Kors i taket nummer två

31 kommentarer

Kärringen har startat datorn idag med. Fast ni vet inte att jag startade den i söndags, skrev 847 ord i ett blogginlägg som handlade om östrogen- och serotoninbrist och min egen gråtmildhet. Att jag till och med grät och tittade på klipp från Allsång på Skansen när Håkan Hellström var med för att det var så fiiiint. Då skall man ha i åtanke att jag fullkomligt avskyr Håkan Hellströms musik förutom en låt, men i söndags var det så obegripligt vackert.

Jag kan inte bestämma mig för om jag skall publicera det inlägget eller inte, ni bestämmer? Förhoppning och längtan till fredag när jag skall börja överdosera östrogen är oerhört stark och stor. Jösses vad östrogen jag hoppas att jag skall få.

Men idag har jag inte varit så gråtmild utan ganska effektiv. Mest för att något slags lugn infann sig igår eftermiddag och nu kommer jag göra en lång historia kort för en gång skull. Svärfar trillade natten mellan torsdag och fredag och slog sig halvt fördärvad, låg till morgonen när hemtjänsten kom och blev då skickad med plingplongbil till plåsterhuset. Där röntgade de lite sådär på måfå, skickade hem honom med fyra värktabletter och talade om för hemtjänsten att han var uppegående med rullator. Det var han INTE och vi fick inte reda på något förrän fredag kväll. Svärfar har alltså legat i sin säng i tre dygn med grymma smärtor i ryggen enbart på grund av att det har varit helg och först sen eftermiddag igår fick han komma till korttidsboende. Eftersom ärkepuckot till sköterska som briefade hemtjänsten att han mer eller mindre kunde jogga omkring i lägenheten fick han ju såklart inte heller någon som helst extra hjälp. Det är vansinnigt ovärdigt att behöva ligga i sängen och behöva uträtta sina behov och samtidigt käka när vi har varit där och gett honom en macka. Just det, de kollade inte ens om han hade anhöriga som kunde bistå. Nu hade han ju som tur var det, men det hade ju puckopuckoPUCKOT ingen aning om.

Så idag andas vi för vi har inte jour. Men en sak slog mig, vi har tänkt vara borta tre månader i vinter, någon som har en himla bra lösning på hur det skall gå till när man har gamla föräldrar/svärföräldrar/mormödrar här hemma?

Nu till något lite muntrare.

Det sägs att det inte är något äppleår i år? Pappa fick typ tio äpplen på sitt träd och jag har hört samma från många andra, men vi som missköter allt i vår trädgård och inte ens vet hur eller när eller om man ens skall beskära och hålla på, vi har ungefär tusen äpplen på vårt enda träd. Kanske en liten överdrift, men jag fuskar inte med sanningen om jag säger att det är närmare tusen. Vi har gjort saft ett par gånger, jag har bakat äpplepajer till förbannelse och numera sitter jag varje kväll och äter äpplena som de är eller slänger ner dem i lite yoghurt. Äpplena är fånigt goda, men fråga inte vad det är för något för det vet jag såklart inte. De är halvstora och gula med lite rött på, jättesöta i smaken och mognar uppenbarligen väldigt sent eftersom vi fortfarande plockar?

Nu till mitt problem. Jag kan inte baka egentligen, jag är endast bra på att laga mat. Förutom pajer. Jag är helt fantastisk på att göra pajer av alla de slag, men alla blir olika eftersom jag kör Kajsa Warg-metoden, och idag gjorde jag en magisk paj.

Det jag vet är att jag kokade äpplena i sockerlag och att det alldeles tydligt är havregryn i smeten. Och smör, ägg och något mer. Man kan inte lämna in någon lite restbit till en gourmand som kan kolla DNA i pajen möjligen?

Och så blev det ytterligare ett par liter saft innan vi gick ut och plockade ÄNNU mer äpplen. Blir det så här nästa år får vi hyra in äppleplockare för nu kommer flera hundra äpplen förfaras, vi kan omöjligt ta alla även om vi kämpar.

