Nu när fördämningen har brustit

4 kommentarer

Och det visade sig att det inte var farligt att skriva när livet inte skimrar rosa kom jag på ytterligare en sak. Något som mormor sade under de timmar hon låg och väntade på beslutet om akut operation och fortfarande var kvar på sjukhuset och avdelningen där de inte hade tid att prata, eller ens tala om vad de kastade ut för matbrickor.

Det mormor sa då, det säger allt om känslan även vi hade om personalen. Förutom en undersköterska, vars namn börjar på F och som var den som hittade mormor på toaletten. För han var helt fantastisk, men han jobbade inte när vi var där och de delade ut mat utan att prata med patienterna.

Efter att mormor hade kommit upp i en säng igen och överläkaren var där, då svärmade alla undersköterskor runt mormors säng som bålgetingar och nästan tävlade om vem som kunde låtsas engagera sig mest i henne. Det kändes som om de var så många runt sängen att de inte fick plats, en som baddade pannan, en som skulle lägga om världens minsta sår på armen och som mormor hade redan innan hon kom till sjukhuset och minst sju som i princip var redo att måla tånaglarna på mormor. Och ALLA pratade i munnen på varandra, med bebisröst, och frågade oavbrutet hur mormor mådde, om hon hade ont, om de kunde göra något, om hon ville ha något att dricka eller äta eller om de möjligen skulle plocka ner månen åt henne.

Givetvis för att överläkaren och avdelningsläkaren var där.

Till slut blev mormor irriterad, och före operationen var hon ju fortfarande solklar i huvudet, då sa hon ifrån och ville att de skulle flytta på sig. Sedan vände hon sig till överläkaren och sa “du skall inte tro att de är så här trevliga i vanliga fall, så här mycket har de inte pratat med mig sedan jag kom in, så det beror antagligen inte på att de bryr sig om mig utan att de bryr sig om dig – ibland har de till och med varit riktigt stygga mot en del här inne”.

Mormor var en tuff kaka, trots att hon tillhörde en generation där läkare, advokater och direktörer var extra fint folk. Sådana hon neg för på jobbet som ung. När tiderna förändrades och hon inte behövde niga mer blev hon en dam man inte satte sig på. Morfar skulle inte ens ha kommit på tanken att försöka, för jag hade världens snällaste morfar. Men det rådde inga tvivel om vem som hade byxorna på i det förhållandet.

Det är jag stolt över.


Postat 22:02 i Klimakteriekossan av
4 kommentarer

Om man bara skriver när man är hög …

22 kommentarer

… gör det himla svårt att faktiskt tillåta sig att tala om när man är låg. Och det gäller inte bara bloggen, det ligger i min personlighet. Inte positivt alls, jag är helt enkelt skitdålig på att prata om att jag mår dåligt och jag är lika skitdålig på att be om hjälp. Jag vet precis när jag skrev sist och hur jag mådde, det var strax innan midsommar och jag kände att ett skov låg i pipeline, men jag visste inte om jag skulle bli så sänkt att jag skulle dra sladden och koppla ner eller om jag skulle ta mig igenom det med ett påklistrat leende. Det skulle ju visa sig vara det förstnämnda. Och det har varit lite upp och ner under sommaren, just nu är det väldigt mycket ner, men jag skall tackla det genom att göra precis tvärtemot vad jag brukar göra. Jag skall berätta under tiden istället för efteråt och jag skall dessutom be om hjälp. Det känns konstigt och fingrarna dansar inte direkt över tangenterna, men jag börjar med det värsta så kan det väl bara bli mindre dåligt?

Min mormor är död. Min fina, svincoola, roliga och mycket bestämda mormor dog förra onsdagen. Den 12 september, vilket betyder att hon blev exakt 102 år och sex månader. Och jag dör lite inombords när jag skriver det för det gör så jävla ont, och tårarna rinner.

För de som aldrig träffat henne är det lätt att bara titta på pappret och konstatera att hon var gammal, för oss som kände henne var hon inte gammal. Min svärfar är 86 år, men känns som om han är minst 30 år äldre än mormor.

