Twitter och mormor 

19 kommentarer

Min mormor är rätt vass. Om man därtill minns att hon härförleden fyllde 101 år, är mer än dubbelt så gammal som jag, men sällsynt skarpsinnig. 

Mormor har knappt sett en dator i verkligheten, men hon har snappat upp att det finns smarta telefoner, internet och lärde sig vad e-post var för mer än 20 år sedan.

– Som ett vanligt brev fast man skriver det på datorn och så kommer det fram blixtsnabbt. Gratis är det också, där behövs inga dyra frimärken.

Hon har även koll på en del sociala medier även om hon kanske inte riktigt vet att det heter just sociala medier. När ömma modern lägger ut något på Facebook har mormor koll på att vännerna kan se det, och då kan hon be mamma hälsa de som mormor är hej och du med. Intresset och nyfikenheten är fascinerande, än mer så om man har i åtanke att hon växte upp i en era när inte ens vanlig telefon fanns i hemmen och hon har fortfarande bakelittelefon med snurrskiva i sovrummet. Och modern trådlös i köket. 

För inte så många år sedan blev hon med hemtjänst pga felaktigt utförd höftoperation (de missade en fraktur). Hade inte det hänt hade hon troligen fortfarande knäskurat golven med rotborste och knatat på stan, men nu behöver hon hjälp. Om jag ger mig på en kvalificerad gissning är hon möjligen en smula komplicerad att ta hand om. Minst sagt. Men det finns ett par stycken som jobbar hos henne som hon älskar.

Jag pratade med mormor på påskafton och då berättade hon exalterat att en av hennes favoriter, Lasse, hade varit hemma hos henne och berättat att han nog hade sett mormors barnbarn på internet. Eftersom hon bara har ett barnbarn råder det ju inga som helst tvivel om att detta barnbarn i så fall var just jag.

Först berättade hon att Lasse hade sagt att han var väldigt säker på att det var mormors barnbarn, och så sa han att hans kollega Anna (även hon favorit) också var säker på det, men han hade a) antingen inte sagt var han hade läst eller b) mormor hade inte uppfattat det. Då kom den första frågan som gjorde mig så paff att jag hade trillat baklänges om jag inte hade suttit stadigt med arslet parkerat i soffan.

– Men Victoria, jag förstår inte var det är du skriver? Är det Twitter?

Sa mormor till barnbarnet som inte ens visste att hon någonsin hade hört talas om Twitter.

Jag medger att jag svävade lite på målet. Inte för att jag är särskilt hemlig generellt, mer i synnerhet för just mormor så hon slipper grubbla över mer saker. Och för att hon inte skall skälla på mig. Men jag kunde åtminstone ärligt svara att Twitter inte var min grej och då kom den andra frågan.

– Vad är det du skriver för saker då? Är det saker i allmänhet eller håller du på med politiska saker?

Förvåningens finger i häpnadens mun. Mormor har verkligen bättre koll än hon låter påskina och jag mumlade något om att politik var det ju inte, snarare lite allmänhet och trams. Min skalle var mest ett virrvarr av funderingar, och innan vi lade på luren sa hon att hon skulle fråga närmare nästa gång någon av dem kom till henne.

Det kan ju inte vara annat än bloggen tänker jag? För jag skriver ju ingen annanstans precis.

Definitivt inte på Twitter.


Nu är jag inte bara svårt impad av mormodern, jag är även olidligt nyfiken på om det är bloggen mormor fått nys om. 

Snälla Lasse och/eller Anna, kan jag inte få ett livstecken från er om det är här ni har läst eller läser? Det hade varit så oerhört kul. Vill ni inte skriva i kommentarerna går det finfint att maila på vic (at) fitterbittan.se.

Det här är ju sjukt roligt, jag och mormor idkar detektivarbete på varsitt håll.

Högst oklart vem som är Sherlock och vem som är Watson dock.


Postat 21:58 i Familjen, Klimakteriekossan av
19 kommentarer

Lantisjyckarna

8 kommentarer

Det låter nästan omöjligt eftersom dygnet bara har 24 timmar, men maken har spenderat ännu mer tid i ladan på sistone. Antagligen för att den blev så fin efter Den Stora Rensningen han och styvfar gjorde. Samlar-Maken hade aldrig klarat upp det utan en svärfar som pekade med hela handen i en vecka. Han hade möjligen kommit igenom en låda eller två, inte slängt en enda sak utan suttit och rullat krokig spik mellan tumme och pekfinger och sagt “men det kan vara bra att ha vid <insert valfritt hittepå här> så den sparar jag”. 

