┣▇▇▇═─

Det är sprutdags och jag har varit tyst pga smärtskov eller VAD det nu heter.

Nu kanske ni är lyckligt lottade och har en man som förstår osynliga sjukdomar? Det har inte jag och vi har ägnat ganska mycket tid åt att GRÄLA om det. Hur något som inte syns kan göra ont, hur det kan göra mig trött, hur det kan göra mig långsam, hur vissa dagar kan vara jätteglada ändå och JÄTTEMYCKET mer.

Idag följer han med till smärtkliniken för att få en förklaring direkt ur pudelns kärna (ja, jag veeeet att det inte heter så). Vilket är helt fantastiskt för min del eftersom jag inte orkar förklara mer och då går vi tysta och oförstående på varsitt håll.

Ett litet steg för kvinnligheten, men ett jämlikt ljusår framåt för gammaldags manlighet. För kom inte och säg att ni är sådana där lyckligt lottade, då dör jag. 

Och maken visar med det att han inte är ett sådant här:


Som han, ibland välförtjänt och ibland oförtjänt blir kallad av sin ömma fru.

Men han har ju åtminstone viss självinsikt när han kommer in med en mask på huvudet (och skrämmer ihjäl hundarna).

Det här kommer bli ett spännande besök, kommer han förstå hur det här med smärta funkar efter besöket eller är han ett hopplöst fall?

Jag återkommer i ärendet. Jag återkommer även om glasögondragningen. För jag har aldrig ägt skönare glasögon än de blårosa. Dessutom kommer man undan med inget smink.

En bonus helt enkelt.


Posted in Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv by with 27 comments.

Comments

  • PJAK/Anna says:

    Jo, jag har sån tur. Inte för att jag har ont speciellt ofta men ett arbete som suger ur allenergi med jämna mellanrum. Och då får jag bara vila och skrota runt hela helgen för att återhämta mig……. Får jag för övrigt när jag har ont också…..

    Nope jag byter inte bort min 😉

    • Victoria says:

      Men arbete hade knasbollen här fattat också. Även om det såklart betyder att du har en ovanligt förstående man och det är ORÄTTVIST. För de är en ovanlig ras tror jag. 😉 och det är inte det att jag inte “får”, men ibland skulle det verkligen vara praktiskt om han fattade för att jag blir långsammare och … jamen du vet? Man kan bli lite annorlunda och möts man av en oförstående vägg blir man stressad av både ontet och dess biverkningar plus oförstående? Det här är ju faktiskt rätt intressant att lufta som ämne. Och svårt?

  • CamillaF says:

    Åh, hoppas att det klarnar mer för honom. Det ÄR assvårt att förstå osynliga sjukdomstillstånd, tycker jag som är IVA-sjuksköterska också. Man får nästan ta och bestämma sig för att “ok, jag fattar inte och jag kan inte förstå hur det känns- men jag kan välja att acceptera och tro på det den drabbade säger. Villkorslöst”. Ett val man gör alltså, inte mycket att fundera kring.
    Hoppas det blir bättre på alla plan!!

    • Victoria says:

      Hur spännande som helst när tom du säger att det är svårt. Men då måste jag ju fråga, för dig personligen som ändå jobbar inom vården, blir det enklare att förstå osynligheter om de beror på något? Som i mitt fall, att de kapade en stor nerv och flera små utan att märka det/tala om det. Hade de gjort det hade det inte behövt bli kroniskt. Men oavsett syns det ju inte på mig, det märks enbart på sinnesstämning och humör. Fniss.

  • Humlan says:

    Det är ju precis som du skriver och tydligen är det svårt för andra att förstå att man ibland klarar saker, ibland inte. Och att jag faktiskt inte alltid vet när jag går över gränsen. Dessutom är jag ofta så rörig och trög i huvudet att jag har svårt att formulera mig och få med allt, då är det inte lätt att förklara för andra som kanske inte ens vill lyssna.
    Bra att han följer med, hoppas de få honom att förstå!
    Och hoppas att smärtan ger med sig!

