Så många användningsområden

När jag var på vårdcentralen förra onsdagen med min urinvägsinfektion skulle de göra en odling (heter det så?) på urinprovet. Redan i torsdags blev jag uppringd av Urologen i Uddevalla för att spika en tid för att kolla blodkissandet och när det var dags i tisdags hade jag fortfarande inte fått svar på nämnda odling. Det måste vara rekord? Det är helt klart eget personligt rekord, för i modern tid har jag inte varit med om att de, och ”de” är ett väldigt vitt begrepp som involverar allt man blir remitterad till från vårdcentral, som inte övertrasserar vårdgarantin med minst ett halvår. Allt som tar mindre än ett år totalt är helt fantastiskt.

I alla fall, jag hade tre tider att passa på sjukhuset. I svinottan var det blodprov på lab, under förmiddagen röntgen av njurar och urinblåsa och tidig eftermiddag dejt med läkare och samma läkare skulle kika på urinblåsan, urinröret och sedan ge mig svar på vad dagens festligheter hade visat.

Vi var klipska som attan och tog husbilen med hundarna. Dels för att vi skulle till Laxbutiken på måndagen med mormor och mamma samt ett antal av mammas kusiner med respektive som gillar att hänga med mormor. Med två hundar är ju husbil rena rama hundkojan som man kan ta med sig överallt och logistiken var solklar. Skall man vara i Uddevalla i svinottan på en tisdag, men först i Ljungskile på laxmiddag på måndagen, då tar man enrummaren för att käka och sedan sover man i Uddevalla. Plusset var såklart att mormor inte hade en aning om att hundarna var med och hon dyrkar dem. Anledningen till att hon inte visste det var för att hon inte visste om min heldag på sjukhuset dagen efter. 

När jag var yngre smygrökte jag för att hon inte skulle gråta, numera smyger jag med läkarbesök för att hon inte skall gråta. Trots alla förebyggande åtgärder grät hon i alla fall och det var inte för att hon blev glad över att få träffa sina älskade lurvskallar.

Nä, den här gången tittade hon på husbilen och i husbilen och så frågade hon om vi hade kvar båten också. Jamen såklart? Då började hon darra på rösten lite och mumla något om Lyxfällan. Oftast brukar tålamodet vara okay, men på måndagen hade jag hunnit bli ordentligt orolig inför tisdagen. Och INGEN fattar det där med att leka jobb med en dator. Men det värsta är att precis alla glömmer att vi inte har barn och barn kostar en förmögenhet. Alla försakar något, men barn är en norm som driver mig till vansinne. Det är orimligt att ha råd med husbil när man är barnlös, men helt rimligt att ha fyra barn och samma inkomst. Hade jag varit man hade jag satsat båda mina pungkulor på att fyra barn är dyrare. Inte kan man sälja dem heller om man tröttnar på dem.

Den där satsningen ger mig en utmärkt övergång till när mormors oro eskalerade på riktigt, tårarna vällde upp i ögonen och med darr på rösten hasplade hon ur sig ”Jag tror att ni spelar på nätet och jag är så rädd att ni skall förlora allt och att ni kommer sitta med skulder resten av livet”.

Herregud, var kommer allt ifrån? Jag sa inget, men jag muttrar fortfarande över det.

Sedan vips och simsalabim var det tisdag och magen var en enda stor knut. 

Blodproven gick jag in och tog alldeles själv. Det jag var rädd för var njurröntgen och sedan urinblåskollen. När jag röntgade njurarna sist var det förskräckligt. Röntgenplåtarna satt i vad som såg ut som en matbricka som de drog åt med spännband över njurarna och det gjorde så ont att jag grät floder och inte kunde andas. Dessutom tog det bedrövligt lång tid.

Det skulle visa sig att det hade moderniserats på de 30 år som förflutit sedan min senaste njurröntgen.


För jag fick ligga och halvslumra i en torktumlare. Däremot blev jag mycket misstänksam när de kallade in en doktor hela tiden för att dubbelkolla plåtarna. Säger man ens plåtar längre? Det var något konstigt, helt klart, det hördes till och med på rösten när röntgenkillen kom ut hela tiden för att liksom…överförklara varför det tog extra tid.

Men jag visste ju att jag skulle få reda på det senare och just där och då var jag så övertygad om alla hemskheter ändå och det värsta och sista hade jag framför mig. Kameran i urinröret och urinblåsan.

Vad som däremot var extremt positivt var att ha enrummaren på sjukhusparkeringen. Mellan varje besök i ny tortyrkammare kunde jag kila ut och andas i sängen med hundar och man. Den får verkligen bara fler och mer användningsområden.

När det var dags för nytt profilfoto fick maken följa med. Det visste jag att jag inte skulle klara själv. Det enda glädjande var väntrummet på Urologen där jag sänkte medelåldern med minst 20 år. Sedan fick jag en smula panik. På riktigt. Jag såg bara manliga läkare och mitt urinrör är INTE hej och du med manliga läkare alls.

När jag blev inropad av sköterska och läkaren kom in i kvinnlig skepnad blev jag så lättad att jag nästan kramade henne. Först fick jag svar på blodprov och det udda beteendet på röntgen. Inga konstigheter med blodprovet, men de hade blivit lite konfunderade på röntgen för att min vänstra njure sitter i ljumsken. Läkaren försökte nämligen fråga utan att fråga rakt ut ifall jag inte visste det. Njuren sitter alltså på helt fel ställe. Och det visste jag egentligen, men jag hade glömt detaljerna. Mest för att det var 30 år sedan jag fick reda på det och vissa detaljer förtränger man. Sedan var väggarna i urinblåsan lite förtjockade, men inget som verkade konstigt. 

Min förhoppning var ju såklart att hon då skulle säga att allt var så bra att jag skulle slippa kameran. Inte då.

