En liten nostalgitripp

Som vi pratade om häromdagen, tibbetjejerna som såklart fått alldeles för lite plats här i bloggen, av förklarliga skäl. Stor och Liten lever, och de lever verkligen i allra högsta grad. Men det är ju lite synd, för mina flickor var ju fantastiska och så är det bara jag som vet det. Eller jag och ett gäng till. Här hos ömma mamman pratar vi om dem minst en gång varje dag, för deras relation till varandra är läskigt lik relationen Stor och Liten har. Ännu knasigare är det att Stor är fånigt lik Penny, som var äldst, och Liten har precis lika mycket likheter med Flash som då var lillasyster. In i detalj på många grejor. Som till exempel att Stor och Penny är/var SUPERDRAMATISKA. En spricka i nageln? Skall husse lämna huset i fem minuter? En sådan KATASTROF! Alarm, alarm, alarm!

En gång lurade Penny mig att åka till veterinären med henne enbart pga dramatik. Hennes husse jobbade som riddare på medeltidsveckan på Gotland varje sommar och första sommaren han var borta i tio dagar märkte jag givetvis att hon blev lite låg, men det hade jag ju på känn. Efter tre dagar började hon matvägra och samtidigt började hon bita på naglarna halvt hysteriskt. Hon ville fortfarande ha godis, men hon ville inte leka. Efter fem dagar var jag inte riktigt okay med hennes beteende och jag är ju en hönsmatte som hellre går till veterinären en gång för mycket än en gång för lite.

Givetvis var det dramatik, och då lärde jag mig att hundar biter på tassarna när de har tråkigt. För det var inget fel på henne alls enligt alla blodprov hon lurade mig att ta.

Det känns ju kul. Att ens älskade hund har så tråkigt med bara sin usla matte att hon biter på naglarna och inte äter vanlig mat. Då känner man sig verkligen dyrkad.

Gissa vem som biter på naglarna och ligger fastlimmad vid ytterdörren när husse inte är hemma numera? Självklart pratar vi om Stor. Om det dessutom är så illa att husse faktiskt är längre bort än ladan och inte skall komma hem på natten, då följer han inte ens med upp till sovrummet när det är läggdags. Förut fick jag lite ångest över att den stackars trånande jycken dels låg där nere ensam i mörkret, och dels kanske fick drag i nacken av att ligga så nära gammal dålig dörr där det alltid blåser in lite. Det slutade jag med efter att jag hade försökt hämta honom tio gånger, han lyfter inte ens på huvudet när jag försöker förklara för honom att vi har det mycket bättre i den varma och mjuka sängen, han ligger kvar som platt hund och morrar bort mig nästan i sömnen. Han skall faktiskt ligga där och ha KOLL. Vilket i och för sig brukar sluta med att han kommer någon gång mitt i natten ändå, men han kommer verkligen mitt i natten och sover kvar vid sin dörr i flera flera timmar. Så, som vilka andra hundägare som helst så har vi alltså nattlampa i sovrummet enbart för Stor. Det känns verkligen rimligt att ha nattlampa för sin kära hund. Söt är den också, jag tror jag har visat den, en gul svamp som tänds så fort det blir mörkt och vi har den av två anledningar. Den ena är dörrsovandet, men den stora anledningen är att han inte skall skälla och väcka oss varje gång han vill upp i sängen på natten. Han måste nämligen ha koll på var Liten ligger så han inte hoppar upp på honom, för han orkar inte gräla om sådant nattetid, som att Liten blir sur om han blir hoppad på. Och vi som känner Liten vet ju exakt hur lite sur han blir, han blir ju aldrig mer än pyttesur och det går knappt att höra att han morrar. Men Stor är en riktig Trötter nattetid och undviker gärna allt utom att just sova.

Ja, men jag lovade ju fotot vi tog på finflickorna. Så 90-tal. Som om jag kom direkt från en provspelning av Beverly Hills (som Andrea, det ser man på glasögonen).

561403177.053216-1

Bäbisarna! Penny var ganska nyklippt och Flash, som jag fortfarande ställde ut, var så kammad och friserad att hon fick gå med strumpor på till fotografen för att inte lorta ner sina fina beige ben. Älskade skithundar.

Som bonus hittade jag ett färgkort jag själv hade tagit, det var ovanligt. Men jag riggade ett hörn i köket med duntäcken iklädda vita påslakan som skulle se ut som snö, och så satte jag på dem tomteluvor. Här är Flash ungefär ett halvår och Penny är med andra ord två år. Det hade jag inte varit stensäker på om det inte hade varit för att Flash hade så lite päls. När hon var liten hade hon valpallergi och vi lyckades aldrig reda ut vad hon var allergisk mot, MEN så synd det var om henne. Hon kliade och bet bort överallt hon nådde, vilket betydde att hon bara hade mohikanfrisyr när det var som värst. Det var bara ryggraden hon inte kom åt. Men som tur var började det gå över när hon var ungefär ett halvår och pälsen började komma tillbaka. Hon var inte vacker, men hon var verkligen världens snällaste hund. Precis som Liten gnällde hon aldrig, hon hade ett väldigt säreget läte istället medan Liten inte låter alls.

561403428.602480-1

Jag minns till och med vad de luktade när jag ser dem och de luktade alltid gott.

Om de inte hade rullat sig i en komocka kanske.

Nästa inlägg blir om den där enda dagen i augusti som jag minns och som faktiskt var fin. Om inget oförutsett inträffar.

För tillfället är jag pro brasklappar för jag litar inte på livet.

Until tomorrow.

// Andrea 90210


Posted in Klimakteriekossan by with 4 comments.

Comments

  • Humlan says:

    Det var ju bra att du talade om vem som var med dem på fotot, för jag kände igen henne men kunde inte placera henne. Men så fort du hade skrivit det så såg jag ju.
    Så lustigt att dina hundar har samma vanor sådär. Frågan är väl varför det har blivit samma ordning båda gångerna? Slump, fostran eller ödet?

    • Victoria says:

      Jag har undrat samma sak ungefär tusen ggr. Gör jag ngt speciellt med första hunden? Är det ngt första hunden gör med andra hunden? Ingen aning, för jag känner massor av människor som har två hundar där relationen inte är sådan alls, så det borde ju vara jag?

  • I mitt huvud says:

    Men alltså, jag hade aldrig trott att det där var du! Och hur gammal är du där? 12?? Så flicksöt! Hundarna är så klart verkligen söta, de med!

    • Victoria says:

      Haha! På riktigt? För det första är jag 26 på kortet och för det andra tycker jag ju själv att jag är aslik mig själv minus frissa och glasögon. Nu har man ju tom samma sorts kläder på sig. Tji fick jag för att jag trodde att jag inte hade åldrats. 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.