Inredningsfunderingar minsann

23 kommentarer

Det där förhatliga mellanrummet (ja, ytterligare skitdålig Göteborgsordvits) som inte går att göra något med driver mig till vansinne. Det är fortfarande ett icke-rum som fyller ingen funktion alls, förutom som walk through closet (jag hade hellre sett en walk in closet) om ni frågar mig.

Frågar ni däremot jyckarna, särskilt Liten, så är det ett svinbra rum. En jättestor hundlekstuga dit man släpar alla sina byten. Allt från tillåtna leksaker till tofflor, skor och allt som ivrigt tjuvas ur tvättkorgen.

IMG_5167

Som sagt. En walk through closet/lekstuga.

Det är alltså inte en staty med boll som sitter i hörnet, det är såklart Liten som blickar ut över sina domäner.

Nu när jag kikar på bilden kommer jag att tänka på när jag kom gående med Liten under båtsemestern och vi mötte en rar farbror som slog sig för knäna och sa “men stackars lilla hunden som har fått gips på benet nu när det är sommar och allt”.

Det där benet med långstrumpa är onekligen en synvilla. Farbrorn blev glad när han såg hur det egentligen låg till och att det var byrackans lite originella teckning. En lång, en kort = en halv morsesignal, men inte gipsat ben.

Igår mätte maken avståndet mellan garderoberna och kom fram till att vår bäddsoffa får plats där, även om det kommer hänga på hittefåret. Sjukt praktiskt om det funkar. Då tänker jag att soffan får stå där, med ett litet bord framför. Inte den myshörna jag hade tänkt från början, mer en mysvägg, med lite belysning på endera garderobskortsida. Och i smutten står katträdet så Mini kan sitta högt uppe och gäcka jyckarna samtidigt som hon får finfin utsikt genom fönstret. Det skall även inhandlas en leksakskorg till samma smutt så man slipper vada genom ett hav av hundleksaker och så är planen att lära dem att ta en sak i taget och sedan lägga tillbaka det de inte använder (man kan väl drömma?). Eller så har man åtminstone ett ställe att plocka undan alla spridda skurar av leksaker.

Det här måste vara hundmänniskors motsvarighet till barnmänniskors spridda legobitar?

Men då kommer samvetet. De älskar ju det rummet och framför allt mattan. Att greja med ben eller bara använda mattan som sovplats har blivit enormt poppis.

IMG_5170

Har jag hjärta att göra så här mot jyckarnas favoritrum?

Och vad skall jag göra med resten av rummet?

Jag är inte bra på det här med inredning alls. Men att kasta bort all yta i ett skitstort rum känns ju lagom korkat.

Några synpunkter eller andra idéer?

Det här rummet går till historien som det mest korkat ogenomtänkta jag någonsin haft att göra med.

(Nej, det blev ingen båttur, vädret gick från klarblått till chockgrått)


Postat 17:56 i Flytt 2014, Funderingar, Hundarna, Klimakteriekossan av
23 kommentarer

Min Man Mario

12 kommentarer

Först, jag var ju faktiskt aslack på maken idag egentligen, men kom av mig när jag hittade en pinkande svärfar på dass.

Som vanligt med andra ord, eftersom han retar livet ur mig för jämnan. Den här gången gjorde han dock något som var lite omvänt.

Ni vet ju redan att det där med att sova brukar gå käpprätt åt helvete, eller ja, det gick käpprätt åt helvete när vi delade utrymme i tvåan. Av den enkla anledningen att vi lever i två olika tidszoner. Om jag är Asien så är han Amerika. Vi är inte ens samma världsdel. När det är läggdags för mig börjar roliga timman (timmarna) för honom och det är alltid pysselstund på annan geografisk plats. Antingen har han grejat med skitviktiga saker i källaren eller, på sistone, byggt garderober och lagt golv i trean. Vilket låter helt okay, det inser jag, om man bortser från att hundarna bara måste leka nöjesfält på mitt huvud när han väl trillar in i lägenheten framåt småtimmarna och att han sedan sätter på TV:n på en volym som Helen Keller hade hört.

