Från 32 till foten i döhalvan

Jomen vi kör väl lite kronologisk ångest då eller?

Först måste jag bara tillägga att min senaste åldersnoja var inför 25-årsdagen. Halledudane, jag vill verkligen åka tillbaka i tiden och klappa mig själv på huvudet för att jag kände mig lite gammal och mycket förvirrad vid 25. I mitt fall var det nog mest för att cirka alla (lika många “alla” som när mitt fjortis-jag sa till pappa att “ALLA har video, den eller den jackan osv in absurdum och då måste vi/jag få det oooooockså”) av mina klasspolare var färdiga med universitetet och började gifta sig och många hade redan barn. Jag älskade högstadiet, hatade gymnasiet och kunde bara inte bärga mig tills jag fick jobba och klura på exakt vad jag ville. Trots att jag nog egentligen visste, men jag litade inte på att mitt 19-åriga jag skulle fortsätta vilja.

När jag hade jobbat klart och sparat pengar för att faktiskt plugga till det jag ville, jamen då stod alla andra där med rosig kind, solsken i blick, utexaminerade med ena foten på första steget in i karriären, blänkande vigselring och minst ett välartat och vattenkammat barn.

Åh så långsam jag kände mig då som skulle starta om och börja på GÅ igen.

Sedan trodde jag ytterligare en sak, att jag aldrig skulle bli mer än 32 år, för det var det äldsta jag kunde visualisera som lät okay utan att vara lastgammalt. Jag trodde det ända till den dagen jag fyllde 33 och var lite halvt vettskrämd det året för att jag kanske hade råkat ut för mitt alldeles egna Moment 22-skrock. Som vi vet överlevde jag ju, ända in i döhalvan, men nog känns det konstigt att säga 50. FEMTIO? Nästa 70-åring som säger till mig att åren mellan 50 och 60 var de bästa i livet nitar jag.

Veckorna före 50 var kämpiga, det medger jag. Av fler anledningar än stundande födelsedag mådde jag rätt dystert, och jag var rätt säker på att födelsedagen skulle bli skit i kvadrat. Men den blev inte det. Däremot sög en av anledningarna träballe. Jag är livrädd för tandläkaren, trots att min tandläkare är en snäll nallebjörn som ger mig presenter ur barnlådan och kramar mig när jag är där. Två veckor före stora dagen bet jag av två tänder och fick gå och dra dem, mitt under värsta Norénperioden. Efter det låg jag en vecka med sådan tandvärk att jag ville skjuta mig. Sängen, jag och värktabletter var bästisar i en vecka. TVÅ dagar före födelsedagen kom värken tillbaka och det såg ut som om jag hade århundradets böld i tandköttet bredvid en av dragningarna och det var bara att åka in akut. Då grät jag när jag gick in till tandläkaren, som den sexåring jag blir i väntrummet varje gång.

Huuuhuuur kan det vara möööhöööjligt att jag skall få det här preeeeheeecis innan jag fyyyhyyyller FEEHEEMTIO?, sa jag och lommade stukad in mot tortyrstolen.

Men det var inte en böld. Det var värre, för det var käkbenet som flyttat sig under dragning och höll på att ta sig ut genom tandköttet.

Man tackar och bockar. Det var precis vad jag hade önskat mig inför kalas i dagarna fyra. DÅ tyckte jag enormt synd om mig själv.

Mamma och styvfar kom upp dagen före, jag hade fått välja födelsedagsmiddag och på morgonen tassades det i trappan med skönsång. Men det var rätt nära att jag gick upp före tassandet eftersom jag vaknar tidigt och maken vaknar sent som fan (man KAN ju tycka att en klok make som är rädd om livet ställer ett larm, men det hade han inte gjort). Jag sov räv i FYRA timmar för att få sång på sängen.

Det var mycket mycket trevligt. Jag fick presenter, mina hjälpsamma hundar fick också presenter (nödvändigt, de älskar att öppna paket så det är en billig försäkring om man vill öppna de egna i fred). Av sjusovande make fick jag en klocka, av ömma modern och styvfar ett par sjukt fina vitguldsörhängen och av min faster fick jag fyra paket på posten som jag öppnade på morgonen även de. I ena paketet låg ett par hemstickade torgvantar och en lika hemstickad scarfhalsduk. Jag har inte tagit av mig torgvantarna på två veckor, förutom vid toabesök och dusch.

Och så fick jag så mycket blommor att jag trodde årtalet var 1950 istället för att jag fyllde 50.

Nej, det finns inga foton på mig i en fåtölj med blomstren runt mig. Faktum är att jag inte tog ett enda kort på mig alls som nybliven döhalvare.

Men efter att vi hade ägnat dagen åt att äta prinsesstårta iklädda OnePiece (jag) och myskläder (resten av familjen) med gäster som kom förbi utan att det var annonserat kalas (pappa och styvmodern där pappa var den största anledningen till att vi köpt stora prinsesstårtan – där jag fick massor av foton på mig själv som bäbis samt liten knodd och en rafflande fortsättning följer – de meddelade att presenten skulle komma på det officiella kalaset på lördagen), blev det till slut rasande god middag tillverkad av ömma modern.

Öst möter väst? Finduk, flagga, gardinbrist och kattsand. Och två glada gubbar.

