Tankini och en studie i nervsammanbrott

18 kommentarer

Min kärlek till baddräkt är inte stor, man skulle till och med kunna drista sig till att säga att den är icke-existerande, för jag vill ha bikini. Trots att jag kanske inte riktigt passar lika bra i bikini nu som jag gjorde för tiotalet år sedan. Baddräkt är bökigt om man behöver gå på toaletten och om man skulle råka vilja få lite färg på magen är det ju bara att glömma. En baddräkt går inte att rulla upp, för om man rullar upp den får man sol där man aldrig haft solsken förut.

Då lärde Helene Hogengård mig att det fanns något som hette tankini. För oss med lite muffinmage som varken vill gå omkring med just magen i vädret eller använda baddräkt. Gissningsvis en inkörsport till de tyngre drogerna i form av burkini när den dagen kommer och man inte vill visa något alls.

Helene visade mig en hel hög med tankinis i en katalog och de var skitsnygga. En bikini med extra allt som säkert har fler användningsområden om man så önskar. Jag hade inte en susning om att det fanns, utan trodde att efter att man var ung och färdig med bikinis a’la Paradise Hotel, då var man hänvisad åt farmorsbadräkter. Haha, vilken blåsning. Så var det inte och eftersom det är Helene vi pratar om så pratar vi kvalitet och storlekar för nästan gränslöst stora tuttar.

Jag fegade ur i färg- och mönstervalen och körde helsvart. Ut i det okända är det tryggt att hålla sig till kända färger. Nu vill jag ha fler. I leopard och neon. Inte nödvändigtvis på samma tankini.

Den kom tidigare i veckan och tajmingen kunde inte varit bättre eftersom jag och maken skall på spa om ett par veckor.

Idag skulle jag ta kort med maken för att det var fint väder och man nästan kunde tro att det var sommar. För att visa Helene att den satt perfekt (eller snarare, det känns som att den sitter perfekt och nu hatar jag ännu mer att det inte är sommar, men eftersom jag haft fel bh-storlek i 25 år är det ju bäst att visa och fråga) och så skulle jag visa er också. Det händer ju faktiskt att jag inte är ensam om att inte veta om att finurliga saker existerar.

Maken är en högst motvillig fotograf, det vet vi ju. Om fokus ligger på mig på ett av 300 kort skall man vara tacksam. Och han är duktig EGENTLIGEN, bara otålmodig. När jag knatade ut till ladan i tankini och Birkenstock utan att frysa ihjäl trots att det är november vilken dag som helst, visade det sig att kamrat norrman var där. Maken överlämnade uppdraget med varm hand till kamrat som är snäll och aldrig säger nej, däremot är det tveksamt om han någonsin ens hållit i fotoapparat. Han blev därmed betrodd med telefonen för att göra det enklare.

Han fick två order att förhålla sig till. Inte ha taskig bakgrund i form av sned tvättställning och röd tvättbalja utan använda sig av åkern. Hela tankinin skulle synas på fotot (överdelen alltså, det är väl bara själva överdelen som heter tankini?) Det var alltså inte ett jäkla porträttfoto han skulle ta.

Busenkelt kan tyckas.

Det var det inte och därför får ni se väldigt många tankinikort och här är det första där jag hade ställt in lite och bara satte kameran i handen på honom.

img_2549

Om man bortser från att hela tankinin syns, vilket ju är positivt, är bakgrunden inte så vacker. En huskant, en skog och en bit av en flaggstång. Inte en åker så långt ögat når. Men SER ni vad bra tankinin är?

Då drog jag båda ordrarna igen, och lät honom ha telefonen.

fullsizerender-1

Jahaja. Det första som hände. Inte hela tankinin och tvättställ med balja. Som bonus jordplätt och bit av flaggstång.

HUR SVÅRT KAN DET VARA? ÄR HAN BLIND?

Jamen tydligen? Och man ser på munnen att jag fortfarande går igenom order två.

fullsizerender-2

Dessutom blundar jag och till vänster syns en bit av tvätthängaren. Vad fan? Och jag skulle dessutom vara putslustig och visa inga muskler alls.

Men vi fortsätter. Och jag går verkligen kronologiskt. Lite tvätthängare.

fullsizerender-3

Mycket tvätthängare. IGEN.

fullsizerender-4

Som bonus, lapparna fladdrar under höger bildarm. Det begär jag inte att han skall se.

