Nu skall vi fyndföbstershoppa tillsammans

40 kommentarer

För jag är fortfarande sjuk, inne på antibiotikakur nummer två och har sovit hela veckan (dag som natt) pga feber och ett urinrör oooooon fire. Idag har jag inte sovit. Än. Och febern är mer stabil. Då började jag fyndleta för det är så fantastiskt underhållande att hitta bra grejor för en billig peng. 

Det kommer antagligen inte som en överraskning att jag älskar skinn. Jag har skinnbyxor, skinnkjol, skinntoppar och skinnjackor. Till och med doften gör mig lycklig. Det är bara en bonus att det både är snyggt och coolt dessutom.

Nu har jag lagt aningens för mycket tid på att leta upp skitsnygga saker according to me. Här kommer ni in och era åsikter. Åh så spännande *klappar förtjust händerna*.

Först kappor. Både typ vanliga och lite mer utstickande kanske?

Kappa ett:




Nästan fotsid gissar jag. Smakfulla detaljer.

Kappa två:


Kind of trenchcoat fast snyggare. Väldigt A-linje.


Och så lite olika varianter på knäppningen…



Kappa tre:


Dragkedja halva vägen ner till fötterna får mig att relatera till Matrix såklart.


Mycket mer A-linje än man trodde, men skall man springa ifrån 3000 Agent Smiths i warpzone är det troligen helt nödvändigt. Och snyggt.


Nu är det slut på kappor så vi klämmer in en skinnskjorta.


Den skjortan fanns i många färger och alla var skitsnygga. Orange, två olika sorters grön och brun, om jag inte minns helt fel. Jo! Lila fanns också.


Raskt skuttar vi över till jackorna.

Jacka ett:


Den talar för sig själv. Det gör förresten alla plagg.



Jacka två:

Här är det lite förvåningens finger i häpnadens mun eftersom det ser ut som sommardenim. Det är det inte, alla plagg är i lammnappa.



Bilden nedan till exempel. Det blir liksom inte mer denimigt än så. Det måste betyda att det är snyggt till denim. Eller?



Jacka tre:

Har vi inte sett den redan tänker ni. Nej ni har ju inte det 🙂 Starkare rosa, mer detaljer.



Jacka fyra:

Vi klämmer till med en orange minsann.



Jag VILL HAAAAAA alla. Men jag har självinsikt och köper inte tio jackor på ett bräde.

Kan vi prata om det här? För jag har ju såklart mina favoriter. Eller till och med favorit om vi skall skala ner det till ett. Jag vill inte bara diskutera, jag är såklart jättenyfiken om nu känner mig såpass bra att ni kan gissa topp tre.

Sen måste vi prata om det. Har ju en jacka från samma ställe och de kostar nästan ingenting om man betänker att de är skinnjackor. 

Det var mycket lättare ända tills idag när jag bara febersov bort dagarna, nätterna med. Nu får jag titta på fina saker men måste välja. Trist.

En sak har jag redan köpt idag. Men det var planerat sedan länge så det berättar jag en annan dag. Imorgon kan jag berätta om dåraktig busringning igår som resulterade i polisämnälan.

Först jackorna. Annars kommer jag handla planlöst. Puh.


Postat 22:39 i Klimakteriekossan, Shopping, Sömn av
40 kommentarer

Laddad!!

28 kommentarer

Nu har jag faktiskt febersovit större delen av dagen, så oddsen borde vara fantastiskt bra för vakenhet under SHF. Antagligen vaken resten av natten med.

Eventuellt kommer jag även få liggsår, muttrar maken lite då och då. Sedan får han dåligt samvete och åker och köper massor av godis till mig. 

Är det någon här?


Postat 20:01 i Klimakteriekossan av
28 kommentarer

Så många användningsområden

9 kommentarer

När jag var på vårdcentralen förra onsdagen med min urinvägsinfektion skulle de göra en odling (heter det så?) på urinprovet. Redan i torsdags blev jag uppringd av Urologen i Uddevalla för att spika en tid för att kolla blodkissandet och när det var dags i tisdags hade jag fortfarande inte fått svar på nämnda odling. Det måste vara rekord? Det är helt klart eget personligt rekord, för i modern tid har jag inte varit med om att de, och ”de” är ett väldigt vitt begrepp som involverar allt man blir remitterad till från vårdcentral, som inte övertrasserar vårdgarantin med minst ett halvår. Allt som tar mindre än ett år totalt är helt fantastiskt.

I alla fall, jag hade tre tider att passa på sjukhuset. I svinottan var det blodprov på lab, under förmiddagen röntgen av njurar och urinblåsa och tidig eftermiddag dejt med läkare och samma läkare skulle kika på urinblåsan, urinröret och sedan ge mig svar på vad dagens festligheter hade visat.

