Gäller sådana här fortfarande månntro?

inga kommentarer än

För vi hittade mammas och styvfaderns gamla häften i en låda, och det känns ju väldigt enkelt att dela ut pengar när man bara behöver skriva lite på ett papper.

Tänk så rik man kände sig varje gång man hämtade ett nytt häfte, konstigt nog?

Då plockade jag fram ett väldigt gammalt minne ur banken där uppe i huvudknoppen. Vi var ute på festligheter, mitt gäng och och jag, sent 80-tal eller tidigt 90-tal och antagligen på Gamle Port. Innan hemgång var det standardiserad nattamat på Donken och en av mina kamrater var fullkomligt karatefull, talet gick överhuvudtaget inte att förstå och det var han som skulle betala hamburgernotan. Kompisen förstod inte vad han skulle betala och killen bakom disken förstod inte något alls som sades.

Det slutade med att den dyngrake kamraten skrev en check på en miljon, lämnade i kassan och sluddrade “behåll växeln”.

Vilket såklart inte hände, jag fick checken eftersom summan var en smula för hög för att de skulle kunna ta emot den och som tack för det fick jag betala allas käk med mina Rikskuponger (de finns inte längre heller väl, och de var ju urbra innan det blev massor med skatt och annat trams på dem).

Den miljonchecken hade jag kvar i många år. Utfärdaren hade naturligtvis inte ett endaste litet minne av att ha skrivit den när han vaknade dagen efter.

Men nu har jag ju en alldeles skinande ny, var löser jag enklast in den?

Vi är med andra ord hos ömma modern, några dagar för sent och inte helt enligt planerna. Liten är fortfarande lite risig, men fick börja med risavkok igår. Nu är hönsmamman bara bekymrad över att han inte har gjort nummer två en enda gång sedan han började äta. Jag vill ju veta att allt går igenom systemet så inte magsjukan beror på att det sitter en klump kattsand eller något annat otrevligt i vägen.

Men han är fortfarande precis lika glad och väldigt hungrig.

Dessutom har han ju en del av miljonen såklart. Jag gissar att han planerar inköp av till exempel oxfilé. Det finns väl ändå inga miljonärer som äter tråkigt torrfoder?


Postat 20:51 i Klimakteriekossan av
inga kommentarer än

Jag har inte glömt och jag har inget uppehåll på riktigt

2 kommentarer

Men det blev lite overload på riktigt dagen efter Syttene Mai. Jag bara låg, hela helgen, och inte på det där positiva sättet. Sedan fick jag magsjuka med de vidrigaste magkramper jag haft någonsin, herregud så dålig jag har varit.

Idag fyller maken år och vi hade en plan. För första gången skulle han ta Liten under armen och åka till mamma (dvs igår), medan jag för första gången skulle vara ensam hemma med Stor. Vilket är en sanning med modifikation eftersom Stor är tre år äldre än Liten och jag såklart varit ensam med honom skitmånga gånger, men ingen gång så här. För nu är ju Stor husses hund och Stor dööööööör ju varje gång husse lämnar honom (minst tre gånger per dag eftersom husse mer eller mindre bor i garaget) och Liten är min hund som bara förväntar sig att han skall med så fort jag öppnar bildörren. De sorgsna ögonen som stirrar när han faktiskt inte får åka med, de kommer följa mig i graven.

Det var alltså dags för husse att få se Litens personlighet när han inte har Stor som back-up.

Men det sket ju sig. I dubbel bemärkelse. För igår blev Liten hejdlöst dålig. Först trodde vi att det var för att han var exalterad eftersom vi hade viskat i lilla örat vad som skulle hända, men helt plötsligt gick han inte mer än två steg innan han lade sig ner igen. Upp två steg igen, och så lägga sig ner. På det viset tog han sig till slut ner i hallen och jag insåg rätt snabbt att han hade jätteont i magen. Då kom darrningarna. Det är få saker som är så läskiga och som gör så ont i hjärtat som att se sin hund skaka som vid frossa, när man inte riktigt vet varför, mer än att det gör ont i magen.

Sedan kom det, en kaskad ur munnen och en ur lilla rumpan.

Stackars Liten.