    • Victoria says:

      Ja! Exakt. Jag önskar att jag hade kunnat formulera det som doktorn gjorde igår, för tom jag förstod saker jag inte hade fattat innan. Fan, jag borde såklart spelat in honom. Men man blir ju helt klart mindre begåvad av att ha ont, hjärnan funkar ju inte som den skall? Det kanske den inte hade gjort ändå, men nu kan jag skylla på något. Fniss. Smärtan kommer dessvärre aldrig försvinna, men den går att hålla i schack med hjälp från just bästa smärtdoktorn och det är jag skitglad över.

  • tigerlilja says:

    Var får han tag på alla dessa märkliga ting? Nej, jag vill inte ha något liknande, jag bara undrar.
    Och jag hoppas för bådas skull att man där kan förklara för honom. Här har vi väl båda två ett visst mått av oförstående, kan man säga. Jag kan inte för mitt liv fatta varför maken inte kan vända på huvudet, när han letar efter saker, men ser han dom inte finns dom inte, är logiken. Och jag vet att det är så, men jag blir galen ändå. Sen förstår han inte att jag kan vara dålig då och då, för det är ju han som är sjuk. Ah ja, hans älskade mormor brukade säga, att hur mycket hon sen än älskade sin Kalle, så det där att han inte förstod vad migrän var, det var irriterande.

    • Victoria says:

      Jag vet inte. Jag förstår inte heller vad som får honom att köpa dem. Vi kanske behöver gå någonstans och få det förklarat också?
      Men på din käre make är det ju ändå inte osynligt och det är alltså svårt ändå? Det är ju fascinerande också. Kan det kanske vara en bov i dramat att man lever för tätt inpå?
      Men jag hade nog mördat hans älskade mormors Kalle som inte förstod migrän. Gärna alla som inte förstår migrän. 😉

    • tigerlilja says:

      Hans synliga problem har jag rätt mycket förståelse för, en from bekant sa i början ‘du kommer att säga – du och ditt jävla ben – men det är ok’, men det har jag aldrig gjort. Det är just det här som inte syns, trots att jag läst böcker i ämnet, så blir jag ändå förvånad (och irriterad). Mannen, som utan vidare kan recitera alla svenska kungars valspråk på latin och ange varenda järnvägsstumps spårvidd, kan inte hålla reda på hur man borstar tänderna.

      • Victoria says:

        Det måste vara en konstig känsla att leva med någon som är mer än intelligent och samtidigt missar det basala. Och trots att jag såklart förstår den gigantiska skillnaden på din sämre hälft före och efter 😉 tänker jag på min sämre hälft som har ägnat dagen åt att prata båtar från andra världskriget (tror jag det var, jag lyssnade lite dåligt för det var inte med mig) och varje gång vi har varit ute talar jag om för honom att han måste gå och tvätta händerna. Så stora skillnader, men ändå vissa fnissiga likheter? Om jag nu mejkar sense så du inte tar illa upp? 🙂

        • tigerlilja says:

          Det är bara bra att läsa om era konfrontationer. Det hjälper mig att behålla perspektiv, absolut 🙂

          • Victoria says:

            En del saker hade varit ganska lika ändå, trots allt. Andra saker väldigt olika och jag är fascinerad av tålamodet. Du drar ett lass som är extremt tungt. Både bokstavligt och bildligt.

  • Josefin says:

    Åh va skönt att du ordnat till så han får förklarat för sig från proffsen. Hoppas nu bara han förmår att förstå det dom förklarar. Låter superduperkämpigt med aj aj i kroppen själv har jag nu återigen en massa aj aj i själen och det syns ju inte heller.. Min sambo är inte alls sådär så han förstår utan snarare helt tvärtom. Han tycker jag sjåpar mig så därmed tiger jag och sprängs nästan sönder av att inte kunna vara den jag är.. Jaja det som inte dödar en det härdar. Hua va jag då hamnat under isen mitt i den ljuvligaste av vårväder där egentligen ingen is finns att fastna under..

    • Victoria says:

      Din sambo och min man låter som samma person ungefär. Och det är JÅBBIT. Gårdagen var suverän, jag skall såklart berätta om det. Och stackars du som är under isen, det går ju inte att göra något åt och DET vet jag är frustrerande. Kram!!

