God Fortsättning, Gott Nytt – med stora förhoppningar om ett fint 2019

Eftersom 2018 var den ena bajsmackan efter den andra. Inte bara det som synts här, som bonus har vi haft det rätt trassligt generellt. Vilket hade märkts vilket vanligt år som helst, men 2018 var ju så kolossalt uruselt att något som i vanliga fall hade varit en hotline till skilsmässoadvokat nästan gick obemärkt förbi. Nästan. Det blev oviktigt i övrig helhet ända till vi orkade ta i det, och då blev jag tyst igen. Fan då, allt som funkade så bra med mitt “in sickness and health-skrivande”. Relationer alltså, ibland är det så himla enkelt (oftast inte) och ibland är det så jobbigt att man inte vet om det är värt det i längden eller om det hade varit bättre att bara vara en crazy cat lady med hundar också. Men efter ett tag kom den finurliga insikten, om det nästan gick obemärkt förbi bara för att vi hade för många bajsmackor att hantera, då sköt vi på det minst viktiga i ett par månader. Något vi aldrig gjort tidigare. Rättare sagt, JAG har aldrig gjort det eftersom mitt humör och bristande tålamod alltid måste lösa allt NU, eller kanske gärna igår. Maken är min raka motsats, han stoppar gärna huvudet i sanden i all tid och evighet – amen. Sedan sopar han under mattan så våra mattor ser ut ungefär som Kebnekajse. Han sitter där upp och ner med huvudet nerstoppad mellan trasmattebergen mest hela tiden.

Nu blev vi helt plötsligt tvungna att attackera problemet på varsitt okänt sätt och det gick förvånansvärt mycket bättre än våra tidigare sätt att konflikthantera. NB: Jag rekommenderar alltså absolut inte väldigt många dödsfall och sjukdomar för äktenskapstrubbel, men vi hade ju inget val, ingen tid och ingen ork. Efter 15 år har vi lärt oss något helt nytt, men det mest viktiga är att veta att vi verkligen älskar varandra. Och att vi trots allt har prioriterat i rätt ordning, för vi hade inte orkat ta det här i till exempel oktober.

Om man bortser från bajsmackorna har det inte hänt jättemycket nytt och roligt, jag hoppas innerligt att ni har haft roligare. Så jag kan berätta det jag har gjort som är värt att berätta och sedan tänkte jag prata relationer generellt. Sådana man har med alla, inte bara med sin sämre hälft. Eller nej, jag har även lite bryderier kring glasögon för ovanlighetens skull. Vi kan prata relationer imorgon, för jag har en fundering där som jag tror kan bli ganska lång, men som inte har med maken att göra alls. Idag kan vi prata om de få saker jag gjort och glasögon, det blir nog bra?

Jag rymde lite till mamma i november för att vi skulle gå på Mia Skäringer, och jag tog såklart med mig lilla golfhunden. Stor älskar ju sin pappa så mycket att det skulle vara tortyr att separera de två, medan Liten dyrkar mig lite mer. Mest dyrkar han sin golfmorfar och han älskar ju att spankulera på golfbanan med honom. Lite kul är det att Liten har gubbkompisar på golfbanan som jag inte känner. När jag kommer dit med Liten brukar diverse okända herrar komma fram och hälsa och säga “nämen lilla du, är du här utan Håkan?”. Min önskedröm är att någon skulle vilja få valpar med Liten så jag kan norpa en valp med förhoppning att Litens personlighet slår igenom, hans trygghet, att han är så lugn med båda människor och djur och att han nästan alltid är snäll. Den enda han bråkar med är mig, men man skall bråka med sina mammor. Och det börjar bli dags, herregud, han fyller sex nästa fredag? Stor fyller nio i år. Stor fick ju en lillebror när han var tre år, det här är ju sjukt orättvist.

Så var det dags för Mia Skäringer.