När man somnar, vaknar, somnar, vaknar, somnar, vaknar etc in absurdum sover man inte särskilt gott. Eller djupt. Då blir man lättretlig och blir man lättretlig skäller man på maken, som hittills haft världens bästa ursäkt. Han har faktiskt haft Mycket Viktigt Jobb att göra. För OSS.

Nej, jag har inte gått på det skitsnacket, för det där jobbet går att göra när normala människor i samma tidszon är vakna. Men det gick ju att se en ände på det åtminstone.

Mycket riktigt, första natten här, sov som jag faktiskt förtjänar. Som en bäbis.

Igår längtade jag ju bara efter att få lägga mig och knatade i säng redan vid halvnio, och stensomnade återigen innan jag hann ta av mig läsglajjorna och plugga in lurarna.

Två timmar senare vaknade jag av att två hundar studsade på mitt huvud och skällde. Maken stod inte att hitta någonstans i lägenheten och jag insåg att han, mest troligt, hade råkat glömma att de behövde gå ut.

På med kläder, ilskerök pyrande ur öronen och ut med hundarna. På väg ut öppnade jag dörren till tvåan och där satt han i kökssoffan medan han såg lagom avkopplad ut och åt oliver direkt ur burken.

Då exploderade jag. Frågade vad han gjorde som var så oerhört viktigt sittande i soffan DÄR, när det är trean vi donar med.

Vad han gjorde? Jo han diskade för att kunna bära upp porslin.

Om man med diska menar ladda diskmaskinen och sedan chilla med en burk oliver och titta på den medan den diskar klart.

Den siste dåren är född och det är min man.

Sen gick ilskan över lite, när han var sådär händig som bara han kan vara. Är man rörmokarson så är man.

För jag hittade honom här.

rormokaren

Där han sysselsatte sig med att byta trasig blandare mot ny. Även om det ser mer ut som att han kör bänkpress med diskbänken. Varför man utför dylika arbeten i bar överkropp har jag dessvärre ingen aning om, men det skulle väl för all del kunna vara en affärsidé?

Slogan är ju redan att rörmokare både kan kröka och gänga, han har bara gått händelserna lite i förväg och redan klätt av sig till hälften.

Då mindes jag varför jag föll för honom. Han är min egen personliga Mario.

Mario-Plumber

Likheten är slående. Särskilt på den här bilden.

yourfavoriteplumber

Igår när vi kollade Hollywoodfruarna kom jag på en annan likhet.

Men det tar vi imorgon, för nu är det äntligen läggdags.

Och den som väcker mig ikväll/natt åker på en snyting.

Jag måste ha min skönhetssömn så jag pallar med helgens besök.


Postat 20:53 i Dagens aktivitet, Flytt 2014, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
12 kommentarer

Mina NERVER

33 kommentarer

Missförstå mig rätt, jag ÄLSKAR mina föräldrar och min svärförälder (har ju bara en), men att bo i liten stad där alla bor, minus mamma, promenerar mig på nerverna.

Jag är som en tolvsträngad gitarr, med lite väl hårt spända strängar och varje gång en förälder/svärförälder går över gränsen så säger strängen SPROIIIINK, går av och så drar ett helt trumset igång i skallen på mig och det svartnar för ögonen på mig. Inte en enda änglaharpa av harmoni så långt ögat når.

Låt mig illustrera hur en vardag fungerar här. Man har en del att greja med sådär generellt, det är alltså inget navelluddspillande alls. Just nu är det ännu mindre av den sortens pillande än någonsin eftersom det dessutom utförs någon slags flytt. Och jobb. Men man får aldrig fokusera på att göra färdigt något.

Varje dag ringer pappa, antingen för att komma förbi eller bara för att prata lite strunt. Det är helt okay eftersom han inte är påfrestande. Alls. Han är snarare ingenjören som har gått i pension och numera har fått förhållningsorder om att inte göra för mycket. Dessutom har han ju slutat röka efter 50 år med en pipa i truten, så för att inte bli totalt galen sysselsätter han sig med att spankulera omkring på stan och oftast ta en sväng förbi oss och komma med goda idéer och lösningar. Han är alltså inte typen som pådyvlar åsikter och talar om att vi skall göra si eller så. Den typen är en bra typ.