  • Bibbi says:

    Jo, jag har sån tur. Om jag säger att jag har ont så fattar han att han får ta det mesta i hushållet och så låter han mig vara. Jag har ju haft ganska mycket ont de senaste hundra åren (känns det som). Han fattar till och med värmevallningarna som jag dras med sedan många år. Han gick på någon hormonbehandling när han behandlades för prostatacancern och då åkte han på vallningar också.
    Hoppas att din k. make fattar vad det handlar om efter besöket på kliniken.

  • Anette says:

    hmm kan man någonsin förstå hur ont någon annan har? Man kan kanske få en förståelse för det men jag tror det är svårt att sätta sig in i just den situationen när det pågår hela tiden s a s. Jag vet att jag tyckte att min man var gnällig som klagade över ont i ryggen (fortfarande) efter ett diskbråck för 25 år sen. Sen var han på en av sina kontroller för cancern, en datortomografi och som “bifynd” hittade dom en kotförskjutning på en cm! Inte konstigt att ryggen bråkar med honom ibland 🙂
    Det som förvånar mig mest är att ingen har påtalat det innan?! Han har ju gått igenom ett antal röntgenundersökningar genom åren dock inte för ryggen.
    Jag vet ju att jag blir tyst o sur när jag har ont. Helst vill jag vara ifred för jag är så jäkla lättirriterad och mannen förstår inte varför, jo han förstår att jag har ont men tycker att jag behöver väl inte fräsa så hela tiden 🙂

    • Victoria says:

      Näe jag tror inte heller att man kan förstå hur ont någon annan har det. Vilket får mig att tänka på en replik från en jäkla teaterföreställning jag såg på gymnasiet när jag hängde mycket på Stadsteatern i ett försök att vara lite pretentiös. “Vad vet du om min smärta och vad vet jag om din”. Hur fan har det suttit fast i skallen i så många år? 🙂 Jag menade mer att han inte förstår alls. Har man inte synliga stygn eller gärna gipsvagga, då förstår han inte att något kan göra ont på ett konstigt sätt. Det var ett sjukt nyttigt besök för honom igår eftersom jag har en väldigt tålmodig smärtdoktor som gärna pratar.
      Men HUR har de missat det innan? Har de blundat? Då är det ju synd om honom på riktigt, vad skall de göra åt det?

      • Anette says:

        Ja du ibland undrar man hur de missar nåt sånt? Jag tror helt ärligt att de har inte missat det utan bara konstaterat att så där ser hans rygg ut, inte mer med det. För han har ju aldrig gjort en röntgen på ryggen för ryggens skull så att säga och då meddelar man kanske inte patienten fynden för man tror att han redan vet det? Tja ortopedspecialisterna tittade på det och konstaterade att om det bråkar för mycket så får han bli opererade och då blir det steloperation vilket han inte är så road av :-/
        Hoppas att maken är lite mer förstående nu, jag är det iaf för mannen hemma 😀

        • Victoria says:

          Helt otroligt. Och såklart en rätt jobbig situation, men det låter ju någorlunda rimligt att tro att det där är originalryggen. Även om man tycker att saker som inte skall vara där typ borde lysa i någon slags neonfärg (det gör det ju på alla sjukhusserier?) Men ändå fascinerande att det är kvinnan (nåja hehe) som står för oförståelsen. Nu kommer dock ett stort MEN. Hade en kvinna verkligen gått hemma och bara informerat närmast sörjande om att det gör ont i ryggen eller hade man tjatat ihjäl en doktor på ett tidigt stadium för att det är orimligt med ont länge? Steloperation låter väldigt deppigt, sprit och knark för att slippa ha ont låter mycket bättre?
          Och ja, käre doktorn var ju extremt pedagogisk i sin förklaring så det var onekligen positivt, ända till de började prata om isbrytare, dykning och andra världskriget.

