Tisdagen den 18 februari 2020 klockan 09.24 – då gick jag sönder

34 kommentarer

(Läs inte texten om ni är så blödiga som jag är. Då kan ni skippa det här inlägget.)

Och jag har försökt skriva sedan dess, men det har varit omöjligt. Det är fortfarande lite omöjligt, men jag vill göra det för att inte glömma. Konstigt nog, för egentligen vill jag ju absolut inte minnas, inte just det som hände 09.24 i alla fall. Men för Scotts skull skriver jag, för de som precis som jag faktiskt inte visste att något så här vidrigt ens kunde hända.

Scott Stor dog den 18 februari klockan 09.24. Han dog innan veterinären ens hade fått i honom hela första sprutan som bara innehåller lugnande och han hann inte ens fylla tio år. Jag gråter och skriver, men å andra sidan gråter jag när jag gör det mesta nu. Det är så otroligt smärtsamt att det gör fysiskt ont att sakna honom. Paniken när jag verkligen inser att jag inte kommer få pussa honom igen, eller ens se honom i fem minuter river i bröstet på mig.

Det gick för fort. Ingen var beredd. Jag brukar kunna laga hundar, åtminstone kunna gissa vad som felas och lösa det. Den här gången kunde jag inte det, den här gången hann jag knappt tänka och det enda jag tänkte ville jag inte säga. För det enda jag förstod var att han höll på att dö, men jag visste inte varför.

Nu skall jag berätta vad som hände och med det hoppas jag att ingen som läst här någonsin kommer behöva uppleva samma sak som vi gjorde. För jag ger er min nyvunna kunskap som jag önskar att jag aldrig behövt lära mig. Med den här kunskapen kan man kolla i tid och få behålla sina högt älskade pälsbarn levande. Åtminstone slippa just det här dödsögonblicket som var det vidrigaste och mest smärtsamma jag varit med om. Vi skall såklart kolla Ludde Liten, men vi har inte klarat det än. Vi har inte klarat särskilt mycket alls än, för att vi fortfarande är chockade, ledsna och trasiga.

Scott var inte sjuk. Inte alls. Han var precis samma avundsjuka, pratsamma, glada och kvällstjuriga hund hela tiden. När vi gick och lade oss på måndagkvällen var det en alldeles vanlig kväll i sängen. Först Ludde, sedan jag, efter det kom Scott och snodde min kudde precis som vanligt, och sist av alla kom maken. Scott och jag diskuterade hur mycket kudde han kunde tänka sig att avvara åt mitt huvud medan Ludde grottade in sig vid mina fötter. Till slut fick jag en kvadratdecimeter kudde att ligga på och jag somnade med näsan någonstans i nacken på Scott. Det blir inte vanligare än så. Vid fyratiden på morgonen vaknade jag av att mina lurar hade laddat ur och att jag var hungrig, då satte jag lurarna på laddning och sedan gick jag ner och hämtade en skål filmjölk som jag tog med mig till sängen. Ludde tyckte inte det var värt att gå upp för lite filmjölk, men eftersom Scott fortfarande låg uppe vid kudden och därmed inte hade något oöverstigligt avstånd till tallriken så samsades vi om filmjölken. Det var sista gången jag såg Scott alldeles vanlig, efter det somnade vi om.

Klockan sju ringde makens klocka, han skulle till doktorn. När han gick upp låg Scott och sov vid toaletten, inte heller helt ovanligt eftersom han brukar få vatten i handfatet när han är törstig. Utan att veta har jag ändå en känsla av något redan var fel då. Kim gick upp för att göra frukost och jag hörde Scott gå efter honom ner för trappan. Ludde låg kvar i sängen med mig för vi hade planerat sovmorgon. Fem minuter efter att Scott gått ner ropade Kim på mig, han ville att jag skulle komma ner och kika på Scott för att han var hängig. Det tog 20 sekunder för mig att kasta på mig min OnePiece och rusa ner, något i Kims sätt att fråga gjorde mig livrädd och kändes ungefär som om en jättehand kramade hjärtat ur kroppen på mig.

När jag kom ner låg Scott på tröskeln utanför toalettdörren. Jag klappade honom och frågade om han inte ville ha prinskorv. Han rörde sig inte. I vanliga fall om man säger just “prinskorv” springer han till kylskåpet. Då fattade jag att något var fel, men inte vad. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat ana hur resten av morgonen skulle se ut.

