God Fortsättning

17 kommentarer

Och Gott Nytt År på er.

Klockan är snart fem och det är nyårsafton, jag gissar att ni är på kalas eller har kalas. Kanske en trevlig middag?

Vi hade en bra jul. Inte fullt så östtysk som de tidigare, men jag tror att det beror på att vi faktiskt har nya tapeter. Inget är så östligt som betonggrått och inget så glatt och västligt som flamingotapeter. Ingen julmat, i princip inga julklappar. Inte ens en pärlplatta från maken. Mycket annan god mat istället och väldigt trevligt.

När han införde det här med noll julklappar och födelsedagspresenter för ett par år sedan gick jag med på det under förutsättning det inte skulle gälla the big femtio. Jag tror att han kommer kämpa för att hitta ett kryphål i det avtalet. Fascinerande hur en människa som älskar både sin egen och andras födelsedagar kan vara gift med en som passionerat hatar samma sak.

Mamma och jag hittade lite fotografier på höloftet där styvfar och make spenderade större delen av julen med att städa (igen, oklart hur många jular det städas i ladan och hur jävla handlingsförlamad man kan vara som stökar ner barnsligt mycket på mindre än ett år).

Det här fotot hittades bland annat. Det hade jag inramat på jobbet för cirka tusen år sedan eftersom det skulle representera ”ge mig”. Nu vill jag mest bara sjunga ”we were young, we were free…” när jag kikar på kortet.

Det lustiga är att jag inte ber om något alls på kortet, även om det ser ut så på min hand och som om maken rotar efter plånboken för att lyda. Med tanke på att fotot är taget en sommarnatt i en vik på en nästan öde ö utanför den lilla staden där det inte fanns något alls att köpa. Definitivt inte mitt i natten.

Imorgon skall jag skriva önskelista. Överst på listan och det jag önskar mig mest kostar inte en krona.

Det skall vi prata om imorgon. För då är det nytt år och nytt blad. Till och med ett helt nytt decennium.

Med det hoppas jag att ni har en bra afton och att 2020 blir ett fantastiskt år för oss allihop.

Stor, Liten och Mini skickar givetvis varsin nospuss också. Alltid.


Postat 17:27 i Klimakteriekossan av
17 kommentarer

Ett halvår senare

14 kommentarer

I fotografier. Jag kollade om det verkligen var så illa att jag inte gjort något alls sedan juli. Det kändes ju så märkligt, men ändå helt rimligt.

Enligt mina foton går de senaste sex månaderna till historien som helt värdelösa. En miljon foton på hundar i olika positioner såklart.

Varav ett på Stor efter Blodbadet i Sovrummet. Jösses vad små hundben blöder när de blir lite bitna av Liten. Dessutom så underligt att snällaste lilla Liten sa ifrån och tvålade till Stor så det visslade om det. Det verkar som om det är dags för ett regimskifte och nyval, något jag inte ens trodde skulle hända. Liten måste bara gå en kurs i att morra högre, för han morrar tystare än vad Mini spinner. Stor hör honom inte ens.

Sedan visade det sig att vi var en snabbis i Köpenhamn och åt smörrebröd.

Det var ungefär vad vi gjorde. Samt njöt en natt av att bo på mitt älsklingshotell (Admiral) och led en natt av att bo i världens minsta hotellrum. På riktigt. Jag har aldrig sett ett mindre rum. Det fanns en kvadratmeter golvyta i hallen, i resten av rummet stod en säng. En hotellsovalkov hade varit mer rättvisande. Där bodde vi första, och vad som var tänkt som enda, natten. Vi stannade en natt till för att få lite riktig hotellkänsla och ett extra smörrebröd.

Sedan var vi på Kung Uggla i fredags.

Det var trevligt. Väldigt trevligt. Ända till jag fick så ont i nacken att jag blev sur.

Största behållningen, förutom Uggla, var att jag fick två komplimanger. En skitsnygg tjej i 30-årsåldern kunde inte förstå att jag var nästan 50 och kunde inte tro att jag var en dag över 40. Det lever jag på fortfarande. Sedan fick jag väldigt mycket beröm för mina glasögon av tjejen i garderoben. Hon tyckte jag såg ut som en kändis och att glajjorna var svincoola. Jag föreslog Dame Edna.

Jamen det var mitt halvår. Ni då?


Postat 19:15 i Klimakteriekossan av
14 kommentarer

Nä, jag förtjänar er inte på riktigt

32 kommentarer

För jag grinade en liten skvätt över varje kommentar. Dessutom blev jag mållös och kunde inte svara på en enda snällhet.

Bara det att ni är kvar och säger snälla saker? Ni borde inte vara det eftersom jag inte publicerat en stavelse på ett halvår. NI är bäst. Som jag har saknat det här, mycket mycket mer än vad jag visste. För jag visste att jag saknade er och att jag hatade min tystnad, men inte på vilken nivå det faktiskt var.

Vad har jag gjort då? Och vad har ni gjort?

Jag har varit rätt risig och haft rätt många och långa skov. Väder och orsaker som vi skall gå in på när fingrar och hjärna lyckas formulera det där inlägget jag börjat på så många gånger. Om jag inte skriver det inlägget kommer det ligga som en bromskloss för fortsatt bloggande, det måste ut helt enkelt.