Vi var klipska som attan och tog husbilen med hundarna. Dels för att vi skulle till Laxbutiken på måndagen med mormor och mamma samt ett antal av mammas kusiner med respektive som gillar att hänga med mormor. Med två hundar är ju husbil rena rama hundkojan som man kan ta med sig överallt och logistiken var solklar. Skall man vara i Uddevalla i svinottan på en tisdag, men först i Ljungskile på laxmiddag på måndagen, då tar man enrummaren för att käka och sedan sover man i Uddevalla. Plusset var såklart att mormor inte hade en aning om att hundarna var med och hon dyrkar dem. Anledningen till att hon inte visste det var för att hon inte visste om min heldag på sjukhuset dagen efter. 

När jag var yngre smygrökte jag för att hon inte skulle gråta, numera smyger jag med läkarbesök för att hon inte skall gråta. Trots alla förebyggande åtgärder grät hon i alla fall och det var inte för att hon blev glad över att få träffa sina älskade lurvskallar.

Nä, den här gången tittade hon på husbilen och i husbilen och så frågade hon om vi hade kvar båten också. Jamen såklart? Då började hon darra på rösten lite och mumla något om Lyxfällan. Oftast brukar tålamodet vara okay, men på måndagen hade jag hunnit bli ordentligt orolig inför tisdagen. Och INGEN fattar det där med att leka jobb med en dator. Men det värsta är att precis alla glömmer att vi inte har barn och barn kostar en förmögenhet. Alla försakar något, men barn är en norm som driver mig till vansinne. Det är orimligt att ha råd med husbil när man är barnlös, men helt rimligt att ha fyra barn och samma inkomst. Hade jag varit man hade jag satsat båda mina pungkulor på att fyra barn är dyrare. Inte kan man sälja dem heller om man tröttnar på dem.

Den där satsningen ger mig en utmärkt övergång till när mormors oro eskalerade på riktigt, tårarna vällde upp i ögonen och med darr på rösten hasplade hon ur sig ”Jag tror att ni spelar på nätet och jag är så rädd att ni skall förlora allt och att ni kommer sitta med skulder resten av livet”.

Herregud, var kommer allt ifrån? Jag sa inget, men jag muttrar fortfarande över det.

Sedan vips och simsalabim var det tisdag och magen var en enda stor knut. 

Blodproven gick jag in och tog alldeles själv. Det jag var rädd för var njurröntgen och sedan urinblåskollen. När jag röntgade njurarna sist var det förskräckligt. Röntgenplåtarna satt i vad som såg ut som en matbricka som de drog åt med spännband över njurarna och det gjorde så ont att jag grät floder och inte kunde andas. Dessutom tog det bedrövligt lång tid.

Det skulle visa sig att det hade moderniserats på de 30 år som förflutit sedan min senaste njurröntgen.


För jag fick ligga och halvslumra i en torktumlare. Däremot blev jag mycket misstänksam när de kallade in en doktor hela tiden för att dubbelkolla plåtarna. Säger man ens plåtar längre? Det var något konstigt, helt klart, det hördes till och med på rösten när röntgenkillen kom ut hela tiden för att liksom…överförklara varför det tog extra tid.

Men jag visste ju att jag skulle få reda på det senare och just där och då var jag så övertygad om alla hemskheter ändå och det värsta och sista hade jag framför mig. Kameran i urinröret och urinblåsan.

Vad som däremot var extremt positivt var att ha enrummaren på sjukhusparkeringen. Mellan varje besök i ny tortyrkammare kunde jag kila ut och andas i sängen med hundar och man. Den får verkligen bara fler och mer användningsområden.

När det var dags för nytt profilfoto fick maken följa med. Det visste jag att jag inte skulle klara själv. Det enda glädjande var väntrummet på Urologen där jag sänkte medelåldern med minst 20 år. Sedan fick jag en smula panik. På riktigt. Jag såg bara manliga läkare och mitt urinrör är INTE hej och du med manliga läkare alls.

När jag blev inropad av sköterska och läkaren kom in i kvinnlig skepnad blev jag så lättad att jag nästan kramade henne. Först fick jag svar på blodprov och det udda beteendet på röntgen. Inga konstigheter med blodprovet, men de hade blivit lite konfunderade på röntgen för att min vänstra njure sitter i ljumsken. Läkaren försökte nämligen fråga utan att fråga rakt ut ifall jag inte visste det. Njuren sitter alltså på helt fel ställe. Och det visste jag egentligen, men jag hade glömt detaljerna. Mest för att det var 30 år sedan jag fick reda på det och vissa detaljer förtränger man. Sedan var väggarna i urinblåsan lite förtjockade, men inget som verkade konstigt. 

Min förhoppning var ju såklart att hon då skulle säga att allt var så bra att jag skulle slippa kameran. Inte då.

De var jättesnälla. Maken var jättesnäll som stod och höll i mig vid tortyrstolen. De förklarade att kameran var så liten så liten och att jag först skulle få bedövning i urinröret.

Låt er aldrig luras. Jag började gråta av smärta redan när jag fick bedövningen för det gjorde så djävulskt ont.

