Fötterna upp och huvudet ner

52 kommentarer

Men Gott Nytt År från oss alla till er alla, som Benjamin Syrsa säger.

Jag har fastnat i vinkelvolten igen, vilket kanske har märkts eftersom jag varit tyst i en månad. Mer än en månad! Herregud! Men när jag mår tjyvens blir jag tyst, i verkligheten också, inte bara i text. Även om text är svårast att producera i vinkelvolt.

Jag trodde att östrogenet skulle utföra magi och lösa allt, vilket gav mig några maniska dagar tills jag upptäckte att så var inte riktigt fallet. Jodå, hedebyarna har stoppat, men smärtor och depp låg ju kvar och lurpassade på mig. För det är mörkt och det är kallt och då hamnar jag i någon slags mental kvicksand. Och i år har jag inte mina månatliga smärtblockader eftersom aset till läkare skickade ett sms dagen före jag hade min tid i oktober, med “jag har bommat igen kliniken, din tid imorgon utgår därmed – du kan möjligen få komma till Norrtälje i januari”. Utan någon som helst förvarning. Fantastisk läkare, vidrig medmänniska. Usel kombination och ytterligare en bock i kanten i Vics äventyr och otur med vården. Den här gången känner jag mig dock lite extra blåst eftersom jag tyckte så mycket om honom och han hjälpte mig. Det var liksom första gången jag fick hjälp. Sedan, lite för abrupt för min smak, fick jag inte det mer. Och SOM jag har försökt på egen hand, men trots att jag har löst det mesta med fantastisk husläkare, så fattas smärtblockader eller något annat som styr upp högst ofrivilliga smärtkramper nattetid.

Det betyder att jag sover i perioder. Den senaste veckan har jag sovit rätt bra. Då har jag mindre snömos i skallen. Veckan före det sov jag en plus en timma varenda jävla natt, dvs någon timma i ren utmattning någon gång mitt i natten och sedan en timma till på morgonen. Då var jag inte en vacker syn. Inte särskilt trevlig heller.

Så, för att fortsätta på inslagen gnällbana, eftersom jag ämnar avsluta det gamla skitåret och dyka rakt in i ett nytt och ännu oskrivet med ett ritsch, ratsch och boom. Eller snarare en hoper attjon och snörvlanden. Vi har kört varannan dans här hemma de senaste veckorna och nu är det min tur igen att dras med taggtråd i halsen och en rar liten bihåleinflammation.

Jodå, jag tycker synd om mig själv. Alldeles tillräckligt också, så ingen annan behöver göra det.

Minns ni förra vintern? När jag svor dyrt och heligt att jag inte skulle genomlida en vinter till i ett land som är kallt, deprimerande och femtioelva nyanser av osexigt grått. Vi skulle till Spanien i december för att hitta läge och lägenhet. Husbil inköptes och tränades på i mycket god tid. I kvicksanden satt jag och propagerade för Marbella, medan maken oroväckande började mumla om att inte köpa lägenhet alls, utan köra runt i husbil tre månader varje vinter. Det är icke min melodi.

Men nu skulle det ju visa sig att sången som spelades gick i moll och var raka motsatsen till allt som sades i torparhemmet. Ömma svärfadern trillade när han gick på toa mitt i natten och skadade något som gjorde vansinnigt ont, men som varken syns på röntgen eller vid okulärbesiktning. Först ett par dagar på sjukhus, sedan många veckor på korttidsboende och till sist förstod han att det inte skulle fungera att bo kvar i lägenheten längre. Den här gången flyttade han från korttids till äldreboende. Eller “Dödens Väntrum” som maken säger varje gång vi går i korridorerna. Då inser jag raskt vem det är synd om egentligen. Det är ett enormt steg att flytta från en lägenhet där han är född och har bott i hela sitt liv. Så ledsamt att man nästan måste gråta en skvätt varje gång man tänker på det. Typ.

Trots kvicksand, infrusen Spanienresa, smärtor och nysningar är jag ändå tacksam över de och det jag har. Mina älskade lurvskallar (en av dem blev två storlekar mindre förra veckan), kissemissen, en rätt så hyfsad man, bästa föräldrarna och vänner.

Mycket liten och rar hund på soffhörn.

Då gör det inte så mycket att nyårssupén blir fiskpinnar och potatismos och att klädkoden är onepiece.

Med det sagt avslutar jag årets mest gnälliga och tråkiga inlägg (förlåt). Fan vad jag älskar er och att ni hänger kvar och bryr er trots att jag är knäpptyst.

2017 får gå till handlingarna som ett riktigt uselt år och jag hoppas lite försiktigt att 2018 blir bättre.

Jag hoppas även att ni har haft en fantastisk jul, att ni mår fint som snus och att ni får en särdeles fantastisk nyår med lika god mat som jag.


Postat 17:44 i Klimakteriekossan av
52 kommentarer