Hej hej bloggisen

14 kommentarer

Här ligger jag och skriver i mörkret. För jag kan inte sova, vilket skulle kunna bero på bröllopshelg. Först sov jag för lite, sedan sov jag för mycket och nu ligger jag och lyssnar på blåsten och snusande hundar. I vilket fall som helst är jag inte särskilt missnöjd för det är ganska mysigt. Det enda omysiga är att Stor har lampskärm på huvudet för att han fått Hot Spot igen. Ett par veckor efter klippning, som vanligt. Nu ger jag det en chans att självläka först, med tvätt och tratt, det går sådär måste jag nog medge.

Bröllopet då? Helt jävla fantastiskt!

Det var nog den längsta middag jag suttit på om man tänker att det bara var förrätt och varmrätt. Istället för efterrätt var det tårta och kaffe. Sjukt smart, tårta är ju faktiskt efterrätt och de hade inte kunnat få en godare efterrätt ändå. (Nu dreglar jag på örngottet). Browniebotten, hallonmousse och klätt i något citronfluff. Herregud! Hur hade Ernst beskrivit smakerna? Smaklökarna dansade samba i munnen i vilket fall som helst och jag har ätit så mycket de senaste dagarna att jag inte ens vill veta hur min positiva viktresa (viktresa känns som ett typiskt ernstigt ord annars) ser ut. Något som vågen tagit fasta på och visar en vikt på 159 kilo. Jag tror vågen har kollapsat. Jag HOPPAS att vågen har kollapsat.

Men jag måste ju visa min lilla lillasyster som fyllde 40 i onsdags och blev lite bortglömd i allt bröllopande. Hon som ni inte visste vem det var för jag förvirrade omedvetet. Förlåt. Men HURRA för lillstrumpa.


Jag har alltså bara ett syskon. Hon är en liten lillasyster. Det är skumt när små lillasystrar fyller 40. Mer logiskt när de är typ åtta år och förpestar livet för sin då 14-åriga storasyster. Det var väl egentligen bara det hon gjorde då, förpestade mitt liv alltså, till hon blev sisådär nästan 20 och då flyttade hon till Norge och kom aldrig mer hem. Sånt är trist. Men hon hann bo med mig och både exet och ex-exet först och det var trevligt. På den tiden var man ju tvungen att vara skriven i samma kommun man ville gå i skolan och fick inte flytta skolpengen. Jag bodde i Göteborg och det gjorde inte pappan och styvmodern.

Sedan kan vi prata tyst om att hon inte gick så mycket till skolan. Just då var jag sjukskriven efter en större operation och vi ägnade orimligt mycket tid åt Nintendo. 

Man skulle kunna säga att vi avhandlade Super Mario World och Donkey Kong istället och jag var en fantastisk syster men inte lika bra på föräldradelen. Trots det blev vi ju förträffliga ändå. Syrran är civilingenjör och jag är någon slags IT-människa med journalistisk inriktning. Värt att läggas på minnet om man har skoltrötta barn. Det blir oftast folk av dem med?

Om syrran och jag är lika? Tror inte det? Det är inget vi brukar få höra i alla fall, men vi är lite lika inuti huvudet. Om hon har råkat byta glasögon utan att säga något och jag har gjort samma sak så har vi alltid, utan att veta om det, köpt likadana. Sådana saker gör vi hela tiden. På bröllopet var jag ju mörkblå, det var syrran med som synes och vi hade inte pratat med varandra innan. Lägger vi till våra män …


… borde vi få stilpoäng i matchning?

Brudparet var såklart snyggast. Och kärast.


Man riktigt ser lugnet i att ha första akten avklarad och att det är dags för PARTY.

Apropå tårtan igen då. Det fanns tydligen hålltider, som sig bör på dylik tillställning. Hålltiderna sa att första bandet skulle börja spela direkt efter middagen och då skulle klockan vara halvåtta. Det var den inte, för den var 23.30 istället. Middag med hyllningstal och hyllningssånger tog lite drygt sex timmar och det kan man ju ofta tycka är rätt tradigt. 