Husse tog hand om hundar, medan jag skurade och satt i telefonkö till veterinären. När jag väl kom fram var det en domedagsprofet som tog samtalet, som bara berättade om alla farliga och hemska saker som det kunde vara, samtidigt som hon talade om att jouren minsann inte hade några lediga tider och att jag borde åka till Uddevalla eller Göteborg med honom. (Jag behöver ingen domedagsprofet, eftersom jag är alldeles tillräckligt hönsig på egen hand. Otroligt opedagogiskt.)

Det gjorde jag inte, för allmäntillståndet var noll påverkat. Han var precis lika glad som vanligt. Däremot blev det inget glatt besök till mamma för husse och Liten, det blev en lugn dag med många vätskekontroller hemma istället.

Idag skulle jag och Stor åkt ner för att fira födelsedag. Det blev hemma det med, utan något att fira med. Inte ens en fryst kanelbulle gick att uppbringa.

Men jag kom på en fiffig present. Förra året fick maken berlocker med våra initialer, där han själv skulle få välja var han ville ha dem. Vilket han naturligtvis inte gjort. Han hade till och med glömt ATT han hade fått present och VAD han hade fått. Den stora presenten förra året var ju liksom att han roadtrippade i USA i tre veckor med sin bästa kompis.

Jag gillar inte när smycken ligger i en låda, smycken är till för att användas. Då kom jag på att jag hade en liten snoppgubbenyckelring som jag köpt för att ha som present vid behov, och maken skulle inte precis vilja ha ett berlockarmband.

Det blev så här.

Sjukt rart, tycker jag själv. Vad han tycker vet jag inte än, eftersom han är i garaget som vanligt. Jag gissar att han har köpt födelsedagspresenter till sig själv, eller mer till raggarbilen, för igår såg jag att lilla bilen hade fått nya sulor.

Men nu vet ni vad vi gör och vad vi har gjort.

Vi har varit/är sjuka och så firar vi födelsedag.

Hurra?


Postat 13:12 i Klimakteriekossan av
2 kommentarer

Folkdräkt overload – system shutting down

3 kommentarer

Idag har jag sett fler dräkter än vad som finns i hela Sveriges samlade dräktpark, och de gick omkring på en låg- och mellanstadieskola utanför Oslo. Jo, jag är helt övertygad om att barnen och deras släkt och vänner hade fler än Sverige sammantaget. Nästan i alla fall, om man kanske inte räknar med Dalarna? Eller så beror den generösa kalkylen på att jag verkligen har tittat på dem idag.

Det är verkligen coolt när det är så få kvinnor i vanliga (men tjusiga) kläder att DE är udda i en ocean av folkdräkter. Männen var färre, men fortfarande många, och de som inte bar dräkt hade kostym och slips. Inte några trasiga jeans så långt ögat nådde.

Norrmännen är otroligt bra på längdskidor och att fira nationaldag och det senare är verkligen vackert. Och kul. Vi måste kamma till oss i Landet Lagom för vi är verkligen dödstrista och har ingen som helst feeling för det egna landet. Kulturellt handikappade och konstant kränkta, det är Sverige i ett nötskal. Vi lever ju i ett magiskt land vi med, men är så skitenödigt oroliga hela tiden.

Till och med kungahuset i Norge är chill, nu dejtar Märta-Louise en afroamerikansk shaman. Här höll kungen och Silvia på att få dåndimpen över att Vickan kom hem med en snubbe från Ockelbo istället för lämpligare sällskap från Östermalm. En shaman från Ockelbo hade antagligen gett henne en enkelbiljett ut ur Sverige.

Efter en låååång dag med massor av kul hamnade jag här.

Helt slut som artist.

Jag måste sova innan jag kollapsar. Men dagen var för bra för att inte berättas om, och den måste ju ses också.

Medan jag degar på soffan en liten stund till kan ni kika på slutet av de minsta barnens hyllning (och alla dräkter).

http://www.fitterbittan.se/wp-content/uploads/2019/05/img_0942.mov

En sak till! Alla vi mötte idag, oavsett om det var på gatan eller i affären, sa de självklart “gratulerer med dagen” medan de viftade lite glatt med sin flagga. Så självklart.