Mamma och jag håller nu på med begravningsbyråer och blommor, och så skall vi packa hennes saker och tömma lägenheten. Det sistnämnda skulle vi gjort ändå, för mormor hade ÄNTLIGEN bestämt sig för att det nog var okay att lämna sin vanliga lägenhet och flytta till lägenhet i äldreboende. Men det satt långt inne att ta det beslutet, för hon var helt övertygad om att det inte skulle finnas någon där att prata med. Bor man på äldreboende är man ju både dement och döv, det är sedan gammalt, trodde mormor. Nu är vi istället ensamma om att gå igenom hennes saker och hon har redan flyttat, fast till begravningsbyrån.

Mormor skålar på sitt hundraårskalas

Men jag behöver hjälp, från er som är kunniga inom vården och hanterandet av äldre människor. Inte bara äldre heller, utan alla med fallrisk. För hon borde inte ha dött, hon borde varit hemma och packat sina saker alldeles själv och det gör att jag gråter av både sorg och ilska. Ibland samtidigt.

Mormor har sysslat med gymnastik i hela sitt liv och slutade som gymnastikinstruktör när hon var 86 år, det säger en del om hennes rörlighet. Den gick dessvärre inte i arv och min rörlighet lämnar en hel del övrigt att önska. När hon var 98 föll hon så illa och oturligt att hon bröt lårbenshalsen, och där slutade även hon att vara rörlig eftersom de missade en fraktur under operationen och lagade bara en, den mindre. Den större upptäcktes först tre dagar efter operationen när de hade tvingat mormor att vara uppe och gå flera gånger om dagen i två dagar, trots att mormor nästan grät av smärta. För att göra den historian något kortare slutade det med att mormor blev sängliggande i nästan ett halvår, istället för att komma på benen igen efter bara några dagar som är brukligt. Muskelminnet räckte inte och hon blev beroende av rollator i lägenheten och rullstol för att komma ut. Den gången anmälde sjukhuset sig själva och mormor fick 2700 kronor för sveda och värk, det var värdet på att gå från att ha frihet att kunna gå till affären själv till att vara bunden i sin lägenhet.

Den här gången handlar det om något så mycket större, för den här gången dödade de henne. Jag kan inte se det på något annat sätt än vållande till annans död, och här kommer det jag vill ha hjälp med och mina funderingar. Inget av det handlar om pengar, allt handlar om att det aldrig någonsin får hända någon annan, mormor får jag inte tillbaka hur arg eller ledsen jag än är. Det viktigaste är att någon skall ta ansvar för det och att sjukhus inte skall komma undan med ALLT genom att kalla det “olyckshändelser”.

För två veckor sedan blev mormor förkyld och vi tyckte det gnisslade i bröstet på henne. Det blev ambulans till en äldrevårdsavdelning på regionsjukhuset (jag skriver inte ut varken namn eller avdelningar av förklarliga skäl, får jag hjälp kan vi ta det per mail), där det visade sig att hon hade lunginflammation. Jag och maken var där andra dagen hon låg inne och hon var glad och pigg, pratade oavbrutet om flytten och hur noggrant allt skulle packas. För mormor vad pedant, och med pedant menar jag att hon inte bara ägde en mattfransborste, hon använde den dessutom – och trots värmen i somras fick vi inte öppna så det blev tvärdrag i lägenheten. Det kunde blåsa in damm från gatan. Då förstår man nivån av pedanteri. Något jag inte heller ärvde, för min enda talang är att stöka ner.

Mormor har legat på just den avdelningen ett par gånger tidigare, det har även svärfar gjort, så avdelningen var på intet sätt ny för oss. Det har alltid varit en fantastisk avdelning. Så fantastisk att mormor vid något tillfälle tidigare faktiskt har vägrat åka med i ambulans in till sjukhuset om de inte kunnat lova att hon skulle komma till just den avdelningen. Tack, men nej tack, då stannar jag hellre hemma och dör, sa mormor då.

Den här gången var det något som inte stämde på avdelningen. Vi såg gott om personal, men personalen pratade inte med patienterna, de pratade bara med varandra. Att vi har en vårdkris är ju inte nytt och att undersköterskor går på knäna gör mig väldigt ödmjuk inför deras arbetssituation. Det vi upplevde som inte stämde var svårt att sätta fingret på, och vi hade ju heller ingen aning om hur många patienter de faktiskt hade.

