Sinnesrubbat

26 kommentarer

Nu har jag ätit ostron igen. Plus att den australiensiske kocken har lagat elva maträtter och lagt i vår frys.

Han har varit här i tre dagar och han cyklar och lagar och fiskar och kan bara inte vara i stillhet.

Men jag är tacksam över maten. Och att kamerorna hittades as per Markattans anvisning.

Jag återkommer imorgon, vi skall lämna huset halvnio imorgon och den där fräcka sjukdomen jag har gör att jag måste ställa klockan minst två timmar innan det är dags att gå upp. För annars kommer jag inte upp. Inte utan rullator i alla fall.

Att ställa klockan på fem när man skall åka halvnio är fan inte rimligt någonstans.

Until tomorrow vänner


Postat 19:30 i Klimakteriekossan av
26 kommentarer

Minns ni den australiensiska kocken som var här förra året?

10 kommentarer

Han är här igen. Landade igår, sov lite i lägenheten i stan och vi lånade ut en cykel till honom för att han inte skulle vara helt låst.

Imorse noterade vi, lite försent, att han fortfarande har skallen i Australien för han hade vaknat vid två inatt och vid fyra imorse började han cykla mot torpet. Det är ungefär två mil, han hojade iväg utan laddad telefon och utan att vara helt säker på vägen hit. Men han hittade rätt och kom fram före tuppen vaknade, ungefär klockan sex imorse.

Vi är inte uppe klockan sex. Inte ens hundarna är uppe klockan sex. Och vi hörde inte telefonen när han ringde. Tack och lov ringde han inte på dörren och prisad vare Gud i höjden att husbilen stod olåst. Han gick helt enkelt en promenad i omgivningarna och sedan vilade han sig en stund i husbilen. Jag vaknade vid sju, men tror man inte att det skall stå en cykel på utsidan, då ser man heller ingen cykel på utsidan. Halvtio ledsnade han och ringde tusen gånger på makens telefon och talade om att han var här, hade varit här sedan svinotta och att han faktiskt inte skulle överleva om han inte fick frukost och kaffe PRONTO. Har man varit uppe sedan två på natten kan man ju kanske hålla med om rimligheten i ett frukostsug åtta timmar senare?

Vi fattade ingenting. Vi trodde nog inte ens på honom, men nog stod cykeln där. Och en lång hungrig man höll på att bryta loss ytterdörren innan jag hann öppna. Nu vet jag hur desperat hunger ser ut.

En frukost och lite skitsnack senare tog gubbarna bilen till stan för att handla mat. I min värld och om jag hade kockat på min egen restaurang i mer än 30 år, då hade jag inte velat laga ens en smörgås på semestern, men han är inte skruvad åt det hållet. Han vill laga mat, och vem är jag att säga emot? Snubben lagar ju överjordiskt god mat, och dessutom maträtter vi svennebananer inte äter vanligtvis.

Givetvis lekte pojkarna i garaget större delen av dagen, men sedan kom Nils in och viftade ihop … mat.

Viktigast av allt dock, jag äter inte ostron. Jag avskyr ostron. Ostron använder man som krabbete för att fiska småkrabbor från bryggan.

Till förrätt åt jag det här.

Ugnsbakade ostron med roquefortost, parmaskinka och räkor.

Numera äter jag tydligen ostron för dra åt helvete-gott var det. Roquefort med ostron var en gudomlig kombination, eller som insatta människor säger, de smakerna gifter sig verkligen i munnen. Maken som ääääälskar ostron i alla dess former hyste vissa förhoppningar om att jag skulle fortsätta hata, så han kunde få äta mina resterande. Han blev därmed lite ledsen eftersom jag fullkomligt mölade (göteborgska, men ni hajar för jag kan inte ens översätta det) i mig mina ostron och jag och kocken var jätteglada över att han lyckats omvända mig.

Här skall plockas ostron till sommaren.

Sedan åt vi färskpotatis kokad i kycklingbuljong med någon slags yoghurtgojs varsamt nedrörd i potatisen. Kyckling marinerad i yoghurt och kryddor.

Jag har aldrig marinerat något alls i yoghurt, mycket underligt, eller?

Sallad med saker som jag aldrig gjort sallad av.

Hade jag varit en riktig bloggare nu, då hade det naturligtvis åtföljts av ett foto på färdig maträtt upplagt på tallrik, men nä. Det fotot finns inte. Jag kan däremot ta kort på de renslickade tallrikarna i diskhon?

Gissningsvis var chocken över ostronen så stor att jag liksom lade av där.

Nu ligger kocken och sussar i husbilen.

Planen och intentionen var att han bor i vår lägenhet i stan de nästan fem veckor han är här.

Jag misstänker att han har gjort sitt i stan, och det var de timmarna han sov inatt innan han cyklade till torpet. Boendet var sekundärt, sällskapet primärt. Den som lever får se, men han har redan lite ångest över att möjligen ha lovat bort sig till Göteborg i en vecka.