Här är det rätt bakgrund och hela tankinin syns. Med tanke på att jag vid det här laget inser vidden av bilder jag kommer få radera eftersom han tar 50 exakt likadana utan att jag har rört en fena så är jag PRUTTSUR. Och har fortfarande onödig arm i vädret.

fullsizerender-5

Och DÄR lackar jag ur över att vara på foto 407 utan att ha hunnit ens vända mig. Vilket jag talar om för honom. Och att jag kan använda knytnäven i ögat på honom.

fullsizerender-7

Ni hajar hur snabbt han bränner av massvis med bilder med tanke på att han fortfarande plåtar medan jag skäller?

fullsizerender-8

Sedan fäller jag ner armen och ser totalt bat shit crazy ut.

fullsizerender-9

Maken framstår som ett proffs, bästa norska kamraten försökte och jag trivs bättre bakom kameran för jag vantrivs framför den när jag måste dirigera samtidigt.

Men tankinin är riktigt bra och nu längtar jag efter spa-helgen.

Sedan gick jag in och raderade 500 bilder, somnade lite på soffan, vilket tydligen är mitt nya numera. Jag som aldrig sover dagtid har gjort just det två dagar i rad. Säger kroppen att den är trött så lyssnar jag. Det är ny och underlig känsla.

När jag somnade satt maken och kollade på tv, nu är han inte inomhus alls. Först skall jag kika i ladan och sedan är det läggdags.

Imorgon skall jag och mamma till mormor och med tanke på det generella humöret kan det vara bra att vara utvilad.

Visste ni vad en tankini var?


Postat 21:51 i Foto, Klimakteriekossan, Shopping av
18 kommentarer

Känsla för bild

8 kommentarer

Korta veckor suger gammal träballe. På ren svenska.

Och idag blev jag på så dåligt humör att jag blev tyst. Kardinalregeln ni vet, inte blogga i affekt. Om jag fortfarande är affekterad imorgon måste jag nog skriva ändå. För att rensa avloppet lite liksom.

Med det sagt kan ni beundra ett foto som Lisa tog i måndags.

image

Det där är kärlek. Och precis som Lisan sa, det är en underbar känsla i fotot. Det skall förstoras och hängas på väggen.

Notera gärna att både jag och min lille medhjälpare sitter på fårskinnsklädd fotpall.

Det gjorde inte de fräkniga.

// Hundcoachen


Postat 20:40 i Foto, Hundarna, Klimakteriekossan av
8 kommentarer

Statistiken blir bättre och bättre

6 kommentarer

Och det hänger på pocenten Helge. Nu är jag i alla fall uppe i 80 % av flygningar utan störtlandningar. Aeroflot har helt klart fått en konkurrent, även Air New Zeeland och Finnair borde se upp. Det är ju världens säkraste flygbolag. Eller var. Vem vet vad som händer när vi fått pyssla med det här ett tag.

Igår åt vi påsklunch på ön och jag hade högtflygande (höhö) planer på att glida över havet. Det skulle visa sig att modet inte fanns där trots allt. Men vi var i alla fall i närheten och lekte. Det var ju det där med läsa manual-vägran och ingen av oss har kommit till säkerhetskapitlet i boken än. Faktum är att vi inte har kommit till något kapitel i manualen eftersom vi båda hyser viss aversion mot att läsa manualer.

Sedan skulle det även visa sig att drönaren var en väldigt bra barnrastare. Barnen sprang som vettvillingar efter den trots att den var minst tio meter uppe i luften. Oerhört bra gympalärargrej om man har barn som tillhör linslusgenerationen.

Vi har givetvis hur mycket mer film som helst, men jag fick hejda mig eftersom jag insåg att ingen annan än medverkande i filmen har intresse av att kolla på tjugo minuter film på kusin- och syskonbarn som springer i runt sommarstugan.

NÄSTA gång skall jag göra en Top Gun över havet. Nu börjar det bli lite mer stabilt.

Efter flygning och gigantisk påsklunch i pensionärskuvösen med utsikt över havet var det dessvärre dags att göra tristare saker. För alla berörda egentligen. Mormor åkte ambulans till sjukhuset på långfredagens morgon och vi trodde kanske inte att det var så mycket att orda om, alla trodde det var vätska i lungorna. Och igår åkte jag och mamma dit. Enbart för att få reda på att hon har en propp i lungan.

Inte undra på att hon var enormt piggkäck ett par veckor efter pacemakeroperationen och sedan har varit väldigt andfådd. Hon har antagligen gått med proppen sedan strax efter hon fick pacemakern och vi har trott att andfåddheten som kom har haft med cirkulationen att göra. Så var det inte. Med tanke på att hon sökt för det nästan varje vecka i flera månader kan man ju tycka att NÅGON (ingen nämnd, men absolut ingen glömd) borde ha kommit på att de kunde kolla det åtminstone.