          • Anette says:

            Tja det brukar ju vara kvinnor som pratar i metaforer? men isbrytare dykning o världskrig är kanske samma sak? 😀
            Jag hade nog tjatat ihjäl mig men å andra sidan vet jag ju hur jag är när jag har ont o han tjatar om att jag ska till doktor med det onda. Jag vet ju vad som är fel och jag vet att det är inte så mycket att göra åt mer än tabletter och där finns ett stort aber….. Jag tål inte skiten! Tydligen är min kropp väldigt misstänksam mot piller överlag, så jag går antingen i däck helt o hållet och är inte kontaktbar eller så händer det nåt annat mysko som känselbortfall, klåda, ont i magen, yrsel, svimningar osv name it and I got it! … Så just nu håller jag mig till Alvedon, ipren o sånt enkelt men då lite taskig effekt..
            Att det är kvinnan i hemmet som har stått för oförståelsen kan nog vara en yrkesskada (undersköterska på kirurgen o akuten i botten av min yrkesbana) så jag har t o m lyckats negligera ett pajat finger hos sonen med påföljden att han har ett krokigt finger idag 🙂 Nej det var inte brutet med tydligen fick han en senskada som skulle spjälats men mamman ifråga sa att det där går över tills du gifter dig när han kom hem med skadan 🙂 Ett par veckor senare frågade sonen om fingret skulle vara krokigt? Oooops sa mamman och åkte till doktorn med sonen. OBS han hade inte klagat ett dugg innan, hade han gjort det hade jag åkt in med honom omedelbums.

          • Victoria says:

            Det var inte en endaste metafor. Dessvärre. Bara stort intresse. Men de hann åtminstone prata om mig först, alltid något? Jag tål inte sådana där läskiga mediciner som är elaka mot magen, typ Diklo-vaddenuheter och Voltaren i tablettform (är det samma sak kanske?). Treo och allt med svårstavad syra i är samma sak, men inte riktigt samma biverkningar dock fortfarande magen. Och så smakar det skit verkligen, som bonus blir jag darrig och får ångest. Jättekonstigt (eller det kanske det inte är, vad vet jag). Men Treo kan jag sakna, det var verkligen bra mot all sorts vidrig huvudvärk. Nästan tom migrän. Finns mer jag inte tål, men det äråtminstone inga man normalt behöver och så länge jag tål medicinen mot nervsmärtorna är jag glad. Alvedon funkar mot feber, inget annat. Så numera hade jag DÖTT om jag hade varit du och inte tålt massvis med mediciner som funkar. Eller så hade jag struntat i det och ätit dem ändå. 😉 Men däremot fnissar jag åt stackars sonen. Mitt ex mamma var sköterska på akuten i Gbg, hans syster likaså och systerns man var ambulanssjuksköterska. Det krävdes en DEL för medlidande. Exet bröt benet när han var typ 12, mamman sa åt honom att hoppa på ett ben (det brutna) för att se om det verkligen var sant. Exet var en härdad pojk och gjorde som hon sa utan att knota särskilt mycket. Domen blev obrutet ben. Ända till dagen efter när det liksom bara försvann under honom hela tiden. Till akuten och massor med gips och en rodnande mor som hade tvingat det arma barnet att gå med brutet ben i 24 timmar. 😉

  • Merkurius71 says:

    Lever med en man med egna kroniska smärtor och då skulle man ju kunna tro han skulle förstå och acceptera mina. Men icke sa nicke. Eftersom han pressar sig själv över gränsen hela tiden och vägrar acceptera sin smärta, låta den styra vad han kan och inta kan göra, så anser han på något plan att även andra (läs jag frun) ska göra likadant. Jag å andra sidan har accepterat och försöker lyssna på kroppen, utan att låta smärtan ta över. Men vissa dagar är det bara överjä-ligt och då är det väldigt svårt att vara kåt-glad-och tacksam.

    En liten pass för hur det kan se ut. Jag låg på sjukhus några dagar med blodproppar i lungorna (behöver inte nämna att jag inte åkte in direkt när jag började må dåligt utan valde att ignorera varningssignalerna och smärtan och körde på ändå. Vilket innebar några mils längdskidåkning. Men det är ju mitt eget val) när han så kommer och hälsar på är den första kommentaren (han hävdar att det var ett skämt men jag är tveksam): “Så när ska du börja jogga då?”. Ibland är det tur att mord är förbjudet, även om jag kan tycka att vissa barmhärtighetsditon borde vara lagliga.