Det har varit mer flopp än flipp det senaste halvåret och cirka inget spännande har hänt. Herregud, jag har inte ens köpt några glasögon sedan vi pratade senast. Däremot har jag slarvat bort mina kornblå dubbelglas-glasögon och de har varit borta i ganska exakt sex månader. Förra veckan gav jag upp, insåg att de verkligen är borta och beställde två par nya. Ett par svarta och ett par knallila. Gissningsvis kommer jag hitta de kornblå en kvart efter att jag har hämtat de nya?

Inte heller har jag hittat min hundscarf som Markattan och PJAK gav fingervisning om. Den är jag mer deppig över än glasögonen orimligt nog.

Faktum är att jag inte köpt nästan något alls på ett år. Somliga tröstäter och tröstshoppar, jag är raka motsatsen och slutar både äta och shoppa när det känns lågt. Eller jo, jag köpte ju ny bil i somras. Svarta pärlan gick i arv till maken och byttes mot en silverfärgad likadan. Återigen är jag kär i en bil, men jag har lite dåligt samvete över att ha dumpat min svarta, för joho saker har känslor och jag tror inte maken är en lika snäll husse som jag var matte.

Men jag ämnar shoppa något snart. För jag insåg härförleden att jag fyller 50 om en dryg månad. Hur nu det gick till, jag fyllde ju nyss 48 och hånade maken inför hans kommande 50-årsdag? Och veckan mellan jul och nyår måste jag bestämma mig för om jag skall ha ett ordentligt baluns eller om jag skall fira stillsamt. Det lutar åt baluns, tro det eller ej.

Mest har jag hängt med mina pälsbästisar och imorse fnissade jag högljutt åt Stor. Båda två är väldigt kvällströtta, men endast Stor är lika morgontrött som på kvällen. Ju äldre han blir, desto hårdare sover han och jag måste medge att det ser väldigt gott ut.

Imorse sov han upp och ner. Då trillar läppen ner.

Man måste ändå säga att det ser göttigt ut?

Och lite vampyraktigt.

Den morgonpigga Liten går enbart att fånga foto på kvällstid. På morgonen räcker det att man funderar över att öppna sitt högeröga så börjar Litens svans dunka i valfritt underlag.

Tvåbeningen i bild har influensa. Den har han förtjänat.

Efter fotografering pussade jag Stor på tänderna och sa godmorgon. Han höll inte med mig och rörde således inte en fena. Morgontrött som sagt.

Imorgon skall jag kika igenom fotoalbumet i telefonen för att se om jag verkligen inte gjort något alls.

Jag misstänker att jag kommer hitta väldigt många foton på fyrbeningar.

Den som lever får se.

Kärlek åt alla.


Postat 22:54 i Klimakteriekossan av
32 kommentarer

*knackar på micken*

23 kommentarer

Någon kvar?

Som jag inte förtjänar såklart. Men jag saknar er, jag saknar mig själv och jag har börjat skriva tusen gånger.

Sedan har jag fastnat igen, för det jag vill skriva om och det jag tänker skriva om, det är jävligt tungt. Lite ledsamt också, men mest tungt och därmed svårformulerat. Jag brukar ju vara ganska rolig.

I alla fulla fall, det har inte hänt något med mig (inte mer än vanligt), inte med hundarna och ingen har separerat (förutom kanske Brad Pitt och Angelina Jolie). Men det har väl knappast undgått någon att jag har haft ett tufft år. Jag brukar vara bra på att se det komiska i det tragiska, men det har tagit stopp för många gånger nu. Och det här är tredje hösten i rad som går åt helvete. Sedan vi bestämde oss för att flytta till Spanien över höst och vinter har vi inte bara fått en pinne i hjulet, vi har fått hela (h)julgranar. Den här hösten bestämde sig makens alerta pappa för att han inte ville vara med längre. Från en dag till en annan slutade han att äta och dricka och tre vakveckor senare somnade han in med makens hand i sin. Jag hann till parkeringen för att byta skift med maken när svärfar drog sitt sista andetag.

Tårarna rinner när jag skriver. Kunde han inte väntat? Samtidigt som jag är så glad över att vi inte hann byta och att det var just maken som var där. För han missade sin mamma när hon gick bort, något som gör ont i honom fortfarande.

Sedan fick vi kämpa med begravning och planera minnesstund i lönndom. Den enda släktingen maken har kvar är en elak jävel, som inte ville att svärfar skulle ha minnesstund. Det kom 150 personer på begravningen och 60 av dem följde med på minnesstunden, det säger en del om att vi faktiskt gjorde rätt.

Sedan gick jag i däck. Åkte hem till ömma modern och blev kvar med lurvskallarna i tre veckor.

Jag HATAR höst och vinter. Än mer när folk dör varje höst och vinter. Den där återhämtningen som skall hinnas med, den hinns ju fan aldrig med.

Nu kan man tro att det var det här jag börjat skriva de där tusentals gångerna, men icke sa Nicke.

Återuppstånden är jag idag. Före Jesu födelse till och med. Med det här inlägget ville jag bara säga hejsan svedjan om nu någon finns kvar i etern.

Chocken som alltid infinner sig när jag inser hur länge jag varit borta är total. Så vi pratar inte om den alls.

Hej hej och kram på er.


Postat 13:14 i Klimakteriekossan av
23 kommentarer