Men nu är hon på rätt ställe i alla fall och var ungefär hundra gånger bättre redan igår. Syreupptagning gör verkligen underverk. Hon var snygg, kunde andas och hade schysst färg på kinderna.

Vi var alltså hemma sent och vi var trötta så det fanns inte mycket att säga. När jag, mormor och mamma hänger blir det lätt katten på råttan, råttan på repet och repet på … ? Äh, jag kan inte ens rätt uttryck? Vi är svåra och vi är envetna och mormor blir arg på mamma, mamma blir arg på mormor, jag blir arg på mamma och mamma får restirritation av mormor. Envetna alfahonor är en läskig kombo.

Nu skall vi åka till nya gallerian och köpa ögonskuggsborste till ömma modern och sedan skall vi laga pannbiff.

Livet är så spännande.

Men det är rätt mysigt.

Och framför allt ledigt. Jätteledigt.


Postat 13:48 i Familjen, Foto, Klimakteriekossan av
6 kommentarer

Tjej Med Koll

15 kommentarer

När jag var på trattjakt igår åkte jag via lägenheten för att hämta kameror och stativ, men jag hade tydligen lite bråttom. Jag har en ryggsäck, modell mindre, hemma där jag förvarar det jag använder mest i form av kamerahus, objektiv och laddare och så har jag en skitstor ryggsäck där jag förvarar allt som är fotorelaterat. Den sistnämnda ryggan får oftast stanna hemma eftersom den väger lika mycket som en hjullastare och det fick den göra även igår. Jag kastade bara ett getöga ner i den mindre väskan och konstaterade att innehållet var intakt och att laddarna låg där.

Fint så. Man behöver inte tio objektiv för att plåta månen.

Sedan rev jag åt mig ett stativ på vägen ut och tyckte att jag hade sådan jäkla koll. 33 år sedan sist liksom och nästa gång det är superblodmåne är jag 63 år (hej och välkommen åldersångest i kubik), det får man ju bara inte missa. Jag var laddad och riggad och hade prylarna på plats.

Alarm ställdes på 03.40 och jag låg i bingen i hyfsad tid. Sjukt nöjd med mig själv och min framförhållning.

Jag hade bara råkat förtränga ett par saker.

Först hade jag helt glömt att jag sover som en kratta när det är fullmåne. Jag sov alltså nästan inget alls och de minuter jag faktiskt sov drömde jag mardrömmar om vampyrer. Vad är oddsen att drömma om vampyrer när det är fullmåne undrar jag?

Det betyder att jag vaknade skräckslagen och badande i min egen svett en timma före alarmet och det var lögn i helsike att somna om så jag gick upp. Helt ensam. Inte en enda hund sällskapade med mig när jag rantade runt i fullt upplyst torp och blängde ut på alla eventuella monster ute i mörkret. Lampskärmen och hans polare låg kvar i sängvärmen och trynade som små grisar, de var särdeles ointresserade av att skydda sin rädda mamma.

Sedan hade jag glömt att de två kamerorna som låg i ryggsäcken var riggade för sommarturer med båt. Inte för nattliga äventyr med måne. På den ena kameran satt mitt sälobjektiv och på den andra kameran satt min fasta glugg. Ingen av dem jättelämpliga för månfotografering. Eller ja, sälobjektivet (megazoomen) skulle väl funka, med löjligt lång slutartid. Annars inte. Så det var ju HIMLA bra att jag hade ryckt åt mig ett stativ.

Om det inte hade varit fel stativ. Tripoden stod kvar hemma för jag hade ryckt åt mig det enbenta som inte är att rekommendera om man skall lattja med långa slutartider.

Då var jag inte bara rädd längre, jag var även lite sur och gnällig (och trött, jag medger att jag var trött).

Men skam den som ger sig.

Det var bara att ge sig ut med det jag hade till hands och vädret var ju som upplagt för månfotografering. Alldeles stjärnklart och en stor och fet orange månförmörkelse.

Det var ju bara den där lilla detaljen att det var mörkt som i sotarns ficka pga just månförmörkelse. Och det var svårt att skaka av sig mardrömmen. Varje gång jag klev ut och stängde dörren till det trygga upplysta torpet bakom mig reste sig varenda hårstrå på kroppen och jag hörde allt från varulvar till brunbjörnar som knatade runt mig i skogen. De såg såklart mig medan jag inte såg dem, jag bara hörde. Kvistar som knäcktes, konstiga morranden och andra monsterljud (som i dagsljus kommer från bäck, brunn och/eller vattenpump).

