Prinsen Nike, senaste tillskottet i familjen och bara MIN (men jag kysste väldigt många grodor innan han äntligen kom)

11 kommentarer

(Nu kör vi och Sofia blir förste man till rakning. Det är så rart att jag gråter för att det är fint, och så gråter jag även lite för att jag är ledsen. Men det får ni faktiskt läsa om själva. Kärlek är det i alla fall. I mängder och förbehållslös.)

Hej alla glada! Sofia heter jag och jag är Enlisailivets äldsta dotter. Hon är ju lite känd här i bloggen, och likaså familjens hundar, Sintra, Gnista och Philip (bara att söka på bloggen så hittar ni inläggen om dem) (i familjen finns mellansysterns mops Dexter också!).

Sintra var familjens första hund och hon flyttade hem till mamma och pappa 2011, två år efter att jag flyttat hemifrån, till andra sidan landet. Så typiskt, men det var också en av orsakerna till att de nu kunde skaffa sig en hund. Tillåt mig att förklara:

Jag har hela min uppväxt fått veta att jag är allergisk, och jag har självklart upplevt det själv, jag har fått hyposensibiliseringsbehandling med spruta en gång i veckan i några år och mamma och pappa har alltid fått se till att rätt allergimediciner finns hemma. Det har varit allt från damm, kvalster, olika pollen, katt, hund, smågnagare och så vidare.

Så vi har inte kunnat ha husdjur under tiden jag växte upp. Vi fick ärva ett par kaniner som vi hade utomhus i några månader tills min allergiläkare fick reda på det och meddelade att det inte var speciellt klokt, för även om vi hade speciella kläder när vi var med kaninerna så kunde de där partiklarna som framkallar allergin följa med in, sagt och gjort. Kexie och Karisma fick flytta.

Här kommer våra grannar (de går även under benämningen gränder som är en sammanslagning av orden vänner och granne = gränner!) in i bilden. Två unga tjejer som byggde sitt eget hus mitt emot oss. Byggarbetsplatsen som skulle bli deras hus (uppdelat på två lägenheter) gick under namnet ”bygget” bland grannbarnen, och vi var många som mer än gärna gick över och hjälpte till att slipa, spackla eller hålla en spik. För mig blev de här två tjejerna som två storasystrar. När så deras hus var färdigbyggt så flyttade de in där. Men buller och brak och nio katter (som sen blev elva), fyra marsvin, en majsorm, fiskar, och en Jack Russel hane vid namn ”Rasmus”.

Rasmus hade haft en tuff start i livet när olyckan var framme och han blev tuggleksak åt en ilsk hund modell större, och efter det hade han svårt med både människor och andra hundar. Han höll sig nära sin husse och matte och de räckte för honom. Fick han syn på en annan större hund så gjorde han utfall, morrade och skällde tills den var utom synhåll igen.

Jag började knacka på hos grannen och fråga om Rasmus och Rasmus matte ville gå på promenad tillsammans med mig. Det blev många promenader! Jag fick fler och fler gånger hålla i Rasmus koppel och lära mig hur jag skulle hantera Rasmus, och efter ett tag fick jag faktiskt ta ut honom helt själv. Vi utvecklade ett speciellt förhållande jag och Rasmus, och det var extremt tydligt att jag var hans utvalda människa.

Rasmus räddade mitt liv när jag gick på högstadiet, då var det många promenader. Vi gick ut i skogen och jag släppte honom lös och då satt han nära och slickade bort mina tårar när jag hade haft det jobbigt i skolan, hundar alltså <3

In i grannfamiljen flyttade det in två Salukis som Rasmus kom överens med (Så länge som de inte gick nära hans mat!) och i och med detta så hade vi tre systrar ”varsin” hund att leka, rasta och umgås med.

Så vi hade hund(ar) på ett sätt, utan att behöva ha den där tråkiga delen med att rasta hundarna i regn, snö och slask. Och så länge som jag var på utsidan och tvättade händerna efteråt så kände jag inte av Rasmus.

Jag vill minnas att jag en gång faktiskt blev väckt av Rasmus, då hade pappa fått låna Rasmus, och han hoppade gladeligen upp hos mig, jag var överlycklig för det har alltid varit en dröm för mig, att bli väckt av en hund!