Ett par gånger i veckan ringer mamma. Som inte bor i stan. Iklädd kabelstickad offerkofta frågar hon om hundarna saknar henne och så talar hon om att det var så längesedan hon var här att hon nog har glömt hur hundarna ser ut och hon kommer absolut inte ihåg hur vi ser ut. Sen brukar hon fråga när vi har tid EGENTLIGEN. När jag svarar att vi har tid <insert random datum här> så har hon inte tid, för då är det golftävling, golfträning eller något annat golfrelaterat. Hon är av den pådyvlande sorten.

Ett par gånger i veckan dyker även svärfar upp. Alltid utan att ringa innan och helst under tiden jag sitter i telefon, äter frukost eller gör något annat som jag är fokuserad på där och då.

Var för sig är ingen av dem ett större problem. Ett problem, absolut, men inget jag inte kan leva med. Familj är familj liksom.

Imorse ringde mamma. För att fråga om hon får komma hit över helgen. Det frågade hon redan förra veckan, men då handlade det om föregående helg. Då fick hon ett nekande svar, eftersom jag inte orkade med den värsta och största delen av flytten för att få den som JAG ville utan att behöva ta del av hennes lösningar och hennes ständiga “men nu har du suttit vid datorn för länge, nu är det dags att göra ditten eller datten istället”.

Imorse fick hon ett jakande svar. För nu är det tillräckligt uppflyttat för att slippa pedantstäda tvåan (meningslös syssla med tanke på att den skall tömmas) inför en påhälsning av Världens Mesta Pedant eftersom vi nu bor i trean och flyttar resterande grejor i egen takt. Må så vara att hon kommer få en infarkt av att se tvåan, för nu bor vi i trean. Punkt.

Men givetvis föranledde samtalet ett domedagsscenario i mitt huvud. De redan spända strängarna spändes ytterligare lite vid tanken på alla “men skall du inte göra så här istället” och “nu är du väl ändå KLAR så vi kan göra det här och det där”.

Så jag började muttra lite för mig själv. Men det var fortfarande hanterbart, eftersom jag raskt bestämde mig för att tala om för henne hur hon har reagerat på mormors besök hos henne i alla år när hon börjar PÅDYVLA. Mamma har nämligen alltid hatat att mormor lägger sig i hennes liv och hennes hus. Skiten går i arv och bara det är ju en smula underhållande.

Sen kom svärfar. Vilket ingen alls noterade eftersom vi befann oss i vardagsrummet. Eller jo, hundarna reagerade lite, de började bjäffa, men inte så mycket. Och så pep båda två ut i hallen, Stor började morrskälla och Liten hakade på. Det lät konstigt helt enkelt, inte som de låter när brevbäraren dunsar i svalen eller om det går någon i trappan.

Så jag gick och kollade.

Då brast varenda nervsträng på gitarren.

I badrummet står svärfar och kissar med två skitförbannade hundar runt fötterna. Han har alltså bara klivit in, trott att vi var annorstädes och gått och pinkat.

TROTS att vi har förklarat för ungefär ALLA att man inte bara kliver in där det bor två hundar. Inte för att de biter ihjäl honom utan av respekt för både dem och oss.

Sen ville han ha förmiddagskaffe och under tiden förklarade han för oss att han faktiskt räknat med att “VI skulle ha flyttat klart till den första oktober”.

IMG_5046

VI skall inte göra ett skit. Med VI räknar han alltså in sig själv.

Då talade de brustna strängarna rakt från hjärtat och upplyste den, i vanliga fall högst älskade svärfadern, att VI tar det i VÅR takt och som VI vill. Inte som han vill. Alls. Medan maken bara log i smyg för att han slapp säga det han tänkte och för att han visste att svärfaderns tajming var uslast möjliga.

