Först ner och sedan upp?

Jag kommer skriva en del de kommande dagarna, om jag inte gör det kommer jag gå bananas. Tidigare skrev jag ju om allt, nästan i alla fall, det enda jag behöll för mig själv var det som gjorde ont.

Det gör än mer ont att hålla käft inser jag, och efter att ha ältat om jag skall ha dubbla bloggar osv osv inser jag även att jag inte vill. Så länge jag inte tillhör familjen Kardashian är det ju skit samma var jag skriver vad och behovet är uppdämt.

Men först, Kindlen är inte hittad, ej heller sjalen. Och sjalen är jag mest ledsen över, för den går inte att få tag i igen. En Kindle är en Kindle, de finns i parti och minut den dagen jag ger upp letandet. Vilket inte händer än, för det är korkat, jag har fortfarande mammahuset kvar att leta i och jag tenderar lämna spår efter mig där.

Sedan har vi varit sjuka. Först fick maken magsjuka och svinhög feber när han och australiensaren kom hem från Norgetrippen. Som den ömma fru jag är flydde jag fältet och tog med mig aussie till ön och sommarstugan och GISSA vem som dog av lycka när han upptäckte alla musslor och ostron. Vi hade talat om det, men jag tror inte att han riktigt hade fattat, för som han sa “hade det här funnits hemma hade det försvunnit direkt”. Jag förklarade reglerna, vi kan inte alltid äta dem för ibland är de giftiga och det är bara musslorna samt de nyinflyttade japanska som vem som helst får plocka. Vanliga ostron tillhör landägaren. Och folk respekterar det, med undantag för ett och annat fä.

Första morgonen när jag kom upp hade besökaren glatt gjort frukost.

Tack, men nej tack, sa jag och tog en macka. En kulturkrock det small om. Även om jag numera tydligen och med glädje äter gratinerade loskor. Vill man kan jag fråga om receptet, för jag misstänker att roquefortosten inte får ta över och så var det mer saker i. Det är rätt kul att lära sig helt nya smaker, alltså smaker vi redan har här, men som vi aldrig skulle komma på tanken att blanda. Återigen har vi frysen full med matformar.

Vi hade i alla fall otur med vädret medan vi var på ön, det hällregnade precis hela tiden och var löjligt kallt så vi kastade in handduken och drog hem för att förbereda inför helgtrippen till bröllopet. Efter fyra dagar var maken fortfarande rätt dålig och han är ju inte den som piper i onödan till skillnad från andra män. Han är dum i huvudet åt andra hållet istället och går med lunginflammation i månader utan att ens tala om att han känner sig krasslig.

Generöst nog gav han mig en del av kakan och det var bara att inse, en karl som inte ätit mer än två rostade brödskivor på fyra dagar och en fru som kände sig kymig, då är det inte läge att åka 120 mil tur och retur. Vi var ledsna, ömma mamman som skulle passa hundar och ha oss som gäster första natten var ledsen och man kan anta att åtminstone några av bröllopsgästerna samt brudparet var ledsna. Allt var ledsamt, men vi skickade iväg australiensaren med en bil, en adress och ett gäng ostron och så här i efterhand vet vi ju att det gick bra. Han kom fram och verkar ha kört på rätt sida vägen. Vi har legat på soffan och kollat tv-serier hela helgen.

Den här dagen kunde dock varit bättre, för jag ansträngde mig verkligen för att slå ihjäl mig inatt. Min dricka tog slut och jag kunde inte sova. Jag undviker trappan nattetid och på morgonen innan fibrofötterna funkar som de skall göra, men jag var verkligen desperat efter vätska.

Vid halvtre inatt stod jag inte ut längre och jag var så så SÅ försiktig. Trappräcket är min bästa vän och jag gick långsamt och höll i det. Problemet var bara att hundarna inte hade berättat att de hade badat i bäcken innan de gick och lade sig, och jag slant halvvägs ner. Det fanns inte ett trappräcke i världen som kunde rädda den smällen, men jag släppte aldrig räcket. Lite som när jag inte släppte kameran när jag slant i en trappa på båtmässan för tusen år sen, men den gången resulterade det i fraktur på bäckenbenet och kryckor.

Den här gången resulterade det i en smärta som var obeskrivlig och jag började skrikgråta samtidigt som jag landade på röven, armbågen, låret och bakhuvudet och jag kom varken upp eller ner. Jag satt bara där och höll i det fina rosa räcket medan jag gallskrek på sovande make. Han fick inte upp mig, det gjorde för ont, men till slut var det bara att bita i äpplet och låta honom lyfta mig.

Väl tillbaka i sängen grät jag pga smärta i en timma och jag har sovit noll och intet inatt. Jag blev fullkomligt skräckslagen när jag började slinta, men jag tror att Liten blev mest rädd. Han, min lilla lugna och trygga hund var otröstlig. Han kunde inte gå och lägga sig igen utan vankade bara fram och tillbaka i sängen medan han chockflåsade och slickade tårar i ansiktet på mig.

Tre timmar senare såg röven ut så här, lite censurerad för … allas skull.

