Ursäkta, men idag är jag svinförbannad

Som jag precis skrev i en kommentar går det verkligen upp och ner och fram och tillbaka. Det är snabba vändningar vissa dagar. Imorse grät jag floder och nu är jag så arg att jag inte riktigt vet vart jag skall göra av mig. Jag gissar att det är för att begravningen kommer närmare och närmare och det är inte okay.

Apropå begravningen kan jag berätta något rart. Mormor avgudade ju mina hundar, precis som att min mamma saknar dem mer än hon saknar mig ibland, var det samma för mormor. Första frågan var alltid om hundarna skulle komma med, när vi sa att vi skulle komma och hälsa på henne, och det var inte alls lika kul om det bara var vi och inte hundarna kom med av någon anledning. Vi ser dem som våra bäbisar, mamma ser dem som barnbarn och mormor som barnbarnsbarn.

Jag vet att det finns många som tycker att det är dödslarvigt. Jag har blivit hånad för att jag kallar mig för hundmamma, men de är viktiga i vår lilla familj på mammas sida. Förut var vi tre. Jag, mamma och mormor. Nu är vi bara två helt plötsligt. Då kan man väl bara respektera och acceptera att våra lurvskallar är sjukt viktiga.

Nåväl, Liten skall i alla fall vara med på mormors begravning. Hon hade velat ha båda, men det skulle inte funka. Deras personligheter är ju väldigt olika, Liten är mer terapihund, medan Stor tycker att det är viktigt att blåsa upp sig och tala om att han är stor och stark. Var och en för sig är båda ganska enkla, men tillsammans triggar de varandra. Det gör de flesta hundar som bor ihop. Då fick det bli den lille och mycket stillsamme terapihunden och det gör mig löjligt glad att kapellet sa ja till det och att begravningsbyrån sa att de hade varit med om det ett antal gånger tidigare.

Det tycker jag är fint och jag hade aldrig kunnat gissa att vi skulle få ett så kvickt jakande när jag och mamma framförde vårt önskemål om att ha med Liten. Vi trodde nog att de skulle tycka att vi var helknäppa som ens ställde frågan. Då blev det extra fint att få reda på att vi inte var ensamma om det, och att det inte var helt ovanligt med hundar i kapellet. Sedan förstår jag ju att det inte hade gått om inte mormor valt borgerlig begravning, hade det varit en kyrkbegravning hade vi såklart inte ens ställt frågan. Men bara vetskapen att hundar får lov att vara värdefulla under en viktig ceremoni gör mig varm i hjärtat.

Tänk på mormor och hennes mattfransborste. Damm som kunde blåsa in från luften utanför om balkongdörren var öppen. Hennes soffa var inplastad de första 20 åren hon ägde den, och man fick absolut inte sitta på hennes sängöverkast om man hade byxor på sig som man varit utomhus med. Det fanns inga undantag till många fler regler än de jag räknade upp nu. Förutom de fyrbenta undantagen som blev barnbarnsbarn och det var alla lika chockade över. Personligen trodde jag att jag aldrig ens skulle få komma in i lägenheten med hundar från början. Där hade jag fel.

Stor som groda, precis efter att han har tullat ihop mormors mattfransar på en av mattorna. Det är ju bara att jämföra med mattan bredvid där fransarna ligger snyggare än min frisyr någonsin gjort.

Lurvskallarna var de enda som fick ligga i sängen, både med och utan överkast. De fick vara i sammetssoffan där plastöverdraget försvunnit flera år tidigare och de var de enda som fick ha “skor” på sig inomhus. Att de sölade ner hela köket med vatten när de drack, det var inga konstigheter alls, men jag kunde komma på mormor med att torka båda hundarna runt munnen med en servett efter att de hade ätit. Samtidigt som hon pratade med dem det snällaste hon kunde, för att förklara att “alla barn måste torka rent munnen när de har ätit”. Och varje gång vi kom dit hade hon stekt pannkakor åt dem. För hon tyckte det var så oerhört hemskt att de var tvungna att sitta under bordet när vi åt väldoftande riktig mat, och att de bara skulle sitta där och känna den goda doften utan att få något. Varje gång såg jag även när hon smusslade ner mat från sin tallrik in i munnen på hundarna.


Liten i mormors sammetsfåtölj. Täcket under mamma har inget med Liten att göra, det är för att mammas byxor varit ute. Litens rumpa sitter rätt ner på sammeten, för det förstår ju vem som helst att mammas utebyxor är värre än en rar liten hundrumpa.

I början försökte jag diskutera det där med konsekvens och tiggeri med mormor, men då fick jag onda ögat och så frågade hon alltid vad jag skulle tycka om att sitta på golvet och titta på när alla andra åt. Då lät jag det passera, för det var även underförstått att det fanns en viss risk för att jag skulle hamna på golvet utan mat och hundarna kunde få ta min plats vid bordet. Om jag inte slutade tjata om min himla konsekvens kunde det bli konsekvenser.

