Igår var jag utomlands

Eftersom jag är så himla lyckligt lottad rent geografiskt. Så här såg det ut på skyltarna.


Pappan, styvmodern och jag åkte till syrran för att går på syskonbarnskalas. De fyller år nästan samtidigt och kan praktiskt nog kombinera det. Notera vädret, det är skit. Problemet var bara att på torpet var det knallblå himmel och 22° varmt så jag tog på mig en så mycket för liten jeanskjol att Spanxbenen hängde ut nedanför. Ytterligare ett problem är att jag har kjolbrist. Klänningar finns det gott om, men skall jag ha kjol får jag välja mellan merinoull eller för liten jeanskjol.

Jag bytte om.


Tog ett stiligt foto och tänkte på dagens värmeslag. Tänkte även på min brittiska väninna som säger att “pink is an old girl’s last chance”, nu börjar det bli vedertaget.

Men jag hann inte mer än in till stan för att samåka förrän det hällregnade och var skitkallt.

DET är ovanligt att det är kanonväder i skogen och kallt, mulet och regnigt vid havet. Det omvända är rimligare.

Väldigt trevlig dag med väldigt mycket mat och väl hemma igen satt den här lilla damen i sovrumsfönstret och ropade på mig. Om jag dristar mig på en gissning tror jag att hon varnade mig för hällregnet. Ifall jag inte hade märkt det.


Men vi måste reda ut en sista grej om väskan. Många verkar tro att jag visste hur originalet såg ut. Det gjorde jag ju alltså inte eftersom väskan var ointressant. Först när väskdoktorn talade om för mig att den modellen jag tydligen köpte, den modellen existerade inte i verkligheten. Gucci hade aldrig gjort någon sådan. Men, som väskdoktorn talade om i veckan, den modellen som visade sig vara en kopia, den var mest LIK var den jag visade på bild. Bilden fick jag av väskdoktorn.

Och den tillhörde en kollektion Gucci gjorde i början av 1990-talet.

Jag är visserligen ganska blind och glömsk, men bild och berättelse fick jag jättenyss. Samtidigt som jag fick reda på att den var oäkta.

Råder det fortfarande tvivel om HUR dum i huvudet jag är som inte noterade skillnaden?

Dum är jag, bara inte så himla korkad. Okay?


Posted in Klimakteriekossan by with 24 comments.

Comments

  • Karin says:

    Lämpligt att Slösas blogg har kraschat just idag,hörde jag konflikträdd?Den fjärils tunikan du har på dig är det den långa el korta varianten?Snygg som f*n är den iaf,

    • Victoria says:

      Nu var jag tvungen att titta bara för det, ifall jag skulle få skulden. Den var inte uppe för tio sekunder sedan, men är typ uppe nu men segare än sirap. Det ser ut som om den är strypt i hastighet. Det finns en korrekt term för det med, men du förstår inte termen i alla fall. Fniss.

      Det är den långa och den är skitsnygg. Jag ville ha v-ringningen och dragskon i midjan. Om det nu kan bli lite sommar i år HÄR så kommer den användas massor. Du har ju lite mer möjligheter. Förresten, jag har pratat med mamma. Vi måste prata, du och jag alltså.

  • Malin says:

    Mycket åsikter om Slösa och schismen er emellan bland kommentarerna hos bloggkommentatorerna. Man blir alldeles snurrig ju… (men min magkänsla säger att man bör lita på dig och inte henne). Jag blir bara nyfiken på hur J på PW blev inblandad 😉 (men nu har man ju iaf fått svar på varför hon och Slösa inte längre är kompisar)

    • Victoria says:

      Haha ja, inte ens jag hängde med på allt. Fast den roligaste kommentaren av alla där inne (av det jag hängt med på) var tjejen som efterlyste källkritik. På en blogg som kommenterar vad det står på andra bloggar. Jag skulle så himla gärna vilja veta HUR man granskar bloggar källkritiskt, förutom när det gäller fusk med reklam. Hur gör man? Smyger i buskarna och avslöjar att bloggaren inte alls åt det som var på fotot på torsdagen, utan istället på tisdagen? Att kläderna var från förra veckan? Åh vad jag fnissar för mig själv när jag tänker på hur man gör det?