Samma man som tycker jag har för mycket skor har alltså en lada på 8 x 4 meter med SAKER. Och ett helt källarplan i stan.

Har jag ens berättat att jag hittade någon slags truck med långgafflar sist jag kollade? 

Vem vet, han kanske skall ha något slags tullager, det är ju ändå ganska nära till Norge.

Eller så har det varit lite kämpigt för maken med. Ingen sol på evigheter, 50 nyanser av grått och när det är lite dystert löser makar det på makars vis. En del män handslipar 30 kvadrat parkett eller spikar taklister. Andra mörkar truckköp. Plötsligt är mitt samvete vitt som snö. Jag shoppar inte om jag inte är munter, inte minsta lilla pinal. Eller ja, jag humörshoppar inte överhuvudtaget, men absolut inte om livet är oskönt. Det betyder att maken leder med hästlängder och jag egentligen är svinförbannad för jag hade hellre velat byta båt. Just båten är en krångligt lång historia och jag lovar att berätta om det en annan dag. Lite mer sömn och återhämtning och maken kommer få briserande bomb istället för fru.

I vilket fall som helst är det ganska ensamt och enformigt när maken har varit i ladan dygnet runt så jag har åkt till mamma ett par gånger. Ett par gånger med bara Liten och en gång med båda lurvarna.

Fyrbeningarna har glömt att de har varit både stadshundar och förortshundar och blivit bondhundar på heltid. 

Liten kan inte bajsa om han har koppel, för han måste ha minst hundra meter mellan publik och toalett. Den stora lurven jobbar på att klia bort halsbandet. Hos ömma modern måste man ha koppel för de bor i ett alldeles vanligt villaområde med grannar. Här hemma finns det bara granar och en del tallar.

Hos mamma är chansen stor att man ser både människor, hundar och bilar genom alla fönster, men särskilt spännande utsikt är det genom fönstret i vardagsrummet. Har man riktig tur kan man skymta grannflickan som är en lagotto på åtta månader.


Hemma händer just inget alls. Här kan man lugnt stänga av öronen och knappt lyssna efter smällande bildörrar om någon av oss utfört något slags ärende. Helt värdelösa vakthundar på hemmaplan, men de kan åtminstone bajsa i fred.

Mammas grannar har däremot inte särskilt stort existensberättigande. De får inte ens ställa bilen på den egna parkeringsplatsen utan påföljder.


Hemma sover de på ryggstödet till soffan eftersom det står mot en vägg/fönster. Mamma har ingen vägg alls bakom soffan.


Utsikten är däremot formidabel om än lite obekväm.


Då kliver man ner och vilar ena ögat lite. I en ställning tvåbeningarna tycker ser väldigt obekväm ut. Men kan man inte släppa fönstret så kan man inte.

Eftersom det är Kod Röd hela dagarna hos mamman får man ju inga hundlurar alls. En vanlig dag på hemmaplan sover ju fyrbeningarna mer än halva dagen och hela natten, hos mamma blir det inte mer än en stulen minut ett par gånger om dagen. Är det inte fönstret som behöver vaktas måste man ju följa fötterna på sin mattemormor. De vet ju vem som kan tänkas öppna kylskåpet och kanske (ofta) ta fram en liten prinskorv eller en bit leverpastej.

De har fullt schema helt enkelt.

Och då är det extra mysigt att gå och lägga sig. Liten är kvällstrött även när han får vila under dagen, vilket betyder att allt efter 22.00 är långt efter läggdags hos mamma.


Och jag kanske är alldeles för gammal för att sova i samma säng som mamma, men det gör jag ändå, för det tycker jag om.

Varje gång jag är hos mamma utan lagvigd tar vi gästrummet som sällan används för där finns dubbelsäng. Då behöver inga hundar ha bekymmer över var de skall välja att sova, som här, där mamma är stora skeden, Liten är lilla skeden och jag ligger bredvid. Ibland händer det även när maken är med. Mamma varken fiser eller snarkar som han gör och det går inte att komma ifrån att det är behagligt hemtrevligt att sova med sin mamma trots att man är medelålders.