Att stå väldigt stilla med ett enbent stativ är näst intill omöjligt vid monsterskräck. Äh, det är omöjligt även om man inte har monsterskräck faktiskt.

Resultatet blev med andra ord inte så bra. Eller väldigt artsy fartsy.

IMG_7804 IMG_7805 IMG_7806

Alltså?

Det ser ännu sämre ut när man fotograferar kameran med en telefon dessutom.

I två timmar sysselsatte jag mig med att ställa in kameran, springa ut och försöka få till åtminstone ett bra foto av månskrället, vara rädd, springa in igen och sura över att jag hade tagit fel stativ med mig, krypa ner i sängen och tänka “nu skiter jag i det”, inte kunna låta bli att ligga och fundera över alternativ lösning och så rusa upp och ut igen. Repetera så många gånger man hinner med under nämna tidsrymd vilket är förvånansvärt många gånger.

Man skulle kunna säga att det enda jag åstadkom var att störa hundarnas nattro.

Klockan halvsex slutade jag repetera för att jag frös. Då kröp jag ner i sängen och låg kvar till spektaklet var över och då gick jag upp igen.

Det kan hända att jag fick till ett enda okay foto. Men det vet jag inte eftersom jag även glömde kortläsaren i vardagsrummet i lägenheten och det går inte att se hur sunkig skärpan är på kamerans miniskärm. Tills vidare kan vi utgå ifrån att det är de artistiska/urusla fotona ovan som gäller.

Jag har sällan varit så o-imponerad av mina fotoskills som idag faktiskt.

Men jag tröstar mig med att det publicerade fotot i lokala tidningen faktiskt var riktigt dåligt.

Det kunde varit värre?

(Det hade även kunnat vara så mycket bättre)


Postat 15:01 i Foto, Klimakteriekossan av
15 kommentarer

Spola Kröken (minns ni?)

19 kommentarer

Eller även, “man kan ha skitroligt på krogen utan alkohol”. För gårdagen försvann, eftersom jag bestämde mig för att sitta på krogen hela dagen och halva kvällen. Ensam. Det är så oerhört underhållande att kika på folk när de inte vet att man kikar. Före 17.00 är det mat och städad volym, sedan eskalerar det efter 17.00. Väldigt fascinerande när man sitter och betraktar. Jag ÄLSKAR att betrakta homo sapiens. Och då blir det tyst på bloggen eftersom jag är generellt usel på att blogga on the go och så är jag så antik att jag glömmer använda Twitter och Instagram. Trots att det ingår i min arbetsbeskrivning att upplysa om hur himla viktigt det är att sköta sina sociala medier rätt.

Bagarns barn … etc etc.

Men vi tar det från början. Jag och min selfiepinne gick ut för att köpa puder och kajal (eftersom jag glömde sminket i Gbg och det är ungefär det enda jag använder) med INTENTIONEN att faktiskt instagramma. För att jag hade dåligt samvete pga dröm.

Varje gång jag pratar med PV-Johanna och hon berättar om nyinköp till butiken säger hon “men det har du kanske sett på instagram redan?” och så får jag skämmas (igen), erkänna att jag som vanligt glömt att instagram existerar för egen del och så lovar jag bot och bättring. Vilket teflonhjärnan glömmer direkt. Nästa samtal, exakt samma konversation. Jag är helt enkelt kass på bot och bättring.

Natten mellan torsdag och fredag drömde jag däremot att jag fick skäll av någon, på instagram, för att jag var så jäkla dålig på att använda nämnda sociala media. Oklart vem som skällde och i efterhand kan man undra om det var så smart att skälla på mig i ett forum jag glömmer titta på (jodå, jag inser att jag missar jättemycket), men på något vis fick jag, i drömmen, reda på att jag var en kass instagrammare. Därav intentionen att faktiskt bli en hyfsad instagramanvändare under gårdagen (med facit i hand vet vi ju att det gick åt helvete), men det är tanken som räknas?

Jag gillar bloggen, eftersom jag är en ordnarkoman och här får jag knarka ord precis hur mycket jag vill. Min blogg – mitt knark. Roligare dialog med er.

Nu tappade jag tråden, det fanns en sådan och den var röd.

I alla fall, gårdagen påbörjades med att jag och selfiepinnen gick för att köpa puder och kajal (ja, jag har skrivit det reda, och det låter som början på en dålig rolig historia av typen “kom nu ketchup så går vi”). Selfiepinnen låg såklart i min zombieapokalypsväska, så ingen tror att jag gick omkring med en pinne i handen hela dagen.