Det var samma med våra två stackars vinbärsbuskar som maken har försökt döda. Han klippte ner alla så det inte var något kvar för två år sedan sådär lite hoppfullt om en säker död. HAH. De växte upp igen och i år plockade jag nog minst 15 liter på två stackars buskar. Vi är ju sämst på trädgård och trots det får vi mest. Vill man ha råd är det bara att höra av sig. Orkidéer är jag särskilt bra på. Jag har en, den är två år gammal, aldrig vattnad och nu står den i köket och blommar och håller på att få nya blad. Magiskt.

Sedan kom hussen hem och hade köpt en fotpall till mig eftersom han claimade divansidan av soffan när vi köpte den för … längesedan. Det var rörande och fantastiskt skönt att ha något att lägga upp fötterna på något.

(Japp, MBT-sandaler. Jag har uppgraderat från Birkenstock som innetofflor och helt plötsligt fått blodcirkulation i både fötter och ben igen. Det tackar jag Johannas mamma för som hade exakt likadana när vi var i Skillingaryd. Och nu ber jag om förlåtelse till PJAK/Anna för att jag inte annonserade det tidigare. Jag skäms. Men jag har absolut inte gjort mig av med hundarna i alla fall, herregud det skulle jag ju aldrig göra. Förlåt, förlåt, förlåt.)

Sedan hade jag ingen fotpuff mer.

För det var tydligen en helt perfekt storlek för älskad bäbishund. Trots att han har en hel soffa att ligga i.

Som pricken över i avslutar jag dagen med att fira Halloween som en mumie. För jag fick så jävla ont efter saftande, bakande och matande och jag lär mig aldrig vad jag kan och inte kan göra.

Men det råkade ju sammanfalla med rätt dag. Något jag inte hade en tanke på när jag bad maken om hjälp med att tejpa fast lidokainplåstren från hand till skulderblad.

Det enda trista är ju bara att vi inte har några grannar och därmed inga barn att skrämma så jag får sitta här och vara rädd för mig själv.

Och jag vet. Det är SHF. Jag har på det i bakgrunden, men eftersom jag inte var gråtmild och dessutom fick feeling att skriva ett inlägg så gick det före. Nu får jag be om ursäkt över det med.

// Den Mumifierade


Postat 21:33 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan av
31 kommentarer

Det är ju tur att man har hund när man behöver tassvård.

25 kommentarer

För vi hade aldrig haft Klorhexidin, kompresser, Jodopax och sparris hemma annars. Men för de små yttebytte raringarna har vi allt och lite till. Såklart. Det råkar ju bara falla sig så att alla tvåbeningar behöver det oftare än fyrbeningarna. Faktum är att jag inte ens minns när en fyrbening faktiskt slog sig sist och verkligen behövde pussar på det onda och omvårdnad (peppar peppar), däremot minns jag senast vi använde det på en tvåbening. Gången före det med.

Ser ni den här grejen? Den ser kanske inte så stor ut, men om man tänker att slangen som skall sitta inuti grejen med gängorna är ungefär som en trädgårdsslang i storlek. Då kanske man lättare kan relatera till storleken på grejen med gängorna. Dessutom ger jag mig fan på att någon, i lönndom, har skickat iväg gänggrejen för att slipa dem knivsvassa. För det var de, skulle jag bli varse.

img_3114-jpg-1

Maken skulle hämta några humrar och jag skulle springa efter maken och skrika på honom om glömd sak efter att han hade stängt ytterdörren bakom sig. Givetvis låg gänggrejen mitt på trasmattan i hallen. GIVETVIS. För det är ju inte så att det finns en hel lada att lägga TILL EXEMPEL gängrejor i? Nej nej, i mitten av hallen är ett typisk gänggrejaktig ställe.

Det gör jätteont att trampa ner delen med hårdhud under lilltån rakt ner på sylvassa gängor när man går med infanteristeg för att hinna efter, så ont att jag inte fick fram ett ljud utan bara avbröt uppdraget och lommade in på toaletten för att inte bloda ner hela hallen (lätt överdrift, möjligen halva). Det som retade mig näst mest var att jag inte kunde se deformationen eftersom jag inte är tillräckligt mobil generellt för att titta under lilltån. Finns inte en chans att min kropp kan konfigureras för att se något som är undertill 178 centimeter nedanför syncentra.