Det var det inte heller. Varenda tal var skitroligt och de som talade kunde verkligen berätta (dvs inget fumlande med papper och läsa innantill), de två toastmasterkillarna var som gjorda för rollen och var riktiga entertainers när det var dags att bryta för tal. De som sjöng och spelade gjorde det som änglar. 

Sex timmar bara försvann och jag skrattade nästan oavbrutet. Det brukar man inte göra för det brukar helt enkelt inte vara så kul. Skall jag vara helt ärlig brukar i alla fall jag få myror i benen efter förrätten och de första talen. Sedan handlar det bara om att uthärda till festen börjar.

Däremot är jag lite fundersam över promillegraden hos bruden. Hon dansade nämligen med maken och den enda form av danskritik han någonsin fått tidigare var att “han rör sig som om han har en piazawakvast i röven”. Vilket var så längesedan att det till och med var före min tid.

Bruden var översvallande positiv igår och undrade varför jag inte hade talat om att jag var gift med rena rama Fred Astaire.

Det är mystiskt. Det är något som inte stämmer.

Dessutom såg jag ingen som gjorde bort sig, ingen hade något skvaller igår trots att vi verkligen ansträngde oss för att komma på något. Det närmsta var svåger och kusin som förde ett ganska högljutt samtal i sin alldeles egna värld under det sista talet som det inte riktigt fanns tålamod kvar att lyssna på. Men om det är det VÄRSTA får man nog säga att det var en hejdundrande tillställning totalt sett.

Så jag avslutar (nästan) med en av de sista bilderna från kvällen.


Och så berättar jag att det sista bandet som spelade kallade sin genre irländsk punk. Jag förväntade mig gapigt à la Sex Pistols och så många beats per minute att även om man skulle skönja viss Riverdance i låtarna skulle det inte gå att dansa.

Det bandet var skitbra. Verkligen skitbra. Typ Rammstein möter The Dubliners.

Även svårt att ogilla ett band som heter Spotted Dogs sådär generellt.

Jag har egentligen bara ett klagomål och det är alla böldliknande myggbett som jag vaknade med över hela kroppen i söndags. Så här ser jag ut överallt.


Och det kliar sataana perkele.

Jag såg inte en enda myggliknande sak, men uppenbarligen var de ju där.

Så, nu är klockan sju och det är dags att gå upp.

Godmorgon.


Postat 7:11 i Bröllop, Familjen, Klimakteriekossan av
14 kommentarer

Just det…

39 kommentarer

…jag knatade ju runt lite i huset igår och kollade på foton medan pappa sov. I det här huset finns allas uppväxt flera generationer tillbaka i tiden dokumenterade på väggarna i ALLA rum. Mest på mig och syrran med bihang såklart.

En gång i tiden tog jag och söstra mi kort på oss själva, satte i en ram och gav till pappa. Det står på hans nattduksbord. Syrran är fotogenisk, jag är inte det, och det här togs vid den tidpunkt maken refererar till som “flataperioden”.

image

 

Han hatade verkligen när jag var snaggad. Jag älskade det och tyckte jag var lika cool som Eminem.

Sen har jag visserligen ingen bra förklaring till hur jag kunde välja att rama in ett foto där jag gör en miffomin. Om det var det bästa fotot, hur såg då de andra ut?

Och så blir man lite gråtfärdig över att se mitt och syrrans bröllopsfoto hänga sida vid sida. Hon gifte sig ljuvt och vackert vid havet, jag gifte mig salongsberusad (packad) i Vegas.

image

 

Jag ångrar absolut inte bröllopet och att det var i Vegas. Men jösses som jag önskar att vi hade haft ett lika snofsigt bröllopsfoto.

Och rätt ofta önskar jag även att jag hade gift mig med Elvis istället för snubben i en femdollars Hawaiian Tropic-skjorta.

Man känner sig lite som det svarta fåret bland släktens vackra foton, och så undrar man vad framtida generationer kommer säga om tanten på det konstiga fotot.

Jag har en gnagande känsla av att vi hade passat rätt bra i dokusåpan om Ullared trots allt.