Dagen då det var dags för Rasmus att somna in var skitjobbig. Jag fick lov att ha honom själv i några timmar för att säga hejdå, jag tog den finaste frukostskinkan som låg i kylskåpet och matade honom med, pussade och kramade honom så mycket jag bara kunde, den kvällen grät jag (och jag gråter när jag skriver detta nu också). (Och jag gråter när jag läser det, jättemycket, men nu skall jag backa ur bloggen igen och inte störa Sofia – förlåt, reds. fulgråtna anmärkning)

Åren gick och mina allergier fanns kvar och det fanns inte på kartan att familjen skulle skaffa en egen hund. Men så flyttade jag hemifrån och mamma, pappa och yngsta systern åkte till MyDog, sen var det kört. Pappa ringde till mig för att kolla att jag inte skulle känna mig ovälkommen hemma, och vi kom överens om att när jag skulle komma på besök så skulle de städa ur rummet jag skulle sova i ordentligt, och de skulle alltid se till att ha ”mina” allergimediciner hemma.

Sintra (Welsh Springer Spaniel) flyttade hem och vi alla föll pladask. Vi spenderade hela den sommaren på golvet eller på gräsmattan, och turades om att mysa med henne. Men i mitt bakhuvud fanns allergierna spökandes och jag vågade inte riktigt komma så nära Sintra som de andra familjemedlemmarna. Hon lärde sig faktiskt att man inte fick sitta i mitt knä, eller krulla upp sig i kanelbullepose på mitt bröst när jag låg i soffan. Hela tiden kände jag efter, och jag tror nog att om man känner efter så känner man. Och jag kände nog att jag var allergisk…

Men jag älskade Sintra, och blev ännu mer kär i lilla Gnista när hon föddes och flyttade hem till min syster.

Och vid varje besök fick jag frågan om jag kände av hundarna, och jag kände efter, och nog killade det nog lite i näsan?

Sintra vandrade över regnbågsbron, och Philip flyttade hem till mamma och pappa, och några veckor efter det genomgick jag en operation och fick spendera månaden efter den operationen hos mamma och pappa och fick chansen att lära känna Philip och Gnista på ett lite djupare sätt än om man bara är på besök en helg här och en helg där.

Så fick jag jobb på västkusten och flyttlasset gick tillbaka hem. I tid är vi nu hösten 2016. Det var en turbulent höst för hela familjen, och Gnista fick bo hos mig i 6 veckor, och vi fick bygga egna rutiner och eget förhållande, själva och tillsammans- hemma hos mig. Och nu var första gången jag kände att jag nog inte var allergisk, för nu var hon ju hemma hos mig, där inga andra hundar varit tidigare, inga stora gräsmattor på utsidan som klipps i tid och otid. Jag behövde inte ta extra allergimedicin för att Gnista bodde hos mig. Nu började jag känna att nog skulle det så småningom flytta in en liten fyrbent älskling hos mig också, jag googlade taxar, en ras jag tyckt om sen jag var liten för jag trodde Welsharna var för mycket för mig och jag kunde inte ge en sådan hund det den behövde i min lilla lägenhet.

Sen i januari i år krockade jag på väg hem från ett läkarbesök i stora staden. Lång sjukskrivning var ett faktum och då kom vårdhunden Philip till min räddning. Söndag kväll blev han utkörd till Ön av pappa eller mamma, för att vara hos mig till fredag, så fick han permission och åkte hem till mamma och pappa och så fortsatte vi tills jag började jobba så smått.

Han var en del i min rehabilitering, för fyra gånger om dagen fick jag lov att lämna soffan och vilan för att ta en lugn promenad runt huset, då var Philip med!

Och under den här tiden var jag fast. Philip är en åttaårig gubbe, som är väldig egen och har sina egenskaper, principer och vanor. Men han öppnade sig för mig, och jag för honom, och under närmare två månader utvecklade vi ett eget förhållande, som är unikt för oss, jag är den enda människa som han faktiskt går och lägger sig PÅ och gosar, älskade Plipp!

Philip hjälpte mig igenom det värsta jag varit med om, och nu var det inget snack om saken. Mitt hem och jag saknade en fyrbent älskling.