Ett par varv med toapapper runt foten och soffläge medan jag väntade på maken och humrarna.

fotvard

Klorhexidintvättat sår med omplåstring är det närmaste jag har kommit fotvård på väldigt länge.

Nu skall jag sluta vara en pipig tant och berätta om det jag egentligen skulle berätta. Det Stora Ljuskriget som inföll när jag och maken blev sambos. För övrigt exakt samma dag som vi bestämde oss för att bli ihop. Jag kom med övernattningsväska och åkte aldrig mer hem.

Klart jag hade varit hemma hos maken innan, men antingen har jag inte funderat över det eller så har det inte varit stearinljusrelaterade besök. Men tjena tjena mittbena, det skulle visa sig att han hade ljusstakar i alla möjliga och omöjliga storlekar och former. I alla rum utom datorrummet. Snubben hade till och med en kandelaber. Eftersom vi blev ihop en höst eldades det nästan orimligt mycket stearinljus och eftersom vi åkte till USA en månad efter att vi blev ihop raidade jag alla Yanke Candle-butiker som fanns. Det visade sig att han inte hade koll på doftljus. Han hade tydligen testat något från Ikea, men slängt eftersom det luktade fejkäckligt. Nu gick han bananas tillsammans med mig inne på Yankee Candle, det mesta var vi rörande eniga om, som man skall vara när man är nykär. När han började fylla kundkorgarna med fel sorts bildoft tyckte jag nog att han överdrev, men i alla fulla fall kom vi hem med minst en resväska full med produkter från Yankee.

När vi skulle ställa ljusen där ljusen skulle vara visade det sig att han hade mer än ett skåp med stearinljus. Flera skåp, flera sorter, väldigt petig med vilka ljus som skulle köpas var. Han ägnade minst en lunchrast i månaden åt att fylla på stearinförråden och jag blev doftljusansvarig.

Sedan var det ju som det var och vi lämnade hans ställe och flyttade in i mitt hus där mitt ex huserat i ett halvår efter att vi separerade. Exet ville flytta. Maken och jag bodde redan ihop och jag ville inte göra mig av med huset och absolut inte ha två hyror. Maken hade stor och dyr hyresrätt, så valet var rätt enkelt.

För att kunna flytta in var vi tvungna att göra en ordentlig utrensning. Verkligen en sådan där släng tjo i alla små skrymslen och vrår. Då hittade maken mina stearinljus i ett skåp. Ett ledset litet paket från Ikea. Det var allt jag ägde. Paketet var till och med dammigt, så sällan tände jag stearinljus med andra ord. Värmeljus till alla mina vax- och oljekrus hade jag däremot i mängder, och såklart doftljus.

Det här hånar han mig för fortfarande. Han kan inte förstå på någon intellektuell grund att det existerar människor som har dammiga ljuspaket.

Jag skulle vilja vända på situationen och tala om att jag inte tror att det finns överdrivet många män som springer omkring och tänder sin takkrona, kandelaber och gud vet vad med så fort man kom hem från jobbet?

Trots tiden som passerat får jag fortfarande inte lov att köpa några andra stearinljus än värmeljus. Och doftljusen.

Vi sitter fortfarande in rummet med Tigerliljeljuset på ett lite Ernstigt vis. Och jag skall låta hälsa att alla ljusen jag valt fick med beröm godkänt. Om det finns doftgrejor till bilen är maken spekulant. Även han hatar Village Candle, men eftersom han inte klarar att slänga saker som inte är slut så löste vi det genom att ge bort alla som inte var tända (förlåt alla som fick våra skitljus) och de som var kvar gjorde vi slut på på båten när det inte var sommar och man inte kunde ha öppet.

På fem kvadratmeter med stängda fönster hittade vi enda fördelen med doftljus som luktar skit och inget alls.

Så, vad har ni för relation till ljus och sådant? Här gränsar den nästan till osund?


Postat 20:43 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Pest och kolera av
25 kommentarer

Ni skulle hålla koll på SPÄNNANDE söndag och ingen har tjoat på mig?