// Snyggve


Postat 12:18 i Bröllop, Familjen, Foto, Klimakteriekossan av
39 kommentarer

Jättemycket bling-ring

39 kommentarer

Jag vet att jag skrev ett inlägg för längesedan med en bild på min drömring. Eller ja, en någorlunda överkomlig drömring i alla fall, vi snackar inte Hollywoodring för lika mycket pengar som en egen ö i Stockholms skärgård. Hittade en bild på instagram för en evighet sedan och har inte kunnat släppa tanken. Frågade ju till och med puckomaken om han var okay med att jag bytte ut min vigselring där och då.

Just när jag frågade måste han haft väldigt selektiv hörsel för han svarade jakande.

Nu hittar jag inte det inlägget, men strunt samma.

Ni vet ju redan att jag hyser en näst intill osund kärlek till mina ringar. Lite “my precioussssss-varning” och Gollum över det hela. Och någon gång ganska snart skall jag berätta storyn om de ringar jag har, men en sak i sänder.

Alla mina ringar kommer från samma juvelerare, Nordstans Guld i Göteborg. Och mitt ständiga häng hos just dem började med att jag köpte min och makens förlovningsring där, samt att jag hade hört så jäkla mycket bra om dem. Numera vet jag att folk åker från långväga just för att handla hos dem så det där med att de är jävligt bra verkar ju inte bara vara jag som tycker.

Nåväl, förlovningen var ju en halv evighet sedan och dessutom väldigt nervös eftersom maken tyckte förlovningar var sjukt töntigt så jag köpte ringarna på eget bevåg och “friade”. Fast jag friade inte, jag var nöjd om jag fick igenom en förlovning men en förlovning skulle banne mig ske. Hur töntigt han än tyckte det var och vi hade bråkat om töntighetsgraden när det handlade om just förlovning i månader.

Så här i efterhand vet vi ju att det gick bra med förlovningen och att vi faktiskt till och med gifte oss, men det visste jag inte första gången jag knatade in på Nordstans Guld med spaghetti i benen och bad om hjälp med ringar till en ovillig karl. Och hjälp fick jag. I första hand av Christian (som äger plejset) och Erica (som har jobbat där ungefär skitlänge).

Det är oerhört svårt att undvika att bli kompis med Christian och Erica, för att de är så jäkla svintrevliga och engagerade, under en period kändes det som att jag hängde där i tid och otid. Det grejades med gamla ringar, nya ringar och de fick till och med helt fria händer när det gäller en av mina ringar. HELT fria. Jag visste inget alls förrän ringen var klar. Mer än storleken då.

När Stor var valp och jag var “mammaledig” miljötränade jag honom genom att åka just till dem och hälsa på. Under ett halvår känns det som att vi var där stup i kvarten och kissade på guldgolven, knyckte lunchen från guldsmederna (Stor, inte jag) och pratade strunt (jag, inte Stor). De verkade även tycka att det var trevligt att en butikshund och en butikskund hängde där. Både jag och Stor stormtrivdes i alla fall, det går liksom inte att INTE trivas i ringhimlen.

Förra veckan lackade jag ju först ur på min make nummer två (mer om det senare) och sen lackade jag ur ännu mer på maken. Ungefär då hamnade vi i Göteborg igen och jag bestämde mig för att göra det jag har skjutit på i en evighet, åka till Nordstans för att få värderingsintyg samt se om de kunde fixa min drömring.

Är man gift med ett pucko och har fått ett extrapucko på halsen har man gjort sig förtjänt av att äntligen få byta ut sin vigselring som utlovat. Faktiskt.

Säg hej till Christian och Erica (hon har dessutom sjukt coola kids som var i butiken och hälsade på samtidigt som jag var där i FYRA timmar).

photo 4(3)

Jag är lite kär i båda två. Mest i Erica. För att jag och män inte är särskilt kompatibla för tillfället.

Först donade vi med mina existerande ringar och sedan pratade vi om vigselringen och hur mycket förtjänt jag var av en ny ring som jag blivit lovad eftersom jag har en make som köper dammsugare för mer pengar än en ring kostar och en annan make som jobbar på att driva mig till nervsammanbrott.

