Någon mer som fastnat?

11 kommentarer

Det är fortfarande ganska mycket sofflock här, men vädret har för all del bättrat sig.

Från och med imorgon skulle jag vara ledig. Helt ledig var tanken. Helt ledig om man bortser från några saker som blev kvar i surdegen (fast det är ingen sur deg, jag gör bara roliga saker). Men vem kan säga nej till kamrat krogägare när han ringer och ber det snällaste han kan. Trots att det är söndag. Och att jag kanske inte hade svarat om jag visste vad han ville. 

Nu ryker morgondagen. Antagligen även övermorgondagen. Det ingick inte i planeringen på sofflocket.

Ikväll tog jag mig ut åtminstone. Sällade mig till skaran.


Utan att fånga ett enda liten varelse. Trots att jag säkert gick förbi tio gym. 

Spelet måste vara sönder.

Och fråga inte ens om namnet. Jag provade en miljon bra namn utan att få kontakt med servern och sen när jag blev sur och skrev något jag inte ville heta, då fick jag minsann jättemycket kontakt.

Någon mer som har provat?

Jag är mest sur över att det inte finns något i skogen. De borde finnas i skogen. Sex rådjur passerade vägen en i taget när jag åkte hem, men inte en enda Pokemon.


Passerade, överlevande och jag var så förvånad över antalet och att en var svart att jag inte fick fram kameran snabbt nog.

Det är ju helt utan rim och reson.


Postat 23:23 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan av
11 kommentarer

Fortfarande frustrerad och på gränsen …

8 kommentarer

För givetvis har den lilla svarta nosen inte kommit hem än. Och siktats någonstans av vare sig oss eller hundarna.

Vilket gör mig så ledsen att jag mår lite illa. Hade hon inte varit en inneskyggis hade jag varit lite coolare, men nu är hon ju det. Även om hon har övat på utegångar ganska mycket i perioder så har hon inte övat så HÄR mycket. Det är som sagt något som inte stämmer. Intuitionen och magkänslan är skit rent ut sagt.

Idag har maken och hundarna jouren på torpet medan jag försöker tänka på annat genom att ta med Céline till Liseberg. Hon har längtat efter att åka upp och ner och in och ut sedan i vintras. Jag lider vid bara tanken och har därmed klokt nog raggat upp en annan tonåring. Dottern till kamrat från Borås. De som brukar vara här en vecka varje sommar.

Han kör dit sin extremt tonåriga dotter och lämnar henne i min ömma vård. Med “dit” menar jag Liseberg, så vi möts där. Dessutom skall jag ta med mig styvmodern och sexåriga systerdottern.

En 15-åring, en fjorton-soon-to-be-femtonåring och en sexåring. Det finns enklare sätt att bli ett nervöst vrak har jag hört. Jag är GLAD att styvmodern följer med som extravuxen. Eftersom jag mår illa redan innan vi har åkt och jag ens har sett de vidriga karusellerna på avstånd.

Nu är det dags.

Jag tar emot alla tips just nu. Allt från spåtanter till spårhundar (jag skall jaga fatt på ID-hund igen).

Sen skall jag gå och smyggråta på Liseberg.

Det är så många som gråter där ändå så jag kommer knappt märkas gissar jag.


Postat 10:48 i Dagens aktivitet, Katten, Klimakteriekossan, Kompisar av
8 kommentarer

Inte en enda fasad på riktigt

31 kommentarer

En del inlägg är ju ofta ganska lätt att se om det är framkrystat och bara visar den tjusigare sidan av livet. Den där man vill visa för att det är så man önskar att man hade det och det är framför allt väldigt viktigt att andra tror att man har det så.

Min förhoppning är att jag inte framstår som en streber. För det är jag inte. Men jag är däremot både tacksam och medveten om att jag har det ganska bra. Extra medveten blir man bara man öppnar en dagstidning eller varje gång man tittar på nyheterna. Mitt behov av rosenskimrande fasad är dock icke-existerande. Det är inte viktigt för mig att andra tror att mitt liv är fyllt av flärd (som om det nu ens går att tro det på torpet?) och jag är inte särskilt avundsjuk på andras liv. Jag är en alldeles lagom tjock kvinna, något äldre än mina bästa år, med hyfsad självkänsla och mycket mer behövs inte för att fatta att de med fasaderna, det är nog de som kanske mår lite dåligt egentligen. Sen finns det givetvis ett fåtal som bara vill visa den fina sidan för att de egentligen har rätt fula personligheter.

Komplicerat det där. Jag tycker om verkligheten med allt vad det innebär och jag gillar fina foton. Givetvis även hundar och katter, jag älskar hundar och katter. Och havet. Det finns väldigt mycket jag tycker om och jag tycker inte om fejk.

Men idag blev det en sådan där dag som jag nästan inte vågar blogga om. En helt oplanerad dag på sjön tack vare överraskande fantastiskt väder. En sådan där dag som om jag hade sett den på bild hos någon annan, medan jag själv satt i drivis och hagelstormar, så kan det hända att jag hade muttrat lite ofint. Men jag måste dela med mig, för det var årets första av så orimligt många saker. Viktigast av allt, det var sommarens första båttur. Och det var ingen av oss som trodde att vädret skulle visa sig från sin soliga sida igår när vi satt i kylig dimma och väntade på regnet hela kvällen.