  • MissK says:

    Blusen/skjortan ser jädrigt snyggt ut på dig, även om det inte riktigt e nåt jag skulle köpt om jag såg den i butiken, men på dig ser det skitsyggt ut och väldigt somrigt 🙂

  • I mitt huvud says:

    Och inte har Slösa skrivit något Heller efter sitt tusende inlägg om att hon varit gift med en pedofil. Kan man tänka sig att det är för att det kanske inte lockar till kritiska komme tarer på ett sånt inlägg??

  • CamillaF says:

    Usch, känner mig som en lurad mupp. Har hört en del grejer från en nära vän som var ihop med hennes ex innan de gifte sig, han körde visst dubbelt med dem ett tag. Det var inga fina grejer men jag tänkte att det var ju för sjutton snart trettio år sedan och man kan ju ändra sig. Sedan har jag tyckt så fruktansvärt synd om äldsta dottern och därmed om henne men nu är det fan färdigläst. Att man friserar liv och tillvaro lite i sociala medier är helt ok, det gör vi väl alla- men luras och blåljuga, det går fan bort!! Det värsta är att jag föll för det där sista och skickade en slant till Moa. Om pengarna kommer till henne så var det värt det, annars suger det.

    • Victoria says:

      30 år är väl nästan tom preskriptionstid på mord väl? 😉 Jag tror personligen inte på något alls längre och jag är generellt mer skeptisk än jag någonsin varit.

  • Annika K says:

    Hörrö du!!
    Du är varken dum eller korkad.
    Du tror gott om människor. ❤️

  • Gina says:

    Du är inte dum utan oerhört snäll och det ska man aldrig lastas för. Dessutom så stylish i den rosa tunikan och matchande brillor. Hur söt är inte Mini där hon sitter i fönstret!!

  • Petra Höglund says:

    Du ser så fächen ut, matchad i rosa och blått.:)

  • Anna i Malmö says:

    Alltså,rosa..ju äldre jag blir desto snyggare är färgen..

    Fast jag har en snordyr tunika som jag köpte för ett par år sedan som jag endast använt två gånger..känner mig som ett Hubba-Bubba när jag tar på den. Morsan påstår att den är jättefin på mig men jag som alltsom oftast väljer svarta kläder känner mig som ett stoppljus i den.

    Angående Slösa-situationen ..i feel you sister. Jag blev själv blåst av en vän för en 20 år sedan, inte i närheten av vad du förmodligen gått igenom (eftersom jag inte vet) men än idag blir jag förbannad när jag tänker på det.
    Du verkar vara så där genuint snäll ,och din man verkar vara en one-of-a-kind snubbe..som jag garvar när du lägger upp vad han inhandlar..herregud.

    Kram!

    • Victoria says:

      Jamen jag håller med och jag vet inte hur det händer och jag har ingen kontroll över det? Om man öppnade min garderob för tio år sedan var den helt ljusblå blandad med tusen par jeans och lite svart. Grått fanns nog också. Öppnar man den nu är det rosa och väldigt mycket mönster och svart. Två eller tre ensamma ljusblå blusar hänger där. Skitsnygga, jag använder dem, men som sagt ensamma. Rosa GLASÖGON? Och rosablå (och jag gillar de rosablå mest). Rosa HANDVÄSKA bytte jag till från den svarta jag haft de två senaste åren. Och som pricken över i, varje år köper jag ett par nya seglarskor för att a) det är kul och b) jag sliter snett på sulan varje båtperiod. Jag köpte ceriserosa. Så jag förstår hur du menar med Hubba Bubba, men jag vill tydligen inte vara osynlig. Även om det är omedvetet. Min synlighet kommer av mina glasögon dock, jag tror att folk började haja till när jag började med de som hade en pinne i mitten och nu har jag likadana (kornblååååå) fast utan pinne. Jag börjar notera i butiker i Sthlm (här känner ju alla alla) att andra gången jag går in är expediterna hejsan hejsan, är det du idag, hur mås det nu då. Rena rama motsatsen till osynlig. Kommer aldrig kunna råna en bank. Alla kommer ha klockrent signalement. Rosa tant med konstiga glasögon. Just det, numera drar jag även omkring på en Dramaten som kan gå i trappor.