I princip allt i hela butiken är såklart atrapper och de riktiga ringarna är beställningsvara, men det finns ett fåtal som Christian sitter och smygdesignar som är på riktigt. Den ringen jag har haft span på fanns på hemsidan under hans egen design.

Screen Shot 2014-04-23 at 21.31.48

Den heter dessutom Victory, så jag är övertygad om att han hade mig i åtanke när han gjorde den. Så måste det ju vara?

Först var tanken att vi skulle göra om min ring till en likadan, med enda skillnaden att stenen jag hade i min är rund och den på bilden är…inte det…som synes.

Sen visade det sig att just det enda exemplaret av ovanstående ring som faktiskt existerade var just i min storlek.

Efter att ha satt den på fingret var det liksom ingen återvändo. Det var ödet.

Så nu ser det ut så här.

photo 3(3)

photo 2(5)
Ignorera mina torra och krokodilliknande fingrar tacksåmycket, det har suttit ringar där dygnet runt sedan förlovningen.

Hoppsansa så var min, numera gamla vigselring inlämnad, den här graverad med samma text som den gamla och sen fick den åka med mig hem. På fingret.

När jag kom hem började maken opassande nog diskutera ekonomi med mig. Han som är den mest oekonomiska jag känner. Men jag ignorerade honom och satt bara och tittade på my preciousssss.

Från och med idag har vi kommit överens om att han aldrig någonsin mer skall diskutera ekonomi med mig. För han fick ett paket på posten från USA. Det var inte en dammsugare (men han köpte ytterligare en ny dammsugare i förrgår, fråga inte ens för jag orkar inte försöka förstå).

photo(1)

Människan har alltså gått och köpt en jetdriven motorgrej som man håller i händerna när man dyker för att snabbt komma hit och dit. Har jag sagt att han är en badkruka? Och att han alltid tycker att det är svinkallt i vattnet i Sverige?

Det var hans, i särklass, mest onödiga och idiotiska köp hittills. Och jag visste givetvis inte om att han hade beställt den.

Så nu pratar vi inte mer om ekonomi. Eller rättare sagt, han har försuttit all rätt att ta upp ämnet med mig. Han kan sitta med sina jävla dammsugare och jetdrivna simhjälpsapparater medan jag tittar på min nya vigselring och försöker komma på varför man gifter sig överhuvudtaget.

Lätt svar och enda anledningen för tillfället.

Man får fina ringar.

Och jag är dödligt seriös, har ni vägarna förbi Gbg och går i juveltankar. Knata in till Christian och Erica, gå verkligen ingen annanstans. Det är så jäkla värt det och jag har inte varit otrogen mot dem sedan Hedenhös knackade ringar ur granit.

// Gollum

PS: Fru M, tänk inte ens tanken att råna mig.

(Nu borde alla veta att jag inte är sponsrad för fem öre, men jag skriver det för säkerhets skull. Den dagen jag blir sponsrad med diamanter och guld kommer jag antagligen heta Kardashian i efternamn. Jag är bara så HIMLA glad över att jag äntligen har fått MIN vigselring och att Nordstans Guld verkligen är värda sin vikt i guld.)


Postat 21:53 i Bröllop, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Shopping av
39 kommentarer

Vem är du vem är jaaaaag!

6 kommentarer

Nu bakar jag ihop lite önskemål/förslag i ett inlägg, och narcissisten i mig är stormförtjust. Att få skriva flera tusen tecken om bara MIG. Eh. Eftersom bloggen inte alls handlar om…mig?

Ni fattar?

En kandidatuppsats om och med Victoria. Med empiri fast utan slutsats. För än är det inte slut. Hoppas jag!

Även den här, vet jag redan från start, kommer jag bli tvungen att dela upp. Jag har oerhört svårt för att vara kortfattad. Inte bara i text, samma sak gäller för det som kommer ur truten på mig. Maken, som har tålamod som en treåring när det gäller att lyssna, brukar tröttna när jag har berättat en tredjedel av något jag tycker är intressant. Som sagt, enligt honom var min sämsta egenskap att jag aldrig slutar prata.