Och den ”lilla” kameran var allra minst en Nikon fullformat med teleobjektiv.

Jag grät av smärta oavbrutet och till slut kunde jag nästan inte andas alls. Allt gjorde ont. Bedövningen, kameran och vinklandet i urinblåsan. Jag brukar härda ut det mesta, men här blev jag till slut tvungen att be dem sluta.

Man kan anta att det till viss del berodde på att jag hade en ännu inte färdig urinvägsinfektion.

Den kändes på intet vis bättre efteråt. Jag kunde inte riktigt sitta på ett halvt dygn och det där med att kissa var bara att glömma igen. 

Även om det är en väldigt bra uppföljning kanske det var för snabbt.

Sedan dess har jag fortsatt äta penicillin och tyckt synd om mig själv. Något jag börjar bli väldigt trött på.

Men nu talar jag i alla fall om det istället för att gå under jorden. 

Nå, vad föredrar ni i tortyrstolen oavsett om det är gyn eller urolog, man eller kvinna?


Postat 22:20 i Klimakteriekossan av
9 kommentarer

Nu nu nu

60 kommentarer

Jag somnade efter heldag på sjukhuset. Om dagen får jag berätta senare, men jag överlevde.

Nu är det Gunilla. Herregud så stressigt det är att sova bort en hel kväll 🙂

Är ni där?


Postat 20:05 i Klimakteriekossan av
60 kommentarer

Riddaren av det Klapprande Durkslaget

21 kommentarer

Ni vet han som älskar att handla? Oavsett om det är på Gekås eller på Kina-Geek (Geek är samma som Wish, men jag har ingen aning om anledningen till att det finns två olika namn och två olika appar – det är i alla fall samma saker som säljs).

Ibland köper han riktigt bra saker och ibland köper han helt omdömeslöst. Som när det landar en maskeraddräkt i form av en stor Kalle Urban Kalle med inbyggd fläkt så inte kulorna och själva toppen skall rasa ihop. Tack och lov kissade katten på den så jag kunde slänga den utan knotande make. (Hade inte hon kissat på den hade jag antagligen gjort det själv.)

Det här ber jag om ursäkt över att jag inte direktrapporterade när han, lite stolt över fiffigt inköp, kom hem förra veckan. Jag tog kort på honom direkt, men glömde berätta. Hur jag nu kunde glömma det?

“Kolla vilken skitbra grej jag köpte!”, deklamerade maken förtjust medan han plockade upp något stort och rött ur en påse.

“Det är som en helt vanlig skål. Som om vi gör sallad (VI??), så skär vi bara upp allt och slänger i skålen. Sen när man är klar med allt fäller man upp den HÄR och sköljer av allt samtidigt”, fortsatte maken entusiastiskt medan han fällde upp den DÄR för att visa. Och det enda jag såg framför mig var en hjälm. Så jag tog ifrån honom skålen och tryckte ner den över skallen på honom.


(Ursäkta romantiskt filter, jag försökte kompensera för grynig bild pga dåligt ljus.)

Sedan fällde jag ner den där och plåtade honom en gång till.


“We are the Knights who say NI!”

När jag har börjat acceptera skålhjälmen som något slags durkslag är den säkert superduperbra, men just nu är det alldeles för mycket Monty Python över den. Medan jag då googlade riddarhjälm för att se om en dylik skulle fungera som hjälmskål istället för skålhjälm hittade jag mer än så.

Men givetvis kan man vända på steken.


Den kan ha varit silverfärgad på originalbilden och jag kan ha färgat den röd för autenticitetens skull. Men det ser ju alla att det där är en skål? Maken har säkert kvar någon guldfärg från tiden med betonglejonen om han känner behov av multifunktionell skål.

Inte nog med det. Jag hittade även virkbeskrivning.


Konstigt nog inte sprejade med silverfärg?

Det är ju annars det lättaste sättet att se om en riddarrulle har låg eller hög budget. Mycket pengar, riddarna har riktig ringbrynja och rustning. Lite pengar, brynjan är rätstickad och silversprejad. Lägst budget måste ju vara om de även har virkad hjälm.

Det är däremot högst oklart om den virkade varianten fungerar som något slags durkslag? Det känns fullt möjligt, men kanske inte lika bra som salladsskål. Själv blir jag orimligt sugen på att virka och kanske ha som tehuva. 

Om den är effektiv som durkslag borde mer vara en garnfråga?

Ifall man även undrar om jag har sömnsvårigheter inatt är svaret ja. Det finns väl ingen tid på dygnet så ypperlig för funderingar över dumheter som mitt i natten, ackompanjerad av snarkningar från två hundar och en make?

Men skålen ter sig mindre dum för varje bokstav jag skriver och alla kommer få tehuva i julklapp.

Trevlig helg då?

Och “skål”!


Postat 1:57 i Funderingar, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Shopping av
21 kommentarer