Hon älskade dem, de älskade henne och det känns förbaskat fint att Liten kommer vara med i kapellet när det är dags.

Som bonus har han en fantastiskt gråtvänlig päls.


Posted in Klimakteriekossan by with 16 comments.

Comments

  • Granntanten says:

    Cudos till mormor som hotade dig att få sitta på golvet själv… *fniss*

    • Victoria says:

      Hon hade garanterat genomfört det också. För det var det hon tyckte var hemskast för byrackorna. Att sitta och känna den fantastiska doften av mumsmat på bordet, medan de själva bara fick torra kulor att äta. Jag tror att hon tyckte att det var lite djurplågeri från min sida. 🙂

  • MissK says:

    Inget löjligt alls att hundarna e som era barn, så är det för många

    Husdjuren blir som en i familjen, dessutom är många hundar rätt kloka och förstår när matte/husse inte är på topp, Då fungerar de som väldigt bra tröstare ( dessutom slår de 2 flugor i 1 smäll, när de tröstar genom att finnas tätt intill så är risken stor de blir klappade/kliade samtidigt ) så blir en win win situation

    Men har just nu ett leende som blev större o större när jag läste om din mormors beteende och hur hon lät fyrfotingarna få sitta, ligga och slafsa medans ni människor fick onda ögat iaf ni råkade göra något

    Tycker din mormor verkar ha varit en skön tant 🙂

    Dessa känslor kommer gå upp och ner fram och tillbaka ett tag framöver, men så småningom kommer de lugna ner sig.

    Sen fullt naturligt med alla dessa känslor, en person du älskade finns inte längre vid liv, trots att hon var gammal så borde hon hängt med ett tag till

    • Anna says:

      Beklagar sorgen. Anna från hemtjänsten

      • Victoria says:

        Åh Anna, är det du? Det slog mig precis när jag skrev ett PS till Lasse och dig att jag ju skrev fel, för jag skrev Victoria när jag skulle skrivit Anna. För att jag är lite lite virrig i skallen för tillfället. Jag MENADE att skriva Anna, och jag skulle även skrivit ett tredje namn som jag helt tappade bort, men som har kommit tillbaka nu. Carolina. Som jag tror inte jobbar med er alls längre, för hon började väl plugga? Har du kontakt med henne fortfarande så hälsa från mig och mamma. Enligt mormor fanns det bara tre och det var Carolina, Lasse och du, och hon pratade om er hela hela tiden. Jag är så grymt tacksam över att mormor hade er och hon avgudade er. Jag hoppas att du inte försvinner härifrån utan att vi kan fortsätta ha kontakt. KRAMAR! Och tack för omtanken om oss med. <3 Nu skall jag ändra från mitt eget namn till ditt innan jag tappar minnet igen.

        • Anna says:

          Det är jag, varit anomym pga sekretess .Läst din blogg i flera år. Mvh Anna

          • Victoria says:

            Underbart, Världen är verkligen liten. Jag hoppas att du inte behöver vara sekretesstyst längre? Jag är så himla fascinerad över just världens litenhet och att du har funnits här i flera år. Kram

    • Victoria says:

      Men jag har blivit väldigt hånad för att jag kallar mig för hundmamma. Mest på nätet såklart, när jag råkade skriva det i en hundgrupp till och med. Jag får en känsla av att yngre generationer tycker att det är dödslarvigt, medan vår generation och äldre ser det som helt normalt? Men visst är det win win för hundarna 🙂

      Och JA. Alltså det går inte ens att förmedla hur noggrant min mormor städade och hur otroligt noggrann hon var generellt, hon hade inte ens en “skräplåda” som i alla fall de flesta har. ALLT låg i ordning och hon sparade inte på något onödigt. En del saker som hon gjorde sig av med var tom nödvändiga enligt mig. Hon har varit släng och tjo hela livet. Bara en sådan sak som att det bara var att gå upp till lägenheten, öppna en låda och där ta fram en mapp där ALL information om vad vi skulle göra vid hennes bortgång fanns. Det var bara att ta mappen under armen och gå till begravningsbyrån. Hon hade skrivit upp vilka vi skulle ringa och tala om det för, hon hade skrivit upp verser, sånger och exakt hur hon ville ha det. Allt låg i mappen. Och har legat i samma mapp i säkert 50 år. Man får anta att hon bytt ut lite lappar då och då bara. Själv vet jag knappt var mitt eget testamente ligger någonstans och lappen där jag skrivit upp hur jag vill ha det när jag dör, den har jag ingen aning om var den är. Jag hoppas mormor hänger med lite till och styr upp mig och mitt liv nu helt enkelt, för jag tror inte att hon är borta. Hon kan inte vara borta, eftersom jag drömmer om henne det lilla jag sover på nätterna och jag småpratar med henne hela tiden.