Gubbarna drack sitt jäkla kaffe och jag var mest tyst. Råkade dock titta upp på TV:n och funderade en stund över om Steffo hade skaffat nya brillor och börjat som trendfrisör hos Malou.

IMG_5045

Vansinnigt likt faktiskt.

Sedan fortsatte jag att känna mig generellt nervklen och så kom jag på lösningen. Jag skickar morsan till svärfar i helgen. Dit hittar hon trots sämre lokalsinne än en tvååring.

OM HON NU INTE HAR GLÖMT DET FÖR ATT DET VAR SÅ LÄNGESEDAN HON VAR HÄR (dramatisk suck)!

Det här med familj är svinbra. I lagom doser.

Och igår retade maken livet ur mig, men det tar vi sen. Jag tappade fokus på att jag var förbannad på honom när jag hittade svärfar på dass.


Postat 13:12 i Familjen, Flytt 2014, Hundarna, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
33 kommentarer

Min lille toffelhjälte

21 kommentarer

Jag är skrämmande nöjd med flytten so far. Kan bero på att jag sov som en bäbis inatt. En sån där snäll bäbis utan kolik som sover alltså. Herregud vad jag har glömt av hur det känns att sova i en skön säng, i MIN säng. Jag har alltså missat ett år av sovande i världens skönaste säng enbart för att det hade gått troll i sovrummet med mitt sovande (och att jag blev lite rädd för att gå upp och ner i trappan efter att maken trillade bort fem trappsteg och lade sig raklång – jag litade inte riktigt på varken trappan eller maken efter det).

John Blund attackerade mig innan jag hade hunnit stoppa in hörlurarna och ta av mig läsglasögonen och jag har inte vaknat en enda gång under natten. Inte ens när Diskreto (makens ironiska X-Men namn) gick och lade sig, inte när han snarkade och inte när han fes.

Minns inte ens när det hände senast.

Så imorse vaknade jag pigg och utvilad som en mört av att det började ljusna. Konstaterade att vi behöver rullgardin eftersom ljus är likamed skitpigg Liten som gärna studsar i ansiktet på mig medan Stor och husse ligger kvar och muttrar. Det var bara att ta Liten och knata ut. Men blå himmel, ett generellt bra humör och känslan av att vara utsövd gjorde mig…riktigt trevlig. Trevligare än jag brukar vara i svinottan i alla fall.

Sen käkade jag frulle och konstaterade att det var ganska trevligt att bo med fönster utan insynsskydd så man även ser ut. Åtminstone när vädret ser ut så här.

IMG_5032

Jag har ju inte haft utsikt på snart ett år. Även om det bara råkar vara en himmel och ett hustak så är det i alla fall inte lite halvdunkelt hela tiden oavsett väder och årstid.

Sen var det dags att vänta på bredbandsinstallatör. Som skulle komma mellan 8-16. Jävligt imponerande specifik tid faktiskt. Under tiden fortsatte jag bråka med dator och egna installationer, vilket inte går så bra av olika skäl. Vansinnigt irriterande att helt plötsligt vara begränsad. En dator hänger sig var femte minut och den andra saknar alldeles för mycket programvara.

Då konstaterade jag ytterligare en fördel med skoskåp. Liten kan inte sno 50 par vänsterskor och gömma. De enda han kan sno är mina tofflor. Något han gör med glädje och energi. Tofflor är kärlek, tycker Liten, och snodde först en och lade sig i pappas fåtölj.

IMG_5041

Som bonus fick han en fjärrkontroll.

Sen chillade han lite i icke-rummet. Med alla sina leksaker och både en hussesko och mattetoffel.

IMG_5033

Och dammsugaren. Den vore ju dumt att flytta på tydligen.

Sen sov toffelhjälten lite i soffan.

IMG_5043

Och avslutningsvis en hälsning till Mona som tycker att lille Kenneth skadar henne.

Testa att bo med två munhundar som gärna stoppar det käraste de har (matte) i munnen så fort de blir glada. Med lite större trut än Kenneth, multiplicerat med två. Så här såg JAG ut så sent som i förmiddags.

