Jag älskar arbete

14 kommentarer

Jag kan spendera timmar med att titta på när andra arbetar.

Ungefär där är jag nu och jag njuter lite.

Det är fredag, vi har spenderat kvällen hos kamrater som vi träffar lite för sällan trots att det tar ungefär en hel minut att gå dit. Tio minuter om man ålar sig fram. En kvart när man skall hasa sig hemåt för att man har drabbats av paltkoma.

Tidigare idag kom ett paket på posten och det hann öppnas innan det var dags att gå iväg.

IMG_5285

Det här kom vi alltså hem till.

Medan maken försöker bringa reda i delarna och få det att bli en enhet sitter jag och tittar på i soffan medan jag laktosfiser och lyssnar på hans svordomar.

Jag tror jag skall fortsätta med det en stund till.

Vad gör ni?


Postat 21:29 i Dagens aktivitet, Flytt 2014, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
14 kommentarer

Det nesliga nederlaget

15 kommentarer

Maken drog iväg till spegelskärarplejset igen imorse. Med mina mått.

Det sista han sa innan han tog spegeln i handen och gick ut genom dörren var:

– Är du verkligen helt säker på uträkningen nu, jag tror nämligen inte att det stämmer. Det borde ju faktiskt vara två centimeter mer i överkant, man skall väl dela skillnaden i två, det har du inte gjort!

Oklart vad de två hittepåcentimetrarna kom ifrån och var delningen av vilken skillnad kom från är än mer oförklarligt eftersom han just inte räknat alls. Jag gissar att han sköt från höften för att få mig att tvivla.

Men nej, jag var säker. Stensäker. Vad jag däremot inte var lika säker på var om han skulle få för sig att hans skott från höften skulle ändra något mått hos spegelskäraren sådär i sista sekund eftersom jag fortfarande inte ansågs helt pålitlig.

Nu kom han hem. Tystnaden när han gick genom hallen och in i badrummet var öronbedövande och jag fick åtminstone en fjäril i magen. Men det fortsatte vara tyst. Väldigt tyst. Sådär “fan i helvete det blev visst rätt-tyst”. Antog jag.

Sen kom han in till mig med ett snett leende och sa “jamen du kan vara NÖJD nu, för det blev visst RÄTT” medan han lyckades med konststycket att le snett och snörpa på munnen samtidigt.

Och så visade han. Något motvilligt. Han ville absolut inte vara med i bild, han höll spegeln och duckade samtidigt.

IMG_5282

Lite skillnad från gårdagens vinkelvolt. Och jag kämpar verkligen med att inte le brett och skadeglatt.

Men han hade faktiskt varit “storsint” nog att säga till spegelskäraren att “hejsan svejsan, det blev visst fel, men nu har kärringen mätt så vi får kapa lite igen”. Den manliga stoltheten och envisheten fick alltså bara en törn innanför husets väggar, utanför huset verkade han nästan lite stolt?

Och ja, jag har arbetskläder på mig. Hyresvärden i det här huset är så förbannat snål med värmen att jag fryser ihjäl i arbetsrummet. Nu är det OnePiece-årstid och så fick jag en elektrisk filt igår. Som kompensation för kalla element.

Gentilt. Verkligen gentilt.

// Bär Julakepsen med lite stolthet, tillika byxorna i familjen


Postat 11:48 i Flytt 2014, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
15 kommentarer

Han fastnade i vinkelvolten

19 kommentarer

Maken ÄR verkligen händig på riktigt. När det gäller nästan allt. Bäst är han ju, av förklarliga skäl, på att kröka och gänga men även på mycket mycket annat. Han kan köra grävmaskin, det finns ytterst lite han inte vet om motorer. Elektricitetsgrejor och teknik är även det något han är en hejare på. Han är bra på det mesta som har med händighet att göra.

OM DET INTE KRÄVER VISSA MATEMATISKA KUNSKAPER.