      Och du har rätt. Det kommer gå upp och ner. Sedan borde hon verkligen hängt med ett tag till, det här skulle absolut inte hänt. Det som får mig att tappa fattningen flera gånger om dagen är när jag tänker på hur glad hon var över att hon skulle flytta och att hon redan hade hunnit packa tre lådor, trots att hon blev sjuk bara ett par dagar efter att hon hade bestämt sig för flytten och vi hade sagt upp lägenheten.

  • Helena says:

    Så fint att läsa om din mormor och hennes kärlek till dina hundar. Så är det med mormödrar och barnbarn (barnbarnsbarn i hennes fall). Barnbarnen kommer undan med allt som man själv inte gjorde. Underbart att Liten kan vara med i kapellet. Det brukar bli så bra på begravningar där man sätter sin speciella prägel på den. Eller egentligen den dödes speciella prägel. Man spelar musik som personen tyckte om och ställer kanske fram dess favoritgodis eller har ett fint porträtt på kistan. Det känns bra i kroppen. Vi hade så på min pappas begravning.

    • Victoria says:

      Helt sant. Även mamma är pedant, där får Liten gå omkring och bära på hennes finkuddar i munnen utan att bli tillsagd. Han måste ju alltid ha något i munnen. Hos mamma är det lika gränslöst som det var hos mormor och ingen av dem skulle tillåta mina hundar att göra något alls när mina första tikar kom till världen för mer än 25 år sedan.

      Det där med favoritgodis var riktigt fint. Hade din pappa bestämt det eller kom ni på det? Musiken har mormor bestämt, och det är artister jag aldrig hört talas om. Då inser man verkligen hur gammal hon var. Vers till dödsannons hade hon valt och att det skulle vara en fredsduva. Det enda vi har valt är blommorna till kistan och fotografi. Vi är verkligen helt onödiga när det gäller planeringen inför begravningen. Eller jo, jag har skrivit minnestalet till begravningsbyrån. Även om det inte är helt klart än.

      • Helena says:

        Ang favoritgodiset så hade jag läst det någonstans och tyckte att det var fint, så vi gjorde så. Pappa gick bort hastigt och hade inte sagt någonting om hur han ville ha det. Allt föll på plats så naturligt när jag och mamma satt och pratade. Som utgångsmusik hade vi t.ex. inte någon psalm utan ett stycke av hans favorit Jan Johansson (jazzpianist).

  • JennyMW says:

    Vill börja med att beklaga sorgen. Det är så hemskt. Och sättet allt verkar ha gått till på… Förjävligt. Ursäkta att jag svär, men det finns inget annat att göra, tänker jag.

    Men din mormor alltså, vilken kvinna. Hon verkade så häftig. En riktig krutgumma. Hoppas att hon har det fint i sin himmel. Många kramar Jenny

    • Victoria says:

      Tack <3 Det är för jävligt så man får svära helt obegränsat faktiskt.

      Och du har rätt i att hon var häftig. Det är lätt att sitta och säga i efterhand hur fantastisk den och den personen är efter bortgång, det gör man alltid. Mormor kunde såklart vara pest och pina, eftersom hon var mänsklig. Men utan att sätta henne på piedestal så var hon verkligen häftig. Det finns ingen som någonsin träffat henne som hon inte gjorde intryck på. En sjukt cool detalj är att kvinnor i hennes generation faktiskt inte tog körkort, och det tyckte mormor aldrig var riktigt rättvist, så hon tog körkort när hon var i 50-årsåldern. Efter det fick morfar aldrig mer köra bil, för han körde ju så jäkla dåligt, sa mormor. Min mamma instämmer. Själv vet jag inte, för han fick verkligen aldrig mer köra, så jag har aldrig åkt bil med honom. DET är roligt på riktigt. Kram

  • Annika K says:

    Så härligt att mormor var så med hundarna ❤️
    Klart som korvspad att Liten ska vara med på begravningen ❤️

  • I mitt huvud says:

    Din mormor var verkligen en häftig kvinna! Underbart att du fått ha henne i ditt liv, vilken gåva!
    Största kramen till dig!

  • Tina says:

    Min pappa hade samma förhållande till vår hund som din mormor hade till dina hundar. Han dog helt oväntat och våra liv blev aldrig sig lika. När vi var och pratade med prästen före begravningen och berättade om vilket förhållande pappa och hunden haft så föreslog hon att hunden skulle vara med på begravningen. Den skulle vara i ett kapell och hon sa att hon har haft flera begravningar där hundar varit med.
    När mamma blev ledsen och började gråta på begravningen gick hunden fram och la huvudet i hennes knä och slickade hennes hand.
    Mamma hävdar än i dag, 4 år efteråt, att det var han som gjorde att hon överlevde begravningen utan att gå sönder. När vi skulle ta det sista farvälet vid kistan satte sig hunden ner och böjde sig fram och slickade kistan en gång. Då grät t o m prästen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.