En sak hann vi dock sätta fingret på medan vi fortfarande var där och det var när det var dags för middag. Det var mormor och tre kvinnor till på samma sal, vi var de enda besökarna just då, alla de andra kvinnorna låg ensamma i sina sängar när en av undersköterskorna började dela ut matbrickor. Vi reagerade på att undersköterskan inte sa något om maten till någon av patienterna. Hon sa ingenting mer än “nu är det mat” och så hamnade brickan på bordet bredvid sängen. Mormor tittade på tallriken och sa lite fundersamt att hon undrade vad det var hon skulle äta, och vad det var som skulle föreställa efterrätt i ett vanligt dricksglas. Vi kunde inte hjälpa till heller, för det gick inte att gissa sig till på matens utseende, men det doftade för all del gott.

Kvinnan som låg i sängen bredvid mormor var bara 77 år och väldigt trevlig, så vi frågade henne om hon hade fått med sig vad det var som serverades, men hon visste lika lite som vi. Och när man börjar prata på en mindre sal slutar det oftast med att alla pratar, och det visade sig att ingen av kvinnorna visste vad de åt. Den yngre kvinnan bredvid blev riktigt irriterad och sa precis det som vi hade reagerat över, att ingen pratade till patienterna. Det slutade med att maken gick ut i korridoren för att leta upp någon av de serverande undersköterskorna och fråga vad de serverade och varför i hela friden de inte talade om det för patienterna. DÅ kunde vi åtminstone informera mormor och hennes rumskompisar vad de hade fått.

Efter ett par timmar lämnade vi mormor, för vi var på väg till Norge för att husbila ett par dagar. Vi visste att de skulle behålla mormor till vi kom hem igen och det kändes tryggt.

Sedan kändes det inte tryggt mer. Fyra dagar senare ringde mamma och berättade att mormor hade trillat på toaletten och brutit lårbenet, mamma med make hade åkt upp för att hälsa på och när de kom in på avdelningen hade det hänt 30 minuter tidigare. Mormor låg fortfarande på golvet och pendlade mellan medvetande och medvetslöshet på grund av smärta och nu kommer det jag inte förstår. Eller, det första jag inte förstår i alla fall. Mormor tillhör Västra Götaland-regionen och i till exempel Göteborg lämnar man inte patienter med bedömd fallrisk helt ensamma någon gång. Inte ens på toaletten. För att ge lite avskildhet kan man stå precis utanför dörren med en glipa så man ser till att inget händer. Det finns ju så mycket som kan hända när man ligger på sjukhus, just för att man faktiskt är sjuk på sjukhus.

Undersköterskan som hade hjälpt henne till toaletten hade inte bara lämnat toaletten, hon hade även lämnat salen, för mormor skulle larma när hon var klar. Problemet var bara att mormor hade glidit av sitsen, något undersköterskan hade kunnat förhindra. Något hon BORDE förhindrat. För mormor kunde ju inte ens larma när hon hade glidit av sitsen, det var de andra patienterna som fick larma om att något hände på toaletten. Men då tänker man såklart att de var underbemannade och att hon var tvungen att lämna på grund av larm på annan sal.

Jag vet att jag skriver långt och onödigt mycket. Jag tror inte att jag kan be om ursäkt över det, för medan jag skriver känner jag att jag behöver skriva varje ord. För det gör så även så onödigt ont i mig och det onda behöver komma ut någonstans.

Mamma stannade med mormor och först skulle det beslutas var de skulle göra en akutoperation och att bryta lårbenet är en enorm operation oavsett om man är 22 år eller 102 år. Medan mormor låg i vidriga smärtor och ett ben som såg ut som ett S beslutades det lite här och lite där och efter åtta timmar av obeslutsamhet kom man fram till att hon behövde flyttas, för sjukhuset hon låg på inte utförde akutoperationer alls.

TAR DET ÅTTA TIMMAR ATT KOMMA PÅ ATT SJUKHUSET INTE UTFÖR AKUTOPERATIONER?

Mormor låg i totalt 28 timmar med brutet lårben och utan smärtstillande innan operationen till slut utfördes. På det andra regionsjukhuset. När man justerar ett brutet lårben får man en inopererad stålskena (eller vad det nu kan tänkas heta?) från knät upp till höften. Det visste inte vi, utan vi var jättelättade att mormor hade klarat sig igenom operationen och hamnat på uppvak. Då kom nästa käftsmäll, att de första tre dygnen efter operation var kritiska. Extra kritiska när man redan var sjuk och dessutom 102 år.