      Och du, förminska inte din upplevelse för att det kan finnas de som har det värre/varit med om värre. Jag kämpar med att lära mig det, då kan du med. Vad hände med dig och vän? Vill du inte skriva här kan du maila, vill du inte prata om det alls behöver du inte svara på frågan 🙂

      Men jag tycker att du skall sluta med svart och ta på din tunika. Man vänjer sig (alldeles uppenbart) och man blir så himla glad. Jag, som är väldigt kliniskt deppig i perioder blir på riktigt gladare om jag har glada färger. Vissa plagg är sådana där man kommer på sig själv med att gå och småle för sig själv. Även om jag tydligen bytt från blått till rosa. Hatt blir man glad av med.

      Däremot är jag inte genuint snäll alls. Förlåt om jag förstör din fina tanke om mig och himla trist att inte bara kunna säga att jag är så himla snäll. Jag är en riktig surkärring. Alldeles för ofta. Tjatar och gnatar. Skäller på folk jag inte känner om de parkerar fel eller kör in kundvagnen i hälsenan på mig. Folks första intryck brukar inte vara odelat positivt. Däremot tror jag att jag är rätt bra på att ställa upp och vara generös (nu pratar vi inte bara pengar alltså, det ordet betyder mycket mer). Så en god sida och hundra dåliga? Och jag gör mig tydligen bättre i text? Fniss. Maken är inte klok, och hans humör är gräsligt. Så som vi låter när vi har tappat tålamodet vilket händer minst en gång per dag är öht inte barntillåtet. Däremot är han fortfarande rolig och vi har fortfarande roligt tillsammans efter 13 år-ish. 15? Nä 13 tror jag. När jag inte vill döda honom. Ursäkta världens längsta svar. Ibland kan jag inte hejda mig. Då kan jag ju fråga dig som faktiskt hänger här, hur orkar man läsa min blogg? Och allt ordbajs? Man måste ju vara världens mest tålmodiga människa för att orka det? 🙂 Jag är helt seriös med min fråga, tror tom att jag skall ställa den i ett inlägg eftersom jag har en plan sedan innan.

      Kram ❤️

      • Anna i Malmö says:

        Jag drog på solskenssemester med den här kompisen. På flyget hem så köpte vi varsin limpa cigg på biljetten och för att vara ärlig så kommer jag inte ihåg exakt hur och varför men jag gick med på att köpa en limpa till hennes syster också och så skulle kompisen ge mig pengar efteråt.
        Vi pratar struntsumma här men det spelar ingen roll, skuld som skuld.
        Hur som, det gick en vecka eller två och så kom då räkningen med address Kastrup så jag helt enkelt gav den till min kompis med orden att betala du så är detta liksom ur världen, och ja visst och amen det skulle hon göra.
        Två veckor senare kom en påminnelse och jag kände en viss irritation. Ringde upp polaren och “hörrudu har inte du betalat”? och jooo det hade hon ju och blaha blaha. Jag ville ha kvitto på inbetalningen osv.
        Ytterligare två veckor senare kom en påminnelse till samt en varning om att det skulle gå till inkasso om jag inte betalade snarast. Jag ringde upp kompisen igen och då var jag kort i tonen vilket för mig då, var stort ,sjukt konflikträdd som jag var. Hon vände det till mig och tyckte jag kunde tagga ner osv men hon skulle scanna kvittot och skicka det till mig och en massa annat blaj hon sade.
        Min dåvarande sambo tyckte att vadå scanna, är hon blåst eller? Jag var väldigt godtrogen på den tiden så jag tog henne i försvar även då.
        Det gick ett par dagar och jag hörde inte av henne och det närmade sig sista inbetalningsdag och jag började bli lite svettig. Försökte nå henne på telefon men hon var tyst. Det sista jag minns är att jag drog hem till henne för att konfrontera henne. Hennes morsa öppnade när jag ringde på och blånekade till att dottern var hemma, trots att jag såg hennes skor innanför dörren och cykeln stod därute.
        Minns att jag storgrät i hissen ner för jag fattade att hon blåst mig.
        Åkte hem,ringde Kastrup och förklarade, fick lov att betala räkningen och sedan var det bra. Har inte hört ett pip från människan än idag och det är ju ingen förlust precis. Hon hjälpte mig till att inte alltid tro det bästa om folk.