Jag har ett kreditkort som har en riktigt riktigt bra fördel, nästan alla konsertbiljetter släpps en vecka tidigare genom det kortet, vilket betyder att man har stor chans att få riktigt bra biljetter till precis allt man vill gå på. När vi bokade Mia fick vi på FÖRSTA raden i mitten, något som kändes som att sitta på scenen med henne. Jag har aldrig suttit så bra. Att slippa titta på den förbaskade storbildsskärmen för att se vad som faktiskt händer på scenen, för det gick att se ögonen på henne från sittplatsen.

Och hon var ju så jäkla bra. Sådär så man skrattade och grät samtidigt. Ganska sorgligt att publiken bestod av 99 % kvinnor dock, har vi verkligen inte kommit längre?

Hon sjöng en sång i ett nummer, jag tror att det var en Loreenlåt som fått texten omskriven, den sången var som en käftsmäll och jag älskade den. Jag har letat ihjäl mig efter den på nätet utan att hitta den och jag spelade bara in en liten snutt när vi satt där. Någon som sett hennes föreställning som vet vilken sång jag menar? Har ni inte sett den, gå och se den i år. Bara gör det.

Sedan fastnade jag hos mamma. Jag ville inte riktigt åka hem och vi hade en del mormor-saker att greja med, men mest fastnade jag nog. Maken och Stor kom ner i ett par dagar, men totalt fastnade jag i nästan två veckor. Jag åstadkom dock något till ömma modern som aldrig använder mössa, för helt plötsligt kan jag virka igen. Det har jag inte kunnat på många år, men så testar jag ibland för att se om jag kanske kan hålla nålen på något annat sätt. Helt plötsligt funkade det när jag hade rätt skena på vänsterhanden. Jag började i liten skala med mössbandet till mamma, men tjena mittbena vad jag har hängt på Pinterest. Nu har jag planer, högtflygande planer, jag måste bara ta mig till en ordentlig garnaffär och det betyder att jag måste åka över gränsen (garn är en av två ynkans saker som är billigare i Norge än i Sverige och i lilla staden säljs det bara garn i bokhandeln) eller köpa nästa gång jag är i Göteborg.

Men mössbandsgrejen blev riktigt bra. Extra bra med reflexgarnet så ömma modern syns när hon är i stan och rumlar i mörkret.

Sedan blev det kanske lite överdrivet när jag inte kunde sluta virka utan blev tvungen att virka en tass på mössgrejen också.

Men nu sitter den där den sitter och är lite rar.

Till slut åkte jag i alla fall hem och pysslade lite. Högst oklart var mitt behov av att mysa till det kom från, men det kom i alla fall. Några ommöbleringar senare blev det i alla fall både mysigt och städat och vips så var det juletid med julefrid. Ömma modern och styvfar kom dagen före julafton och stannade i nästan en vecka och det var verkligen julefrid. Vi åt god mat och godis, delade ut några enstaka julklappar och bara pratade skit. Maken och styvfadern hänger ju mest i ladan, men på julafton var det ladugårdsförbud.

Torsdagen mellan jul och nyår demonstrerade vi mot fyrverkerier i stan, ca 50 tvåbeningar och 40 fyrbeningar, det var fint. Extra fint att Liten och mamma fotobombade fotot som var på framsidan i lokalblaskan.

Mycket underhållande.

Själv försökte jag hålla koll på fotografen så jag kunde gömma mig lite bakom skylten. Det lyckades jag ändå ganska bra med visade det sig.

Nyår firades enligt tradition iklädd Onepiece och hemma med god mat. Trots avståndet till stan hördes varenda fyrverkeri när klockan slog midnatt. Våra lurvskallar bryr sig inte på det avståndet, men stackars alla vilda djur, hästar och även människor som lider av det. Ett jävla oskick är det.

Sedan har det inte hänt så mycket mer än att vi försiktigt tassat in i det nya året, milt förhoppningsfulla inför ett möjligen bättre år.

Vi har bara småputtrat och jag och Liten tänker oss ett gemensamt födelsedagskalas eftersom han fyller år fyra dagar före mig.

Nu får ni berätta vad ni har gjort och hur ni har haft det, jag hoppas att det har varit bra.

(Glasögonen kommer senare, så även mina relationsfunderingar).