Vilket oerhört glad överraskning?

Vi åkte till Alaska för att mamma så gärna ville dit. Det ligger så nära småstaden att man kan säga spottavstånd och vi passerar det ett oräkneligt antal gånger varje sommar, men jag har inte gått i land på många år. Googla det för att få mer information, men det är nog ett av de vackraste ställena i krokarna. En vansinnigt cool kvinna som hette Hilma emigrerade till just Alaska under guldruschen i slutet av 1800-talet för att vara med och vaska, sedan kom hon hem igen, ärvde en ganska stor del av en ö som hon bit för bit och alldeles själv byggde om till ett paradis. Medan hon bodde där i sin ensamhet. Det är riktigt imponerande för en kvinna på den tiden (det är imponerande ändå tänker jag). När hon dog 1965 tog någon (jag tror kommunen) över skötseln och det har de gjort bra. Tänk alla dessa stenar som hon har släpat omkring på.

Om man bortser från att tilläggning vid bryggan som vanligt utfördes medelst gap, skrik och svordomar för att tankeläsning FORTFARANDE inte fungerar på båten konstigt nog. Men resten var vackert. Så vackert att bilderna får tala för sig själva och jag håller käft för en gång skull.

IMG_0668 IMG_0665 IMG_0666

På väg dit med ömma mamman, styvfadern och maken. Skinande glad familj och inte en enda svordom har uttalats. Än.

Sedan svor vi. Bara jag och maken såklart och så gick det bra som vanligt och så knatade vi runt på Alaska. En badade och det var inte den här badkrukan. Mamma har betydligt mer gemensamt med sälar om man ser till hennes badande i tid och otid, min likhet är mer kroppsformen. Genen muterade alldeles tydligt på något sätt när den gick från henne till mig. Jag älskar havet men inte när det är under 20 grader.

IMG_0688 IMG_0685 IMG_0684 IMG_0675

Jag är verkligen brunbränd. Herregud, det går inte ens att se skillnad på dagens klänning och mina armar och ben.

 

FullSizeRender-7 FullSizeRender-6 FullSizeRender-5

Råkar ni befinna er i krokarna på semester, åk då hit. Det går båtturer till Alaska om man inte har eget flytetyg.

Jag kan inte sluta fundera över detta kånkande på stenar som Hilma pysslade med. Och blommor och trädgård och huset som hon bodde i som inte finns mer.

Vilken läskigt bra dag.

Det betyder egentligen bara att jag måste skynda mig att gå och lägga mig så jag inte jinxar det genom att skriva så. Det finns ju fortfarande en och en halvtimma kvar av dagen att gå åt skogen.

Eller också går jag och lägger mig för att jag är dödstrött. Och numera väldigt solbränd på ena armen.

En riktigt schysst bonnabränna har jag lyckats med idag och jag har ingen aning hur det har gått till att det bara har hamnat på ena armen.


Postat 22:33 i Dagens aktivitet, Familjen, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
31 kommentarer

Jodå, ut på stan kommer jag ta mig

1 kommentar

Det är värre med torpet. För det ligger ett torp i boken, inte helt långt härifrån rent geografiskt. Just boktorpet känns inte så himla idylliskt.

Och så måste jag faktiskt be författaren om ursäkt. Utan att han ens vet om att jag har gjort något. Än. 

Först skrev han en bok för ett antal år sedan som handlade om ett självmord. En verklig händelse och en verklig barndomskamrat till både maken och författaren stod för självmordet och om jag inte minns helt fel handlade boken om Nabrinks relation till killen som tog livet av sig. Kampen att försöka hjälpa killen i sin egen kamp mot depression.

Den boken köpte maken för att läsa, men som allt annat utan bilder glömde han det. Vid något tillfälle läste jag den och den var inte så bra. Trots att den handlade om något så orimligt tragiskt lämnade den inget avtryck alls. Där och då vet jag att jag tänkte att det åtminstone var fint för de som kände killen det handlade om. Att kanske få en djupare förståelse för vad han gick igenom och lite mer kunskap om depression. Det behövs. Alltid. Särskilt i en småstad (skrev hon och kände sig en smula generaliserande …) De som blir “kvar” efter ett självmord känner sig lite delaktiga, lite skyldiga och mycket frågande. Med tanke på att jag inte kände killen som avslutade sitt liv åt helsike för tidigt saknades det för mycket i boken för att den skulle göra intryck. Och jag avfärdade den som någon slags minnesbok för närmast sörjande.

Sedan visste jag ju inget mer. Förrän Bokhandlerskan talade om för mig att samma författare, det vill säga Mikael Nabrink,  hade skrivit fler böcker. Det här har jag skrivit om förut. En bokserie om en snubbe från Strömstad som inte pysslar med helt lagliga saker, i en genre man nog kan kalla spänningsromaner? Eller? (Hjälp mig här Fru Bokhandlerska?)

