Nu ni – äntligen älskade blogg

Man saknar verkligen inte kon förrän båset är tomt. Paniken när bloggen och allt annat stendog igår och jag visste att jag skulle sitta i bil hela dagen idag, jösses. *klappar bloggen snällt* Jag skall aldrig mer säga otrevliga saker till dig, kära blogg.

Nu börjar jag helt enkelt om, för nu skall jag visa min fina present. Även om inte alla kommer hålla med. Min kära mor är till exempel inte helt enig med mig här. Jo, hon är enig med mig när jag säger att det är en oerhört fin present, men hon förstår inte riktigt vad jag skall ha den till. Eller när jag skall ha den. Det ändrade sig dock lite idag när hon såg den på bild.

Jag tror att det grundintresset hänger lite på var man bor någonstans och här kommer min bohuslänska sida in, för här är det en grej. Mycket mer än i Göteborg.

Det började egentligen för exakt 20 år sedan när min amerikanska kusin skulle gifta sig med den där frun han numera aldrig varit gift med för att påven är superkatolik med skojig mössa och absolut inte kunde tillåta en frånskild man att gifta sig med en kvinna från påvens hoods. All is well på den fronten numera, påven annullerade raskt ett tioårigt äktenskap så kusinen kunde gifta sig en gång till. Eller för första gången. Det beror på hur man ser det. Jag ser det som en gång till, för hans första bröllop var alldeles för kul för att inte existera och jag vet ju med säkerhet att jag var på plats, åtminstone är jag helt säker på att jag var där i ett par timmar, de senare timmarna är mer vaga, men de har jag sett på videofilm. Jag var i allra högsta grad där. Jag behöver eventuellt tio år till för att gå in på fler detaljer, men det råder verkligen inga tveksamheter om att jag bevistade det bröllopet. Inga ledsamheter heller om man skall tro på filmen.

Sidospår.

Nu hittar jag inte det gamla fotot, men jag hade glömt packa fancy bröllopsdress och vi var i hillbilly-land (tänk Den Sista Färden med Burt Reynolds, typ där var vi) och där fanns det noll affärer att hitta schysst outfit i sista minuten. Till ett enormt bröllop. Då provade jag pappas kusins folkdräkt och blev erbjuden att låna den. SÅ vacker, satt som en smäck och där och då bestämde jag mig för att jag skulle ha en bohusdräkt i framtiden. Jag valde däremot bort den till bröllopet, vilket var ren självbevarelsedrift. Linnesärk och ullkjol lirar inte med 40 grader varmt och 90 miljoner procent luftfuktighet. I efterhand och om man skall tro videofilmen var det även tur för den stackars dräkten att jag inte hade den på mig.

Jag och maken har letat lite halvhjärtat på både Blocket och Tradera under åren, men vi har aldrig hittat någon i min storlek, och jag har varit helt inne på en begagnad eftersom en nytillverkad kostar mer än en begagnad bil. Av förklarliga skäl. Tyget är handvävt och dräkt med tillbehör sys för hand.

En dag i höstas talade pappa om att de hade varit på någon marknad för just folkdräktsgrejor (den här delen är lite oklar, för jag har aldrig riktigt fattat vad det var för sorts marknad de råkade på) och där hade han köpt allt tyg som behövdes för en dräkt till mig och en till syrran. Först blev jag såklart helt ställd och sedan blev jag obeskrivligt glad.

Sedan dagen då tyget köptes har pappa gått all in på folkdräkter, för vi insåg rätt snabbt att vi inte skulle kunna sy dem själva. Herregud, ingen av oss hade ens vågat sätta så mycket som en nagelsax i det tyget.

Vet ni hur svårt det är att hitta någon som syr folkdräkter inom rimligt avstånd?

När pappa äntligen hittade en snubbe var vi själaglada och han har varit helt fantastisk. Vilken kille och vilka grejor han har sytt (och syr). Kolla hans hemsida, Ateljé Alenhall.

Vi var där i januari första gången, för att lämna allt tyg och ta alla mått. Då satte vi som önskemål att dräkterna skulle vara klara till 17 maj så syrran kan sticka ut lite i svensk folkdräkt bland alla bunader. Just den här 17 maj skall vi sticka ut tillsammans i våra dräkter, för jag åker upp över dagen också.

Två återbesök senare och idag var jag där och hämtade båda dräkterna. Alltså, ÅH pappa! Hade det inte varit för hans engagemang och hans letande och alla folkdräktsgrupper som han numera är medlem i på Facebook, hade vi troligen aldrig blivit med dräkt. Och så mycket som vi lärt oss om hela proceduren och om folkdräktens historia. Vi trodde vi hade hyfsad koll. Det hade vi inte. Då är det gripande att en detalj av många är att det finns ett broderi på halsen, där initialerna är tre till antalet. Den första är mitt namn, den andra initialen är pappas namn och den sista är D som i dotter.

