50 alltså

Världens hemskaste siffra om man frågar maken. Ångesten har legat som en blöt filt över honom sedan i januari och med tanke på att han hatar födelsedagar i allmänhet var det här en synnerhetsfödelsedag. Dessutom var han fortfarande jetlaggad såklart. Som gjort för bästa födelsedagsfesten.

Men jag var typ snäll. Väckte honom 09.00 genom att säga till honom att han skulle sitta i bilen inom två minuter. Skräckslaget frågade han “snälla säg att det inte blir överraskningsfest med människor?”.

Det fick han SÅKLART inte svar på. Han satt dessutom i bilen inom två minuter och jag körde till stora spahotellet i staden där jag hade bokat in honom på en timma helkroppsmassage. Sedan fortsatte han snarka i vilorummet, men lyckades hålla sig vaken länge nog att äta rar fruktbricka hotellet kom med.

Kejserligt helt enkelt.

Nej men oj. Fel bild, förlåt 😉

Sedan åt vi lunch på hotellet, köpte med Budapestlängd till hans pappa för att fira pyttelite och sedan hem för då kom min pappa.

Vi respekterade nästan hans önskan om inget firande alls med andra ord. För när kvällen kom fick han gå ut och leka i ladan igen, precis som en alldeles vanlig dag.

Det här var ju en onsdag. På lördag morgon hade jag och ömma modern bestämt att hon och styvfadern skulle komma och spendera helgen. Utan att maken visste det. Egentligen ett högst oklart överraskningsmoment.

Tack vare nya låsen klev mamman in och sjöng när maken låg på soffan med morgonkaffet och så drog vi ut med båten till Koster och hade heldag på sjön i 30-gradig värme.

Och jag är SÅ stolt över ömma modern. Hon har haft båtfobi i hela sitt liv, alltså inte sjösjuka utan varit rädd för att vara på båt. Så till den milda grad att hon till och med vägrat färja.

På lördagen var hon då ute hela dagen och trots att det var lite läbbigt när det gungade på fjorden var det mer än okay. Det var så bra att hon kunde fokusera på det fina istället för det läskiga. Dagen efter var vi också på sjön hela dagen, men då lade vi till vid en holme för att gotta oss. Det gick ännu bättre. Det är coolt att vara nybliven 70-taggare och börja ta bort fobier.

På holmen badades det. Trots båtfobi blev mamma en jävla manisk badare för sisådär 30 år sedan. Ursäkta språket, men det skall badas och tjatas om bad från mars till oktober typ. 15 grader i vattnet och mamman sjunger lovsånger om hur skönt det är och att alla måste bada för att nå något nedrans vattennirvana.

Jag badar inte under 20 grader. Över 23 badar jag gärna. Men jag kan inte gå i vattnet, det är långsam tortyr. Jag hoppar i.

Den största nyheten här är alltså att jag badade den där söndagen i maj och det finns bildbevis.

Det är jag mitt i hoppet och just där är det svårt att ångra sig. Sedan finns inga fler bilder för jag dog av köldchocken, knuffade bort mamma och sprang upp för badstegen.

Första badet sedan 2015.

Efter den helgen ansågs det färdigfirat (eller…?) och jag blev liggande ett par dagar för återhämtning.

Så värt det efter den helgen. Så himla värt det.

Nämnde jag att maken är femtio nu?


Posted in Klimakteriekossan by with 13 comments.

Comments

  • tigerlilja says:

    Underbar bild, den övre! Ah ja, den nedanför ser kanske lite mer påver ut, men nog blev han firad.

  • Åsa Johanna Johansson says:

    Å va härliga ni är! <3

  • Bibbi says:

    Grattis i efterskott till maken.
    Det där lät ju som helt fantastiskt sätt att fira sin 50-årsdag.
    Fast jag förstår inte ångesten över att fylla 50. Ibland känner man sig som 25, ibland som 100. 😉

    • Victoria says:

      Han tjatar och tjatar om döhalvan. Jag är mer stressad över att man blir begränsad och att livet inte är ett smörgåsbord längre.

      • Bibbi says:

        Har han förändrats mycket sen dagen innan han fyllde år? Fått massor med rynkor, grått hår, krum rygg, käpp? Dumheter att bli stressad över något du endast kan avhjälpa med det alternativ som de flesta av oss gärna väntar med – döden.
        Livet är fortfarande ett smörgåsbord och jag fyller snart 56 år så jag har några års erfarenhet på övre halvan. Om man hakar upp sig och tänker så mycket negativt om en sak som du kan göra absolut ingenting åt så tror jag att man begränsar sig kraftigt. Bara att njuta av livet medan det pågår. Motgångar och hinder att ta sig över har man ju till och från under hela livet.

        • Victoria says:

          Krum. Jättekrum. Och barskallig, från tisdagen till onsdagen. Skumt eller hur? 😉
          Näe, det är helt oförklarligt faktiskt, även om ju högre siffra lite mer generellt krum blir man ju, men alternativet är ju, precis som du säger, inte alls eftersträvansvärt. Det enda jag kan tänka är att han möjligen är lite rädd för att hans mamma fick Alzheimers när hon var 54 år och det är tidigt. Sedan sägs det väl finnas viss ärftlighet, men hur mycket eller om det öht är sant med ärftligheten vet jag inte. Kanske är det vad som spökar i den i övrigt tomma skallen på honom? Och jag menar mer att jag haft vissa saker på min bucketlist som faktiskt inte går att göra längre när jag skriver smörgåsbord. Som att jag alltid velat lägga ytterligare saker på min utbildning i USA, men att köra ett par år på college som 50-åring känns väl sådär. Girls Gone Wild på spring break i Florida…och så tant Victoria. Fniss. Men det finns andra saker man kan göra nu istället som man inte kunde då.

          Du svarade aldrig på varför du var tveksam till Doorman-låset? Jag är nyfiken JUH ❤️

  • Humlan says:

    Låter som ett trevligt firande och härliga dagar.
    Grattis till 50-åringen!

  • Annika K says:

    Härligt att fira som man vill.
    Grattis maken på 50 årsdagen 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.