En snabbis

För jag blev så orimligt glad över att det (kanske?) går att blogga från telefonen igen. Sedan jag kom tillbaka igen och allt har varit sorgligt och sörja, har jag varit tvungen att böka med att blogga från en dator. Något jag har hatat, för telefonen har varit mitt bloggredskap i flera år. Trots mina textväggar har jag föredragit telefonen och nu tror jag att appen har slutat krångla.

Nu skall jag berätta något fint, som såklart har med mormor att göra, eftersom jag tydligen inte är riktigt redo att släppa ut något annat än. Och för att jag är så jävla ledsen och tänker på henne cirka tusen gånger per dag.

Det här är fint och även lite skumt, men absolut mest fint.

Först kan jag ju berätta att jag och mamma redan har börjat dona med mormors saker, något som för all del inte är särskilt fysiskt betungande eftersom mormor var motsatsen till hamster och har döstödat sedan hon var typ 60 år. Dessutom är det ju bara jag och mamma på den sidan och mormors vilja var att jag och mamma skall dela lika på allt, något som faktiskt känns lite galet från min sida. Mamma är ju ändå bröstarvinge, förstår ni hur jag menar med känslan?

Å andra sidan accepterar jag det, mest för att både jag och mamma alltid vetat om det.

Eftersom jag har mammas vigselring från äktenskapet med pappa frågade jag mamma om hon var okay med att jag fick mormors förlovnings- och vigselring. Det var mamma mer än okay med, dels för att hon förstod tanken med det och dels för att det fanns ett finger över till mormors ringar och de kommer därmed bli använda hela tiden. Precis som mormor hade dem jämt. Men än så länge är det konstigt att se dem på mitt finger, de som suttit på mormor så länge jag kan minnas.

Det känns fint, men fel. Jag lägger ju dessutom in en extra betydelse i mina ringar som vi fortfarande inte pratat om. I en av mina ringar står namnen på mina älskade tibbetikar, i en annan står ett budskap till mig själv för den köpte jag när jag blev friskförklarad efter att de opererade bort nästippen på mig. Ringarna ovanför respektive knoge med namnen på Stor och Liten kräver ingen direkt förklaring gissar jag. Och jag tar aaaaaldrig av mig dem. Nej, det var ljug, jag tar av knogringarna när jag duschar för att inte de skall trasslas in i håret och trilla av. Mina ringar är det enda verkligt viktiga av allt materiellt jag äger och kring dem finns mängder av egenpåhittat skrock. Så mycket att jag inte ens skulle våga tala om det för en terapeut.

Nu har jag då lagt till två, både skrock och ringar.

Och joho, man kan visst blanda gult guld och vitt guld.

Jag skulle dock vilja fråga mormor hur de kom fram till allt det sirliga mönstret, för de är verkligen snirkliga.

Lite Sagan om Ringen? Och nu kan jag inte fråga.

Nu kan vi dessutom börja ta den där rubriken jag satte på inlägget med en stor nypa salt. Som vanligt. Jag är verkligen helt värdelös på att fatta mig kort och att hålla mig till en röd tråd.

Förra veckan låg jag i sängen på kvällen och av helt oförklarlig anledning började jag fundera på fattiga riddare, något jag aldrig ätit och definitivt aldrig gjort. Så vansinnigt underligt att ens fundera över det, men jag tror att det var någon slags brödbrist som satte igång tröskverket där uppe. Det ena ledde till det andra och jag började fundera på vad som fanns i kylskåpet.

Hur brödbrist (rättare sagt tråkigt bröd) och kylskåpsinnehåll ledde till fattiga riddar-tankar har jag inget som helst svar på. Men det var i alla fall det som hände, och med mina bristande kunskaper om just fattiga riddare visste jag inte mer än det man möjligen kan tänkas komma ihåg från hemkunskapen i skolan (jag försöker hitta förklaring här, det märks va?). Jag associerade pannkakssmet med de påvra riddarna och efter en snabb googling visade det sig att jag inte var helt fel ute. Fast nu är jag inte ens helt säker på att det stod pannkakssmet någonstans? Jag noterade bara att det var samma ingredienser, inser jag nu. Men jag fattar fortfarande inte VARFÖR jag tänkte på fattiga riddare alls.

Strunt samma, jag lagar aldrig mat enligt recept ändå. Jag tycker inte om frukost som smakar mat och jag är väldigt Kajsa Warg generellt.