Första dagen, direkt efter operationen, var mormor helt med i både tanke och tal, men hon mådde fruktansvärt illa av morfinet. Då hade vi inte hunnit ner, men mamma var ju kvar. Dagen efter operationen kom vi ner med husbil och hundar och då var hon en skugga av sitt vanliga jag. Osammanhängande i allt hon sa, öppnade inte ögonen på hela dagen och det var oerhört svårt att höra vad hon sa. Hon pratade mycket om konstiga saker, jag är inte helt säker på att hon uppfattade att jag var där ens, trots att jag satt och höll henne i handen hela tiden och pratade.

Vi lämnade sjukhuset vid 22.00 och sköterskan lovade att ringa om något tillstötte och för att ingen skulle vara ensam beslutade vi oss för att bo i husbilen allihop. Vid midnatt ringde sköterskan och sa att de tyckte hon var sämre så det var bara att kasta sig till sjukhuset. När vi kom dit sov hon lugnt och sköterskan sa att hon inte hade ringt om hon hade väntat tio minuter, men hon ville inte vänta utifallomatt. Mormor hade återigen reagerat på det smärtstillande, men fått “motgift” och blivit stabil igen. Sköterskans exakta ord var ju då att hon inte hade ringt om hon hade väntat på motgiftet, men när vi ändå var där ville vi väl antagligen stanna en stund. Det var vackra och lugnande ord där och då, jag och mamma satte oss på varsin sida om sängen och satt där till halvsju på morgonen och mormor sov lugnt och rofyllt hela natten. När morgonen kom sa sköterskan att hon var stabil, men hade dåliga värden. Men hon tyckte att vi skulle åka och sova ett par timmar för att inte vi skulle gå under också. Varken jag eller mamma hade sovit på fyra dagar. Och där önskar jag att vi hade fattat ett annat beslut, även om det inte fungerar att vara efterklok. Vi hade kunnat be om en säng till på rummet och delat på den, för mormor låg ensam. Vi hade kunnat stanna ändå. Vi hade kunnat … i oändlighet och inget hade ändrat något ändå. För vi hann ändå inte sova mer än en timma i husbilen innan jag vaknade av de hemskaste orden på mycket mycket länge. Mormor är död.

Min första konstiga reaktion var ilska, medan tårarna sprutade. Jag ringde enhetschefen på sjukhuset där hon blev lämnad på toaletten för att tala om att de hade dödat mormor och att jag ville veta hur deras rutiner ser ut när det gäller patienter med fallrisk. Enhetschefen lovade att återkomma.

Jag blev uppringd av enhetschefen två dagar senare där hon talade om hur deras rutiner såg ut, att mormor var bedömd som en fallriskpatient, men att man trots det lämnar dem ensamma på toaletten OCH lämnar salen. När jag frågade om jag kunde få ta del av deras arbetsbeskrivning eller om den var sekretessbelagd skulle jag självklart få arbetsbeskrivningen. Mormors fall var inget annat än en olyckshändelse menade enhetschefen. I call bullshit. Hon skulle dessutom maila den direkt och det var fem dagar sedan, jag har fortfarande inte fått deras arbetsrutiner kring patienter med fallrisk.

Enhetschefen berättade även att de absolut inte var underbemannade, de var ÖVERBEMANNADE. Både dag- och nattskift hade fyra undersköterskor och två sjuksköterskor på 16 patienter, de hade plats för 20 patienter. Där föll min teori om att det var anledningen till att det inte fanns tid att stå kvar utanför toalettdörren eller att tala om för patienterna vad de fick till middag. Men det spelade ingen roll vad jag sa, för hon menade att patientens integritet var viktigare än fallriskbedömningen.

Det kan inte vara rätt. Jag har frågat sköterskor som jag känner och ingen säger att integritet går före fallrisk. Det skall inte spela någon roll om mormor bad dem åka till Stockholm medan hon var på toaletten eller om hon bad om att få vara ensam på toaletten, var hon bedömd fallrisk lämnar man inte patienten. Dessutom vet jag att det var få saker mormor var så rädd för som att trilla, just för att hon vet hur illa det kan gå och har gått tidigare.