Nu blir det inte kronologi, för nu tänker jag berätta om när och hur jag träffade maken. Och varför i hela friden vi blev ett par.

Egentligen började det nog redan här. I alla fall geografiskt.

Screen Shot 2013-12-15 at 1.15.58 PM

Japp, det är jag som är den vithåriga krulltotten i mitten. Med lillasyster och mina kusiner. Minus en som inte var född ännu.

På den där ön är min farmor född, och hela vår släkt på farmors sida kommer därifrån. Ön ligger en fjärt från Strömstad. På ön som ligger tvärsöver viken, den syns inte i bild eftersom klipporna och sjöboden skymmer den, där spenderade maken sina somrar som barn eftersom hans mamma hade anknytning dit.

Tomten som alla vi skitungar sitter på är farmors och farfars från början, de byggde kåken någon gång på 40-talet och den togs sedermera över av pappa och hans syrra. Och jag minns nästan inga sommarlov och helger som vi inte var där. Både när farmor och farfar fortfarande levde och efter de gick bort. Japp, vi har fortfarande kvar huset. Och vid sjöboden ligger bryggan där jag hade Albin 25:an som gjorde en bejublad tjejsemester.

Där vi har stugan finns det bara tre stugor, den ena var kiosk när jag var liten. Inte vidare värst bebott just där med andra ord. Med tanke på att det bara skiljer två år mellan mig och maken och hans ö inte hade en kiosk men de hade båt, så kan man ju lätt räkna ut att vi har snubblat över varandra utan att veta om det redan från koltåldern.

Så, trots att vi båda är ungefär lika gamla, var på grannöarna på somrarna och rörde oss i Strömstad som äldre, han mer än jag såklart eftersom han är född och uppvuxen mitt i stan, så träffades vi inte förrän han blev anställd i Göteborg på samma företag som jag hade durchfall. Och som jag avskydde honom redan innan han började.

Det fanns en otrevlig prick på vårt kontor. Som verkligen utmärkte sig som en otrevlig prick. Samma ålder men den där typen som slickar röv tills hela huvudet är inne i anus rektum på cheferna. Samtidigt som han sparkade neråt och åt sidan. För egen vinning. En sån där som gör kometkarriär eftersom många chefer gillar att ha andras huvud i sina rövhål.

När maken skulle börja på kontoret hörde vi att det var just rövslickaren som hade hittat honom, för de var kompisar privat. Sades det. Dessutom hade han ingen erfarenhet av branschen men fick ändå ett bra jobb. För att rövslickaren gick i god för honom. Och det värsta av allt, han fick en vecka mer semester (dvs sex veckor) och väldigt bra lön.

Det var ju liksom omöjligt att inte avsky honom redan innan han ens hade börjat?

Tur i oturen så skulle han inte jobba på min avdelning, otur i oturen var att vi hade som policy att alla småpåvar som var ansvariga för respektive avdelning skulle ta hand om alla nyanställda en dag var de första veckorna. För att få helikopterseende över organisationen. Jag skulle alltså ha pesthögen i knät en hel dag. Vara käck och trevlig och ägna en heldag åt att förklara hur allt junk på vår avdelning funkade, och hur han skulle komma att vara inblandad i det genom jobbet han hade.

Vi kan väl säga att det var mitt, i särklass, mest oproffsiga bemötande av en nyanställd någonsin. I vanliga fall kan jag koppla på autopiloten och köra oavsett, men när jag fick den här långa tjommen på besöksstolen reste sig varenda hår på kroppen i ren och skär avsky. Vilket inte var helt sansat, men humöret har bättrat sig en…gnutta sedan dess.

Jag var ett drygt as mot honom. Och tyckte bestämt att han var ett lika drygt as. Eller värre. För att sitta där och höra på dialekten var han var ifrån, få reda på att han var uppväxt i Strömstad, hade egen båt och att vi hade gemensamma kompisar fick mig att gå i taket. Inte nog med att fanstyget hade seglat in på en räkmacka, han umgicks med mina sysslingar och annat löst folk på MITT ställe. MIN ö. Och jag hade aldrig sett människan förr. Komma här och komma liksom?