Jag ÄLSKAR att läsa fiktion som utspelar sig där jag känner igen mig i omgivingen. Gärna deckare. Det finns inget bättre än suspekta typer hemma på min gata i stan (vad hette hon som sa det?). Gärna nedgrävna och ihjälslagna.

Nu kommer det stora förlåtet.

Förlåt Mikael Nabrink. Från hjärtat. För att jag läste första delen i serien och sedan avfärdade resterande två böcker för att jag inte riktigt klarade språket. Storyn däremot. Där var det mycket spännande som satte myror i skallen på mig. Efter att ha kommit till sidan 281 i Psykopaten under dagen idag är det verkligen på sin plats med en ursäkt. För nu är jag dessutom lite skräckslagen för dig och aningens rädd att du skall bli gramse på mig. Kan man skriva om den sortens vedergällning vill i alla fall jag spela med öppna kort. 

Vilken enorm skillnad från första boken i trilogin till Psykopaten!


Inget fel på storyn i trilogin som sagt, men den här petiga kärringen kunde inte fortsätta på grund av det stolpiga talspråket. 

Personerna i boken pratade ungefär som en informationsblankett från Skatteverket. 

Psykopaten däremot. Jag vill att de skall prata mer. 

Boken är riktigt bra. Samvetet över bloggen har gnagt varje gång jag har valt att sätta mig med boken istället för att tjingsa här inne.

Nu har jag tjingsat klart snart eftersom jag ämnar läsa klart boken idag.

Jag har ju fått lov att tävla ut ett signerat exemplar av Psykopaten. Nu var det i och för sig före jag sågade talspråket i trilogins första bok (nu skall jag ge de resterande två en chans trots allt) men jag tror det kvarstår.

För jag säger inte bara förlåt. Jag säger även “fan vad det här är bra och läskigt roligt att läsa”.

Med det hoppas jag att både författaren och ni förlåter mig. Nu har jag inte tid att hänga här inne mer, jag har en bok att läsa ut.

Håll koll imorgon eftermiddag. Då kommer det gå att tävla för de som vill och vågar.

Har ni det bra annars?

*försvinner snabbare än Stålmannen byter om till dräkt*


Postat 22:46 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Tävling Schmävling av
1 kommentar

Hur går man vidare från tyll?

11 kommentarer

Det vet jag. För jag har bestämt mig för att jag vill ha brokad också.

Nu dör min syster någonstans i Norge för att hennes storasyster pratar tyll och brokad.

Men jag behöver HJÄLP. Är det någon som är bra på att sy enkla saker utan mönster? Jag har två saker som fastnat i huvudet på mig (kommer säkert utökas), men de finns inte i verkligheten såvitt jag vet. Däremot vet jag att det är enkelt, så mycket sykunskaper har jag. Däremot har jag noll symaskiner, inte tillräckligt med tålamod och bor i en stad som bara säljer spetsgardiner i våder och inget annat roligt tyg.

Någon? Någon som känner någon? Jag behöver alltså hjälp på riktigt.

Medan alla håller på och dör i Midsomer (hur kan den byn ha en enda levande person efter alla dessa år med mord?) lekte jag med de nya sminkgrejorna jag äntligen fick efter att ha fyndat på eBay. NU har jag listat ut hur hon mäklarbruden i Svenska Hollywoodfruar kunde se så … midsommarskir ut på kinderna med sin rouge. Minns ni henne?

semester_stor15

Ser ni så skir och skimrande hon är? Varje avsnitt som hon var med funderade jag på hur hon kunde få till rougen på det viset. Sen slutade jag visserligen alltid fundera efter att programmet var slut. Men nu VET jag.

Man kan köpa midsommarskirhetsskimmer på tub!

Om man råkar se den tuben i brevlådan en lördag när man ändå känner sig lite trött kan det hända att man får ett ostoppbart behov av att prova. Ihop med magiska pudret givetvis. Här sminkas inget alls utan magiska pudret. Det är nämligen fysiskt omöjligt att se skir ut med rött ansikte och prickar, oavsett hur många tuber man köper.

IMG_0436

Titta titta titta! Ser ni mina skira kinder? Och mina glasögon, leopardmönstrade fleeceonepiece plus det där läppstiftet ni påstod fick mig ännu mer lik Gunilla Persson.

IMG_0437

Jag är så jävla midsommarskir att det är helt osannolikt. Med en hy som nästan ser perfekt ut. Om man bortser från ärret på snoken (som är knallrött utan puder så jag klagar inte) och att jag kanske kunde använt lite puder på mitt kluster av knottbett på halsen.

Nu vet jag hur man skimrar som en prinsessa och jag gjorde inte en 44 minuter lång instruktionsvideo som skulle kunna varit regisserad av Lars Norén.

Erkänn att ni skulle vilja det nu?

// Sysslolös i Seattle


Postat 21:28 i Dagens aktivitet, Funderingar, Klimakteriekossan, Shopping av
11 kommentarer