Födelsedagsfirandet

Vi har firat födelsedag hela dagen idag och det var den här som fyllde år.


Fotot är för övrigt taget på Alla Hjärtans Dag i år. Som vi aldrig firar, om man bortser från vår första sådan tillsammans då jag fick världens varmaste dunjacka i present och det var en av totalt tre presenter där han verkligen jackpottat. Det betyder alltså att han kan och döljer det väl, men han måste vara nykär eller åtminstone fortfarande sådär förälskad som man är i åtminstone två år. Herregud, jag fick ju till och med skojiga presenter när vi bara var kompisar.

Eller så ledsnade han bara på att jag snodde hans likadana jacka hela tiden trots att den var så stor att jag kunde ha den som långkappa med badbollar innanför. Oavsett anledning vet jag att jag blev så glad att det trillade tårar.

Men i alla fall, klädseln på fotot. Dessutom var det ju hans födelsedag idag. Det skulle väl möjligen kunna vara den enda dagen på året som jag håller truten om hans oduglighet att ge bort presenter? 

Han var väl i ladan som vanligt, dagen för fotografiet alltså, sedan åkte han till stan för att hämta posten och efter det kom han in och klädde på sig outfitten. Det var till och med en inbyggt fläkt i den för att kulorna skulle vara stora (??) och fina och att den skulle stå i all sin praktfullhet.

Jag vet fortfarande inte var han hittar alla konstiga saker. Jag är även förstummad över att just Alla Hjärtans Dag var DAGEN för användning. Faktum är att jag nog, oftast i alla fall, ställer mig helt likgiltig till konstiga saker nästan jämt numera. Däremot skulle jag vilja veta HUR han kommer på det, inte VAR han kommer på det. Det känns väl som en betydligt rimligare frågeställning?

Efter ett par veckor kissade katten praktiskt nog på den och nu finns den inte mer. Så himla synd.

Idag har vi alltså firat k*kens födelsedag hela dagen. Först hemma, sedan utbjudna på lokal av svärfar, svärfars bästis, svärfars bästis flickvän och en annan dam som varit svärfars kamrat sedan koltåldern. Vi sänkte medelåldern till dagisnivå. Men vad som är orimligt fascinerande är att svärfar har ungefär samma inställning till födelsedagar som maken och den här inbjudan kom förra veckan. Dock utan någon slags information om att det var en födelsedagsmiddag. Det tillhör dessvärre inte ovanligheterna att svärfar glömmer sonens födelsedag och om vi råkar ses på just en födelsedag för att kanske ta en fika, då lyser skammens rodnad på kinderna när svärfar kanske blir varse efter kaffet för att någon ringer och han överhör samtalet. Det är ju inte så svårt att räkna ut om man hör ett födelsedagsbarn replikera under ett gratulationssamtal. 

Att vi går på lokal med nämnda personer är inte så egendomligt, men att bjuda med dem på födelsedagsfirande kändes väldigt besynnerligt. Jag trodde att svärfar hade glömt och för att han skulle slippa eventuella samvetskval ringde jag honom igår för att fråga vad det var för middag. Födelsedagsmiddag svarade svärfar, med sådan självklarhet att jag nästan trillade baklänges.

För egen del lider jag inför framtiden. Far och son är läskigt lika. Mina födelsedagar kan alltså bara bli sämre, aldrig bättre. 

I present överträffade jag mig själv, för jag ju älskar även andras födelsedagar. Även om maken är den svåraste av alla att köpa till. Om man till och med har (hade) en snoppdräkt, då har man allt. Men jag gav honom tid. I form av det bästa han vet. Jag lade ner hela min själ och många många timmar åt att rita det han fick. En grej per lapp och så lade jag lapparna i ett hemmaritat kort. Han fick fyra stycken ryggkliande till dess han somnar vid läggdags, två stycken fotmassage, fotvård på riktigt fotvårdsställe en gång per månad året ut (jag bokar och skickar iväg honom, annars kommer det ju naturligtvis inte hända och en överraskning i två dagar vecka 24. Nu känns det som jag har glömt något, men ni kan få se de omsorgsfullt gjorda lapparna imorgon. Extra tacksam skall han vara att det inte låg skilsmässopapper i kortet just den här födelsedagen.

Nu är det dags att prata jättemycket om att nästa födelsedag är det stora 50. Maken fyllde alltså 49 idag. Han har sådan ångest att han blir asförbannad när man säger något. På riktigt. Min tämligen diplomatiska pappa råkade fråga om det fanns någon plan för den stora födelsedagen. För att han har två svärsöner som fyller nästan samtidigt, men det skiljer tio år på dem. Svågern fyller imorgon. Pappas tanke var nog att det kunde vara kul att ha baluns tillsammans eftersom maken fyller 50 och svågern 40, men då fräste maken okontrollerat och ville inte prata om det.