        Lånar man pengar ska man betala tillbaka, vare sig det är 230 spänn eller 230 000.

        Appropå sambosar..min har jag lust att ha nita många gånger om i månaden. Samtidigt kan jag inte tänka mig att leva utan honom. Men så många gånger jag varit inne på Hemnet och kollat lägenheter för jag fått nog.
        Och jag orkar hänga här för min kompis är precis som du..hon snackar och snackar och snackar. Ibland får man liksom avbryta och säga “du, kom till skott för fan”. Fast jag har en tendens att skrivbajsa? Finns det ens?
        Ah , skit samma, nu behöver jag kaffe.
        Häpp!

  • PJAK/Anna says:

    Åh Mini är så lik svarta skuggan….. Nästan så det suger i vill-ha-katt-tarmen.

    Håller tummarna för att du kan bli av med känsla av att ha varit dumsnäll. Snäll är ok men att utnyttjas för det är det inte….

    • Victoria says:

      Hade svarta skuggan också svart näsa som om hon/han hade trillat med näsan före ner i ett bläckhorn?

      Med tanke på hur läskigt mycket pengar jag totalt har förlorat går det nog inte över dessvärre. Men det enda som har hänt är ju att jag blivit mer på min vakt och mer “stängd” om det mejkar sense? För att aldrig mer kunna bli utnyttjad. Men det har ju i första hand inte med väskan att göra, den fick för stor betydelse i något mycket mycket större jag inte pratat om här. Men det är trist att känna att man har ändrats i sin grundperson och fått ett personlighetsdrag man egentligen inte vill ha, men man måste för att det aldrig mer skall kunna hända. Kommer du ihåg “puckot” från ett par somrar sedan? Det har räddat oss från honom ett par ggr. Inte alla gånger dock, för att maken fortfarande är så inåt helsike skitsnäll. Trots att han också stängt till lite. Hur arg jag än är på honom och hur vansinnig på riktigt han än kan göra mig så finns det iaf en sak jag aldrig kan säga och det är att han är nästan gränslöst snäll och givmild. Men helt jävla värdelös på att köpa födelsedagspresenter. Haha. Vilken kombination.

      • MissK says:

        Själva summan är inte alltid det väsentliga utan mest att blivit totalt grundlurad av någon man ansåg vara en god vän, sen är det klart att som i ert fall då det rör sig om en halv miljon det går inte komma ifrån att det känns jävligt surt och blivit blåst på

        Blev med lurad på pengar av en vän, men det var egentligen bara en slutsumma och jag fick en del av pengarna,men just att det var en vän

        Så vi umgicks inte på ett antal år, mer än attvi pratade om vi sågs i affären lr på stan

        Men sen när jag hörde att den här personen hade fått cancer så svalde jag min irritation och gick och hälsade på en dag, sen var jag där ett par gånger till innan cancern vann fighten. Idag e jag glad att jag svalde irritationen, eftersom det var en skitsumma

        Men hade det varit en större summa som i ditt fall vet i fasen om jag hade förlåtit

  • Anna says:

    Måste fråga – och du behöver självklart inte svara om du inte vill – men pengarna de är skyldiga dig och dömda att betala, de har alltså inte betalat alls? Och tänker inte göra det heller?

    • Victoria says:

      Jodå. Det blev en förlikningsdom till slut och det är ju offentliga dokument och inget att hymla med. De har betalat en del, cirka 40 %, av den totala summan enligt domslut. Resterande finns en plan för enligt dom (minns inte exakt ordalydelse så jag låter detaljerna vara osagda). Hade de skött det snyggt hade de gjort det frivilligt, inte dragit ut på tiden och därmed kostat mig massor av pengar i ombudskostnader och extremt mycket tid (ett år ganska exakt) för att sedan gå med på förlikning sent på kvällen dagen före rättegång. Den biten har kostat mig i runda slängar 200.000 som jag aldrig kommer få såklart. Men skall man vara korrekt är det ju maken i familjen som jag haft business ihop med. På pappret. Makan är ju knappast ovetande om vad som försiggått. Som det brukar vara i en familj. Men ändå viktigt att poängtera vad som är korrekt enligt pappersbiten och byråkratin, för att inte säga “fel”. 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.