Vi pratade en del, jag och mamma och pappa och kom fram till att egentligen var ju en omplacering likt Philip det som vore toppen för mig. Bor man i lägenhet kan det vara svårt med, och med mitt jobb är det svårt att lägga tiden som behövs på att ensamträna en liten valp, och få det att passa in i cyklerna som mitt jobb går i.

Så för 2,5 vecka sedan taggade pappa mig i ett inlägg i en grupp om Welshar i Sverige, där en förtvivlad tjej kommit fram till att hon inte klarade av att ge sin hund den tid och kärlek som han behövde. Med i inlägget var de här bilderna

Hur kunde man inte bli kär?

Jag ödslade ingen tid, utan skickade direkt iväg ett meddelande till tjejen där jag berättade om vem jag var, jag berättade om min familj och om Sintra, Philip och Gnista (och alla andra welshar som vi umgås med i vår hundfamilj!) så fick hon avgöra om hennes älskling skulle passa in här. Efter en del meddelanden fram och tillbaka så undrade hon om jag ville komma och hälsa på Nike.

Så tisdagen den 30 maj packade jag in pappa, yngsta systern, Philip och Gnista i bilen och åkte till Jönköping för att hälsa på lilla Nike, en tvåårig welshkille. Med oss hade vi en tom bur, för tjejen hade gett signaler att om hundarna gick ihop och om jag fattade tycke för Nike så ville inte hon dra ut på avskedet så länge, utan han skulle få flytta med mig hem den kvällen.

Vi kom fram och jag ringde på dörren och ut kom ett litet yrväder, och jag var så kär, och lindad runt lillklon.

Vi åkte till en närliggande hundstrand där hundarna fick nosa och lära känna varandra. Vi hade redan ganska klart för oss hur Philip och Gnista skulle reagera på Nike, Philip skulle mullra och uppfostra, och Gnista skulle leka, busa och älska. Vi hade rätt, och Nike var jätteduktig på hundspråk och gjorde precis som han skulle, när Philip sa ifrån backade han, eller kastade sig på rygg och visade att han var undergiven.

Så kom frågan hur jag kände.. ja, han flyttade med mig hem den kvällen, men det var jättejobbigt att se någon ta avsked och ta det svåraste beslutet att ge upp sin älskling och lämna över honom till mig, och där stod jag överlycklig över att nu vara matte.

Sen den 30 maj är jag matte och Nike är min, och jag hans. Allting har gått jättebra och han tydde sig till mig nästan ögonblickligen.

Philip fortsätter att mullra, och är inte helt såld på pojkspolingen som flyttar in på dagiset på arbetsdagarna, men han accepterar honom, och det är ungefär så långt man kan komma med Philip!

Gnista älskar sin nya brorsa, till råga på allt mitt i höglöp, men de kommer vara BFF:s livet ut, det skiljer bara några månader mellan dem!

Nästa helg ska vi träffa Dexter, den sista av familjens hundar, Gnista har skrämt stackars Dexter så han är lite osäker på welshar, men jag tror att cool-lugna Nike kan vara terapihund för Dexters welshfobi.

Nike är redan en i familjen, en självklar del av den, och han är min – och jag hans!

Det här är min prins, och nog har det varit andra längs vägen, men jag vet inte om jag vill kalla dem för grodor, Rasmus, Naim, Bascha, Charlie, Amira, Sintra, Gnista och Philip är alla prinsar och prinsessor, men nu har jag en alldeles egen prins.

Tillsammans på denna livets väg

Vill man följa min och Nikes resa tillsammans så finns vi på instagram @sofiastensby eller @Nikethewelshie


Postat 22:55 i Gästinlägg av
11 kommentarer

RUBRIKER

40 kommentarer

Här kommer ett antal fina rubriker per person och nu får ni faktiskt ganska fria händer eftersom en del ämnen är avhängiga de andra. Gärna foton. Jag tycker verkligen att det skall bli så himla kul att läsa om er. Vem vet, ni som inte bloggar kanske får blodad tand.

Har jag missat någon, hojta till. Om inte, kör på när ni har tid och maila inlägget med foton till mig när det är klart. Under tiden kör jag på som vanligt.

Jag vet inte om jag skall erkänna något än, men 2017 kan bli året jag slog solglasögonsrekord. Men det pratar vi kanske om en annan dag.

Enlisailivet:
Vart seglar ni 2027 och vad har ni för båt?
Fem anledningar till att skor faktiskt förändrar livet.
Man kan inte shoppa sig frisk, men det är trevligare att att vara förkyld i en Juicy-overall?

Tigerliljan:
Ett antal anledningar till att örhängen är så mycket trevligare än exempelvis frimärken (förutom att frimärken alldeles uppenbart inte sitter kvar i öronen särskilt bra).
När livet gör ett lappkast, hur fortsätter man stå kvar på skidorna?
Det här gör mig knollrig av lycka och det här är en smula bekymmersamt inför förestående flytt.

Granntanten:
Livet på stor fot och långa ben.
Så här träffades jag och Hansominte (helt sanningsenligt men skrivet genom Harlekinögon, dvs nougatfärgade och mandelformade).
Den där dagen för ett tiotal år sedan när jag varken jobbade, bakade eller lagade mat utan satt på soffan och läste – barn och män överlever mer än man tror?

Marie:
Vad skulle det kunna finnas för risker med att köpa skor? Eller glasögon?
Om jag hade obegränsat med pengar skulle jag göra det här, köpa det här och kanske till och med flytta någonstans?
Min senaste materiella önskning och varför jag vill ha den.

Heléne:
Nykär med nya skitkonstiga rutiner.
X antal saker som jag för två år sedan aldrig trodde att jag skulle göra idag.
Så här önskar jag att mitt liv ser ut om tio år och att jag har urtjusiga skor.

Gina:
Tio anledningar till att livet hade varit enklare om man faktiskt förälskade sig i skor istället för i människor.
Om jag fått chansen att backa bandet tillbaka till grundskolan igen, men behålla de kunskaper jag tillskansat mig. Hade jag gjort det och vad hade jag i så fall ändrat?
Drömlivet – finns det?

Markattan:
Det här hade varit det första jag gjort om jag hade varit statsminister (och det här hade jag inte gjort).
Så här träffades jag och min man (och jag vill ha Harlekinversionen där med tack)
När vi planerar att båta till västkusten i år (ni visste inte att ni planerade det alltså?)

I mitt huvud:
(Jag är ju bara tvungen att lägga en motsatsrubrik till Granntanten, fniss).
Livet på liten fot och korta ben.
Det här skulle jag önska att alla vet om skor.
Med åldern kommer egensinnighet, så här var mitt senaste förhållande, men hade jag klarat att leva med man, eventuella barn och min egensinnighet idag?

Anette:
Tålamod är en dygd och livet är skört.
Mitt absolut sämsta och minst genomtänkta köp och mitt solklart bästa köp.
Förutom att springa är det här bland det roligaste jag vet att göra.

PJAK/Anna:
Vad är det som går och går, men aldrig kommer fram?
Om jag kommer fram, hur skulle mitt drömliv se ut?
Jag lever redan min dröm och det ser ut så här.

Humlan:
Vad vet du om min smärta och vad vet jag om din – Livet utan gips och osynlig smärta.
Steget från insidan tullarna till utsidan tullarna. Så kort, men ändå så långt.

Åsa F:
Hur man träffar någon från exakt andra sidan jorden och får det att fungera trots kulturkrockar som att han inte tycker att det är viktigt med Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på julafton.
Historian om vårt liv.
Så här många skor har jag.

Hondjuret:
När det gör ont i själen, men jag ler ändå.
Varför jag hatar småstaden och längtar till Göteborg.
Hur mycket kärlek kan man ge innan den tar slut?

Bibbi:
Om jag aldrig mer behövde arbeta och alltid var pepp skulle jag lägga mina dagar på att fotografera det här … och då tycker jag att det är viktigt att göra det här först. (Kissa tänker jag spontant, om det nu är utomhus, eftersom jag hatar att kissa i naturen för jag KAN INTE. Och den parentesen var enbart min så den klipper vi bort.) 😉
Vet du, jag vill höra om fotograferingen och familjen. Den har jag sämst koll på. Bäst koll på sjukdomen och där får du välja själv. 🙂

Motvillig Husfruen:
Som vägrar skriva, men eftersom hon jobbar i sprutbranschen där många har åsikter åt alla möjliga håll är tanken att hon skall reda ut rätt och fel och tala om vad som är bra respektive mindre bra för olika hudtyper, hur man botar migräm med botox och vad skillnaden egentligen är på innehållet i sprutan.

Sofia Stensby:
Att växa upp med två systrar – dröm eller mardröm – hur funkar det på riktigt.
Prinsen Nike, senaste tillskottet i familjen och bara MIN (men jag kysste väldigt många grodor innan han äntligen kom)
Nike, styvbrorsan och kusinerna, så funkar det

Christina Johansson:
Det lurviga barnet, det lurviga barnbarnet och den äkta hälften som alltid sitter bakom gardinen – ett inlägg om kärlek.
Därför började jag plugga mitt i livet.
(Du får inga mer, för om du inte väljer lurvskallarna blir jag ledsen. Fniss.)

Tanja:
Hur husdjur, småbarn och ett intensivt intresse för heminredning faktiskt går ihop på riktigt.
Fitterbittan säger att jag är grafiskt kreativ och skitbra, som till exempel på fotografering – de här är mina största intressen (hon hade fel/rätt) hehe
Sjukdomen (om du vill, byt annars mot män som inte är kapabla att ens köpa ett födesedagskort – jadå, jag är fortfarande irriterande.


Postat 23:57 i Bloggläsare, Klimakteriekossan av
40 kommentarer

Rosa och jag

22 kommentarer

Blir bara ett mer och mer snyggt par. Framför allt hänger jag ju så mycket mer med Rosa numera. Vi är så här tajta *måttar pyttelitet med pekfinger och tumme* OCH det absolut roligaste är att jag har saknat Plain Vanillas egna grejor så den här tunikan gör mig nostalgisk samt att den passar löjligt bra till tre par skor som jag redan har. Sedan blir jag ännu gladare över deras nya tunikor. Åhhh.


Det tycker jag ändå är ganska fascinerande. Än mer fascinerande att jag och Rosa frivilligt låter Traktor vara med och leka. Han är ju så väldigt ful och inte ens personligheten gör honom trevligare. 

Tydligen gick jag all in som torparfru tidigare idag. Och så kom jag på att det är väldigt sällan håret får yra omkring som det vill, särskilt på foto. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra med det nu. Det är nästan inga extension kvar i det, några rosa slingor, eftersom håret har gått bananas och växt cirka tre kilometer de senaste två åren. Då vill jag såklart hitta på något nytt, eventuellt klippa mycket, men det förbjuder jag mig själv att göra med tanke på att jag inte har haft så här långt hår sedan gymnasiet. Plus kanske någon gång efter det. Men det är ju varmt på sommaren och jag sätter upp det hela tiden och då har jag ändå inte särskilt tjockt hår. Mer väldigt o-tjockt nordiskt fjöshår. Tips mottages med tacksamhet. 

Min taskiga syrra snodde allt hår och fick så mycket att det jag får ihop i en hel tofs med allt hår, det blir syrrans lugg om hon gör en tofs av den. Och så lider hon och pratar om hur JÅBBIT det är att behöva klippa ur det hela tiden för att det inte skall växa som en svamp runt huvudet på henne.

Älskade syrran, det finns ingen som känner medlidande för ett sådant icke-problem. Inget medlidande, bara avundsjuka. Samma avundsjuka som jag känt sedan en kvart efter du föddes och fick allt hår inklusive mitt. Ooohooorättvist.

Rosa och jag har även ett par meddelanden. Imorgon kommer rubrikerna och vi bestämde att var och en får tre rubriker att välja mellan ifall man får en rubrik man hatar jättemycket.

Det andra meddelandet är att vi gick igenom nageldekorationslådan och då hittade vi de här.


Mina dekorationsövningsnaglar. Eller vad det nu kan tänkas heta på fackspråk. Jag använde dem för att måla mönster för hand och göra andra skojiga saker ett tag.

Det var roligt, för då kan jag visa hur himla lätt det är att göra chrome- och mirrornaglar. Medan jag pratar med mig själv.