På väg ut ur lägenheten upptäckte jag att min varmaste jacka inte stod att finna någonstans och då slog det mig att den låg kvar i bilen. I jackan låg även min korthållare, vilket betydde att jag inte hade ett korvöre eftersom jag aldrig har kontanter och bilen var inte hemma.

Det var 30 minuter till stängning av puderaffär inom gångavstånd och jag hade två val. Skita i puder och kajal och se mer spöklik ut än vanligt, eller göra extremt pinsam shopping. Det vill säga, gå ner till affären, förklara som det var och fråga om jag fick handla på krita tills på måndag när de öppnar igen (solklar fördel liten stad där alla känner alla, skulle inte ha funkat på Åhlens i Stockholm). Det fick jag såklart. Men att fråga om man får handla på krita är verkligen gränslöst pinsamt.

Då var klockan tre och jag kände inte för att gå hem så jag knatade till det lokala etablissemanget, tillika Strömstads bästa krog, för att pudra näsan, dricka Pepsi Max, äta sen lunch/tidig middag och betrakta folk.

Där fastnade jag ända till kvällningen och DÅ kom jag på att jag ju skulle använda selfiepinnen.

Somliga, lite mer illvilliga vänner (PGW) tycker att pinnen är skitfånig, medan både besökare och personal på etablissemanget tyckte att den var väldigt rolig. Så rolig att till och med, för mig, okända gäster satt och vinkade i bakgrunden medan jag pinnade omkring.

Mitt första mission var att se om vinkel uppifrån kunde få mig att se lite mindre kort ut ihop med Sveriges längsta servitör. Han har figurerat på bild här förut, efter sin vinst i Halvåtta Hos Mig (det heter så va?). På det fotot ser jag verkligen ut att vara Väldigt Kortväxt Människa vilket jag ju inte är.

God tanke, sämre resultat. Eller samma resultat?

IMG_5849

Dock jätteroligt med selfiepinne.

Först smygövade jag dock ensam vid bardisken, men fick snart sällskap bakom ryggen.

IMG_5820

Inte ett enda av fotona hamnade på instagram, som ju var tanken. Jag är kass.

När jag hade ätit mig mätt, druckit mig full på Pepsi Max och ljudvolymen var jättehög gick jag hem. Hällde upp ett glas, sparkade liv i soffdatorn (den stora datorn har flyttat till skrivbordet men den lilla ligger kvar som soffdator) råkade JAG välta glaset rakt över tangentbordet. För första gången alldeles själv och utan någon som helst assistans från endera hundsvans.

Herregud så trött jag blev på mig själv. Nu kan jag inte ens räkna hur mycket Pepsi det ligger och har legat i olika datorer de senaste åren. För många?

Det tog jag inte kort på. Jag var istället snabb som en iller med att rycka loss datorn, vända den upp och ner och skaka den lite. Medan jag satt med hjärtat i halsgropen och väntade på att den skulle dö den stora datordöden som alla andra pepsiskadade datorer fotade jag däremot mängden som runnit ut där datorn hade stått.

IMG_5814

Hur är det ens möjligt?

Men tackar som frågar och kors i taket, datorn lever fortfarande. Det som inte ligger på bordet ligger dock fortfarande kvar i tangentbordet så jag antar att det bara är en tidsfråga innan den kollapsar. Igen. Eftersom det råkade vara samma dator som har bott hos datordoktorn två gånger tidigare.

Nu skall jag avsluta den här helgen med ett tips. Ett fantastiskt tips faktiskt.

Ni vet ju redan att det enda jag inte kan göra med långa naglar är att skriva på padda/telefon utan penna (nej, det är fortfarande inga problem att torka sig i ändalykten).

Jag fick en present. Ett trepack med minipennor som man sätter i hörlursuttaget för att aldrig slarva bort dem i zombieapokalypsväska. SJUKT fiffigt.

Kolla här.

IMG_1231

Ser ni den blå plutten i vänstra hörnet? Det är pennan instucken i telefonen.

Så här liten och rar är den när man har plockat ur den.

IMG_1232

39 spänn på Kjell & Company.

Nu sitter en i varje padda och en i telefonen och jag är jättesugen på att åka till Kjell och kolla på de som är lite större, men även de går att sätta i hörlurskontakten.

Dagens tips. Dagens genomgång. Dagens klantskalle. Allt i ett inlägg.

Och förresten, ni som letar efter mannen i ert liv …

IMG_5818

…ett bonustips.

Här finns han inte.

Jag tror inte att den typen av man existerar någon annanstans än som mytologisk varelse, men det var en rar sökning för all del.

Don’t get your hopes up?


Postat 14:33 i Dagens aktivitet, Foto, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
19 kommentarer