Kim fick snabbt tala om exakt vad som hänt de minuter vi inte varit på samma ställe, men det var inget konstigt förrän Scott kom ner. Han hade satt sig ner utanför toadörren, sett lite vinglig ut och dreglat lite. Sedan lade han sig ner efter att Kim hade ropat på mig. Min första tanke var något med hjärnan och jag kollade ögonen på honom. Där och då var det fruktansvärt, nu tänker jag på blicken med kärlek och bottenlös sorg. För det var inget fel i huvudet på Scott, han var helt med och tittade på mig och såg ut att kämpa för att tala om vad som felades.

Då kände jag magen, som var spänd som en ballong. Sedan kände jag efter hans puls och hans slemhinnor och då började jag gråta. För jag kunde inte laga honom och jag visste inte vad felet var, det enda jag visste var att min stora pojk höll på att dö.

Kim körde fram bilen till ytterdörren, bar ut Scott och lade honom i knät på mig i baksätet. Ludde Liten hamnade i framsätet och förstod inget alls.

Det tar en kvart att köra till veterinären och jag var inte säker på att Scott skulle klara resan dit. All hundkunskap gick på högvarv i hjärnan på mig samtidigt som jag pratade med och kliade Scott bakom öronen. Någonstans under resans gång kom jag fram till veterinären på telefon och det enda jag sa var att vi var på väg in, gav dem symtomen, talade om att jag inte visste vad som höll på att hända mer än att Scott höll på att dö ifrån mig i knät.

När vi kom fram bar Kim in Scott och då stod han upp en stund innan han lade sig ner på britsen. Det enda jag minns är att veterinären inte ens kände igenom honom innan hon sa att de inte klarar så svåra fall, då måste man åka antingen till Göteborg eller Norge. Då grätskrek jag åt henne att jag inte förstod, för att jag inte visste varför han var ett svårt fall och att hon inte ens hade känt på honom. Jag frågade om vi skulle kasta oss ut i bilen och köra till Göteborg eller om hon skulle GÖRA något och då svarade hon att han nog inte skulle klara bilresan.

Jag kan inte beskriva känslan av panik där och då. Kim och jag bara grät i pälsen på Scott, Ludde var kvar i bilen och det enda jag hörde veterinären säga var avlivning. Jag hade panik över hela situationen. Över att jag inte kände just den veterinären, att hon inte tänkte laga honom, att jag skulle tvingas fatta något slags beslut baserat på en enda veterinär som jag inte kände och som dessutom inte var så människovänlig. Där stod en för mig helt okänd kvinna och talade om för mig att jag hade rätt, Scott höll på att dö, och så skulle vi fatta ett beslut om avlivning. Av min hund som ett par timmar tidigare varit uppe och ätit filmjölk med mig? Jag har aldrig velat ha fel så mycket som då, och jag kunde inte ta till mig det någon sa, för situationen var så obeskrivligt overklig.

De röntgade buken på honom. Två veterinärer kollade plåtarna. Jag tror att hon sa det jag förstått redan hemma, att han inte skulle överleva. Skillnaden mellan hemma och där var att jag nu fick reda på att anledningen var att han högst troligt hade en tumör på mjälten som brustit och att han höll på att förblöda invärtes. Buken var full av blod.

Det var vidrigt. Både Kim och jag grät så mycket att vi knappt kunde prata och jag ville bara kräkas. Att vara tvungen att fatta ett beslut när man inte hinner få en second opinion samt att veterinären gjorde mig otrygg. Hon skulle kunnat vara galaxens mest proffsiga veterinär, men hon klarade inte att hantera oss. Scotts människor. Hon pratade om vår bäbis som “den” och “hunden”. Till slut fick jag bara nog och snörvlade ur mig att “snälla du, det är vår hundbäbis du pratar om, det är en HAN och han heter Scott”, dessutom skulle vi fatta beslutet som ingen av oss ville göra eftersom det inte fanns några alternativ.

Vi pussade på honom, vi kramade honom, vi grät i pälsen och under den ganska korta tid vi var där gjorde vi allt från att skrikgråta till att vara helt förbluffade. Sedan fattade vi beslutet, och han överlevde som sagt inte ens den lugnande sprutan man först ger. Jag har ett vagt minne av att jag stod lutad över Scott med huvudet mot hans mage och så ylade jag bara till Kim när jag inte hörde hans hjärtslag längre. För jag var inte beredd på det heller.

Det sista jag gjorde innan vi lät dem ge honom första sprutan var att ta hans ögonknas, för att prata lite lugnt med honom och att göra något som var normalt. Jag tar alltid ögonknas på hundarna och då slickar de mig på fingrarna. Det gjorde Scott den här gången med. Trots att han var så otroligt dålig. Det gör överjävligt ont att tänka på, samtidigt som det var så fint och normalt. Kanske just för att det var något fint och normalt mitt i allt fult och onormalt.