29 kommentarer

TROTS att jag skrev att det skulle vara skitspännande och jätteroligt? Och att vi skall ha en fantastisk TÄVLING dessutom.

Har ni också samma filter som maken påstår sig ha? Ett som sorterar ut nästan allt jag meddelar honom i någon form, inte ens röksignaler går fram. Dessvärre missar han även ganska viktiga saker genom att filtret är förhållandevis kroniskt. Och ni med tydligen. VA VA vaaaaa???

Just det. Jag måste kanske skriva att det är reklam. Någon slags reklam i alla fall. Störtlöjligt. Extra löjligt med tanke på att inga transaktioner förekommer och ni som vet, ni vet att jag har skrivit om det här innan. Den gången hade vi en nästan orimligt lång nostalgidiskussion om just det jag skall skriva om nu och jag gör det enbart för att jag tycker att det är så HIMLA kul.

I det inlägget pratade vi ju om Takano. Och ni var en hel hoper som faktiskt hade ägt minst en overall, givetvis med byxorna instoppade i ett par moderiktiga tubsockor och antingen Nike eller Stan Smith till det. Jag hade pumps. Eller Nike. Pumps hade man ju till allt? Fattar ni storheten i att jag skriver ett inlägg till om Takano och att jag har vetat om det jag skriver om nu i över en vecka. Fattar ni exakt hur svårt det har varit att hålla tyst om?

Tack vare det inlägget, som är två år gammalt, fick jag reda på av upphovsmannen Roland att Takano hade återuppstått. Då skrev jag mitt livs första tiggarbrev, som resulterade i ett telefonsamtal med just Roland som berättade för mig om återuppståndelsen, att det fanns planer för fler färger och att det fanns riktiga träningskläder med. Det vill säga inte bara sådana man numera sitter med i soffan medan man på 80-talet kunde ha dem dygnet runt.

Träningskläder alltså. Man skulle nästan kunna tro att jag inte är lite medelålders överviktig här, utan att jag faktiskt tränar. Att ta på sig sådana däringa riktiga träningskläder var nog det närmaste jag har kommit ett träningspass på minst ett tiotal år, eftersom jag höll på att välta i garaget, grabbade tag i det som stod närmast och som även såg stabilt ut.

Det visade sig vara ett bord med hjul som rullade iväg med mig under det. Inte för att tappa den röda tråden eller så, men vem fan har ett bord med hjul? Att trilla omkull och ta sig upp räknas i alla fall som ett litet träningspass. I rätt outfit.

img_0365

Det ser i alla fall ut som om jag har tänkt gå till gymmet vilken dag som helst? Bortsett från klackarna då, men ungefär som “kräftor kräfva dessa drycker” om sprit och skaldjur är det faktiskt inte konstigare än att Takano kräver klack. Eller Nike och det hade jag inga i närheten. Inte heller några 80-talsrosa pumps, så det blev helt enkelt klackar anno 2016.

Nästa gång kan jag leta mer efter Nike. Den här gången skulle maken sköta kameran och ehuru ombedd minst 97 gånger hade han glömt det. Säkert krockade fotografihjälpen med något mäkta viktigt svartvitt tv-program om andra världskriget och dessutom tenderar han att glömma ALL kunskap om fotografering så fort jag ber honom. Fast han egentligen är ganska duktig. Egentligen vet han var ljuset bör komma från, skärpedjup och slutartider, men så fort jag ber honom om minsta lilla instagramfoto på något så simpelt som ett … lingon, då blir han tre år och stampar med foten och skriker “KAAAAAN IIIINTE”.

Med tanke på att jag är den minst fotogeniska människa jag känner var inte upplägget fantastiskt. Det funkar liksom inte att både tala om för honom att han gärna fick VÄNDA kameran och eventuellt vara såpass tålmodig att han håller kvar kameran med intryckt knapp så länge att han åtminstone hinner med autofokusen och kanske bara kika var fokus faktiskt hamnar. Vartannat foto frågade jag hur det blev och fick svaret “men hur skall jag kunna veta det?”. Snabb som en kobra frågade jag om han åtminstone kan kolla om jag är ful, har stängda ögon och om fokus ligger på mig eller kanske på bordet med hjul. Det kunde han inte, så efter vartannat foto fick jag gå till honom och titta i displayen, men i liten display är det kollosalt svårt att se ögon och skärpa.