Inget får min mormor tillbaka, men jag hävdar att sjukhus kommer undan med alldeles för mycket genom att prata om olyckshändelser. Sjukhus behöver aldrig stå till svars, sjukhus skyller på politiker (med all rätt oftast, men inte när det handlar om patientvård).

Jag vill prata med både undersköterskor och sjuksköterskor som arbetar inom Västra Götaland. Jag vill veta hur reglerna ser ut när det gäller fallrisk och jag vill inte att någon skall behöva gå igenom det som mormor var tvungen att genomlida sina sista tre dagar i livet. Jag vill prata med vem som helst som arbetar inom vården i VG-regionen för att jag tror att jag blir galen om jag inte gör något för att åtminstone ändra något inför framtiden. Eller vilken region som helst, för det kan inte skilja så mycket mellan landstingen.

Men jag tror bara helt enkelt inte på enhetschefen när hon säger att det är standard att lämna fallriskpatienter ensamma på toaletten. Särskilt lite tror jag på det när hon fortfarande inte har mailat rutinerna som hon skulle maila “direkt”.

Jag vill ha information. Så mycket information det bara går att få. Så jag kan göra något och leva med mig själv.

Återigen, jag vet att jag har svårt att dra i bromsen och skriva kortfattat. Men här och nu behövde jag skriva varje ord, för att prata med någon. Jag behövde få ur mig precis alla orden, och antagligen ännu fler, men det kommer en annan dag antagligen. För jag är fortfarande kvar i husbilen. Jag vill inte åka hem. Att åka hem betyder att allt blir verkligt en gång till.

Jag tror helt enkelt inte på sjukhus. Ingen vet hur mycket tid jag har spenderat på sjukhus och hur många vidriga operationer jag har gått igenom, för jag pratar inte om det heller. Jag vet bara att jag inte tror på något längre.

Imorgon kanske jag kan berätta om när jag hamnade på sjukhus i somras och hur mycket åt helvete det gick då med. Men först vill jag veta det här, så jag vill verkligen att ni pratar med mig. Och jag lovar att inte yppa era namn om så önskas. Även om journalist inte är en skyddad titel så var det min första examen och mitt första arbete och jag är väldigt bra på att hålla tyst.

Förutom när jag skriver 2862 ord när jag är förkrossad över att min mormor inte lever längre, då är jag jättedålig på det.

Maila mig om ni inte vill kommentera: vic@fitterbittan.se

(Och kära kära Lasse och Victoria som jobbade hos mormor, jag vet att ni läser här ibland. Mormor avgudade er, verkligen avgudade er och pratade om er hela tiden. Ni vet att hon var svår, och särskilt svårt hade hon för att släppa in en del av era kolleger. Om ni läser det här vill jag att ni skall veta att både jag och mamma var så tacksamma att hon hade er och hur mycket hon tyckte om er. Vill ni kontakta mig gör det, ni är fantastiska och ni var fantastiska mot mormor. Kärlek till er.)


Postat 19:35 i Klimakteriekossan av
22 kommentarer

En blev två

7 kommentarer

Jag VAH:ar fortfarande. För Liten smittade Stor och inatt var det hans tur att springa ut stup i kvarten.

Status på Liten. Var väldigt väldigt ynklig, tyst och dämpad till sen eftermiddag idag. Nu har vi börjat fastedygn för Stor och småportioner en gång i timman för Liten. Oerhört orättvist tycker Stor, medan jag tycker att han hade dålig tajming. Liten har dock fått tillbaka glimten i ögat. Efter att ha varit den tarvligaste hundmamman i världen vet jag även att han är feberfri.

Det bor en familj här i stan som har tre portisar och min första fråga till maken imorse var; hur fan pallar man tre hundar som är magsjuka samtidigt? I stan?

Vi kan åtminstone kliva rätt ur sängen och ut, utan några som helst förberedelser.

Nu är jag trasigt trött och givetvis på skitdåligt humör. Det sistnämnda beror såklart på det förstnämnda. För jag skulle gjort åtminstone lite saker den här veckan, imorgon kommer ömma modern och styvfar och som glad bonus skall min bästa plastbror med kompis också komma, men låna lägenheten i stan.

Förberedelser är överskattat va?

Nu, ny spännande natt att se fram emot. Liten hälsar och tackar för omtanke, Stor kommer göra det imorgon när han har fått sluta fasta och därmed inte är så förtvivlat sur längre. Jag ämnar vara grinig i minst fyra dagar till.