Vi valde obduktion, för annars hade jag grubblat ihjäl mig. Det har jag nästan gjort ändå och jag grubblar fortfarande. Jag har haft enorma skuldkänslor, det har blivit bättre, men skuldkänslorna finns där. Jag som alltid löser och lagar hundar kunde inte laga Scott. Och jag har fortfarande inte klurat ut hur man ens lever utan Scott. Det tror jag inte någon av oss har. Chocken var för stor och det gick för snabbt för oss, även om jag är tacksam över att Scott faktiskt inte led.

Det visade sig vara en enorm tumör på mjälten och den brast den morgonen. Tumörer gör det till slut. Nu har jag pratat med andra veterinärer och även min egen läkare, för jag insåg att det jag inte förstod var okunskap. Eftersom jag inte är veterinär. Att både hundar och människor kan ha tumörer på invärtes organ fattar jag, men det här verkar vara oroväckande vanligt. Definitivt inte ovanligt i alla fall. Mjälten fyller ingen större funktion, och där har vi anledningen till att vi aldrig såg Scott dålig. För han har troligen haft den i flera år, men den har aldrig stört honom.

Då blir det ju väldigt otäckt att mjälten är ett organ med enormt många blodkärl. Får de en tumör på mjälten som är för stor och brister, då kollapsar de och förblöder invärtes. I en del fall kan de få en tumör som bara bråkar lite, eller sitter konstigt till, då kan man ha tur och hitta den i tid. Det vill säga före den brister. Hade vi däremot vetat om den, då hade vi kunnat operera bort både mjälte och tumör och han hade inte saknat sin mjälte. Vi människor saknar inte heller mjälten om vi blir av med den.

Vi hade inte heller kunnat hitta den. Även om vi känner igenom våra hundar, och att veterinärerna gör hälsoundersökningar, så är de här nästan omöjliga att hitta. Man hittar dem med ultraljud, och ultraljud ingår inte i vanlig hälsokoll om man inte misstänker sjukdom. Vi kommer leta, även om vi får betala själva.

Det här är alltså ett sorgligt hus nu. Tomt och tyst, trots att Ludde är kvar (och tack och lov för Ludde, han har räddat mig från att bli galen på riktigt), för Ludde är så läskigt tyst. Scott var ju bossen, han som talade om när de skulle kissa, bajsa, äta, sova, kramas och mest högljutt talade han om när man inte fick krama någon annan. Ludde är en prydligt lydig hund som enbart skäller på tjuvar, det vill säga alla som inte är vi, och som aldrig har behövt lära sig be om något annat. Scott var husses hund och som han och Kim älskade varandra. Förutom när det åskade ute eller om man sköt fyrverkerier, då var det bara matte man kunde få tröst hos.

Kim och jag gråter, men Ludde har tagit det förhållandevis bra. I vissa situationer ser man att han väntar på Scott, vilket gör att hjärtat brister, men hittills har det varit okay för Ludde. Vi har dock inte lämnat honom ensam i mer än en halvtimma än. Nu fokuserar vi på att göra som man skall, bara ge (och ta) massor av kärlek.

Men vi är trasiga. Det har verkligen varit för mycket för länge, och vi vet inte riktigt hur man lever utan Scott. Värst är på morgonen och när det är läggdags, då gråter jag okontrollerat, och så har jag blivit extremt mycket mer hönsmamma med Ludde. Han har fått vissa restriktioner som han inte haft tidigare, för nu vet jag ju att det värsta tänkbara kan hända och har hänt.

Så en pandemi på det? Jodå, vi är införstådda och har koll på världen. Vi har även satt oss i lite karantän, för mamma var här och låg sjuk i en vecka innan vi skjutsade hem henne. Bor man som vi gör finns det nästan ingen anledning att inte sitta i karantän, vi kan ju vara ute hur mycket som helst ändå med tanke på att vi bor mitt i ingenstans.

Men jag är arg. Och rädd såklart. För att vi har spridit det och vi fortsätter sprida det, orden “priviligerad arrogans” läste jag häromdagen, bättre och lättare kan det inte beskrivas. Det är sådana som fortfarande åker på semester och exempelvis går på after ski med 498 andra personer.

Jag fattar det inte, man behöver inte tillhöra begåvningsreserven för att förstå hur man respekterar det och försöker att leva hyfsat rätt, det räcker med en gnutta sunt förnuft.

Vi lägger 75 mille på att lära svenskar hur man tvättar händerna istället. Otroligt genant.


Postat 20:44 i Klimakteriekossan av
34 kommentarer