Kolla knutstygnen upptill.

Och kolla på mig i dräkten. Jag valde verkligen en bra dag igen att gå osminkad i sunktofs.

Jag är varken gravid eller general. Vad gör jag med armarna? Min enda tanke var bara att jag vill visa väskan och då fick jag överbefälsarmar av något slag?

Här är båda, enda skillnaden är våra förkläden.

Vilken grej, vilket plagg och vilken present. Lite ofattbart faktiskt. Ännu svårare att fatta att jag skall ha på mig den där det är folk i närheten. Folk som firar nationaldag och kanske sölar på mig. Min första tanke var att jag nog måste gå omkring inne i en sådan där stor plastboll så ingen ens kan nudda mig. Det måste jag ha när dräkten skall på bröllop i juni också. Då är cirkeln sluten, 20 år senare skall jag gå på bröllop i folkdräkt och absolut INTE party like it’s 1999.

Pappa har härmed tillåtelse att aldrig mer köpa en enda julklapp eller födelsedagspresent och han skall helt klart få något finare än strumpor när han fyller år till sommaren. Frågan är bara vad, eftersom strumpor är det enda han haft på önskelistan i hela mitt liv.

Två ännu snällare döttrar kanske?


Posted in Klimakteriekossan by with 27 comments.

Comments

  • tigerlilja says:

    Så enormt vackert! Både gåvan i sig och du i den. Jag tänker på en bok om folkdräkter av Anja Notini, fylld med så där vackra bilder. Det är nästan så jag tänker att jag borde sy färdigt skjortan till min mycket enklare dräkt.
    Och det är så bra att du lyckades återkomma!

    • Victoria says:

      Är det en gammal bok eller går den fortfarande att få tag i? Folkdräktslitteratur verkar inte vara i ropet 🙂 Vi har hittat en bok. Snarare, pappa har hittat en bok. Jag vill ge honom fler och jag vill ha själv.
      Och jaaaaa, det är givet att du skall sy färdigt. Vad är det för dräkt?

      • tigerlilja says:

        Den där boken är verkligen gammal, jag ser tryckår 1980 i den. Dräktfolket, möte med tradition av Anja Notini. Och skulle du få tag på den är det faktiskt en alldeles underbar bok, med Landjerkers Anna Josefina Högvall i Leksands änkedräkt på framsidan. Hon var nästan 90 när bilden togs och hade sytt Leksandsdräkten i 70 år.
        Jag har en västerfärnebodräkt eftersom jag är född i en del av landet där det är väldigt glest med dräkter, så den hade man i en rätt stor del av området. Tyvärr inga smycken att tala om där heller, inte om man jämför med vare sig Norge eller Skåne eller för den delen Värendsdräkten.
        Och jag har haft ett smärre problem med kommenterandet här, när jag trycker på skicka, så dyker det upp ett meddelande att jag redan sagt det här, men sen syns den ändå. Ja ja, tekniken.

        • Victoria says:

          Den dräkten har jag inte koll på, trots hängiven dedikering till facebookgruppen, det skall genast kollas upp. Boken med, men jag tror att jag vet vilken det är, är det Icaförlagen som gett ut den?

          Skumt med kommenteringen, den har jag inte hört från någon annan. Den säger typ att du kommenterar dubbelt, fast släpper ändå igenom kommentaren? Jag som har sagt så fina saker till bloggen de senaste dagarna, då borde den ju sluta bråka med mig.

  • Anette says:

    Jösses vilken vacker present! Vilket arbete det ligger bakom, jag är mäkta imponerad. Kul att du fick återupplivat bloggenoch kul att du dök upp igen.

  • Halvkusin says:

    Fantastiskt! Vilken fin present. Han kan, han, din snälla pappa! Min kära moder har förfärdigat en till mig också, och den huserar numera i Amerikat. Hon har tillochmed vävt tyget och broderat vartenda stygn. Helt enormt. Inget maskinsytt öht. Blir dock min dotter som får använda den, eftersom jag enna lagt ut lite sen jag var 20…

    • Victoria says:

      Det förvånar mig inte ett dugg att din mamma har gjort rubbet. Hon är helt fantastisk. Bara tanken på att väva tyg … jösses.
      Förr fick man ju dräkterna när man konfirmerades, så himla trist i efterhand. Men jo, det händer ju en del efter 20 också. Kan du inte lägga ut den så du faktiskt kan använda den? Sjukt coolt att ha i USA ju.