Av alla foton iklädd den svarta originaloverallen från 80-talet fanns det ett som gick att rädda. Ett som inte var fokuserat på ett hängande spännband framför mig eller på garagedörrarna bakom. Kul, kul – bord har hjul?

img_0366

Overallen är obeskrivligt skön. Sådär fleecig på insidan, tjock som gamla amerikanska collegetröjor och perfekt modell.

Något man som tur är kan se på enda räddningsbara fotot av den vita overallen.

img_0364

Här sitter jag och är slösaktigt klubbklädd med ingenstans att gå.

Hur mycket nostalgi drabbas ni av när ni ser bilderna???

Och det här är coolt. Roland startade klädmärket 1982, vilket gissningsvis betyder att man antagligen inte minns det om man är född senare än 1970. Hela högstadiet för min del var ju Takano i alla möjliga färger. Han kom på det i Japan och väl hemma i Sverige med en kollektion delades de ut till diverse kändisar som älskade den. Dessutom var Vendela Kirsebom modell för Takano då. Hon var sjukt snygg då, men det är banne mig tveksamt om hon inte är ännu snyggare nu. Och hela Dan Tillberg-gänget hade Takano i Melodifestivalen 1986. Snacka om exponering rätt i tiden.

takano-melodifestivalen

Ingen har väl missat att 80-talet är trendigt igen (det har vi ju också pratat om här när jag hittade mina gamla örhängen). Och Takano återuppstod på tiotusenniohundrafemte dagen. År 2016 alltså. I min Takanoälskande blogg och det får mig till och med att nynna lite på Dan Tillberg.

Tävlingen då; jo serrni, eftersom märket är återuppståndet från tiden före internet så måste vi ju få ut det till den stora massan igen. Det är viktigt, eftersom jag spontandör lite om Takano försvinner en gång till.

Takano har numera både Instagram och Facebook. Man kan såklart tävla på båda ställena, vilket ger större chans. Men har man bara det ena eller det andra tävlar man givetvis bara på det ena eller det andra.

  1. Facebook: Gilla Takanos Facebooksida, skriv en kommentar på tävlingsinlägget, gilla och dela tävlingsinlägget och tagga tre kompisar som du tror vill ha en Takanooverall (vem vill inte ha DET liksom?) OCH tagga Takano så vi kan se att det är gjort.
  2. Instagram: Följ Takano på instagram (takano_se), dela tävlingsinlägget och tagga tre kompisar plus Takano där med. Kom ihåg att du måste ha ett öppet konto på Instagram åtminstone medan tävlingen pågår om du inte har det annars, det går inte att se på privat konto om reglerna följs.
  3. Solklar bonus om man gillar Fitterbittan på både Facebook och Instagram såklart. För att tävlingen bor på min blogg. Så även om man delar det här inlägget på Facebook eftersom det finns bilder här som inte finns någon annanstans. Sura bilder (i mysig nostalgioverall) på dumma män.

Och vinsten är inte att leka med. In med er och kika på takano.se för att se lite mer än jag visar här. Vinnaren får valfri overall i valfri färg (och storlek). Ni har redan sett att originaloverallen med collegetröja och sweatpants finns i svart och vitt. Det räknas som en overall. Men nu finns det ju även hoodie också, vilket man kan välja istället för collegetröja för att få ihop en overall. Tröstpriser kommer såklart delas ut (t-shirts t.ex).

Har jag missat något? Ja ja, ni vet var ni skall fråga i så fall.

Kan vi prata nostalgi nu? Fattar ni att ni kan vinna århundradets nostalgioverall?

Herregud så skönt att äntligen få skriva det här, jag hade aldrig kunnat hålla mig en dag till.

 


Postat 23:59 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Tävling Schmävling av
29 kommentarer

När man inte är deprimerande deppig

33 kommentarer

Då är det här värsta i-landsproblemet.


När man inte HINNER ta transferra pokémons i samma takt som de väller in och ständigt har fullt i Pokémonväskan så man är rädd att missa någon superviktig och extra ovanlig.