Dagen efter tog jag några äpplen och delade i mindre bitar och stekte i smör och socker. Jag gjorde någon slags pannkakssmet och så delade jag det trista rostbrödet på mitten, dränkte i smet och stekte. Efter stekning doppade jag ena brödsidan i kanel och socker, sedan serverade jag extremt förvånad make dessa riddare. Med äpplena och lite creme fraiche som också fanns i kylen.

Det var löjligt gott.

Dagen efter kom pappa hit för att mecka med bilen och det fanns smet över, så det blev ett par riddare till med kanel och socker, men istället för äpplen fick de välja mellan hjortronsylt och blåbärssylt. Det var också löjligt gott, även om äpplena var godare.

Då berättade pappa att farmor brukade göra det när han var liten. Lite sådär vardagsfestligt. Och då skickade jag bilden till ömma modern för att tipsa henne om värsta bästa receptet som jag inte ens visste vad det var eller att jag kunde göra det och naturligtvis förklarade jag vad det var. Dessutom erbjöd jag mig att göra den här magiska frukost/lunch/brunch-saken åt henne när jag åker dit nästa vecka.

Då fick mamma en liten dåndimp och berättade att mormor brukade göra just det till mamma när hon var liten, för att mamma älskade det. Med just socker och kanel och sylt. Men det var så längesedan att mamma varken mindes namnet eller vad det var för smet.

Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag skall tolka det än.

Men jag vet att jag aldrig har ätit det någonsin, inte heller har jag funderat över det. Såvitt jag vet har jag inte sett det, läst om det eller på något sätt kommit i kontakt med det. Det verkar ju inte ens vara något min generation fått, men däremot både mamma och pappa.

Om mormor har något med det här att göra, då skulle jag uppskatta fler bakverk framledes. För mormor var helt fantastisk på att baka och både jag och mamma är värdelösa.

Och det är verkligen inte rimligt att jag funderar på någon slags riddare. Varken fattiga eller rika. Det mejkar ingen sense.


Posted in Klimakteriekossan by with 7 comments.

Comments

  • I mitt huvud says:

    Det ser snuskigt gott ut!! Och vad fint om det var en hälsning från mormor!!

    • Victoria says:

      Det var löjligt gott. Vi åt det en tredje dag, för det fanns smet kvar. Det måste vara en vansinnigt underskattad maträtt och ingen vet vad det är till namnet. Då är det finare om mormor s

  • Humlan says:

    Detta kanske kan vara en ledtråd till mönstret på ringarna? Magisk överföring av baknings- och efterrättskunskaper?
    Eller så är det hjärnan som har farit runt i alla mormor-kopplade-minnen som du har, även de som du har glömt Jag menar att man har glömt bort det men i någon liten hjärnvinkel så finns det ett minne som har med mormor att göra, kanske att hon och/eller din mamma har pratat om det. Som de där minnena som kan plockas fram av en doft, ett ljud eller något annat som kanske inte alls har med minnet att göra. (Hoppas att du förstår vart jag vill komma med mitt svammel.)

    Hur som, det låter vansinnigt gott!

    • Victoria says:

      Jag tror det är ringarna. Såklart. 🙂

      Jag förstår precis vad du menar, men just riddarna är så orimligt. Det är ju en sjukt ovanlig grej att göra. Och var väl ett sätt att inte slänga mat egentligen? Inte vår bästa gren idag. Dessutom bekräftade ju både mamma och pappa att det var när de var små. Det ÄR ringarna.

      (Fast jag fattar vad du menar såklart, hehe)

  • Karin says:

    Tror det mejkar sense,kanske sitter mormor och farmor ”up there” och tänker på dig ev har ett litet kafferep,vad vet vi?Det är ju så orimligt annars varför komma på fattiga riddare?Ser iaf gött ut.Mvh en som är på diet,har fått massor av bananflugor i köket,hemorrojder+att grannens trädgårdsmästare skulle fixa något med gasbrännare häromdagen och lyckades bränna ner vår,andra grannens och sin egen häck,4 m hög tuja brinner rätt bra….Stort pådrag m brandkåren&helikopter som vattenbombade 3 ggr,ser rätt jävligt ut just nu meeen detkunde ha varit värre.Kram

  • Annika K says:

    Mmm mumsigt gott!
    Nått som också är gott om man har tex. torra bullar eller vetelängd. Skiva upp. Steka dem i smör och vända i socker. 😉
    Tror minsann mormor var med o påverkade.
    Ringarna är jättefina. ❤️

  • BIbbi says:

    Det finns nog en massa av din mormor i de där ringarna. Bl.a. konsten att laga mat verkar ju fastnat där och förts över till dig. Din mormor var nog smartare än du anar.
    Och det där med smycken och deras betydelse är nog mer vanligt än man tror.
    Kram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.