snubbe som är värdelös???”.

En ENDA gång har jag fått ett par trosor, det var cirka tusen år sedan och de var ungefär lika stora som ett frimärke och så var det givetvis ett lagom stort hål över blädderverket där nere.

Jo, jag fick en miniliten sjuksköterskedräkt i vaxplast ungefär samtidigt. Om det nu räknas som typ underkläder. Aldrig att han skulle köpa en rar liten (jättestor) trosa till mig, och behå skall vi inte ens prata om. Faktum är att han inte har den blekaste aning om vad jag har för storlek på någotdera. Jag misstänker att han inte ens vet hur behåstorlekar ser ut, förutom kupor möjligen. Det gillar ju män att tala om i en viss ålder som är bra mycket lägre än nästan 50. Inte heller fattar de att kuporna är ointressanta om man inte VET att det finns ett annat mått som styr också.

Men jag skall fråga när han han har vaknat, han “hade lagår’n” igår och det var tydligen mycket att pyssla med för det blev sent. Bara för att se om han verkligen är så clueless som jag inbillar mig.

Nu är jag ju såklart asnyfiken, eftersom man alltid utgår från sig själv. Och här händer det aldrig.

Hur har ni det? Hur har ni haft det i tidigare förhållanden? Åh så spännande!

Jag konstaterar bara iskallt att jag enbart varit tillsammans med sopprötter.


Postat 8:22 i Funderingar, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Shopping av
36 kommentarer

Riddaren av det Klapprande Durkslaget

21 kommentarer

Ni vet han som älskar att handla? Oavsett om det är på Gekås eller på Kina-Geek (Geek är samma som Wish, men jag har ingen aning om anledningen till att det finns två olika namn och två olika appar – det är i alla fall samma saker som säljs).

Ibland köper han riktigt bra saker och ibland köper han helt omdömeslöst. Som när det landar en maskeraddräkt i form av en stor Kalle Urban Kalle med inbyggd fläkt så inte kulorna och själva toppen skall rasa ihop. Tack och lov kissade katten på den så jag kunde slänga den utan knotande make. (Hade inte hon kissat på den hade jag antagligen gjort det själv.)

Det här ber jag om ursäkt över att jag inte direktrapporterade när han, lite stolt över fiffigt inköp, kom hem förra veckan. Jag tog kort på honom direkt, men glömde berätta. Hur jag nu kunde glömma det?

“Kolla vilken skitbra grej jag köpte!”, deklamerade maken förtjust medan han plockade upp något stort och rött ur en påse.

“Det är som en helt vanlig skål. Som om vi gör sallad (VI??), så skär vi bara upp allt och slänger i skålen. Sen när man är klar med allt fäller man upp den HÄR och sköljer av allt samtidigt”, fortsatte maken entusiastiskt medan han fällde upp den DÄR för att visa. Och det enda jag såg framför mig var en hjälm. Så jag tog ifrån honom skålen och tryckte ner den över skallen på honom.


(Ursäkta romantiskt filter, jag försökte kompensera för grynig bild pga dåligt ljus.)

Sedan fällde jag ner den där och plåtade honom en gång till.


“We are the Knights who say NI!”

När jag har börjat acceptera skålhjälmen som något slags durkslag är den säkert superduperbra, men just nu är det alldeles för mycket Monty Python över den. Medan jag då googlade riddarhjälm för att se om en dylik skulle fungera som hjälmskål istället för skålhjälm hittade jag mer än så.

Men givetvis kan man vända på steken.


Den kan ha varit silverfärgad på originalbilden och jag kan ha färgat den röd för autenticitetens skull. Men det ser ju alla att det där är en skål? Maken har säkert kvar någon guldfärg från tiden med betonglejonen om han känner behov av multifunktionell skål.

Inte nog med det. Jag hittade även virkbeskrivning.


Konstigt nog inte sprejade med silverfärg?

Det är ju annars det lättaste sättet att se om en riddarrulle har låg eller hög budget. Mycket pengar, riddarna har riktig ringbrynja och rustning. Lite pengar, brynjan är rätstickad och silversprejad. Lägst budget måste ju vara om de även har virkad hjälm.

Det är däremot högst oklart om den virkade varianten fungerar som något slags durkslag? Det känns fullt möjligt, men kanske inte lika bra som salladsskål. Själv blir jag orimligt sugen på att virka och kanske ha som tehuva. 

Om den är effektiv som durkslag borde mer vara en garnfråga?

Ifall man även undrar om jag har sömnsvårigheter inatt är svaret ja. Det finns väl ingen tid på dygnet så ypperlig för funderingar över dumheter som mitt i natten, ackompanjerad av snarkningar från två hundar och en make?