Det är väl ungefär det som hänt medan jag satt i vinkelvolten och ville bita av mig armen. Jag har varit hos mamma och blivit omhändertagen.

Sedan kanske jag bör tillägga att hon gärna skulle vilja att vi hälsade på igen dagen efter vi åker hem igen. Jag vet såklart att det är för att hon älskar sina pälsbarnbarn mest i hela världen, även om hon säger att det är mig hon längtar efter.

Sådana vita lögner är ju helt okay för jag älskar ju också pälsbäbisarna mest i världen även om jag älskar mamma också.

Det borde vara dags snart igen, jag måste bara beta av några fler “måste göra – har inte gjort” på listan. Sedan tror jag att enda ressällskapet blir Liten och så lämnar vi husse och truck åt sitt öde. De kan stå i ladan och skämmas.

Men det kan väl inte bara vara jag som fortfarande längtar efter mamma när jag mår dåligt? Alldeles oavsett om det är en förkylning eller kronisk smärta?

Please say it isn’t so?

(Sedan kan man ju alltid åka under förevändningen att hundarna behöver påminnas om koppel och stadsträning. Men egentligen handlar det bara om längtan.)

Älskade lurvskallar. Nu skall jag i alla fall ta med den lille trötte upp och sova. Jag tittade på Andra Chansen för första gången i livet och det var ju så uselt att jag blev helt matt.

Bra sömnpiller åtminstone. Även om han den där Anton (hette han så?) var väldigt söt.


Postat 23:32 i Familjen, Hundarna, Klimakteriekossan av
8 kommentarer

Hej hej bloggisen

14 kommentarer

Här ligger jag och skriver i mörkret. För jag kan inte sova, vilket skulle kunna bero på bröllopshelg. Först sov jag för lite, sedan sov jag för mycket och nu ligger jag och lyssnar på blåsten och snusande hundar. I vilket fall som helst är jag inte särskilt missnöjd för det är ganska mysigt. Det enda omysiga är att Stor har lampskärm på huvudet för att han fått Hot Spot igen. Ett par veckor efter klippning, som vanligt. Nu ger jag det en chans att självläka först, med tvätt och tratt, det går sådär måste jag nog medge.

Bröllopet då? Helt jävla fantastiskt!

Det var nog den längsta middag jag suttit på om man tänker att det bara var förrätt och varmrätt. Istället för efterrätt var det tårta och kaffe. Sjukt smart, tårta är ju faktiskt efterrätt och de hade inte kunnat få en godare efterrätt ändå. (Nu dreglar jag på örngottet). Browniebotten, hallonmousse och klätt i något citronfluff. Herregud! Hur hade Ernst beskrivit smakerna? Smaklökarna dansade samba i munnen i vilket fall som helst och jag har ätit så mycket de senaste dagarna att jag inte ens vill veta hur min positiva viktresa (viktresa känns som ett typiskt ernstigt ord annars) ser ut. Något som vågen tagit fasta på och visar en vikt på 159 kilo. Jag tror vågen har kollapsat. Jag HOPPAS att vågen har kollapsat.

Men jag måste ju visa min lilla lillasyster som fyllde 40 i onsdags och blev lite bortglömd i allt bröllopande. Hon som ni inte visste vem det var för jag förvirrade omedvetet. Förlåt. Men HURRA för lillstrumpa.


Jag har alltså bara ett syskon. Hon är en liten lillasyster. Det är skumt när små lillasystrar fyller 40. Mer logiskt när de är typ åtta år och förpestar livet för sin då 14-åriga storasyster. Det var väl egentligen bara det hon gjorde då, förpestade mitt liv alltså, till hon blev sisådär nästan 20 och då flyttade hon till Norge och kom aldrig mer hem. Sånt är trist. Men hon hann bo med mig och både exet och ex-exet först och det var trevligt. På den tiden var man ju tvungen att vara skriven i samma kommun man ville gå i skolan och fick inte flytta skolpengen. Jag bodde i Göteborg och det gjorde inte pappan och styvmodern.

Sedan kan vi prata tyst om att hon inte gick så mycket till skolan. Just då var jag sjukskriven efter en större operation och vi ägnade orimligt mycket tid åt Nintendo. 