Men först rubrikerna imorgon och så ett snack med Mini om hon kan tänka sig att byta en burk mumsmat mot att hon väljer en vinnare av de rosablå glajjorna. Hon har varit väldigt svårflirtad på sistone.

Låter det som om Rosa och jag är inne på rätt spår här?


Postat 1:27 i Klimakteriekossan av
22 kommentarer

Bröst i alla dess färger och former

6 kommentarer

Jag fortsätter här där jag började på instagram.

Såg ni min repost av @celestebarber häromdagen, som var så orimligt rolig? Inte bara rolig, klockren dessutom.

Då fick jag ju bilder i huvudet och ville göra tishor både högt och lågt. För vi diskuterade taxöron bland annat. Och lovikavantar med grus i. Kärt barn har många namn.

Min första skiss på taxöron ser ut så här.

Ett långt och spetsigt och ett långt och mjukt. I två varianter.

Här finns ju helt klart utvecklingspotential eftersom det bara är en väldigt snabb skiss som åtminstone sitter anatomiskt riktigt om tishan skulle existera i verkligheten och inte bara i mitt block.

Herregud som jag saknar min riktiga ritplatta som gick sönder. iPad Pro blev inte som jag ville och är inte lika skön att rita på. Nu är det papper och penna som gäller, och lite färgläggning på datorn.

Har vi lite vidareutveckling möjligen? Det kan ju bli hur bra som helst det här.


Postat 18:28 i Klimakteriekossan av
6 kommentarer

Total förvirring

33 kommentarer

Vilken dag och vilken dumbom jag är.

Dagen började med att jag såg det här fotot som minne på Facebook.


Det var fyra år sedan idag. Jösses, jag har åldrats 20 år på bara fyra stackars år. Både fysiskt och psykiskt.

Min första tanke när jag såg fotot var att jag bara har bruna, svarta och blå hattar. Jag älskar hattar ovanligt mycket, även om jag inte älskar dem så mycket som olika glasögon. Om någon skulle råka ha en hattfäbless kan jag rekommendera min hattmakerska i Brighton som mest gör väldigt tilltalande hattar i läder. Som den jag bär på fotot. Sedan har jag såklart ett antal mer eleganta hattar. Mitt enda hattkrav är att det skall vara vardagshattar och då är det ju enbart avhängigt övrig klädsel. Det hade ju till exempel inte passat med en klockad hatt a’la Gatsby i svart filt till jeans och tröja. Och precis nu slog det mig att den hatten inte ligger i hattsamlingen. VAR är den? Det enda jag minns nu är att jag lade undan den för att tvättas eftersom den, som av en händelse, hamnade i munnen på en liten hund i någon av alla hans glädjeyttringar och fick dregel på sig. Skit då, den är ju skitsnygg. Den har jag inte sett sedan före flytten från Göteborg och allt som inte skymtats sedan Göteborg är svårhittat.

I alla fall, jag gillar skinnhattar och GISSA vad som slog mig. Jag har ingen rosa. Men det är åtgärdat nu. En pork pie med stingy brim. En sådan blå hade jag på mig i Ullared för längesedan. Hattfnatt.

Min andra tanke var att maken dog skämseldöden medan gemensam kamrat tog bilden. Det finns ett inlägg om det någonstans 2013 med andra ord. Har för mig att maken hotade med skilsmässa. 

Min tredje tanke var förfallet. Nej jag fiskar inte komplimanger, först såg jag likadan ut i 10 år och sedan hände något och på bara ett par år råkade jag åldras. Skumt. 

Det var den fysiska delen. Sedan blev jag mentalt förvirrad. För jag åkte till stan för att fixa naglarna där jag så sent som igår hade dubbelkollat tiden i min kalender, 2 juni 13.00.

Och att det var den andra juni idag var jag så himla säker på och nu skall ni få höra varför.

Jag visste med säkerhet att det var den 30 maj i förrgår, för då släpptes House of Cards som vi har ägnat två kvällar åt att titta färdigt på så nu känns livet tomt och innehållslöst. Därtill hade jag använt knogarna för att kontrollera om det var kort eller lång månad och juni hade ingen knoge så den var kort. Alltså var det 30 maj i tisdags, 1 juni igår och den 2 juni idag. Bombsäkert och faktiskt till och med knogräknat manuellt. För det vore ju dumt att kolla på telefonen eller datorn som jag använder till allt annat. Ibland är jag löjligt analog.