De var jättesnälla. Maken var jättesnäll som stod och höll i mig vid tortyrstolen. De förklarade att kameran var så liten så liten och att jag först skulle få bedövning i urinröret.

Låt er aldrig luras. Jag började gråta av smärta redan när jag fick bedövningen för det gjorde så djävulskt ont.

Och den ”lilla” kameran var allra minst en Nikon fullformat med teleobjektiv.

Jag grät av smärta oavbrutet och till slut kunde jag nästan inte andas alls. Allt gjorde ont. Bedövningen, kameran och vinklandet i urinblåsan. Jag brukar härda ut det mesta, men här blev jag till slut tvungen att be dem sluta.

Man kan anta att det till viss del berodde på att jag hade en ännu inte färdig urinvägsinfektion.

Den kändes på intet vis bättre efteråt. Jag kunde inte riktigt sitta på ett halvt dygn och det där med att kissa var bara att glömma igen. 

Även om det är en väldigt bra uppföljning kanske det var för snabbt.

Sedan dess har jag fortsatt äta penicillin och tyckt synd om mig själv. Något jag börjar bli väldigt trött på.

Men nu talar jag i alla fall om det istället för att gå under jorden. 

Nå, vad föredrar ni i tortyrstolen oavsett om det är gyn eller urolog, man eller kvinna?


Posted in Klimakteriekossan by with 9 comments.

Comments

  • I mitt huvud says:

    Men hu!! Jag har oxå fått en kamera-pinne upp i urinröret, men jag minns bara att det sved första gången när jag kissade efteråt. Men jag hade iofs inte en pågående urinvägsinfektion samtidigt.
    Jag hjälper dig gärna att tycka synd om dig, för nu har du fått mer än din beskärda del, tycker jag!
    Och att dessutom ha blivit spelberoende och med ilfart vara på väg mot Lyxfällan… tss tss tss
    Kram

  • Anette says:

    Men herrejisses i såna lägen ger man lugnande/snabbsöver patienten! Jak kan bara tänka mig smärtan!
    Var på gyn för en massa år sen för att de skulle sätta in en spiral för att få bukt med blödningar. Jag grät mig igenom den tänkta proceduren och fick ett antal bedövningssprutor men icke att det lyckades trots att det kallades in läkare o an massa andrapersoner som skulle försöka. Till sist satte både jag o barnmorska nummer ett stopp och jag fick en tid på operation där de sövde ner mig , när jag vaknade var partyt över s à s. Läkaren sa att det var något klurigt att få dit den och han förstod att det hade gjort ont på mig?! För övrigt gillar jag nog kvinnliga läkare mer än manliga när jag ska visa upp de delarna.
    Sen har jag lite svårt att förstå folks inställning till barns vara eller icke. Jag har flera kompisarsom inte har barn, en del har valt inga barn, andra har inga barn av andra orsaker men kontentan är väl att det är vars o ens ensak vad man vill här i livet. Sen våra ätteläggar flyttade hemifrån så fick vi helt plötsligt himla bra ekonomi, vilket inte är så konstigt barn är precis som du skriver svindyrt! Fast lyxfällan är kanske inte så illa ändå, ni blir kanske kändisar på kuppen 😀

  • JennyMW says:

    Vill bara skicka en kram!!
    Jenny

  • Humlan says:

    Jag sitter med benen i kors och läser om en Nikon med teleobjektiv, förstår känslan och den vill man ju absolut inte behöva uppleva! Men nu hoppas jag att du blir av med infektionen och att de inte hittar något annat problem!
    Den där husbilen låter himla praktisk, aldrig långt till hem och vila oavsett om man är på kalas eller jobbiga sjukhusundersökningar.

  • tigerlilja says:

    Urinvägskamera har jag – än så länge – ingen erfarenhet av, och det är jag rätt tacksam för efter din beskrivning. Generellt är jag nog rätt neutral till vilket kön läkaren har, om dom bara vet vad dom pratar om. När jag väntade första barnet hade jag en manlig gynekolog och jag frågade honom hur man vet att förlossningen börjat – vare sig min mamma eller min svärmor eller någon annan kvinna hade kunnat ge en rimlig beskrivning, men han kunde. Bra där. Men annars kan det nästan göra det samma. Men jag vet att maken var rätt tacksam att få en manlig läkare när han hade urinvägsinfektion.
    Hoppas nu att antibiotikan gör sitt jobb!

  • Bibbi says:

    Det där gjorde ont att läsa. Det räcker med att jag har fått kameror upp- och nedstoppade på de flesta andra ställen.
    Massor med styrkekramar till dig <3

  • Johanna says:

    Åh stackare! Jag hoppas det vänder nu! Innan jag träffade min nuvarande gynekolog (som är kvinna) så var det en gubbe på 73 år som bar bäst. Jobbigast var på gynakuten efter twinsen fötts och den manlige gynekologen såg ut som en exakt kopia av mitt ex… den undersökningen var lite jobbig.

  • PJAK/Anna says:

    Hmmm, manlig eller kvinnlig läkare?? Spelar inge större roll så länge de är är några mil bort och jag slipper träffa dem. De bara vill att jag ska leka nåldyna och det vill inte jag.

    Men lite gulligt av mormor att bekymra sig iaf. Fast jag tror nog att Ni reder Er väldans bra ändå. Såvida lurvisarna inte har en diet av några par glasögon i veckan, lite dyra väskor då och då osv.För barn är svindyra och inte slutar de att kosta heller….

    Husbil, nja om de är av denna sort möjligen:
    http://citiboard.se/lidingo/husvagn-eller-husbil-kopes-omg-av-defekt-fuktskadad-alla-marken,2593779
    Och om jag får fri tillgång till den lilla röda…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *