Bombastiskt löfte som inte får brytas

32 kommentarer

Jag har ju GLÖMT berätta en jätteviktig sak. Och om jag berättar det här blir det mer pinsamt att bara skita i det.

Förra veckan pratade jag och Admin Anka om eventuella planer att börja gå ner i vikt och att istället kanske bli av med lite vikt och oönskade volanger på magen (och andra helt otänkbara ställen). Vi pratar om det ganska ofta, gärna medan vi moffar i oss chips och godis. Det är knepigt att det är så lätt att prata om och vara pepp precis när man sitter och äter den ena kaloribomben efter den andra. Det svåra kommer sen, när det väl skall utföras. Jag medger att jag är en usel bantare, jag kan helt enkelt inte för jag har exakt noll karaktär. Inte gör det saken bättre att jag har kunnat ha ett synnerligen ohälsosamt ätmönster i 40+ år som inte funkar längre, enligt vågens alarmerande siffror varje gång jag ställer mig på den.

Jag väger mig varje dag. Sjukt stört beteende, men jag gör det. Sedan förfasas jag över siffrorna som visas och så går jag och hämtar någon slags godis för att trösta mig och tänker att “sen, jag börjar sen, först måste jag snutta på något och gråta en skvätt” och “sen” glömmer jag praktiskt nog av det. Till nästa morgon när jag tror att något slags mirakel har inträffat och jag ställer mig på vågen igen.

Jag brister alltså inte bara i karaktär, jag har en lika kass inlärningskurva som en treåring också. Förträngning kallas det visst.

I alla fall. Vi pratade om det för femtioelfte gången förra veckan och Admin Anka talade om att hon hade kikat på fitnessarmband, men hon kunde inte bestämma sig. För hon lider inte lika mycket av övervikt som av beslutsångest. När det gäller allt. Om jag är en impulsköpare är hon min raka motsats. Hon funderar på saker till de mer eller mindre utgår ur sortiment.

Men hon hade två armband som hon valde mellan. Nu minns jag inte vad det andra hette, men det ena hette Jawbone UP2. En gång i tiden hade jag ett sådant, fast första versionen som inte ens hann säljas i Sverige innan tillverkaren drog in det. Jag hade det mest för att tracka min sömn, inte för att träna och äta särskilt hälsosamt. Sen självförstördes det.

Det var ett trevligt fitnessarmband, med en trevlig app där man kunde lägga till kompisar för pepp på avstånd i appen.

Så jag tog beslutet för henne, vi beslutade oss där och då för att köpa varsitt sådant och börja tillsammans söndag kväll. Fram till i söndags var det alltså fullt ös – medvetslös när det handlade om mat och godis, söndag kväll slut på sötebrödsdagarna.

Och så beställde vi varsitt armband som kom i mitten av förra veckan.

Givetvis var vi ju tvungna att leka med det lite och testa funktioner när det kom, men från söndag skulle det vara allvar istället för lek. Det vill säga, hela förra veckan lekte vi mest med sömnfunktionen. Inte så mycket med mat och motion alls.

Från och med igår blev det allvar och jag åt sådant här för första gången i mitt liv.

IMG_4297

Kvarg. Med havregryn.

Det var visserligen gott och mättande, men inte riktigt som mina vänner Ben och Jerry. Konsistensen är mer … klistrig?

Men är det nyttigt kan man inte få allt tänker jag?

Sen att hundarna totaldissade slicka tallrik är en helt annan femma som man inte vill tänka på eftersom hundar äter allt från kattbajs till ruttna tomater. Kvarg föll dem inte på läppen alls. Och jag tror inte att vi skall göra någon djupdykning i eventuella anledningar till att bajsätande hundar dissar just kvarg. Då kanske jag slutar innan jag ens har börjat.

Sömnen då? Den är ÄN mer fascinerande. Admin Anka har en hoper barn varav ett barn som jag fortfarande räknar som bäbis. Bäbisar väcker sina mammor på nätterna och man trodde därmed att hon skulle ligga pyrt till när det gäller sömnmålen eftersom jag har hundar som sover som mumier nattetid.

Pilutta mig. Så var det inte. Jag glömde att jag har ett stort barn/tonåring i huset. Som lever i en helt annan tidszon än jag gör. Make 47 år var tydligen generellt sämre än att ha riktiga tonåringar och bäbisar i huset.

Kolla här. Det här är Admin Ankas sömn från natten till idag.

IMG_4299

Tre gånger blev hon väckt av bäbis, nådde 87 % av sitt sömnmål och tillgodogjorde sig alldeles avundsvärt mycket djupsömn så fort hon somnade om. Totalt 35 minuter av vakentid.

Sen är det min sömn och make med ingen tidsuppfattning alls.

IMG_4300

Igår gick jag och lade mig ganska tidigt eftersom jag var skittrött. Maken, som planerade att gå upp tidigt idag för att måla golvet i källaren (ETT av projekten som pågått sedan årsskiftet men inte avslutats), skulle bara gå ner i sin man cave och kolla på Aktuellt och plocka undan allt på golvet för att förbereda inför dagens målning. Jag avkrävde löfte att han inte skulle FASTNA i källaren och väcka mig utan komma upp senast före midnatt. Vaknar jag efter midnatt av stojande man och hundar blir jag sur.

Han lovade. Eftersom det nu finns svart på vitt att jag alltid är vaken alldeles för länge mitt i natten när han dammar in genom dörren och det hoppar glada hundar på mitt huvud.

Ni ser den där långa orange vakenheten mitt i natten?

Då var klockan två, jag och hundarna var fortfarande ensamma i lägenheten och jag undrade var i hela helskotta han hade tagit vägen, medan jag undrar det hinner jag även få upp blodtrycket lite i ren ilska. Det tar inte fem timmar att kolla på Aktuellt och plocka undan typ fyra saker från golvet.

Först ringde jag. Hans telefon var stendöd. Då blev jag ännu argare och visste att jag inte skulle få sova mer om jag inte kunde få påminna honom om det där LÖFTET att inte lämna man caven för sent, så jag klädde på mig och knatade ner i källaren (positivt med lite registrerade steg sådär mitt i natten dock … typ).

Make återfanns framför dator i man cave och inte EN ENDA SAK var undanplockad från golvet som skall målas. Vilket betydde att han hade suttit framför nämnda dator i fem jävla timmar utan att göra ett smack. För jag vet faktiskt att Aktuellt inte sänder så himla länge.

Sömnigt fräste jag onämnbara saker om hans närminne och karaktärsbrister och sedan klampade jag upp till sängen igen och var tydligen vaken i totalt en timma och trettiofyra minuter pga gift med dåre.

Konklusionen är alltså att man får bättre sömn av att ha man och sex barn än att vara gift med just mitt exemplar.

Sedan är jag svårt avundsjuk på att Admin Anka får sin djupsömn. Jag har ingen djupsömn alls nästan, något jag skyller helt på klimakteriet. Det var inga som helst fel på djupsömnen före hormonkriget i kroppen.

Men det gör ju inte saken BÄTTRE att man lever med någon som lever sällare i sin källare till mitt i nätterna så fort jag går och bingar.

Nu sitter jag och undrar hur jag lyckades bli övertalad att inte behålla den mindre lägenheten på bottenplanet till bara mig.

Sen tänker jag att han kan ta sina förbannade spetsgardiner och flytta ner dem till sin källare. Och så funderar jag på att kasta in ett liggunderlag nästa gång jag hittar honom i källaren mitt i natten (vilket högst troligt blir inatt) och sedan låsa dörren till lägenheten.

Får inte jag sova så skall banne mig inte han få sova.

Men det jag egentligen ville säga var att med start igår började min och Admin Ankas kamp för färre volanger och jag skall få bort minst tio kilo från min numera sälformade kropp.

Jag lär få anledning att återkomma i ärendet och nu vet ni. Ser ni mig med Ben och Jerry får ni skrika på mig.

Återigen, när jag får på mig mina tre år gamla älsklingsjeans, då har jag nått målet.

Med eller utan man.


Postat 12:44 i Diet Schmiet, Klimakteriekossan, Kompisar, Mannen i mitt liv, Sömn av
32 kommentarer

“Ba(c)kspegeln” funkade inte alls faktiskt

6 kommentarer

Och jag var tydligen inte ett dugg ensam om att ha kommit på det där med rövfoto med selfie stickan.

I vilket fall som helst så tog jag ett rumpkort, förfasades så till den milda grad att jag fick svår andnöd medan jag bestämde mig för att leva på luft, vatten och kärlek resten av mitt liv, men cirka elva minuter efter fototillfället kom jag på att det låg en ensam chokladkaka (damn you på Marabou som uppfann Salta Mandlar) i skafferiet.

Då gick jag och hämtade den och tröståt upp hela alldeles själv på rekordkort tid. Personbästa faktiskt. Sen beslutade jag mig för att fortsätta äta choklad och istället sluta ta rumpkort med stickan. Att leva i förnekelse har aldrig skadat någon.

Nej, det fotot kommer inte upp här. Men jag kan måla en bild med ord. Tänk 15 kilo keso förpackat i plastpåse, det överensstämmer hyfsat med verkligheten.

Sen var det dags att äta middag med Halvkusin på stamhaket och på vägen dit upptäckte jag att någon hade vandaliserat bilen på gatan. Vandalerna här verkar hyfsat harmlösa och ganska talangfulla, men de måste ha något emot just oss eftersom det bara var vår bil av alla på hela gatan som hade fått en släng av … sleven?

IMG_5753

Jag är imponerad av detaljerna faktiskt. Det gick liksom inte att göra annat än att fnissa, ta kort och fortsätta gå medan jag fnissade lite till.

Sen åt jag enorma mängder mat plus efterrätt och helt plötsligt hade sex timmar försvunnit ihop med Halvkusin på restaurangen.

Det var lika roligt att prata skit igår som det var i förrgår och det här med att leva på luft, vatten och kärlek verkar inte vara min grej alls.

Om man skulle ta och äta lite efter frukost-choklad kanske?


Postat 7:36 i Diet Schmiet, Familjen, Klimakteriekossan av
6 kommentarer

Jeg er deprimert.

37 kommentarer

(Låter käckare på norska…lite klämmigare)

Idag har jag gått igenom hela min sommargarderob. Shorts, kjolar och tunnare byxor. Ivrigt påhejad av Litens nos fastlimmad i min röv så fort jag var mellan plagg. Unghanar är pest och pina. Särskilt i kombination med svordomar och att 75% av plaggen inte gick över röven. Då svettas man lika mycket som efter Göteborgsvarvet och så blir man så JÄVLA sur. På både hunden och röven.

75% tillbaka in i garderoben och jag skall ha burkini och burka framöver.

Först fick jag svår ångest och letade upp mina MBT-sandaler för att knata i skogen och bestämde mig för att inte äta något annat än saltat A4-papper med vatten i minst en månad.

Sen blev jag hungrig och sket i alla goda föresatser. För jag blev visst sugen på glass med.

När jag var mätt återkom ångesten. Såjävlaklart. Lätt att snacka om pappersdiet när man inte är hungrig, godissugen eller sugen på glass.

Så jag tog med miffohundarna ut i skogen, enbart iklädd MBT.

Resultatet blev dock mer skoskav än träningsvärk. Men jag kände mig lite extra redig i alla fall.

Och så råkade jag hitta mina rullskridskor under min vildsinta garderobframfart.

20140626-003354-2034628.jpg

Näe, jag kan inte åka inlines. Jag blev aldrig så modern. Om man växte upp med rullskridskodisko i USA så är det hederliga fyrhjulingar (fem med stoppklossen) som gäller.

Snart är det dags att smacka på sig skydden och dra ut och inte slå ihjäl sig.

Inte just ikväll, men sen. Om ett par veckor kanske. En syn för gudar kommer det bli och jag tänker dra med maken. Även han har ett par.

Först var jag bara tvungen att äta lite kvällsmat i form av rysk yoghurt med havregryn.

Jag siktar på Beach 2022.

Det känns som ett rimligt mål.

Är ni med?


Postat 0:41 i Dagens aktivitet, Diet Schmiet, Klimakteriekossan av
37 kommentarer

Vissa dagar är roligare att gå till brevlådan än andra

17 kommentarer

Eller “när man får presenter av olika slag som man inte vet om”.

Idag fick jag en tröja av Selected-Jenny. Som jag snabbt insåg att jag behöver BH under, för vitsen är ju liksom att händerna skall vara PÅ tuttarna och inte ovanför. Och då är mina tuttar ändå helt okay, och inte direkt lovikavantar med grus i.

Men bra kvinna reder sig själv, och idag har jag varit så sjukt effektiv att det känns som om jag haft fyra händer. Minst.

Jag älskar den. Den har ju funnits skitlänge men säljer slut hela tiden. Nu är den min, och den är humor.

handtisha

Sen har vi ju min oerhört omtänksamma make som är bäst i världen på att köpa presenter. Som jag fick näsklämman av igår. För att jag önskat mig den i så många år, eftersom normala människor tydligen kan hoppa i vatten utan att hålla för näsan för att de på något vis stänger näsan när de touchar vattenytan. Det gör inte jag. Jag tänker så mycket på att jag skall göra det att vattenytan kommer för snabbt, eller att jag råkar andas in vattnet istället för att blåsa ut. I vilket fall som helst så slutar det alltid med att jag har hela havet i lungor och hals.

nasklamma

Sjukt snyggt. Och nu skall maken lära mig att dyka. Vilket jag heller, pinsamt nog, inte kan. Det har varit så svårt att lära sig dyka med en arm tidigare eftersom den andra är upptagen med att hålla för näsan så jag skall slippa supa saltvatten. Esther Williams skall jag bli! Och när jag visade den för PGW kom hon på ytterligare ett användningsområde. Jag slipper fislukten. Inte min egen, men makens.

Dessutom kan jag dölja den under mitt lite mer moderna Stig-Helmerska nässkydd.

Screen Shot 2013-10-09 at 7.43.58 PM

Louis Vuitton-solisar, blå anknäbb och näsklämma är ju så mycket fäschon det kan bli.

Och så fick jag en grymt oväntad present av PGW. Som känns lite passande i det här inlägget.

bok

En väldigt önskad bok. Och jag blir så glad över roliga saker i brevlådan. Mest glad i världen tror jag.

Snart skall jag och mitt arsle gå och lägga oss med just panikboken, och förhoppningsvis bli lite klokare. Med mindre sjukt onödig ångest?

Det kom fler saker i brevlådan. Men de tjyvhåller jag på till en annan dag. Idag fokuserar vi på olika kroppsdelar. Och paniken.

Jag är så jävla snygg.

Även utan paljetter.


Postat 20:26 i Diet Schmiet, Kläder, Kompisar, Trendspaning av
17 kommentarer

Nu skall vi prata keso – och komplex

25 kommentarer

När jag läste kommentarerna insåg jag att förra inlägget kunde missuppfattas. Missförstå mig rätt, jag är medveten om att jag inte är fet i ordets rätta bemärkelse. Men jag har alltid, även när jag vägde runt 50 kilo och hade inga bröst alls (körnslag i ryggen) och somliga kallade mig för “Plankan”, haft komplex för bakdelen. Inte brösten, trots att det mer var deras litenhet som fick (negativ) uppmärksamhet och inte arslet.

Jag var så jävla fokuserad på min gigantiska bajlåda. Även kallad “mormors rumpa” i familjen. Vilket egentligen är farmor för min del. Vi är en del som ärvt den. Och med tanke på att jag vägde 50 kilo på den tiden jag hade körnslag i ryggen, så var antagligen varje skinka inte större än en mogen tomat. Kesofylld. För den har alltid varit LÖS. Och bred, eller snarare breda höfter.

Drömmen på 80-talet om att se snygg ut i ett par Levi’s 501 var ungefär lika ouppnåelig som att jag skulle sjunga vackert och smäktande i ett fullsatt Royal Albert Hall (jag sjunger lika bra som någon utan stämband). Och jag har tränat. Massor. Handboll fem dagar i veckan och häst. Plus hund i hela mitt liv med varjedagpromenader. Men fortfarande keso i arslet.

Vi snackar komplex som har fått mig att gå krabbgång i flera månader (år) om jag träffade en ny kille. Vi gör de mest udda saker när vi träffar killar, vissa smyger upp och sminkar sig, andra borstar tänderna för att fejka att deras naturliga morgonandedräkt är av märket Colgate istället för att en katt har bajsat i munnen på dem och gnuggat av all vinterpäls på tänderna. Listan kan göras lång antar jag, för ni kan säkert fylla på den hehe. Jag har till och med svårt att visa röven enbart bland kvinnor, så det är inte en “nu skall jag vara snygg för snubben-grej”.