Men skålen ter sig mindre dum för varje bokstav jag skriver och alla kommer få tehuva i julklapp.

Trevlig helg då?

Och “skål”!


Postat 1:57 i Funderingar, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Shopping av
21 kommentarer

NU förstår man ju varför det gick som det gick

13 kommentarer

Igår gjorde jag det där jag har skjutit upp cirka 334 dagar. Vet ni, det där ordspråket stämmet inte alls, att om man skjuter något på morgondagen gör någon annan det till slut. 334 dagar senare gav jag mig på kartongerna i ladan som stått sedan flytten.

Vetskapen att innehållet i 99 % av lådorna var tåliga saker har gjort det okay att prokrastinera, för alla klädkartonger och annat man inte vill ha möss ätande och bajsande på, står utspridda på övervåningen på torpet. Däremot visste jag att maken hade missat en låda eller två med lakan och kläder. Det var alltså dags igår. Den kallaste dagen hittills. Om man nu ändå skall lida kan man göra det ordentligt tänkte jag.

Det blev gjort och jag hittade min dagbok från 1982 till 1988. Vilken skatt. Kär var jag hela tiden, men objekten varierade från en dag till annan.

Dessutom konstaterade jag att det är ett smärre mirakel att jag är gift, för mina skills när det handlar om att flirta lämnar allt att önska. Har aldrig kunnat, kan inte nu. Är mer av sorten som antingen blir ihop med någon jag redan känner och är kompis med eller så uppför jag mig som Papphammar framför den stora kärleken.

Det är ju bara att läsa här. Jag var 14 och dödskär. Hade samlat mod för att sätta mig bredvid objektet för min ömma låga enbart för att han satt med två av mina klasskompisar. Sen lämnade de bänken och jag blev kvar ensam med den vacrkre.

fullsizerender-jpg-3

Det enda jag hasplar ur mig är en fråga om att få låna 35 spänn?

Till vad? Det är det enda som går runt i skallen på mig nu. Behövde jag ens låna?

Och sedan få svaret att han inte kan för alla pengar han har skall han ha till sprit (det var Sune & Doris helgen efter).

Vi pratar om kidsen idag. Jag var 14 och han var 15 och vi var högst normala tonåringar där vi bodde. Vi har även blivit ganska trevliga och normalbegåvade som vuxna.

Men kär var jag i honom. Nästan varje dag hela åttan. Enligt dagboken var han även ganska snäll mot mig ibland och skjutsade hem mig på både cykel och moppe om vi var långt hemifrån. Det närmsta jag kom var en slaskig folkölskyss som jag inte tror att han minns, men som jag vårdar ömt i minnet.

Faktum är att jag inte ens tror att han visste om att jag kastade trånande blickar varje dag.

Ibland trånar jag lite fortfarande för han exakt den båten jag vill byta vår till. Och inte en enda spetsgardin.

// Victoria 14 år

fullsizerender-jpg-2


Postat 16:47 i Funderingar, Klimakteriekossan av
13 kommentarer

När vi liksom ändå pratar om det

56 kommentarer

Den här sushifisken …

IMG_1520

… där det till och med står i beskrivningen att det är en PATHETIC EXCUSE FOR A POKÉMON.

Trots det är det den enda, såvitt jag vet, som kräver 400 candy för att man skall kunna evolva.

Jag vet om en person som har samlat så mycket sushifisk att han faktiskt har evolvat och det känns nästan som en vandringssägen eftersom det är en kompis till en kompis. Eller en bekant till en bekant till en kompis. Det har väl lika hög trovärdighet som råttan i pizzan, men trots det tror jag på det just den här gången. För att jag vet vem evolvaren är och det är sjukt troligt att just han skulle kunna göra en sådan sak.

För egen del är jag ingen master of Pokémon utan högst medelmåttig på level 16 och jag har 66 stycken Magikarp-candy. Därtill har jag 59 olika Pokémons, men jag har sett 60. En drog som en avlöning när jag försökte fånga den. Sådant är så jäkla taskigt.

Man skulle kunna säga att jag behöver en hel del halvdöda fiskar till för att kunna evolva.

Nu vill jag veta om någon av er har gjort det och så vill jag ju såklart veta mer saker. Vilken level är ni på, hur många olika Pokémons har ni och vilket team tillhör ni.

Vi behöver prata mer om det här känner jag. För de är ju trots allt rackarns söta. Nästan alla i alla fall. Det finns ett par stycken som är riktigt riktigt ugly.

Det ryktas att det skall komma en uppdatering så småningom så man kan börja byta Pokémons med varandra, precis som kidsen gjorde med samlingskorten för ett gäng år sedan. Det vet inte jag hur man gjorde eftersom jag är åt skogen för gammal för att ha koll på det. Men om man får lov att anta så gör jag det och mitt antagande är att det kanske funkar ungefär som när man hade album med gnuggisar väldigt tidigt 80-tal?