Kom in till stan, var lite tidig, men jag tjingsade på Jessica och satte mig i soffan för att vänta. Efter en kvart fick jag ett felmeddelande i hjärnan och frågade vilket datum det var. Första juni svarade hela salongen unisont.

Va? Nä?! Det var det väl ändå inte envisades jag med och förklarade att jag VISSTE att det var den 30:e i förrgår. Det höll alla med om. Då räknade jag på knogarna igen och kom fram till samma sak som innan, juni har ingen knoge och är därmed kort. Sedan ägnade jag flera minuter åt att tala om för andra kunder och de som jobbade vad mina knogar sa och att juni är KORT. Det var ingen som sa emot mig där heller, men de hävdade att det var den 31:a igår medan jag sa att det var den första för KNOGARNA sa faktiskt det.

Till slut var det en välvilligt inställd kund som pedagogiskt sa “fast du verkar ha fokuserat på juni när du skulle tittat på maj och maj har en knoge”.

Jamen givetvis. Så himla dumt. Även en smula pinsamt att sitta där och vifta med knogarna och tjoa om att juni inte hade knoge.

Det var bara att samla ihop sina saker och lomma därifrån för att återkomma imorgon.

Då åkte jag till veterinären för att dubbelkolla fästingmedlet (Bravecto) och alla hemska biverkningar som man bör reagera lite över, men inte överdriva heller. Det har ju funkat så orimligt bra i två år och här har vi haft fästingar i mängder. Så äckligt många att det häromkvällen kändes som löss. Inte nog med att vi plockar typ tusen fästingar varje dag, den kvällen kröp det säkert tio stycken som inte börjat äta än på både oss och hundarna. Så himla vidrigt.

Vi kom i vilket fall som helst fram till att det var hög tid nu och att jag inte skulle överdriva hönsandet med tanke på att de hade klarat sig utan biverkningar i två år. Som bonus har de trevlig utsikt vid vår nya veterinär.


Och någon skulle få sjösätta. 

Vi har för övrigt äntligen fått en riktig veterinärklinik i stan. En med reception och mer än en veterinär, där inte kontoret är på undersökningsbritsen och där den enda veterinären jonglerar med kissprovskålar i metall innan han ställer upp datorn för att skriva kvitto. Dessutom en veterinär som är bättre på att ha armen i rumpan på en kossa än att kolla urinvägsinfektion på hund. Här gjorde de dessutom allt och hade jour. Det är sådant som bekymrat mig sedan flytten. Att inte ha närheten till ett joursjukhus. Nu har vi alltså det och djuren har bättre jourtider än människorna i stan. På helgerna får man försöka undvika att till exempel skära av sig ett finger på söndagar och mellan vissa tider på lördagar för då har de inte kommit överens om vem, eller ens någon, skall ha öppet.

Sedan åkte jag hem, gav hundarna varsin Bravecto och begrundade min mentala hälsa.

Efter det somnade jag på soffan, vilket händer sällan.

Man får anta att jag var trött eller blev trött, men stensov gjorde jag. Sedan vet vi ju att både kropp och knopp tar stryk av smärta och axeln (på den andra armen) fortfarande gör draåthelveteont.

Givetvis har jag vimsat bort mitt axelskydd, men jag tejpar fast axeln under tiden så den inte trillar av.

Och så himla roligt att så många skall skriva, om än lite motvilligt. Ni skall få rubriker.

Imorgon gör jag ett nytt nagelförsök och det blir nog mirror chrome. I någon färg eller holografiskt. Ni vet sådant där som skiftar färg, som på den här kjolen och jackan.


Det är mitt senaste snygga ihop med rosa. Jag har fyndat orimligt mycket holografiskt smink och nagelpryttlar de senaste månaderna, men jag skulle verkligen kunna göra onämnbara saker för både kjol och jacka också. För ingetdera är dessvärre ett fynd.

Först skall jag bara sova lite.

När skall ni komma till min nagelstudio egentligen?


Postat 22:50 i Klimakteriekossan av
33 kommentarer