Men jag gick alltså krabbgång. Kunde visa mig naken i alla vinklar, förutom stående/gående bakifrån. För gud förbjude att killen ifråga såg min lagårdsdörr. Då skulle han ju omedelbart äcklas lika mycket som jag, kräkas och sen göra slut. Helt logiskt. Att kliva ur sängen på morgonen, ja då var det krabbgång eller så backade jag ur rummet. Medan jag låtsades som om det var normalt. Och det är jävligt svårt att backa och gå krabbgång medan man låtsas vara helt normal. Eller ligga kvar i sängen och nästan kissa på sig, och sen rusa upp om killen ifråga gick upp, för att ta på sig tisha eller det som låg närmast till hands.

Jag har, efter så många år, bemästrat konstarten krabbgång. Men det går över, efter tillräckligt många år med samma kille. Maken skiter jag fullständigt i numera, men även han fick se min krabbgång och baklängesgång i början. Nu får han ta mig i nöd och lust, kunde inte bry mig mindre.

Så det är bara jag mot mig själv. Och det har handlat om att hitta rätt slags jeans. Modell och fickplacering är allt för en med rövkomplex.

Som yngre var det ju bara ändan. Inga lår eller vader, och absolut ingen mage. Den var nästan konkav med ett ytterst litet lager hud och inget fett alls.

Det höll i sig tills jag var sisådär 38 år. Ingen mage och nästan inga lår alltså. Men keson förflyttade sig både uppåt på ändan, och neråt. Men vid 40 år kunde jag fortfarande ha magtröjor och sitta ner utan att ha en endaste liten magrulle.

För åtta månader sen slutade jag ju med cola, två liter om dagen, och ersatte det med ramlösa. Gick upp sex kilo och keson flyttade fram på magen och ner på låren. Då provade jag LCH i…ermm…två månader? Och gick upp ytterligare två kilo och allt satte sig på röv/mage/lår.

Så, jag strävar inte efter size zero, eller att väga 50 kilo igen. Men jag strävar efter att få på mig byxorna jag hade i våras. För jag gillar dem, vill ha dem och skiter i hur andra ser ut. Att gå från magtröjor till Miss Marys gördlar för att stänga in maglimpan (limporna) är inte okay, det är inte okay att nio av tio jeans numera är obekväma heller. Det hände för snabbt. Det är inte jag.

Då fattar ni kruxet va? Det spelar ingen roll om någon väger 20 kilo mer än jag, jag ser inte det. Jag ser bara mig själv nu och då. Och nu är det här mitt problemområde.

fetto

Röven går från korsrygg till halva låret, emedan byxor som dessa trycker upp det mesta från lår och röv och lägger det under korsryggen. Och på framsidan ligger limporna. När jag sitter. Och som jag skrev igår, med brösten lojt vilande på översta limpan. Det som ser ut som en midja är ju vecket mellan rövfettet och revbenen.

Men jag är ju inte helt dum i huvudet. Jag inser att jag enligt ytterst fåniga BMI-tabeller klassas som normal (när det gäller tjockman alltså, osäkert när det gäller hjärnan).

Det lär vara ett tag kvar tills jag kommer behöva en toastol med extrabredd för att inte skinkorna på vardera sida skall trilla ner på golvet. Men det känns skönt att veta att det finns när den dagen kommer.

toa

Jag antar att ni kan fylla på listan med orimliga komplex där ni burit/bär er åt som jag, fast när det gäller andra exter. För det är onormalt normalt gissar jag (hoppas jag – vill inte vara ensam om krabb- och baklängesgång).

Och när det gäller förlossningen idag. Don’t mention the war. Krystvärkar i en och en halvtimma. Gråt och blodtrycksfall. Hade jag varit ensam hemma hade jag ringt ambulans, men nu räckte det med att skicka maken till apoteket för diverse hjälpmedel för att jag inte skulle få en rumpskåra från mellangården upp till ryggraden.

Allt är orimligt. Och jag skall prova kruskakli, linfrön och kaustiksoda om jag skall fortsätta med det.

Annars antar jag att detta var sista gången jag kunde knäppa älsklingsjeansen.

För det är fan inte värt sådana förlossningar.


Postat 18:32 i Diet Schmiet, Mat, Pest och kolera, Vill man vara fin får man lida pin av
25 kommentarer