Och nu råkar ju jag vara av den händiga sorten med. Dock med lite mer kunskaper när det kommer till det matematiska.

Idag rök vi ihop så hela badrummet vibrerade. För han är envis med (och det är ju inte jag…alls).

Vi har ju extremt ont om speglar än så länge, vilket är lite halvtjatigt. Enda spegeln i hela lägenheten är den uppfällbara i badrumsmöbeln han köpte på Ikea och den får ju knappt ansiktet plats i. Att kolla in arslet i den är ju bara att glömma, då får man lägga ett så stort avstånd mellan sig själv och den pyttiga spegeln att man skulle behöva gå in i grannlägenheten för att få plats med hela lagårdsväggen till röv.

Senaste projektet har alltså varit Operation Spegel Ovanför Handfatet. Där har vi snedtak.

IMG_5270

Som ser ut så här.

Och vi hade en rektangulär spegel, lika bred som glashyllan under och lika hög som avståndet mellan glashyllan och panelen med lampor. Då behöver man ju inte vara ett snille för att räkna ut att det inte funkar med rektangelspegel. Det konstaterade även maken rätt snabbt medan han gick där inne och fnulade på måtten.

Medan jag satt i godan ro och donade med mitt kom han inrusande med vinkeljärn och vattenpass i handen, högröd i ansiktet av ilska, och mer eller mindre beordrade mig att HJÄLPA TILL. Med måtten. Och att hålla i en penna och rita på väggen där han sa till mig att rita medan han höll i vattenpasset. Bums och omedelbart skulle det göras dessutom.

Först hade vi en väldigt högljudd diskussion där han vägrade lyssna. Och jag vägrade lyssna på honom. För han tänkte fel. Han ville enbart veta vad den nya bredden upptill och höjden på vänster kortsida skulle vara. För då skulle minsann vinkeln lösa sig automagiskt. Tyckte han.

Det tyckte inte jag alls och vi var ungefär lika mycket överens som Putin och … tja …resten av världen.

Inför stendöva öron försökte jag förklara att snedtaket har en alldeles egen vinkel och att bestämma en bredd och en höjd där man skall kapa ett hörn inte, per automatik, ger rätt vinkel mot taket. Spegeln behövde ju liksom kapas ungefär så här och A och B är hyfsat viktiga i sammanhanget.

spegelvinkel

För att få rätt vinkel på A till B behöver man kolla vinkeln på snedtaket. Och göra en hyfsat enkel ekvation för att överföra det på spegeln. Jag försökte förklara pedagogiskt genom att rita och berätta, jag försökte förklara genom att räkna och till slut försökte jag förklara medelst röstnivå med mer decibel än musiken på en stureplansnattklubb.

Men näe. Jag hade fel, fel och fel enligt maken. Och så var jag eventuellt lite trögfattad som envisades med vad han ansåg vara trams.

Då suckade jag, gav upp och höll käft. Gjorde som han sa, ritade med pennan och han skrev nöjt upp måtten på ovandel och kortsida och så pinnade han iväg med rektangelspegeln till någon slags spegelskärare för att kapa den.

Nu kom han hem. Gick glatt in i badrummet för att hänga upp den och så blev det väldigt tyst. Oroväckande tyst med tanke på tidigare skrikmatch. Och så kom han ut och mumlade med väldigt små bokstäver “jaha ja, då kan ju du vara glad för det blev visst fel”.

Det var en glipa på sex centimeter nedtill mot snedtaket och bara två centimeter upptill.

Jomensåatte!

Nu står spegeln här.

IMG_5271

Ouppsatt. Och spegelskärarplejset har stängt för dagen.

I lugn och ro fick jag utföra en korrekt vinkeluträkning mot snedtaket för att tala om hur mycket som skall kapas för att det skall bli samma vinkel på spegeln som på snedtaket. Och för ovanlighetens skull är maken knäpptyst. Så tyst att jag är osäker på om han faktiskt lever. Men han lyckas ändå med konststycket att se lite tvivlande ut.

Imorgon åker han tillbaka med svansen mellan benen för att skära om och jag sitter med väldigt passade hatt på huvudet.

IMG_5272

Inte för att jag är skadeglad alls (JO DET ÄR JAG). Eller är ens lite lite sugen på att säga “I hate to say I told you so ungefär femtiosju gånger i alla möjliga och omöjliga tonfall” (JO DET ÄR JAG).

Vad jag däremot säger, lite tyst för mig själv:

Bråka inte med en ingenjörsdotter om vinklar!


Postat 18:34 i Flytt 2014, Klantarsel, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Uncategorized av
19 kommentarer

Nu behöver jag hjälp igen

49 kommentarer

Eftersom jag suger träballe på inredning och fiffiga lösningar.

Jag är själaglad över att mellanrummet blev både walk through closet, hundrum, kattrum, gästrum och privat vardagsrum. Sjukt flådigt att kunna ligga på divanen (bäddsoffan) mellan klädprovningarna och äta praliner med mina diamantbeströdda fingrar medan keruber viftar bort mina klimakterievallningar med solfjädrar.

Nu fick jag vision av att vara både Snövit och Askungen. En Snövit som ligger på bäddsoffa medan de tre små dvärgarna (de två hundarna och katten) hjälper till att hämta kläder, eller Askungen där sovrumsmusen ger fan i att tugga på saker i krypvinden och istället syr och stickar magiska klänningar med sina polare. Det är bara prinsen som fattas.

Nu kom jag av mig.

Det jag behöver hjälp med är hur jag skall lösa fuldörren bakom soffan. Det ser ut…som en rätt rövig lösning faktiskt. Soffa mellan garderober framför dörr ser onekligen lite barbariskt ut. Britt-Marie skulle svimma av misstycke.

Så, jag tänker vajerstång mellan garderoberna och ett draperi (tack Admin Anka för draperitänket). Men absolut inget vitt draperi. Inte heller blått som soffan, utan någon helt annan färg som inte redan finns i rummet. Som ett väldigt väldigt litet fondväggsdraperi för att bli av med jätteful dörr.

För den är inte vacker.

IMG_5241

Även om två av de små dvärgarna inte misstycker alls. De älskar rummet. Och mattan. Det har blivit deras crib där de har hundhäng, minns inte ens när de hängde med oss i vardagsrummet senast.

När inte ens jag tål dörren är det högt vatten, jag är inte direkt Lulu Carter.

Är det någon som har förslag? Färg, form, lösning? För nu är det utanför min fattningsförmåga. Det här kan jag inte lösa på egen hand.

Inte ens ihop med den trasiga hunden.

IMG_5244

Och maken svär sig fri.

Hjälp?


Postat 7:26 i Flytt 2014, Funderingar, Hundarna, Klimakteriekossan av
49 kommentarer

Hittefåret som sagt

19 kommentarer

Men den fick banne mig plats. Är en smula chockad och lite exalterad över att ha något annat än en matta och två hundar i ett ganska stort rum. Nu är det gästrum, hundrum, kattrum och mitt eget vardagsrum när jag lackar på maken.

IMG_5236

VERKLIGEN hittefåret.

Nu väntar vi bara på den här.

_dsc3181_1

Som skall stå i smutten i samma rum. Eftersom det gamla klösträdet ramlade i småbitar när vi flyttade det. Mini gillar inte riktigt att vara på samma låga nivå som jyckarna, både bokstavligt och bildligt talat.

Sen kan hon, vid tillfälle, ha lite koll i sovrummet och de där förbaskade krypvindarna och kanske fånga sin första mus.

Imorse låg jag och lyssnade på något som krafsade.

Som varken var jag, maken eller hundarna.


Postat 20:28 i Flytt 2014, Hundarna, Katten, Klimakteriekossan av
19 kommentarer