En helg gissar jag att det blir, och resten av tiden kommer spenderas i husbilen. Vi har dessutom planerat att husbila en sväng i Norge i minst en vecka, göra dagsturer med båten och dessutom hänga i pensionärskuvösen på ön ett par dagar och då har man faktiskt inte tid med en vecka i Göteborg. Göteborgarna får helt enkelt komma hit.

Imorgon kommer min äldsta bästis hit, vi har ju dejt med tatueraren. Sedan skall vi göra något jag aldrig gjort, vi åker till Väderöarna från lördag till söndag och bor på värdshuset. Inte nog med det, det blir värdshusets båt som kör oss dit och hem.

Jag har varit på Väderöarna ett oräkneligt antal gånger, men aldrig utan egen båt och aldrig bott på värdshus. Så skumt. Men så kul. Nu hoppas jag bara att jag hittar mina kameror innan vi åker.

Jag idkade kameravård för någon månad sedan, laddade alla batterier, såg över de mest använda objektiven och kollade blixtarna och sedan lade jag allt på ett bra ställe. Vilket av någon outgrundlig anledning inte var kameraväskan där ALLT annat ligger. Tydligen kom jag på ett ännu bättre ställe. Frågan är bara var det är? För jag vände ut och in på allt innan vi åkte till Norge på nationaldagen, utan att hitta så mycket som en laddkabel.

Var ligger man om man är tre kameror, fyra laddsladdar, två blixtar och två favoritobjektiv? Någon som känner sig lite medial? För jag är orolig på riktigt, det här är inte ens rimligt för att vara jag. Ja, jag har kollat både kylskåp och skafferi.

Katastrof.

Men jag har ätit ostron och det var snuskigt gott. Alltid något.


Postat 23:00 i Klimakteriekossan av
10 kommentarer

Gäller sådana här fortfarande månntro?

4 kommentarer

För vi hittade mammas och styvfaderns gamla häften i en låda, och det känns ju väldigt enkelt att dela ut pengar när man bara behöver skriva lite på ett papper.

Tänk så rik man kände sig varje gång man hämtade ett nytt häfte, konstigt nog?

Då plockade jag fram ett väldigt gammalt minne ur banken där uppe i huvudknoppen. Vi var ute på festligheter, mitt gäng och och jag, sent 80-tal eller tidigt 90-tal och antagligen på Gamle Port. Innan hemgång var det standardiserad nattamat på Donken och en av mina kamrater var fullkomligt karatefull, talet gick överhuvudtaget inte att förstå och det var han som skulle betala hamburgernotan. Kompisen förstod inte vad han skulle betala och killen bakom disken förstod inte något alls som sades.

Det slutade med att den dyngrake kamraten skrev en check på en miljon, lämnade i kassan och sluddrade “behåll växeln”.

Vilket såklart inte hände, jag fick checken eftersom summan var en smula för hög för att de skulle kunna ta emot den och som tack för det fick jag betala allas käk med mina Rikskuponger (de finns inte längre heller väl, och de var ju urbra innan det blev massor med skatt och annat trams på dem).

Den miljonchecken hade jag kvar i många år. Utfärdaren hade naturligtvis inte ett endaste litet minne av att ha skrivit den när han vaknade dagen efter.

Men nu har jag ju en alldeles skinande ny, var löser jag enklast in den?

Vi är med andra ord hos ömma modern, några dagar för sent och inte helt enligt planerna. Liten är fortfarande lite risig, men fick börja med risavkok igår. Nu är hönsmamman bara bekymrad över att han inte har gjort nummer två en enda gång sedan han började äta. Jag vill ju veta att allt går igenom systemet så inte magsjukan beror på att det sitter en klump kattsand eller något annat otrevligt i vägen.

Men han är fortfarande precis lika glad och väldigt hungrig.

Dessutom har han ju en del av miljonen såklart. Jag gissar att han planerar inköp av till exempel oxfilé. Det finns väl ändå inga miljonärer som äter tråkigt torrfoder?


Postat 20:51 i Klimakteriekossan av
4 kommentarer

Jag har inte glömt och jag har inget uppehåll på riktigt

2 kommentarer

Men det blev lite overload på riktigt dagen efter Syttene Mai. Jag bara låg, hela helgen, och inte på det där positiva sättet. Sedan fick jag magsjuka med de vidrigaste magkramper jag haft någonsin, herregud så dålig jag har varit.

Idag fyller maken år och vi hade en plan. För första gången skulle han ta Liten under armen och åka till mamma (dvs igår), medan jag för första gången skulle vara ensam hemma med Stor. Vilket är en sanning med modifikation eftersom Stor är tre år äldre än Liten och jag såklart varit ensam med honom skitmånga gånger, men ingen gång så här. För nu är ju Stor husses hund och Stor dööööööör ju varje gång husse lämnar honom (minst tre gånger per dag eftersom husse mer eller mindre bor i garaget) och Liten är min hund som bara förväntar sig att han skall med så fort jag öppnar bildörren. De sorgsna ögonen som stirrar när han faktiskt inte får åka med, de kommer följa mig i graven.

Det var alltså dags för husse att få se Litens personlighet när han inte har Stor som back-up.