Då är det väl kanske tur att jag har svårt för att byta in de som jag tycker är sötast, det vill säga alla som är blå och rosa? Och så har jag sparat alla mina Mr. Mime, eftersom den är rosa och helt vansinnigt trippad. Den lär vara eftertraktad om man inte behöver sitta i samma rum om man skall byta, för den är regionsbaserad och finns bara i Europa (om man inte sitter i Asien, Nordamerika eller Australien och har turen att få den i ett ägg). Det finns såklart en som man bara kan få i Asien (Farfetch’d), en i Nordamerika (Tauros) och en i Australien (Kangashkhan).

Ja, jag älskar spel. Jag blir glad av spel. Särskilt spel som man spelar med hela världen och som man skulle kunna säga händer i realtid. Ännu mer gillar jag rollspel online, men nu finns det inget sådant som lockar mig. Det här är enkelt, kul och det är ännu roligare att man faktiskt inte kan sitta inomhus om man vill spela det. Ett socialt datorspel, som inte bara är socialt på spelservern utan bland riktiga människor. Som bonus är det inte särskilt elakt. Det känns synnerligt oelakt att putta ner någon från en slags gympiedestal och man kan inte skriva taskiga saker till andra människor.

Man blir ju alldeles entusiastisk!

Men det finns de som är ännu mer engagerade om man nu skulle råka tycka att jag lägger för mycket krut och bokstäver på spelet just nu.

Läs den här artikeln. Jag vet inte riktigt om jag skall bli imponerad eller chockad.

Ingen aning – även om det lutar åt att bli imponerad. Kanske.

Artikeln får mig i alla fall att vilja ha en ny Onepiece.


Postat 16:06 i Funderingar, Klimakteriekossan av
56 kommentarer

Poesi och flygplan (BOKTÄVLINGEN)

6 kommentarer

Alla säger ett unisont “DET var på tiden, hur långsam får man vara egentligen?”.

Hundarna åt upp läxan? Svarar jag. Sedan säger jag förlåt såklart. Det borde inte tagit en månad.

Juryn har i alla fall kommit fram till ett beslut, och det var inget lätt beslut enligt Bokhandlerskan. Poesi är inte alltid lätt och den vinnande dikten lyder som följer:

Kära Agnes!
Med örat mot väggen mot psykopaten,
känns det fint att finnas en dag till?

När man läser den utan parenteser och författare och allt det där får i alla fall jag lite skrämselgåshud. Till och med ganska mycket skrämselgåshud.

Författarinnan till gåshudsdikten var Ella-Bella Messerschmitt och jag har mailat idag.

Det finns en nästan lika rysligt bra tvåa, för det var tydligen svårt att välja mellan Ella-Bellas och den andra. Men än så länge behåller jag den andra dikten för mig själv.

Och nu vill jag att ni skall lyssna noga, för en av anledningarna till att det tog lite tid och att hundarna åt upp tävlingsresultaten var att vi velade lite fram och tillbaka med prisutdelningen. Författaren är nämligen en rätt cool snubbe som har gjort mer saker än vad vi andra möjligen funderar över och en del av sakerna är även märkligt motsägelsefulla.

Nabrink1 copy

Märkligt är nog nyckelordet. Och oväntat kan tyckas. Han har varit bankdirektör, pilot och racerförare, och säkert en himla många fler saker. Nu är han läskighetsförfattare.

Mikael hade en tanke om att ha prisutdelning i ett flygplan med vinnaren, Bokhandlerskan och mig. Eller samma laguppställning fast prisutdelning på udda fik. Det hade varit fantastiskt roligt, om det inte lite stupade på att folk inte bor i just vår kommun.

Men då tänker jag så här. För mig är det ett pris i sig att vinna något och få det överlämnat i ett flygplan. Om vi skulle ha en sådan boktävling med de premisserna, är det något som skulle locka er att komma hit för mottagande vid eventuell vinst? Det vill säga, skall vi ha en sådan tävling? Nu när jag har läst Psykopaten vill jag såklart hemskt gärna att han skall följa med också. Den otäcke omslagspojken alltså.

Vad tror vi om det? Att inte bara vinna en bok, utan även dejt med författaren och en flygtur?

Det kräver ju en del, av alla inblandade, så nu vill jag ha massor av svar för att i så fall genomföra det.

I just den här tävlingen blir alltså priset “bara” boken som det var tänkt från början och ett stort grattis till Ella-Bella (du har fått mail).

I nästa tävling kan det bli lite hur som helst?


Postat 17:01 i Funderingar, Klimakteriekossan, Tävling Schmävling av
6 kommentarer