  • JennyMW says:

    Vilken fantastisk present! Såå vacker!! Världens bästa pappa!
    När jag skulle ta studenten, för hundra år sedan, ville min pappa köpa mig en Sverigedräkt. Jag var 19 år, och tydligen alldeles dum i hela huvudet! Jag trodde gubben hade blivit helt knäpp. Eftersom jag var så oerhört smart (eftersom man verkligen veeeeet allt när man är 19), så tackade jag artigt nej… Hur jävla dum får man vara!? I alla år efter det har jag ångrat mig.
    Så lite avis på dig är jag, men samtidigt väldigt glad för din skull.
    Kram Jenny

    • Victoria says:

      Ja, verkligen världens bästa pappa 🙂 Din med då, även om du inte fattade det där och då. Kan du inte få den retroaktivt?

  • I mitt huvud says:

    Å, först blev du, typ, återupplivad och började skriva igen. Och nu är även bloggen återupplivad!! Yyyeeeiii!

    Vilken vacker dräkt!! Superfin present!

  • PGW says:

    Så underbart fin dräkt! Och en så rar present!

    (Om du ska vara riktigt rättrogen folkdräktsbärare ska du nog vara omålad, samt ha knut och någon slags giftasmössa)

  • Markattan says:

    Göta Petter! Det var ingen dålig present.
    Min ömma moder lyckades väva allt tyg till sin dräkt som hon sen sydde för hand. Ett evighetsarbete men vacker blev den.

    Och bloggen, sluta skrämmas så där!

    Markattan

    • Victoria says:

      Din mamma och Mia Halvkusins mamma är ju helt otroliga på riktigt. Vilken dräkt sydde hon och varför knycker du den inte lite? 🙂

      Jag lovar. Men jag tror att jag skrämde mig själv mest för det var inte bara blogginfo som saknades, utan mycket mycket mer. Det kändes som att jag inte andades på 18 timmar i ren skräckslagenhet.

      • Markattan says:

        Hon gjorde en som är från Skedevi och den tog en av mina systrar hand om när mamma dog.

        Markattan

        • Victoria says:

          Nu när jag är med i folkdräktsgrupper på FB så har jag ju liiiite koll, Skedevi är ett ställe som verkligen gillar sina dräkter har jag noterat. Det är en vacker dräkt, använder syrran den?

  • Humlan says:

    Instämmer med alla övriga, vilken vacker dräkt och fin present!

    Skönt att bloggen mår bra igen, vad var det som hände?

    • Victoria says:

      Jag vet inte vad som hände, men jag gissar på någon automatisk uppdatering som gick åt skogen. För jag upptäckte att jag hade fått info om mindre problem innan bloggen dog och återuppstod. De mailen fanns i skräpposten, men det är åtminstone också åtgärdat nu. Inga mail från webbhotellet går dit mer. Puh!

  • Annika K says:

    Alltså
    Woooooooooooow!!
    Kanonfindräkt. Och du är jättefin i den ❤️

  • M says:

    Wow! Vilken grej! Har en ärvd folkdräkt som jag provat en enda gång – för ca 20 år sedan. Men det vete katten om jag inte ska rota fram den. Bohusdräkten (som jag aldrig sett innan) är ju väldigt fin!

    • Victoria says:

      Rota fram den! Vad är det för dräkt? Kan varmt rekommendera gruppen ”vi som gillar folkdräkter” på Facebook. Det är förvånansvärt många som är med och en grym aktivitet på medlemmarna. Det är asroligt att bara läsa och lära.

      • M says:

        Det är en dräkt från ett litet ställe i södra dalarna, däromkring finns ju mängder med olika varianter på dräkter. Saken är den att jag tycker det är fint, men också (för mig) väldigt kopplat till gamla tanter (farmor/mormor etc)… och ungefär där får jag en identitetskris. Jag är ju inte gammal… eller Hrm… inte ung heller visserligen. Men barnbarn har jag inga än i alla fall…

        • Victoria says:

          Nej nej nej, det är ju absolut inte gammalmodigt med dräkt. Även om jag fattar att man tycker det, för jag gissar att det är närheten till Norge som gör att jag absolut inte tycker det är gammalt. Där får ju verkligen 99 procent av kidsen dräkt när de konfirmeras. Det är mao snarare ungdomligt. Och vem har barnbarn? 😉
          Var i södra Dalarna? Jag hängde ju faktiskt i Dalarna i flera år som … ung? 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.