Maten var fantastisk. Mer sånt. två bitar innanlår med skinka och ost mellan bitarna, ansjovis och pepparrot på topp. Inte dumt alls med tanke på att min enda sak på matönskelistan bestod av hasselbackspotatis. Mamma skar bitarna små åt mig så jag kunde tugga eftersom jag drog gränsen vid passerad mat.

Sedan dog alla paltkoma och jag utlyste resten av veckan till födelsedagsvecka. Det får man när man fyller 50 faktiskt. Särskilt när man även skulle ha kalas på lördagen.

Mer om det och mycket annat missat i nästa avsnitt av FitterBittan featuring Döhalvan.

Såklart.


Posted in Klimakteriekossan by with 10 comments.

Comments

  • Halvkusin says:

    Jag är på mitt sjätte år på den där andra halvan, som jag föredrar att kalla den… Roligt att bli så uppvaktad, men fy sjutton för tandbesvären! Mig var det ”bara” lilla kärnfamiljen som firade mig ”fysiskt” på femtidagen. Får väl skylla mig själv som bor så långt bort, såklart, fast då tyckte jag lite synd om mig själv.
    Och vad kul att du hittade din sjal! Blir roligt att höra var du hittar Jan Öjvind-glasögonen sen. Jag tappade ett par RayBans för en 10 år sen – hittade dem året efter i mammas trädgård på Prästgatan, i hallonsnåren… Tur man köper kvalitet, för de var i princip oskadda!
    Kram kram!

  • Katja says:

    Stort Grattis i efterskott ⚘!
    Kram från en till på döhalvan (har varit där några år nu)

  • Patricia Gradin Isaksson says:

    Grattis i efterskott!

    Jag har egentligen inte ångest över själva övergången till 50 plussare. Men just nu känns allt överjävligt och att då tänka på 50 årsdagen (som inträffar nästa år) blir ännu mer deprimerande. Är just nu mitt inne i en skilsmässa och eftersom alla nära familjemedlemmar är på andra sidan sedan 2 år tillbaka så ser jag nästa års firande som ett rätt katastrofalt moment i mitt liv. Det blir min dotter och jag samt pälsklingarna, inte fy skam men hade ju ändå varit kul med någon mer (typ soon-to-be-exhusband)

    Men men livet blir som det blir och antar att man ska se det positivt. Jag lever och får uppleva att bli 49 och förhoppningsvis även 50 samt många år till efter det. Min mormor gick bort 2018 98 år gammal så jag hoppas jag har hennes gener.

    Hoppas din käke håller sig på plats och du kan fortsätta fira utan störningsmoment från bissingarna.
    Styrekram!

    • Victoria says:

      Alltså, det där är ju obeskrivligt jobbigt. Och det tar lång tid att hämta sig från, jag lider med dig. Hundarna är en tröst, men det är inte alltid det räcker hela vägen. Men en päls att gråta i räcker långt, så det är inget man klarar sig utan. Kram ❤️ Jag hoppas verkligen att det reder sig så det åtminstone blir bra om det nu inte kan bli fantastiskt.

  • Humlan says:

    Du kallar det döhalvan, Halvkusin andra halvan, jag fokuserar på att ni skriver HALVAN för då är det ju mycket kvar. Dessutom har ju både du och jag påbrå med 100-åringar, så vi borde ju kunna hoppas. (Jag peppar mest mig själv med detta, jag tycker fortfarande det är hemskt med 60 trots att jag fyllde 61 i går.)

    Det där tand- och käkeländet låter hemskt! Jag hoppas verkligen att det är bättre nu!

    • Halvkusin says:

      Grattis i efterskott, Humlan!
      Alltså jag tänkte på det, jag har verkligen inga ambitioner att bli 100 år – det verkar ensamt och dyrt. Min mormoster hemma i Sverige är 99 år och på väg vidare nu, och jag såg hur ensamt och tråkigt hon haft det sedan hennes syster lämnade för några år sen. Syskonbarnen är 80… Jag bor dessutom i ett land där man nog helst inte ska bli gammal eller sjuk, såvida man inte är stenrik. Jag hoppas få hänga med tills mitt barn är vuxet och träffat någon att leva ett bra liv med, och få njuta lite av livet i största allmänhet. Skallen hålls än så länge igång på jobbet, kroppen med golf.

      • Humlan says:

        Tack!
        Jo, jag håller med om att det är dyrt att bli gammal eller sjuk på många håll i världen, där har vi det bra i Sverige (om vård och sjukförsäkring fungerar). Att vara ensam är jag van vid, kroppen fungerar inte speciellt bra och huvudet är sämre än förr men av någon underlig anledning vill jag fortsätta leva ändå. Men det är klart att man vet att man klarar så som det är i dag, men hur blir det om man blir sämre?

    • Victoria says:

      Men Humlan, stora stora grattiskramar! Fast 61 går inte riktigt att förstå ❤️

      • Humlan says:

        Tack!
        Jag instämmer, det går inte riktigt att förstå. Jag räknar ibland på när mamma, mormor och farmor var 61; de var ju gamla då!

  • Johanna says:

    Grattis i efterskott! Tycker absolut och alla gånger att du är värd en födelsedagsvecka eller t o m -månad! Bara vi får höra om den! Kramkram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.