Kram och God Fortsättning

 


Posted in Klimakteriekossan by with 19 comments.

Comments

  • Elisabeth says:

    Äntligen!
    Välkommen tillbaka.
    Skönt att du är på gång igen.
    God fortsättning och kram tillbaka.

  • Anette says:

    Instämmer till fullo med dig 2018 var en stor bajsmacka. Det enda positiva var väl sommaren och värmen (iaf för mig som mår bäst då) fyra separationer lyckades barnen i släkten med varav två var våra egna barn, en bonusmamma som ramlade tre gånger o bröt arm,höftled och skenben dock inte alla samtidigt. Huset såldes nytt inköptes en badrumsrenovering klarades av ett garage kvarstår till nästa år ( förhoppningsvis) en hund fick vandra till hundhimlen. Men nu är det nytt år och nya tag! Heja 2019!

  • ÅF says:

    Nää inget bra på min front, efter 20 tog vi beslutet att separera i höstas. Berättade för barnen efter jul, fy fasen, mitt livs värsta samtal. Hjärtat gick i tusen bitar.

    • Victoria says:

      Åh så dystert slut på året. Stora stora kramar. Som skilsmässobarn (fast numera gammal) fattar man när föräldrarna inte har det bra även om man inte är gammal. Jag gissar att det är värre för föräldrarna än för barnen oftast. Jag hoppas samtalet gick bättre än vad du tänkte dig? Och att DU mår bra av separationen? Maila mig om du vill. Det verkar vara ett skov nu, kära fröken Hogengård har ju separerat också. Kärlek till er.

      • ÅF says:

        Tack. Vi har kämpat med vår relation i många år, terapi, försökt att göra förändringar osv. Till slut gick det inte längre, kvar stod två ledsna vuxna som vill ha mer av relationen än den andra kan ge.
        Vi bor fortfarande ihop och det är ju inte kul nånstans att ha det så, men vi får härda ut till 1 mars när boendet löser sig. Kul att du är tillbaka i bloggvärlden och jag är glad att ni hittade tillbaka till varandra. Kram

  • MissK says:

    Kul o se/höra av dig igen

    Här har det inte hänt så mycket, jobbat både kul & nyår så blev väldigt lugna, dessutom var det första julen på nästan 10 år då vi inte hade några barn med på julafton, i om systerdottern med familj valde norrland denna julen
    Systersonen hade inte sin tös något denna julen och hans lillspöke följde med sin mor till sin morbror & kusiner

    Så jag jobbade först hela dagen, sen hem o svida om innan jag åkte bort till mamma o käkade lite ihop med 2 av systersönerna innan de åkte vidare till flickvän o kompisar

    Stannade en liten stund hos mamma, innan jag cyklade hem och lade mig tidigt

    Nyår jobbade jag hela dagen med skulle egentligen till ett par kompisar, men var trött efter jobbet så orkade helt enkelt inte, utan satt o halvslumrade i soffan hela kvällen innan jag gick o lade mig

    Så det var min kul & nyår

  • Marie says:

    Instämmer i Äntligen-kören och hälsar dig med glädje tillbaka i bloggosfären. You have been missed.

    För egen del har 2018 varit förhållandevis lugn, men vi håller lite andan vad gäller den snart 90-åriga svärmodern, som iofs är pigg fysiskt men som med förfärande hastighet sjunker ned i demens. Läget förvärras också av att hennes 88-årige pojkvän åker in och ut på sjukhus med en allvarlig diagnos.

    2019 börjar som vanligt med att jag jobbar häcken av mig i januari och februari, men när den pärsen är över planerar jag att åka och hälsa på dottern i Sydney, dit hon flyttade i augusti. Jag hoppas också att vi får en lika fin sommar i år, med tillägget att det gärna får regna litegrann. På nätterna.

  • Shigura says:

    Underbart att du är tillbaka!
    Efter att ha tagit mig igenom ännu en julrusch, jul och nyårsfirande plus min första och sista fjällentur är januarilugnet välkommet! Så nu har jag massa tid att läsa många intressanta inlägg!

