Om man skulle lära sig lyssna någon gång?

45 kommentarer

Det här har jag berättat förut, att jag inte alltid tar in all medicinsk information när det blir för mycket. Antingen för mycket som jag inte förstår (vilket är väldigt mycket) eller om det är saker jag inte riktigt vill veta och förstå. Det här skulle visa sig bli en kombination, det som jag nu faktiskt lyssnade på för sisådär en vecka sedan. Maken var ju med förrförra gången hos smärtkliniken för att han har lite svårt att förstå sjukdomar som inte syns eller är exempelvis gipsade. När han och doktorn pratade gjorde jag som jag brukar, jag fejdar ut och börjar fantisera om helt andra saker som tex varför jag inte hittat någon Snorlax än och var de egentligen finns, var mina svarta byxor ligger efter att mamma designade om garderoben, för jag vill hemskt gärna ha dem till en av mina nya blusar och apropå blusar äger jag bara ett par shorts som jag får på mig, det räcker inte när man har tänkt vara på sjön i fyra veckor.

Sedan hörde jag att de pratade om isbrytare och då insåg jag att de var färdiga med mig. Ymer specifikt pratade de om. I vilket fall som helst var det ju skitbra för maken lyssnade, fattade kanske inte allt i detalj, men tillräckligt mycket för att fatta att långvarig smärta fuckar upp hjärnan och hjärnan bestämmer ju ganska mycket. Som tex är jag inte särskilt spontan längre. Tidigare var spontan my middle name. Skall vi göra något nu vill jag helst veta om det dagen innan och även vilken tid. Klockslaget “när vi vaknar och är klara” fungerar dessvärre inte längre. Det är såklart dödstrist, men inget jag kan rå för. En sak i taget liksom. 

Dessutom. Är avgångstid kvart i elva, då måste jag gå upp senast klockan åtta. För jag måste ta det lugnt. För fem, sex år sedan gick jag upp tio minuter innan avgång. Rusade in i duschen medan jag chillade lite där, det var sas mitt uppvak. En minut för kläder och sedan satt tidsoptimisten i bilen tio i elva istället för kvart i.

Vissa dagar kan humöret vara så här:


Andra dagar, oftast dagar i anknytning till ovan humör och särskilt om det har krävt socialisering får jag ont, blir tyst och tillbakadragen och vill vila. Om det inte passar sig att vila då, pga eventuella besökare som skall roas eller andra åtaganden blir det ju bara värre och värre.

Det har tex slagit mig att jag ÄLSKAR vår och sommar precis som vanligt, men hatar att folk vill hälsa på hela tiden. Dessutom är vi generellt skitdåliga på att säga nej. Förra sommaren sumpade vi ju helt pga det ständiga ja-sägandet. Helt plötsligt var kalendern i slutet av september och det fanns inte en enda vecka över för oss och båten. Och då blir vi orimligt förbannade på varandra. Nu var det nära att det hände igen eftersom vi skulle åkt Dalslands Kanal måndagen efter midsommarhelgen, men istället var vi så jävla sjuka. Sådant kan man ju inte kontrollera, men för varje dag som gick efter måndagen blev det bara mer stress för att en dag försvann och eftersom maken blev sjuk först och därmed hyfsat frisk först. På torsdag eftermiddag satt vi och pratade om avgång fredag och då hade jag ingen framförhållning och gick sönder.

Där någonstans började jag fundera över vad doktorn faktiskt sagt till maken. Någonstans ringde en klocka och jag fick för mig att doktorn hade pratat om fibromyalgi. Som jag ändå inte hade en aning om vad det var. Däremot känner jag ju människor som har det och det verkar dödstrist. Och jättehemskt.

Maken kom inte riktigt ihåg, men kände igen det. Jag tittade på Svenska Fibroförfundets hemsida (tror jag det var) och ALLA symtom stämde utom kanske ett. Då stängde jag av datorn, hade turen att få en tid hos smärtdoktorn hasta pronto och så skrev jag en lista på saker jag skulle fråga. En fråga var såklart om jag har just fibromyalgi och varför jag inte vet om det i så fall. Fortfarande ganska övertygad om att allt är ålderns fel i kombination med smärta.

Det var ju inte så för det var ju fibromyalgi och det visste jag tydligen om eftersom han hade gjort testerna på mig och jag minns INTE det? Sedan förklarade han igen att om man går med ett svårt smärttillstånd väldigt länge då är det något med hjärnan och till slut fibromyalgi. Typ något i stil med att nästan alla kroniska smärttillstånd utvecklas fel om man inte får hjälp och det har jag ju inte fått. På många många år. Trots att jag har bönat och bett. Vad jag däremot har fått är en extremt ingående undersökning, nästan två veckor av kliniska tester och alla slags röntgen man kan få där det slagits fast samma sak i en 20-sidig papperslunta. I korta drag står det bara att vänsterhanden lagt av. Man kunde operera, men det var inte att rekommendera. När jag kom till smärtkliniken visade det sig att man inte alls kunde ha opererat heller, för det skulle gjorts inom två år. När jag kom till smärtkliniken hade det gått cirka sex år.

Så, jag har fibromyalgi. Vilket är vad jag behandlats för i ett och ett halvt år.

Jag vet ju att det inte är ovanligt, särskilt inte bland kvinnor. Jag vet att ni är ett par som har det.

Vad gör man nu då? Det är något som skaver, men jag vet inte vad och jag var helt medveten om kronisk smärta, men inte det här. Även om handsken passar så att säga.

Kan vi prata om det här? Nästan det bästa semestersamtalsämnet jag någonsin kommit på faktiskt.


Postat 7:52 i Klimakteriekossan av
45 kommentarer