Man skulle kunna säga att vi avhandlade Super Mario World och Donkey Kong istället och jag var en fantastisk syster men inte lika bra på föräldradelen. Trots det blev vi ju förträffliga ändå. Syrran är civilingenjör och jag är någon slags IT-människa med journalistisk inriktning. Värt att läggas på minnet om man har skoltrötta barn. Det blir oftast folk av dem med?

Om syrran och jag är lika? Tror inte det? Det är inget vi brukar få höra i alla fall, men vi är lite lika inuti huvudet. Om hon har råkat byta glasögon utan att säga något och jag har gjort samma sak så har vi alltid, utan att veta om det, köpt likadana. Sådana saker gör vi hela tiden. På bröllopet var jag ju mörkblå, det var syrran med som synes och vi hade inte pratat med varandra innan. Lägger vi till våra män …


… borde vi få stilpoäng i matchning?

Brudparet var såklart snyggast. Och kärast.


Man riktigt ser lugnet i att ha första akten avklarad och att det är dags för PARTY.

Apropå tårtan igen då. Det fanns tydligen hålltider, som sig bör på dylik tillställning. Hålltiderna sa att första bandet skulle börja spela direkt efter middagen och då skulle klockan vara halvåtta. Det var den inte, för den var 23.30 istället. Middag med hyllningstal och hyllningssånger tog lite drygt sex timmar och det kan man ju ofta tycka är rätt tradigt. 

Det var det inte heller. Varenda tal var skitroligt och de som talade kunde verkligen berätta (dvs inget fumlande med papper och läsa innantill), de två toastmasterkillarna var som gjorda för rollen och var riktiga entertainers när det var dags att bryta för tal. De som sjöng och spelade gjorde det som änglar. 

Sex timmar bara försvann och jag skrattade nästan oavbrutet. Det brukar man inte göra för det brukar helt enkelt inte vara så kul. Skall jag vara helt ärlig brukar i alla fall jag få myror i benen efter förrätten och de första talen. Sedan handlar det bara om att uthärda till festen börjar.

Däremot är jag lite fundersam över promillegraden hos bruden. Hon dansade nämligen med maken och den enda form av danskritik han någonsin fått tidigare var att “han rör sig som om han har en piazawakvast i röven”. Vilket var så längesedan att det till och med var före min tid.

Bruden var översvallande positiv igår och undrade varför jag inte hade talat om att jag var gift med rena rama Fred Astaire.

Det är mystiskt. Det är något som inte stämmer.

Dessutom såg jag ingen som gjorde bort sig, ingen hade något skvaller igår trots att vi verkligen ansträngde oss för att komma på något. Det närmsta var svåger och kusin som förde ett ganska högljutt samtal i sin alldeles egna värld under det sista talet som det inte riktigt fanns tålamod kvar att lyssna på. Men om det är det VÄRSTA får man nog säga att det var en hejdundrande tillställning totalt sett.

Så jag avslutar (nästan) med en av de sista bilderna från kvällen.


Och så berättar jag att det sista bandet som spelade kallade sin genre irländsk punk. Jag förväntade mig gapigt à la Sex Pistols och så många beats per minute att även om man skulle skönja viss Riverdance i låtarna skulle det inte gå att dansa.

Det bandet var skitbra. Verkligen skitbra. Typ Rammstein möter The Dubliners.

Även svårt att ogilla ett band som heter Spotted Dogs sådär generellt.

Jag har egentligen bara ett klagomål och det är alla böldliknande myggbett som jag vaknade med över hela kroppen i söndags. Så här ser jag ut överallt.


Och det kliar sataana perkele.

Jag såg inte en enda myggliknande sak, men uppenbarligen var de ju där.

Så, nu är klockan sju och det är dags att gå upp.

Godmorgon.


Postat 7:11 i Bröllop, Familjen, Klimakteriekossan av
14 kommentarer

Den gordiska knuten?

18 kommentarer

Nej, ni får faktiskt inte skälla på mig nu. Inte så mycket i alla fall eftersom jag har varit sjukt aktiv på instagram i realtid och postat massa skojsiga saker. Jag vet att jag var lite motsträvig ganska länge och inte använde instagram alls. Motsträvigheten höll ju i sig så länge att det hann komma ett nytt socialt media och ta över på tronen som det nya och heta, då var det hög tid att börja komma överens med Instagram åtminstone. Nu säger jag istället att jag aaaaaldrig kommer använda Snapchat, men det är klart jag kommer, när nästa heta grej kommer. Och Pokémon gills inte. Pokémon är fint och jätteroligt.

Seriöst dock, nu har jag faktiskt börjat fatta vitsen med Instagram. När jag är ute och gör massor av saker känns det ju värdelöst att ta upp datorn mitt i efterrätten och ursäkta sig för att ha bloggpaus, då är det ju mycket enklare med Instagram och att microblogga under tiden. Mina inlägg består ju tyvärr av så många ord att det skulle ta för lång tid att skriva på telefonen och jag vill ju fortsätta med alla mina ord. Jag tänker fortsätta med alla mina ord.

Nu kan man inte heller bua ut mig och skriva att man inte använder Instagram för jag vet att man kan kolla specifik användare oavsett om man använder det inte. Till och med på datorn kan man det.

Jag kan vänta här medan ni uppdaterar er på senaste dagarnas microbloggar?

.

.

.

Så? Klart?

Jag har hängt med Knut ganska mycket sedan jag roade mig med nagelfixandet, naglarna som fixades satt nämligen på Knuts mamma som skall gifta sig om en månad (ÅH VAD DET SKALL BLI ROLIGT ATT FÅ GÅ PÅ BRÖLLOP JAG BLIR ALLDELES KNOLLRIG). Även om jag har åtta ganska nya klänningar har jag ingen att ha på mig på bröllopet eftersom det är så ohyfsat att ha svart eller vitt på sådana begivenheter, så jag är på klänningsjakt igen. Bara det gör ju bröllopet extra roligt, att jag får köpa en klänning till och planera min klädsel. Även om jag vet att det inte är mig gästerna skall titta på, utan bruden, men det är väldigt roligt i alla fall. Jag skulle till och med vilja ha en liten hatt av något slag. Lite brittiskt kungligt sådär, något avancerat på huvudet som är någon slags hybrid mellan hatt och hårdetalj?

Några förslag? Jag ville ha en cerise klänning med stora blommor på för att den var så vacker att man nästan svimmade, men min storlek sålde slut direkt.

klanning

Det hjälper inte ens att man känner ägarna. Helt värdelöst faktiskt.

Skor är däremot inget större bekymmer, det har jag ju några stycken, och det här bröllopet precis som syrrans bröllop skall vara från fredag till söndag på ett ställe här vid havet där de har stor festlokal och sex hus runtom i cirkel där de flesta bröllopsgästerna skall bo. Jättetrevligt ställe att bo på, jättefint att ha fest på och en riktig bonus att man kan vara lite internationell och ha fest i dagarna två istället för att bara gå på bröllop, gråta en skvätt, kasta lite fågelvänliga saker i huvudet på brudparet, äta middag och hålla/lyssna på tal och dansa en stund innan man går hem. Här blir det ju ett helghäng. Skorna får helt enkelt anpassa sig efter vädret. Min plan är dock de här.

marit

För att de är fantastiskt snygga med lagom klack som inbjuder till dans. De eller ett par andra svarta sandaletter som jag köpte tidigare. Båda är bekväma att gå i, vilket är ett måste på bröllop. Det enda som kan motarbeta min plan är regn. Hela gården är gräs och det är inget som klackskor vill sjunka ner i. Då blir det något annat, eller så blir det pampuscher (finns det ens längre?).

Jamen ni hör ju? Det kan hända att jag ägnar lika mycket tid som bruden åt att fundera på bröllopet. Nästan garanterat mer än brudgummen i alla fall, för att han är man och dessutom min kusin och männen i min släkt ältar inte särskilt mycket. Inget viktigt i alla fall.

Jag behöver helt enkelt klänning och hatt och en korrekt väderleksrapport så jag vet om jag behöver åka till närmsta vårdcentral och knycka blå tossor. Det är ju bara så förtjusande och roligt med bröllop!

Egentligen vad det inte ens det här jag skulle skriva om, för jag skulle skriva om Knut. Namnet på den lille flirtige.

 

View this post on Instagram

Flirtige Knut samlar på vad enligt Lasse Berghagen-sången? Det är inte alla Knutar som får ligga insvept i min RAVN-fårkofta. Den här Knut får. Sen nyper han i den försiktigt med båda händerna och viskar "vovvov" medan vi kollar hundfilmer på telefonen. Det går att mysa med bäbisar. Flirtiga bäbisar som heter Knut. 💕🦄 @plainvanillaswe @ravncph

A post shared by @ fitterbittan on

Den här Knut är drygt ett år och dösöt. Vi har ett litet problem eftersom vi redan hade en Knut innan den här lille. Makens absolut äldsta och bästa kompis från Norge. Som även jag har känt alldeles för länge. Maken mäter dessutom tid i enheten Knut. När vi skulle lämna vår förra övernattningslägenhet i Strömstad så var det en del saker (nästan allt som stod i lägenheten) som jag ville slänga. Som tex den skitgamla tv:n som bara gick att slå på om man visste exakt rätt kod för att banka fjärrkontrollen i bordet innan, typ tre hårda BANK, två lite mjukare bank för att avsluta med ett riktigt TJOFF i bordet. Då kanske tv:n slog på. Annars fick man ta en lång bult och peta med den någonstans bakom tv:n, minns inte var längre, men det känns inte som ett helt tryggt och stabilt tillvägagångssätt.

Den tv:n skulle till återvinningen men då blev maken jättenervöst och började skrika med sin gällaste röst att han faktiskt hade haft den tv:n lika länge som han hade haft Knut.

Ni fattar nivån?

Knut har även gjort ett gästspel här i bloggen som ångest i dess renaste form.

Maken, Knut och jag har gjort mycket roligt tillsammans och så himla mycket dumt. Bilat i USA, båtsemestrat och … nästan inget alls barntillåtet. Det är komplicerat att den lille raringen heter Knut. Särskilt i söndags när jag gullade jättemycket med Knut och när vi kom tillbaka till torpet stod Knut där och skulle hälsa på.

Värst är det väl egentligen att grannhunden i Torslanda heter Knut. Särskilt med tanke på att det var just föräldrarna till lille gullige Knut som köpte huset av mig i vintras.

Om jag någon gång måste välja Knut så vet jag ju vem jag väljer, för egentligen har jag ju redan valt.

Det är ju ett plättlätt val.

Ifall det inte syns är nedanstående instagrampost en video. Man måste trycka på play någonstans.

 

View this post on Instagram

Det löjligt söta kusinbarnet som lärt sig gå och den gamla typ fasterkusinen (jag alltså) tjatlockar med kaka precis som om det vore en hund. Eller VOVOV som sötbarnet säger. Ändå verkar det funka? Det är ju tanterna som ränner omkring runt honom som sabbar. #lockochpock #hundarellerbäbisar #funkarsammaändå

A post shared by @ fitterbittan on

Drygt tusen ord senare vet ni i alla fall om mina bröllopsbryderier och var jag har befunnit mig de senaste dagarna.

Imorgon skall jag visa en sak jag har längtat efter att visa. Då skall vi vara lite kulturella.

Jag är bara inte helt säker på om det är finkultur, men det handlar om hundar och det är kultur och hundar är fina.

Då blir det väl finkultur?

Får man sova nu?


Postat 21:53 i Familjen, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Shopping av
18 kommentarer

Hobbyjobbet

9 kommentarer

Som nästan är så roligt att jag smäller av. 


Min snart kusinfru har hetsbitit lite på sina naglar i rena rama bröllopshetsen, men skärpt sig de senaste veckorna. Det var mycket nagel att fästa i. Förutom en. Som inte gick att låta bli för den har haft så himla dragvänliga flisor.  Inte den på bild, för givetvis var problemnageln på vänster ringfinger. Av alla tio naglar man har att välja på måste ju det vara sämsta valet. Verkligen sämsta valet.

Vi hittade några millimeter yta att fästa i och nu har vi den en månad på sig att växa ut i lugn och ro. 

Om den inte får släpp. Vilket inte vore helt otroligt. 

Kan vi hålla tummarna att den inte får det?

Nu vet ni var jag har varit hela kvällen.

Nagelorgie. 

En del broderar för att koppla av. Jag pillar med naglar.

Enda problemet är att andras händer ofta har en ägare, så det är svårt att göra framför tv:n. 


Postat 0:58 i Familjen, Klimakteriekossan av
9 kommentarer