Man skulle kunna säga att det inte var kärlek vid första ögonkastet alls. För han tyckte verkligen att jag var det dryga as som jag uppförde mig som. Men det visste jag ju inte då såklart, eftersom jag hade fullt upp med att vara just ett as.

I ett halvår skydde vi varandra som pesten.

Första firmafesten som råkade infalla bara några månader efter att han blivit anställd var med respektive. Min dåvarande sambo jobbade på samma företag så för vår del var ju alla firmafester med respektive och vi funderade inte så mycket över det.
(Ja jag inser att jag är en levande klyscha som raggar på jobbet hehe)

Då kom pestmaken ihop med sin dåvarande sambo. Givetvis en skitsnygg liten piffig blond sak. En sån där som jag omedelbums bestämde mig för att om hon var ihop med honom, så kunde hon ju inte vara annat än dum i hela huvudet. Så jag satte ytterligare ett bottenrekord i otrevlighet. Jag hälsade, talade om för alla runt mig att jag hatade firmafester med respektive, och sen sa jag till henne:

– Ja ursäkta alltså, men jag är liksom intresserad av att hänga med mina jobbarkompisar på festerna, jag har noll intresse av deras respektive.

Vilket såklart var en stor fet lögn. Vi hade svinbra sammanhållning på jobbet. Jag VILLE verkligen vara ett arsle. Och det kan väl hända att jag har ytterst lite dåligt samvete över det nu. För det är egentligen inte min stil alls.

Efter det där halvåret flyttade jag över till hans avdelning, och tog hans jobb. Och han blev flyttad inom avdelningen. Samma avdelning som min dåvarande sambo jobbade på dessutom. Det blev lite svårare att undvika honom helt. Men som jag kämpade. Ända till en dag när jag inte kunde undvika honom, för det råkade bli så att jag, han och en kille till gick på lunch ihop. När man bara är tre är det skitsvårt att inte prata alls med en av de två man käkar med. Efter det tyckte jag nog mest inget alls, han var en walking and talking klant i mina ögon.

Ända till det visade sig att en av mina bästa tjejkompisar på jobbet började hänga med honom. Då var det helt jäkla omöjligt att undvika honom. Och det visade sig att han var en rätt hyvens kille. Så vi gick från att knappt tåla varandra till att bli bästa kompisar på rätt kort tid.

Och även om jag framstår som det dryga aset här så har det visat sig i efterhand att han var väl medveten om att jag inte tålde honom, så han spelade balalajka på mina nervsträngar hela tiden på rent jävelskap.

Screen Shot 2013-12-15 at 1.39.40 PM

Ett oerhört gammalt firmafestkort. Med haremtema där festkommittén var utklädda. Det ser ut som att jag ligger i knät på min haremskollega och upplyser min blivande man om storleken på mina meloner. Men det gjorde jag inte eftersom jag fortfarande hade sambo. Vad jag sa har jag ingen aning om, men tittar man på mig ser det viktigt ut och tittar man på maken ser det roligt ut. BFF:s forever där och då.

Det gick ett par år, vi hängde ihop mycket eftersom det visade sig att vi hade gemensamma kompisar. På somrarna var det mycket båt och Strömstad och på vintrarna var det mindre, men vi var verkligen astajta. Det fanns inget som blivande maken inte talade om för mig eller pratade med mig om (på gott och ont…jösses…han kan aldrig bli minister och ha mig i motståndarlaget, just sayin’). Trots att jag hade min dåvarande sambo på jobbet så kallade alla mig och blivande maken för “jobbparet”. Och vi själva sa att vi var gifta mellan åtta och fem, vilket min sambo var rätt nöjd över. Han slapp i alla fall dras med mig och mitt humör på arbetstid. Men ingen av oss var intresserad av den andre.

Until one day. Och jag har ingen aning om vad, hur och varför. Jag vet bara att JAG ändrade mig. Började kolla på honom med andra ögon och blev sjusärdeles förvirrad. Jag förstod inte ens vad det var som hade ändrat sig. Definitivt inte att det kunde ha med attraktion och kärlek att göra.