  • PetraH says:

    Har saknat dig! 🙂 Välkommen tillbaka!
    Så många gånger jag “klickat” in på din sida och hoppats på ett nytt inlägg.
    Har undrat hur du mår och har det. Så skönt att se och höra från dig <3
    2018 har varit ett väldigt blandat år, kul och fantastiska händelser.
    Det har också varit djupa dalar där jag undrat hur allt ska lösa sig.
    Ser fram emot ett nytt och fräscht år.
    Ha det gott, kram kram.

  • Annette Lysell says:

    Äntligen ett livstecken från dig!! Du har varit saknad

  • B-M says:

    Välkommen tillbaka! Ska gå och se Mia Skäringer i mars – det ser jag fram emot!

  • Annika K says:

    Kram o god fortsättning till er med ❤️
    Äntligen är du tillbaka!

    Här har 2018 varit bra 🙂
    Förutom att jag inte kunde åka på mitt inplanerade födelsedagsfirande. Ingen vits
    när man blir så förkyld att man inte känner
    vad man äter

    Men annars så blev jag mormor igen i början av Augusti. Och sen igen den 15 oktober. Så nu har jag eller vi 🙂 3 barnbarn.

    Hoppas 2019 blir ett bättre år för er ❤️

  • Johanna says:

    Hurra! Jag vill höra allt om glasögon och relationer, lurvskallar och virkning! Inser att jag kommenterar på fel inlägg nu, men så glad att höra av dig igen! Nu satsar vi på ett betydligt bättre 2019 tycker jag. Jag ska kastas ut i verkligheten och prövas mot andra jobb på arbetsmarknaden efter att ha hankat mig fram på del- och heltidssjukskrivningar från mitt jobbiga jobb. Häpp!

  • Sandra says:

    Välkommen tillbaka! Virkning är underbart, jag virkar iofs korgar på löpande band nästan.. men det är terapi och får mig glömma värken.
    Hoppas att 2018 års högsta blir 2019 års lägsta nivå.
    Med en mamma som fort återfall i cancer och vi vet inte hur länge hon klarar av att leva med diverse andra följd problem som resulterat i intesivprd och nedsövning och annat skit så hoppas jag att hon får leva länge till. Även om hon aldrig kommer bli frisk från skitsjukdomme .

  • Lena says:

    Jag läste någonstans att fyrverkerier är förbjudet för privatpersoner från 2019 så jag hoppas verkligen det stämmer och att de upphör. Alla småfåglar som bränner sin små energireserver och sen riskerar att dö för de inte klarar kylan och de andra svårigheterna vintern för med sig.

  • Bibbi says:

    Kul att se dig här igen.
    Som du vet är jag under rehab efter operationen av inflammationen i höften. Blir bättre och bättre. Ända till i fredags när jag gjorde en vurpa på den isiga bilvägen och landade på just på den sidan. Det gör jävligt ont.
    Jag och dottern har biljetter till Mia Skäringers show på Globen i mars. Lääängtar!
    Vad kul att du kan handarbeta igen. Undrar om det har något med årstiden att göra för jag har också satt igång.
    Och det där med relationer är inte lätt.
    Skickar ner massor med kramar till dig <3

  • Halvkusin says:

    Hej min vän,
    hoppas det knallar och går där hemma. Ja, 2018 var val inget höjdarår här heller, men jag har i alla fall gjort en stor förändring – från hemmafru till att börja på ett deltidsjobb. Jobbar i frontdesken på en kiropraktorkedja här i vår area. Ganska trevligt, men långa dagar. 10-7 med med en hel halvtimmes obetald lunch 🙂 Lite jobbigt men bra att se att jag är återanpassningsbar i verkligheten. Bygger ju Social Security också.
    Har ju ett komplicerat förhållande till min mac, så jag håller mest till på iPad och iphone, och där är alla kommentarer blockade av nån anledning (nån adblocker som är väldigt effektiv, tror jag, samma på Tailsweepbloggarna.) Får tydligen öppna den här nån gång ibland då då.
    Kommer hem till mamsens 80-årsdag 9 feb, då kanske vi ses rentav?
    Kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.