Men det sket ju sig. I dubbel bemärkelse. För igår blev Liten hejdlöst dålig. Först trodde vi att det var för att han var exalterad eftersom vi hade viskat i lilla örat vad som skulle hända, men helt plötsligt gick han inte mer än två steg innan han lade sig ner igen. Upp två steg igen, och så lägga sig ner. På det viset tog han sig till slut ner i hallen och jag insåg rätt snabbt att han hade jätteont i magen. Då kom darrningarna. Det är få saker som är så läskiga och som gör så ont i hjärtat som att se sin hund skaka som vid frossa, när man inte riktigt vet varför, mer än att det gör ont i magen.

Sedan kom det, en kaskad ur munnen och en ur lilla rumpan.

Stackars Liten.

Husse tog hand om hundar, medan jag skurade och satt i telefonkö till veterinären. När jag väl kom fram var det en domedagsprofet som tog samtalet, som bara berättade om alla farliga och hemska saker som det kunde vara, samtidigt som hon talade om att jouren minsann inte hade några lediga tider och att jag borde åka till Uddevalla eller Göteborg med honom. (Jag behöver ingen domedagsprofet, eftersom jag är alldeles tillräckligt hönsig på egen hand. Otroligt opedagogiskt.)

Det gjorde jag inte, för allmäntillståndet var noll påverkat. Han var precis lika glad som vanligt. Däremot blev det inget glatt besök till mamma för husse och Liten, det blev en lugn dag med många vätskekontroller hemma istället.

Idag skulle jag och Stor åkt ner för att fira födelsedag. Det blev hemma det med, utan något att fira med. Inte ens en fryst kanelbulle gick att uppbringa.

Men jag kom på en fiffig present. Förra året fick maken berlocker med våra initialer, där han själv skulle få välja var han ville ha dem. Vilket han naturligtvis inte gjort. Han hade till och med glömt ATT han hade fått present och VAD han hade fått. Den stora presenten förra året var ju liksom att han roadtrippade i USA i tre veckor med sin bästa kompis.

Jag gillar inte när smycken ligger i en låda, smycken är till för att användas. Då kom jag på att jag hade en liten snoppgubbenyckelring som jag köpt för att ha som present vid behov, och maken skulle inte precis vilja ha ett berlockarmband.

Det blev så här.

Sjukt rart, tycker jag själv. Vad han tycker vet jag inte än, eftersom han är i garaget som vanligt. Jag gissar att han har köpt födelsedagspresenter till sig själv, eller mer till raggarbilen, för igår såg jag att lilla bilen hade fått nya sulor.

Men nu vet ni vad vi gör och vad vi har gjort.

Vi har varit/är sjuka och så firar vi födelsedag.

Hurra?


Postat 13:12 i Klimakteriekossan av
2 kommentarer

Folkdräkt overload – system shutting down

3 kommentarer

Idag har jag sett fler dräkter än vad som finns i hela Sveriges samlade dräktpark, och de gick omkring på en låg- och mellanstadieskola utanför Oslo. Jo, jag är helt övertygad om att barnen och deras släkt och vänner hade fler än Sverige sammantaget. Nästan i alla fall, om man kanske inte räknar med Dalarna? Eller så beror den generösa kalkylen på att jag verkligen har tittat på dem idag.

Det är verkligen coolt när det är så få kvinnor i vanliga (men tjusiga) kläder att DE är udda i en ocean av folkdräkter. Männen var färre, men fortfarande många, och de som inte bar dräkt hade kostym och slips. Inte några trasiga jeans så långt ögat nådde.

Norrmännen är otroligt bra på längdskidor och att fira nationaldag och det senare är verkligen vackert. Och kul. Vi måste kamma till oss i Landet Lagom för vi är verkligen dödstrista och har ingen som helst feeling för det egna landet. Kulturellt handikappade och konstant kränkta, det är Sverige i ett nötskal. Vi lever ju i ett magiskt land vi med, men är så skitenödigt oroliga hela tiden.

Till och med kungahuset i Norge är chill, nu dejtar Märta-Louise en afroamerikansk shaman. Här höll kungen och Silvia på att få dåndimpen över att Vickan kom hem med en snubbe från Ockelbo istället för lämpligare sällskap från Östermalm. En shaman från Ockelbo hade antagligen gett henne en enkelbiljett ut ur Sverige.

Efter en låååång dag med massor av kul hamnade jag här.

Helt slut som artist.

Jag måste sova innan jag kollapsar. Men dagen var för bra för att inte berättas om, och den måste ju ses också.

Medan jag degar på soffan en liten stund till kan ni kika på slutet av de minsta barnens hyllning (och alla dräkter).

http://www.fitterbittan.se/wp-content/uploads/2019/05/img_0942.mov

En sak till! Alla vi mötte idag, oavsett om det var på gatan eller i affären, sa de självklart “gratulerer med dagen” medan de viftade lite glatt med sin flagga. Så självklart.

Vad gör vi den sjätte juni? Knyter näven i fickan och säger inget alls precis som en alldeles vanlig dag.

Vi måste lösa det här?


Postat 19:20 i Klimakteriekossan av
3 kommentarer