Lång historia kort. Jag separerade från min sambo där vi hade gått på sparlåga under ett par år. Flyttade alla mina grejor till pappa och lämnade exet och våra hundar i vårt gemensamma hus. Ringde bästisen/blivande maken för att jag var ledsen och han sa till mig att komma över. Jag behövde ju inte sitta hos pappa och gråta över spilld mjölk.

Efter det åkte jag aldrig mer tillbaka till pappa. Första tiden grät jag mig igenom dagarna medan blivande maken lyssnade, och sen visade det sig att han nog var lika förvirrad som jag för simsalabim så hade vi blivit ett par.

När vi gick ut med vårt förhållande (tack och lov hade både exet och maken bytt jobb då) sa precis varenda arbetskamrat:

– MEN DET VAR VÄL PÅ TIDEN ATT NI FATTADE DET SOM VI HAR FATTAT HELA TIDEN!

Och nu sitter vi här. Två dryga skitar som fattade väldigt väldigt trögt.

Kärlek som börjar med bråkar slutar med barnvagn. Eller giftermål och hund. I vårt fall.

Trevlig advent.


Postat 16:43 i Bröllop, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
6 kommentarer

Men är det möjligt?

20 kommentarer

Jag lärde mig en ny sak idag. Igen. Man lär så länge man lever sägs det. Men dra åt skogen vad man önskar att hjärnan hade någon sorteringsfunktion med inbyggd informationsförstörare när det gäller vissa grejor. Ni vet den där gigantiska avdelningen för värdelöst vetande som alla har. Somliga mer (maken, andra världskriget), andra mindre.

I alla fall, och det här har retat mig i åratal, det här med att alla jäkla datum numera är en -dag. Är det inte kanelbullens dag så är det alla hjärtans dag. Och allt där emellan.

Det finns ta mig fan en dag för allt. Skoskavets dag, köttbullens dag, silldagen, räkdagen, långfingerdagen och papperspåsedagen. In absurdum. Något snille, oklart vem eller vilka, kom på den briljanta idén att lägga ett tema på årets alla 365 dagar. Jag känner spontant att jag skulle vilja ge den/dem hela året i form av idioternas dagar.

Eller ja, vi kan behålla fettisdagen. För jag gillar semlor. Typ.

Nu vet jag just inte om alla årets dagar är upptagna, men alldeles för många är det, och det kommer nya fiffigheter hela tiden. Och om jag låter bitter beror det på att jag är en varulv idag som inte har sovit så mycket, men jag lovar att jag hade dissat alla dessa konstruerade dagar en alldeles vanlig dag med. Med den enda skillnaden att jag kanske hade godkänt några fler dagar än fettisdagen. För att jag är så mycket mer ädel och generös när jag inte är varulv.

Idag lärde Expressen mig att den 12 november är en motviktsdag till alla hjärtans dag. Det är alltså alla krossade hjärtans dag. Och utan att grotta ner mig i det verkar det som att en viss värktablett står bakom påhittet.

broken_heart_by_starry_eyedkid_1210705730_10765101

Nu kommer det jag tycker är roligast. Jag och maken gifte oss sent (jättesent) på kvällen den 11 november i Las Vegas. Med tanke på nio timmars tidsskillnad så gifte vi oss alltså jävligt tidigt på morgonen den 12 november i Sverige.

Och jamen såklart, givetvis har vi tvistat till leda om vilken datum som gills eller vilket vi skall ha, men vi kom till slut överens om att 11/11 är lättare att komma ihåg. Jomenellerhur. Det är i vilket fall som helst datumet vi enades om att skriva i ringarna.

Men EGENTLIGEN, eftersom vi är svennebananer gifte vi ju oss den 12 november. På alla hjärtans krossade dag.

Som det förklarar saken och att ingen av oss nästan aldrig minns det.

Men allvarligt. Vad är det för snillen som sitter och kommer på alla dessa dödslarviga dagar och får vem som helst gå in och bara claima en dag och ett syfte?

Visste ni om det?


Postat 14:43 i Bröllop, Dagens aktivitet, Idioter, Ogenomtänkt av
20 kommentarer