Postat 21:46 i Klimakteriekossan av
7 kommentarer

Ursäkta en stund men jag VAH:ar

10 kommentarer

För Liten har fått någon slags magsjuka. Först var vi (jag och Liten alltså, de andra sov de oskyldigas sömn) uppe en gång i timman från och med tvåtiden inatt till morgon, men då var det bara typ normalt risig i kistan. From förmiddag var det inte det längre utan han sprutade ner hela vardagsrumsmattan för han hann inte ens säga v:et i voff. Det bara hände.

Och nu ligger han här och är tapper och tyst, ut en gång i timman fortfarande, men det finns inte mycket kvar som kan rinna ur honom.

Jag har givetvis gjort allt för honom idag, stoppat om, kliat mage och gått ut tretusen gånger.

Han fick även två tofsar och tajmingen på fotot efter var perfekt. Det ser ut som om han sjunger aria till sin ömma mamma.

Fan vad det är jobbigt när hundarna är sjuka. Särskilt Liten eftersom han är lika smärttålig som en pitbull och liksom generellt tyst.

Stor hade dramatiserat det, vilket är bättre.

Imorgon blir det iaf veterinären om det inte blir bättre, som det är nu har han ju bara blivit mer och mer risig, trots att jag är stenhård på fasta 24 timmar så fort det blir magknas. Han har inte fått så mycket som en smula ätbart sedan kvällsmat igår. Även om han gärna hade tagit emot en liten skinkbit eller två.

Han borde blivit bättre under dagen, inte sämre.

Håll tummarna för natten så får ni nospussar ❤️


Postat 22:10 i Klimakteriekossan av
10 kommentarer

Vad har vi gemensamt med Hulken?

24 kommentarer

Det här är stort. Jättestort. När man dessutom äntligen, tack vare er, klurat ut nischen på bloggen. Dessvärre finns det ingen kategori för “slapp” på Bloggportalen, men det borde verkligen.

Eventuellt får jag byta inriktning, bli de bohuslänska Mandelmanns? Eller kanske inte, men ändå för det här är STORT.

När jag berättade det för mamma förut sa hon “åh herregud, det här är ju större än månlandningen”.

Det ÄR det. För mina fingrar är svarta. Vi har noll krukväxter av en anledning. Fel, vi har en, jag fick en orkidé när jag köpte bilen för två år sedan. Trots att jag glömmer den jämt blommar den som en galning nästan året runt. En levnadsglad liten sak.

Vi köpte lite frön på måfå när vi var på Dollarstore i typ april. Egentligen för att ge till svärfadern, men han är dum och sur så vi planterade dem själva när mamma med man var uppe senast. Tomater, rädisor och någon slags ärta vill jag minnas.

Vi hade alltså inte klarat själva planteringen utan hjälp och glada tillrop från mamma och man. När de åkte hem lämnade de noggranna instruktioner om bevattning och flytt och vaddetnuvarmer.

Ömma mamman suckade vid hemresa och sa att hon antagligen aldrig skulle se blomlådorna igen. I alla fall inte med levande saker i.

IDAG ÅT VI VARSIN FÄRDIG RÄDISA!

Från egen blomlåda!

Det var det som var större än månlandningen!

Dessvärre blev vi så ivriga att vi inte tog kort på någon av våra två rädisor innan de slank ner, men bevisen syns ju i lådorna.

För första gången i mitt liv har jag varit delaktig i något slags odlande. Ihop med maken som är på pricken lika usel som jag på att ta hand om grönt. Vi är alltså äckligt stolta.

Men jag ljög lite för mamma, för vi köpte även en cool pelargon som doftar coca-cola om bladen. Efter att jag hade deklamerat rädisätandet och hon hade kommenterat månlandningen, då frågade hon om jag skötte min pelargon också. Jadå SÅKLART, svarade jag och nu har jag lite ångest för att jag vet inte riktigt var jag ställde den. Och när jag ställde den där den nu råkar stå. Det var ett tag sedan jag tittade på den senast, om man säger så.

Men nu fokuserar vi på rädisan jag åt tycker jag.

Ny nisch, odlare! Proffsodlare! Kommer snart i butik nära dig?


Postat 19:43 i Klimakteriekossan av
24 kommentarer