Vad gör vi den sjätte juni? Knyter näven i fickan och säger inget alls precis som en alldeles vanlig dag.

Vi måste lösa det här?


Postat 19:20 i Klimakteriekossan av
3 kommentarer

Jag kan inreda – jag är inte rädd … längre

9 kommentarer

Någon synaps i hjärnan skuttade åt ett helt motsatt håll efter att ha fattat beslutet att måla trappräcket rosa. Långsamt började en förändring i just inredningscentra i hjärnan, ett ställe som var helt tomt innan. Förutom doftljus, alltid doftljus, men inget annat. Så kom gardinerna och ännu mer hände i skallen. Jag fick ett BEHOV av att ha något på soffbordet för att samla ihop mina ljusstakar, helt plötsligt SÅG jag att det såg rörigt ut när de bara stod spridda på bordet. Jag hittade en ostbricka med samma färg som tapeten i modern marmor. Det är stort, faktiskt gigantiskt, för att vara jag.

De tre nedre ljusstakarna kommer såklart från Plain Vanilla. Doftljusen är från Voluspa och ett franskt märke jag nyligen hittat. Mitt enda inredningsengagemang är doftljus och jag är mycket mycket petig och kräsen. Jag ställer krav på mina ljus, eftersom det ju varit tomt i skallen länge, förutom just doftljus, så har jag ju haft tid och plats att nå perfektion. Först dög bara Yankee Candle och sedermera Voluspa, lyckan i att hitta ett tredje märke som är minst lika bra (om inte bättre) är obeskrivlig. Ljus skall dofta när de inte är tända och de skall dofta lika mycket varje gång man tänder dem, till de är utbrända. Det gör bara de här. Låt er inte luras av den yttre likheten med Village Candle, VC doftar lite de tre första gångerna man tänder dem, sedan luktar de bara stearin. Yvelis gillar jag också, men jag har inte sett dem på så länge och har därmed inte koll på dofterna längre, men de håller de med.

Ja, det där var ju en ny avdelning på bloggen, Victorias ljusskola. Fyra godkända tillverkare, resten är skräp. Yanke Candle, Voluspa, Yvelis och nu det senaste Diptyque är de enda som är bra. Jag har en stor låda med min ljussamling, förmodligen den enda värdefulla inredningen i hemmet. Fram till nu, för man vet inte hur det här kommer sluta. Mina nära och kära är i chock, och det är jag med.

I helgen köpte jag en lampskärm, för första gången i hela mitt liv köpte jag en alldeles egen lampskärm, som är så vacker. Jag har kikat på den i ett par år, och nu när resten av rummet är så enhörningsdrömmigt passar den som en smäck. Den finns här, också på Plain Vanilla såklart.

Det är mitt soffhörn och jag älskar mitt hörn nu. Det är precis så hemtrevligt och ombonat som jag alltid har önskat att jag skills att skapa, men jag har inte det. Eller snarare, jag hade inte det, för det har ju onekligen blivit mycket bättre. Om man minns när det stod motorsågar på golvet i köket och annan skit överallt så har det skett en stor förändring. Men den absolut största förändringen har hänt på insidan, de senaste veckorna, för jag har skapat ett mysigt hörn. Mitt hörn. Med kuddar som inte hundarna skulle få ligga på. Det lade de in veto mot direkt och såklart ändrades den regeln, vilket man kan se på Instagram om man vill. Kuddöverdragen går att tvätta och när allt annat hundtillåtet är det ganska töntigt att enbart förbjuda två kuddar insåg jag.

Jag vet inte hur det här kommer sluta, men nu vet jag att jag kunde skapa ett hörn (puffen kommer för övrigt från Jysk och kostade 150 spänn för två år sedan) och att jag fick en obehaglig, alldeles ny, känsla av att ljusstakarna stod och såg röriga ut innan jag köpte ostbrickan för att styra upp det.

Det kan bli fler hörn. Jag har även börjat leta efter vägghyllor till mitt hörn och jag har fattat ett beslut om hur överkastet skall se ut och vad det skall vara för kuddar i sängen. Det känns sjukt skumt och det handlar bara om mig, inte att jag vill ha ett hem att visa upp. För ingen mer än vi och mamma ser någonsin vårt sovrum, men jag tycker om att bädda och tydligen var överkast det näst första som tomrummet i skallen skapade efter den ljuvliga lampskärmen kom på plats igår.

