Från yster till dyster på nolltid

ALLTSÅ, hela förra veckan visste jag ju att jag skulle till doktorn på fredagen. Jag visste även vad alla mina prover visade, besiktning utan någon som helst anmärkning. Förutom östrogenhalten, men eftersom det inte är en sjukdom visas de halterna aldrig med några gränsvärden. Nu vill jag akut muttra något om män hade varit i klimakteriet hade det GARANTERAT klassats som en svår svår sjukdom med sängliggande, förtidspension och kanske till och med uppmuntrande resor på Landstingets bekostnad vintertid. Och om män hade varit tvungna att gå till gynekolog överhuvudtaget hade stolarna varit mer i fåtöljmodell än något som sett likadant ut sedan 1800-talet, de hade defintivt inte behövts gynekologer som alltid och utan undantag säger “kan du komma lite längre ner” oavsett om man ligger så långt ner att man har arslet i papperskorgen som står nedanför redan från början.

Det betyder att det var en hyfsat yster vecka, med nedräkning till fredagen då jag visste att jag skulle få hjälp att bli så himla käck igen. Östrogen – fyra dagar kvar, östrogen – tre dagar kvar, östrogen – två dagar kvar och östrogen – en dag kvar. Så lät hela förra veckan medan jag muntert räknade ner till fredagen. Fredag morgon 08.31 ringde telefonen och en sköterska upplyste mig om att min doktor hade vinterkräkan och därmed inte arbetade. Då tappade jag det totalt, för jag hade liksom samlat lite annat med och så blev jag fem år och började gråta. Första lediga nya tid skulle bli 16 oktober och ny nedräkning har börjat. Från början var det 13 dagar, nu är det nio och det är dystert. Men jag var dystrast i fredags. Först grät jag för att jag tyckte så orimligt synd om mig själv som inte skulle få östrogen, bli glad och sluta svettas som en gris. Sedan grät jag för att jag tyckte så synd om min snälla snälla doktor som hade den vidriga vinterkräkan. Och nu är jag tillbaka i gråtmildhet, ilska och depp.

Men min husa har kommit tillbaka eftersom det är varannan tisdag igen. Mamma alltså, som numera kommer varannan tisdag och stannar veckan ut och hjälper till med tvätt och städ. Väldigt omvänd situation, det brukar vara tvärtom va?

Kan vi kanske hålla tummarna nu för att det bara är NIO dagar kvar tills jag får någon slags östrogenoverall?

Trots att min äldsta och bästa kompis hotar med att aldrig mer prata med mig om jag skall bli käck, munter och glad istället för bister, lättretlig (HAH, vilken underdrift) och mer skällig än hundarna.

Förutom när de är så här söta.

// Den gråtmildare pga så himla söta hundar

Kolla kolla KOLLA!

Av outgrundlig anledning får jag inga notifikationer om vad som försiggår på min Facebooksida, men igår kollade jag vad jag hade missat och styrde upp det.

Då såg jag den här bilden från MissK:


Vanliga OnePiece i all ära, de är ju mig så kära (för tidigt julklappsrim) och jag har så många att fingrarna inte räcker till när jag skall räkna. Men i så många vintrar som jag muttrat över att någon borde göra en sovsäck man kan gå ut i.

DÅ VISAR DET SIG ATT DET FINNS!

Givetvis med avtagbara fötter så man kan ha Moon Boots till.

Är det någon som överhuvudtaget tvivlar på att jag köpte en? Varför skall bara barn ha sovsäck med ben när de är ute? Jag fryser minst lika mycket som en femåring.

Amazon.co.uk, sök på selk bag och kom ihåg var ni hörde det först.

Tack MissK. Det var bästa tipset. Och om någon tycker det ser galet ut tröstar jag mig med att ingen kommer se att det är jag ändå.

Möjligen kommer man tro att man sett BigFoot?

Ibland borde man tänka efter före

I somras fick jag ett infall när jag stod i duschen och ryckte åt mig mina färgbomber i rosa och lila. Hur illa kunde det bli liksom, den silvervita använder jag ju jämt, och det står faktiskt på att det enbart funkar som inpackning och går ut efter bara några tvättar. Det enda problemet var att jag råkade glömma att mitt hår till och med suger åt sig akvarellfärger.

Det blev inte helt lyckat, mitt långa fina hår som jag sparat i tre år fick en något udda och ovälkommen färg. Inte ens en nyans, utan verkligen en färg.

Som sagt. En slags färg.

Det här är det ENDA fotot som finns på eländet och sedan ägnade jag ett oräkneligt antal hårtvättar åt att få bort det med olika saker jag googlade fram på nätet. Inget fungerade och jag är fortfarande lite ljusrosa. I november. Månader efter att jag gjorde inpackningen.

Förra veckan brast det helt för mig och jag upplyste min ömma moder om att jag behövde en sax.

Minns ni när man var fattig fjortis och ville gå till frissan för att klippa upp håret, men istället satte man upp det i en tofs mitt på skulten och klippte den rakt av? Då blev det uppklippt, fast kanske inte så snyggt som när proffsen saxar. Mitt hår är ju dock väldigt krulligt och en felklippning syns liksom inte, allt under tio centimeter fel krullar ändå upp sig i oordning.

Nu kommer det sorgliga som jag gråter lite inombords över, men klimakteriet och höst i kombination gör att besluten ofta går åt pipsvängen.

Jag tog alltså huvudet med skulttofs och hundarnas skitvassa trimsax in på toaletten och började klippa av tofsen. Först lite försiktigt och sedan mer oförsiktigt.

Det är något med sax och hår som gör att man inte riktigt kan sluta, för jag gick inte ut igen förrän det låg 25 centimeter tofs i handfatet.

Nu har jag samma frilla som jag hade på skolkortet i nian, fast i en ful ljusrosa nyans.

Jag är verkligen helt dum i huvudet.

Och ful som stryk.