Jag säger bara Trygg Hansa på Kungsholmen.


Fyra ständigt “lurade” pokéstops, fritt wi-fi, massor av bänkar att sitta på och laddstationer utplacerade. Gissa om det alltid är mycket folk där?

Tre saker:

1. Orup får revidera sin låt. Stockholm har inte blivit kallt. Nu är det varmt och folk UTROPAR saker till främlingar.

2. Man måste hit om man turistar i Sthlm. Måste faktiskt. I alla fall om man spelar eller har spelande barn. Tjena mittbena så bra det är.

3. De som arbetar i Trygg Hansa-huset och är beroende av samla på de små stjärnögda raringarna. Hur får de öht något arbete gjort när det finns så mycket viktigare saker att hålla reda på. Samla bollar, kasta bollar och springa runt i huset och värpa ägg?

Mina favoriter Slowpoke och Jigglypuff. Vilka är era?


Postat 22:28 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Kompisar av
33 kommentarer

Ett litet besök till och ett kärt sådant

11 kommentarer

Det är rätt häftigt att vara hundra år och kunna åka på roadtrip faktiskt. Mormor kom hit igår, bistådd av ömma modern och styvfadern såklart, men ändå?

IMG_1056

Och hon älskar sina håriga barnbarnbarn lika mycket som ömma modern, vilket är ömsesidigt. Mormödrar brukar alltid steka en extra pannkaka till fyrbeningarna.

Det här var första besöket på torpet för mormodern. Vi har ju liksom inte bott här på riktigt innan och såvitt jag vet har vi aldrig uttalat flyttat hit heller. Det som började med en helgtripp i höstas fortsatte liksom bara och vi åkte aldrig hem igen, däremot flyttade vi hit mer och mer grejor och kläder. Eller snarare, jag flyttade hit kläder och grejor medan maken bara flyttade hit grejor. Det är ett evigt tjat om saker att ha på sig om man skall göra något som kräver mer än trasiga shorts och foppatofflor. Gärna med smutsig hoodie till. Och honom slösar jag klänning och klackar på?

Vädret var dessutom så bra att det var för varmt att sitta i solen och det blev en förflyttning av utemöblemanget till ladan, därav den något udda placeringen av möblerna. Mormor blev glad över att se att det inte var just ett sådant där torp som hon har associerat till hela vintern och därmed haft väldiga bekymmer om vi möjligen skulle frysa ihjäl. Det slogs fast att det ju faktiskt var ett riktigt hus, även om det låg gräsligt långt in i skogen förstås. Sa mormor alltså. Vi funderar inte så mycket på just den biten längre.

IMG_1065

Här ser mormor inte riktigt riktig ut och det gör det till ett alldeles underbart kort. Hon envisades nämligen med att påstå att det inte finns några vilda blommor längre och att det var bättre förr. Något som visade sig inte vara helt sant och hon fick en liten bukett i näven. Dessutom skall man veta att min mormor har bott i en stad i hela sitt liv. Hon är uppvuxen på landet, men det var ju för väldigt längesedan. Med tanke på att hon är född 1916 så har hon inte bott utanför stan sedan 30-talet någon gång. Det är en svindlande tanke.

Efter ett par timmar av fika och torphäng åkte vi till stan för att käka och där kände vi nog allihop att det var dags att runda av dagen innan vi blev ovänner allihop. Eftersom mamma tenderar att bestämma över både mig, mormor och egna maken, och jag och mormor är exakt likadana. Vi är tre damer som inte tål att bli bestämda över, men vi bestämmer gärna över alla andra.

Stämningen kan bli lite tryckt när det händer och alla har lite dåligt tålamod samtidigt.

Nu hann vi antagligen precis slippa det igår och det blev en skitbra dag.

Jag är grymt tacksam över att vara så här gammal och fortfarande ha en mormor med sting kvar i livet.

Nu skall jag fixa naglarna.

Men jag återkommer senare med en idé.

Återkommer gör jag ju alltid. Förr eller senare.


Postat 12:27 i Dagens aktivitet, Familjen, Klimakteriekossan av
11 kommentarer