Den är inte snyggare nu. För nu syns även det som bara är skuggigt på bilden. Där jag verkligen drog sidan av ryggraden utmed trappkanten innan det sa PANG och jag landade på den.

Armbågen är okay, men jag har lagt till en dubbelt så stor lårkaka på baksidan av låret lagom till kvällningen.

Under eftermiddagen började jag bli riktigt trött och må uruselt. Då var det bara att börja kräkas och ungefär samtidigt kände jag storleken på bulan i bakhuvudet. Hej Hjärnskakning. Det gör liksom mest ont i benet och arslet, så huvudet hade jag inte en tanke på. Precis som vanligt med andra ord.

Det enda som inte gör ont är att stå. Emedan jag inte är en häst kan jag inte stå och sova. Så, gissningsvis är det väl dags för ett ordentligt skov nu också. När Murphy ändå är i farten menar jag.

Men nu lovar jag att aldrig mer försöka gå i trappan med fibrofötter. För allas skull. I alla fall min och Litens, de två andra hade inga större problem att somna om efter att jag hade slutat skrikgråta. Quelle surpris.

Tack och lov för ljudböcker, mitt sällskap för natten.

Och förlåt för att ni fick en röv i rutan.

Hade jag varit en älg hade man ringt viltvårdare på direkten.


Posted in Klimakteriekossan by with 20 comments.

Comments

  • Ibe says:

    Meeen…. Förslagsvis två stora termosar med vätska på övervåningen i fortsättningen! Och krya på dig!
    Kram Ibe

    • Victoria says:

      Bra tänkt. Eller så installerar jag ett litet kylskåp samt en kokplatta på skrivbordet. Jag brukar aldrig aldrig missa just dryck på nattduksbordet när det behövs, men jag var nog lite extra rörig i huvudet när det var läggdags. Plus att det var en sådan där natt jag inte sov, och är jag vaken dricker jag istället för att småäta när jag läser/lyssnar på ljudbok. Herregud, det har jag inte ens insett tidigare. Jag småäter eller tröstäter aldrig, mår jag dåligt psykiskt är ätbara saker det absolut sista jag vill ha och har alltid varit avis på de som tröstäter. Men jag smådricker ju istället för att småäta!! Finns det ens som grej? Och med smådricker menar jag Pepsi Max. Inte alkohol. Det där kan låta fel i vissa sammanhang. Kram ❤️

  • Annika K says:

    Men AAAAAAAAAAAJ!!!
    Fy fasiken :/
    Hoppas kroppen läker fort

  • Anna i Malmö says:

    Men kära nån..jag fick tårar i ögonen. Din stackare.

    • Victoria says:

      Förlåt. Det var ju inte meningen att någon mer än jag skulle gråta. Dessutom fick det mig att känna mig löjligt mycket äldre än jag är. Kram

  • tigerlilja says:

    Aj aj aj. Ett sånt blåmärke har jag inte sett sen maken ramlade senast, på ungefär samma ställe dessutom. Alltså blåmärket, inte trappan. Lite försiktig vila hoppas jag på nu för din del.

    • Victoria says:

      Stackars maken! Hur gick det för honom?
      Dessutom har jag en teori, jag är lång och det har inte stört mig nämnvärt sedan jag var tonåring. Men! Att vara lång innebär två saker, man väger ju såklart mer än någon som är 20 cm kortare även om kroppsbyggnaden är lika och dessutom är fallhöjden högre.
      Det är ju värdelöst. Inte nog med att man trillar längre, man har fler kilon som skall landa?
      Just nu vill jag vara cirka 1.50 med en vikt på…vad som nu är likvärdigt om jag kapar 30 cm på höjden.
      Det där med försiktig vila behöver jag, men jag hade planer och det är alltid värdelöst när planer går åt skogen för det ger mig stresspåslag. Korkat, jag vet.

      • tigerlilja says:

        Han har ju turen (i detta sammanhang) att sakna känsel i vänster sida, så han tog det rätt lugnt. Jag tittade på dessa svarta blåmärken som långsamt färgförändrades och var rätt tacksam att inget var brutet…

  • Humlan says:

    Nämen AJ! Du får verkligen inte smyga i trappor när kroppen inte klarar av det! Jag har också problem på nätter och mornar, men när jag har stadiga tofflor som stadgar upp foten, så klarar jag det bättre. Jag går inte många steg utan mina tofflor eller skor, mina fötter gillar verkligen inte att gå barfota längre.

    Magsjuka är ett elände, hoppas att ni har återhämtat er nu och att kroppen och knoppen läker snabbt!

    • Victoria says:

      Jag är ju helt enig med dig och har ju tusen par tofflor för olika årstider och väderlekar. Tofflorna stod så fint bredvid sängen, och jag har ingen förklaring till varför jag inte tog på mig dem. Korkat, korkat, korkat.
      Vad har du som stadgar upp foten? Det lät skumt, men bra när man är rund under fötterna.