Jag är dock helt säker på att jag aldrig kommer köpa vaser för tusentals kronor eller lägga marmor i ett helt badrum bara för att man “skall” göra det. Min nördiga sida klarar inte att lägga pengar på sådant, då köper jag hellre grafikkort eller skor.

Men det är stort att ha ett litet litet hörn som man kan blogga om. Och konstigt.

Kanske mest konstigt?

(Jag behöver inte tala om att det INTE är ett reklaminlägg väl? För det är det ju givetvis inte, även om det är förvånansvärt mycket produktplacering i det här inlägget jämfört med mina andra. Imorgon skall jag samarbeta med Norge, för jag drar till syrran i Oslo för att fira sjuttonde maj. I svinottan, så nu är det läggdags.)


Postat 20:55 i Klimakteriekossan av
9 kommentarer

Apropå inget alls

4 kommentarer

Jo, en sak apropå förra inlägget. Jag läste en grej i den ena folkdräktsgruppen som pappa tipsade om.

“Folkdräkter är de dräkter som allmogebefolkningen använde runt år 1600-1850, de vanliga människorna alltså. Har ni tänkt på att jeans och t-shirt är 1900-talets folkdräkt?”

Vilket ju är helt sant såklart. Bortsett från att jag inte tror att jeans och tisha kommer bli accepterat på Nobelfesten även om det går 200 år.

Det tycker jag är extra fräsigt med folkdräkten, att den räknas som att vara uppklädd till tänderna oavsett klädkod. En folkdräkt slår Gucci, Chanel och gänget med hästlängder och då är våra ganska enkla om man jämför med Norges. Vi har ju inga smycken, medan norrmännen börjar samla när de konfirmerar sig. Fullt utrustad bunad har säkert en halv miljon i smycken hängande på sig.

Vi har silverknappar. Pfffft.

Men jag har en fråga; för ett par år sedan blev jag ju kidnappad av min “äldsta bästis” och vi bodde på Ewerts Sjöbod i Grebbestad en helg, vilket ju var helt magiskt. Rum precis bredvid och lite ovanför havet till och med, vi satt ju bara och tittade ut och pratade skit för ingen ville lämna utsikten. Knappt ens för att åka och äta något.

Vi skall åka bort över Kristi Himmelfärd, men vi bestämde oss ganska nyss så Ewerts var fullbokat. Och nu står det helt still i skallen. Vart kan man åka?

Vi vill gärna ha hav och helst inte utedass. Det får inte vara för långt härifrån, för vi skall till Tanum först (på torsdagen) och styra upp en av Karins supergamla tatueringar. Det var en sköldpadda från början, nu ser det ut som en blobb.

Hela västkusten är fullt med hav och jag gissar att jag inte ser skogen för alla träd efter att ha båtat upp och ner i alla år. Det enda jag har kommit på är Väderöarna, men jag har glömt att kolla om det har öppnat.

Jag vill ha smultronställen. Jag har helt plötsligt inte ett enda förutom Ewerts.

Hjälp?

Sedan skall jag visa mina alldeles nya kunskaper inom inredning. För jag har blivit alldeles bloggig och gjort en liten heminredning. Till och med köpt inredningsprylar för att nå inredningsnirvana och det är gardinernas fel. Gardinerna och enhörningsdrömljuset i vardagsrummet.

Maken har lekt att han bor på hotell i en vecka. Varje morgon har han gjort den där klassiska hotellgrejen i sovrummet. Ni vet när man vaknar, drar undan gardinerna och står och tittar på solen och utsikten?

Eller så tycker ni att det är helt vanligt eftersom alla har gardiner, medan vi fortfarande befinner oss i ett tillstånd där det är fancy schmancy?

Smultronställen? Please?

Helt orelaterad bild på mig, pappa och syrran från pappas 50-årsdag. Jag är 27 och syrran 21. Jag och pappa ser inte ut så där längre, syrran ser fortfarande exakt likadan ut. EXAKT. Orättvisan i det!


Postat 7:10 i Klimakteriekossan av
4 kommentarer