Jag sätter en hel hög med guldpengar på att han kommer krisa igen, precis som han gjorde före 40 och köpte en Mustang cabb och var en generell pina att leva med ett tag.

Just det. Den där resan med de läskigt snåla. Det var faktiskt över makens 40-årsdag.

Lovar att berätta. Den var bisarr.

Men först skall jag ta med mig Psykopaterna och lägga mig. Jag har en känsla av att jag inte tar mig igenom många sidor.

Zzzzzzz 


Posted in Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv by with 10 comments.

Comments

  • Anette says:

    Herregud!! Där åkte mackan ur munnen och den var färdigtuggad! Du kan inte lägga ut såna bilder på morgnarna! *asgarvar* Vad är det för fel på honom som köper sånt och var hittar han alla såna grejer??? Hade mannen här hemma köpt sånt hade jag garvat ihjäl mig och undrat var felet satt 😀
    Hälsa o gratulera på den nästan stora dagen.
    Jag krisade vid trettio sen har det väl bara lullat på och helt plötsligt fyller jag 55 i höst?! Vart tog tiden vägen liksom? Numera orkar jag inte riktigt bry mig längre, det enda som retar mig är kroppens förfall och kapitulering inför åren som går med krämpor här och där för inuti är jag fortfarande 25 så insidan stämmer inte riktigt med utsidan och jag får en mindre chock varje gång jag ser mig i spegeln 😀
    Jag kämpar envist emot och på lördag brakar det loss ordentligt då ska sonen och jag springa Action Run i Helsingborg….
    Förresten kanske min man lider av samma ålderskris för han hade anmält sig också utan att säga något till mig och han fyller 60 nästa år, fast jag avslöjade honom när jag kollade startlistan 😀

    • Victoria says:

      Förlåt i efterskott 😉 Var han hittar dem, den tror jag är enkel. Typ Wish och liknande har väl allt. Men HUR? Vad är det som får honom att klicka hem det och tycka att det är en bra idé? Det skulle jag vilja veta.

      Och det där med kroppens förfall har jag ångest över hela tiden, det är inte ens åldersrelaterat längre. Dessutom tror jag att jag lider av selektivt minne, för det enda jag ser när jag tittar mig i spegeln är att jag är tjockare, inte att även ansiktet åldras. På riktigt ser jag inte det.

      Sen tittar man kanske på Facebook, där de äldsta bilderna numera är tio år och jag ser inte en likhet med tio år yngre jag och det jag nyss såg i spegeln. Fy fan. Och vår generation är den första att bli påmind på det sättet. Tänk den generationen som funnits där sedan de föddes, först hos föräldrarna och sedan hos sig själva. Det är deppigare, när de blir äldre alltså. Helt plötsligt har vi det lätt. Gnäll är också åldersrelaterat känner jag, och tjenare vad jag gnäller hela tiden. 🙂 (Nu måste jag fixa problemet med smileys, det är ju skittrist att inte kunna använda de inbyggda emojisarna, en dag i helgen får det bli …)

  • Annika K says:

    Hahaha!
    Vad hittar han alla dårgrejer?

  • Gina says:

    Hahahahaha! Men grattis till maken! Har en killkompis som jobbar som bla sömmerska och påklädare på teatrar. Han har faktiskt tillverkat en sådan snoppdräkt (dock utan fläkt i kulorna) och skulle nog vara stum av avund. Fattar verkligen inte heller var maken din hittar alla grejor och vad han ska ha dom till?! Du måste vara ett särdeles tålmodigt fruntimmer 🙂

  • tigerlilja says:

    Heja katten! Om man säger så. Men grattis till maken!

  • Bibbi says:

    “skrattar så tårarna rinner” Att du orkar med hans påhitt men, som du säger, har väl blivit blassé.
    Man måste ju säga att din man vet hur man roar oss läsare men HUR kommer han på dessa grejer och HUR kan han tycka att det är goda idéer?
    Angående att fylla 50 så kan jag trösta honom med att det är ingen större skillnad mot att fylla 40-49 år. Okej, jag har aldrig orkat krisa eller ha någon åldersnoja. Varför lägga energi på saker man inte kan göra något åt?! Man är ju den man är och ibland känner man sig som 100 år och ibland som 18 år.
    Skickar över styrkekramar till att stå ut med hans upptåg. 😀 😀 😀

  • Bibbi says:

    Just det, glömde ju en sak: Gratta maken från mig

  • CamillaF says:

    VAD är det med karln??!! 😀 😀 😀

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.