      • Humlan says:

        Med stadga menar jag att jag stoppar in mina runda, ömma fötter i tofflor som är “urgröpta/upphöjda” på rätt ställen så att foten får stöd, ovandelen justeras med spännen så att den sitter bra för att foten ska vara still och sedan är ju yttersulan platt så att det är stadigt mot golvet (fattar du hur jag menar, det är knappt att jag fattar det själv …)
        Förr använde jag Scholls, men sedan bytte de innersula till en modell som inte alls passar till min fot. Nu har jag Sköna Marie som är tillräckligt breda och där stödet i hålfoten och framme vid “trampdynan” stämmer rätt bra men det skulle kunna vara bättre. (Birkenstock passar inte alls mina fötter.)
        När jag går ute så måste jag ha något runt hälen som håller kvar foten annars spänner jag mig så att jag nästan får kramp, så de vanliga tofflorna går inte så bra när jag ska gå längre sträckor ute. Vet inte hur många sandaler som verkar sköna i affären, som jag har köpt, men nu kanske jag har hittat lösningen; ett par Sköna Marie med rem runt hälen. Fula som f*n, men jag bryr mig inte längre.

        Jag har något svagt minne av att det var problem med att länka här, men jag försöker i alla fall.

        https://www.footway.se/joline-black.html
        https://www.footway.se/mugger-black.html

        • Victoria says:

          Aha! Då är jag med. Som jag och mina Birkenstock där jag periodvis byter mot MBT. För när de sistnämnda funkar så är just den sandalen jag använder oslagbar. Annars är det Birkenstock. Problemet på natt och morgon är ju att fötterna är runda på riktigt och då klarar inte fingrarna att pilla om remmen så nu har jag gått i Mou både ute och inne. Som Ugg ungefär, fast mer stabila. Förutom natten jag var uppe och ramlade då, så jävla dumt.
          Det funkar med länkar, men gränsen är satt till två, då måste jag godkänna. Det var ju en period när spamfiltret fick en flipp och släppte igenom allt och kommentarsfältet bestod bara av snoppförstoringsreklam, vilket höll på att göra mig galen.

          • Humlan says:

            Då hade jag inte helt fel när jag fick för mig att det var något speciellt med länkar här! Ibland fungerar visst minnet, men bara ibland.

            Jag använder de utan hälrem inomhus, skulle aldrig klara av att fixa remmar då jag stiger upp, oavsett tid på dygnet, men jag är väl inte så rund under fötterna att jag inte kan ha dem. (Tur att vi båda fattar vad vi menar med “rund under fötterna”! 😀 )

            MBT kan jag inte ha. Först vred jag knät när jag gick med dem, sedan väntade jag några år tills knät slutat göra ont, sedan försökte jag igen och då hände något med hålfoten på vänster fot, så nu kan jag inte ha för högt inlägg där, för då skär smärtan rakt upp … vet inte vad det är.
            Så jag ska ha lagom. Lagom stöd, lagom mjuk, lagom mycket stöd i hålfot och vid tår, och lagom breda så mina lilltår slipper få förhårdnader. Sedan kan jag gå lagom mycket.

  • Markattan says:

    Men käre värld så du ser ut. Det där gör ont som tusan.

    Sitter just nu med näsan i en bok om medial träning. Använder din scarf som träningsobjekt. Ger mig inte så lätt

    Krya på dig och var rädd om dig!

    Markattan

    • Victoria says:

      Det har du helt rätt i, det gör så ont så jag mår illa. Eller så mår jag illa pga hjärnskakning. Lite oklart, men det gör mer ont idag än igår och jag är numera livrädd för trappan.
      Och jaaaa, fantastiskt bra övningsobjekt. Alltså, den sjalen var så löjligt speciell för mig även om det då var massproducerat och inget direkt märkvärdigt. Men det var ju hundar och jag älskade alla hundarna på den, en del hade tom namn. En hette Lasse.

      • M says:

        Men usch och fy! Folk har ju slagit ihjäl sig efter mindre vurpor. Jag lyckades göra en liknande trappvurpa (klarade huvudet dock), men rumpan och ryggen var färggranna i veckor (och magen – med innehåll klarade sig också lyckligtvis).
        Ta hand om dig!

  • MissK says:

    Aj aj hoppas det onda går över fort

    Vad är japanska du skrev ang musslor & ostron som båda är oätliga för de ser slajmiga och gummiaktiga ut

    • Victoria says:

      För ett par år sedan började vi bli invaderade av ostron som normalt bara finns i Stilla Havet och det kommer bara fler och fler, vet inte varför de trivs här, men trivs gör de. Och de är lika ätbara som våra egna. Jag skulle nog vilja säga att deras konsistens är lite trevligare.

      • MissK says:

        Ahaaa, det är alltså en Ostron art då

        Ps..hoppas baken snart blir bättre, fast dem blir nog snart mer färgglad

        Minus när jag var typ 7 år och skulle cykla till min kusin som fyllde år, men kom aldrig så långt för typ 500m hemifrån krockade jag med en bilist, hade tur i oturen där och den enda skadan jag fick var när jag ramlade med baken ner på trottarkanten. Kan ju säg jag hade en ganska färgglad ända ett bra tag plus att jag än idag har typ ett veck på ena skinkan efter den vurpan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.