IMG_5031

Mina kärleksbett. Och det här är bara mina sexiga lår. Snacka om “bengräl”, där ligger Gunilla Persson i lä.

Nu längtar jag bara efter att få gå och lägga mig igen. Och sova bäbissömn igen.

Det är väl helt okay att kasta sig i bingen vid åttahugget i alla fall?


Postat 16:52 i Flytt 2014, Gunilla Persson, Hundarna, Klimakteriekossan, Sömn, Uncategorized, Vill man vara fin får man lida pin av
21 kommentarer

Nu flyttar jag…litegrand åtminstone

22 kommentarer

Efter, är det fem nätter, i varsin lägenhet var det dags att snacka ihop sig lite med jyckarna och bestämma oss för att det kändes okay att flytta upp till husse. Han har ju trots allt monterat garderober och idag var han i Gbg och hämtade soffa, soffbord och monster-TV:n.

Nu har vi alltså något slags vardagsrum.

IMG_0925.JPG

Där Stor redan har intagit soffan (även om det knappt syns), maken sitter i handikappfotöljen (efter påminnelse om att ha koll på att fjärrkontrollen inte råkar hamna i Litens mun) och datorer och doftljus står på sin plats mitt på soffbordet.

Sen har vi ett icke-rum. Alternativt en jävligt stor walk through closet. Med spridda skurar av hundleksaker och ben i förgrunden.

IMG_0921.JPG

Med bara två garderober och just inget mer. Funderingen kvarstår att göra det till mysrum. Jag vill ta upp FatBoy-hängmattan, men har inte sanktionerat det med den envisa mannen. Lite mattor, lite läshörna, lite skrivbord och en hängmatta. Hur bra som helst tänker jag.

Och så har vi ett kök. Med köksbordet från Gbg. Men köket ser fortfarande ut som en krigszon där soldaterna krigar genom att kasta diverse verktyg och Sikaflex på varandra istället för normala vapen. Inget har med andra ord förändrats eller förbättrats sedan förra bilden.

Slutligen har vi ett sovrum. Med älsklingssängen som jag inte sovit i på ett år. Den med tjockaste Tempurmadrassen. Men jag hade en så lång period av insomnia i sovrummet i Gbg att jag började förknippa rummet med sömnproblem och hamnade i en ond cirkel. Inget fel på sängen, bara fel på rummet och då flyttade jag ju ner i gästrummet med mitt bolltäcke och kom ur den värsta insomniaspiralen.

IMG_0924.JPG

Snopplampa (lagad), VILLAGE CANDLE-ljus (så Mona ger fan i att skälla på mig), bolltäcket och nyrena lakan. Och Litens BIA-bädd såklart.

För att sätta lite sprätt på tillvaron sprayade jag även sängen med den här som jag hittade när jag möblerade om från badrum till badrum.

IMG_0920.JPG

Det enda som hände i form av manlig fägring var att jag fick sällskap av Liten. Inte fy skam det heller.

IMG_0922.JPG

Nu ligger jag nyduschad med händerna sedesamt på täcket och bara njuter av sängen och sällskapet.

De äldre herrarna sitter i vardagsrummet och kollar på TV.

Och jävlar vad skönt det är att ha sovrummet i ena änden av lägenheten och vardagsrummet i den andra, istället för att försöka somna med TV och snubbe en halvmeter från huvudkudden.

Imorgon är det dags att flytta upp ytterkläder och det vi har i köksskåpen.

Eller så gör jag det i övermorgon. Nu är åtminstone det värsta över.

Och så får vi fast bredband installerat.

Är det här vad som kallas “från koja till slott”?

Näe, jag är fortfarande inte redo att släppa tvåan. Jag bara bidar min tid. Vad tror ni om oddsen att jag, återigen, inte har en aning om var jag är när jag vaknar imorgon? Ilandsproblemet med för många boenden är ett jäkla aber.

Godnatt på er.


Postat 0:14 i Flytt 2014, Hundarna, Sömn av
22 kommentarer