    Män är män och de flesta är rätt okänsliga när det gäller sådant och det är också något man måste lära sig att acceptera och leva med, precis som den kroniska smärtan.

    Tur att du har hittat en bra läkare och stor guldstjärna till maken som faktiskt följde med för att försöka förstå.

    • Victoria says:

      Alltså DET är konstigt på riktigt? Men är han som maken här som är a) inget att luta sig på när det blåser och b) aldrig någonsin piper om egna skador, inte ens när han bryter armar och ben, då är det ju något fundamentalt fel på dem. Jag var sådan, sedan blev det för mycket plågsamt samtidigt så jag kunde inte. Men det som stör mig är att han förstår gips, men inte saker som inte syns. Håller dock med om guldstjärnan för att han följde med och engagerade sig och fattade en hel del. Det trodde jag aldrig.
      Men du, blodproppar i lungorna låter ju riktigt skitdåligt? Hur kan du bara få det ens?
      Den här tråden med svar känns som att vi är ett dystert gäng som är äldre och sämre än min mormor 😉 Herregud. Hahaha.

      • Merkurius71 says:

        nog så konstigt är det, men har slutat fundera över varför och bara försöka acceptera att han är som han är och leva med det… *suck* Vad gäller alternativen så är han nog väldigt lik din make, lite reservation på a) men definitivt tvillingbror när det gäller b). För några år sedan drabbades han av magvärk och konstigheter, men tror du han gick till doktorn. Nej, fortsatte som vanligt tills jag tvingade honom (han gick då dubbelvikt av smärta) och jag inte ville åka till Rom med en dubbelvikt make. Det visade sig att blindtarmen var ruskigt inflammerad, till och med så dålig att den sprack när han var på sjukhuset. Då fattade han att han var dålig.

        Nä blodproppar var riktigt dåligt val. Ingen kan riktigt svara på varför jag fått dem. Eventuellt kan de höra ihop med min nyupptäckta diagnos EDS, en bindvävssjukdom som tydligen även kan ge blodproppar.

        Jodu, har en mormor som är 97 och betydligt piggare, även om hon är skröplig och har tröttnat lite på att leva. Men hon harvar på, bor själv och har bara lite hemtjänst. Så jag hoppas att det vänder vid 50 (hon säger att det gjorde det för henne) och att de sista 20-60 åren blir toppen.

        Ibland får man vara gammal och skör. Sen blir man ung och pigg nästan som ny… iaf en liten stund.

  • Gina says:

    Det är verkligen sk*t att leva med värk och det är jä*kla svårt att förstå någon annans värk. Om man, mot förmodan, skulle ha en bättre dag så kan det vara svårt att minnas sin egen värk. Tror det beror på att hjärnan försöker skydda oss. Annars skulle det väl inte födas mer än ett barn per person om man mindes våndorna. Lite skrämmande att vi är så många här som lider av värk. Jag är ju singel så jag hoppar din fråga om ev förstående man. Hoppas alla får må så gott som det är möjligt.

    • Victoria says:

      Haha ja det har du helt rätt i, man glömmer faktiskt sin egen hela tiden. Och det går inte riktigt att fatta andras. Men han fattar ju inte alls, eller fattade. Allt osynligt är hittepå. Allt från panikångest till fibro liksom. Jag gnäller inte överdrivet mycket hemma, men det hade varit skönt att få lov att bara säga att jag är slut i kolan pga ont utan att få tusen frågor eller ett “men det blir såklart bättre om vi åker ut på sjön/handlar/går på Liseberg fattar du väl”. Ungefär lika rimligt som att bota graviditeter och cancer på samma sätt. Men nu skall jag berätta hur det var och faktiskt skriva ett inlägg.
      Vad gäller singellivet så är det inget att sörja när det gäller att ha ngn när åskan går. Om man inte råkar hitta en av de där väldigt fridlysta och ovanliga?
      Men visst är det skrämmande att vi är många med värk. Smärtdoktorn berättade att hälften av patienterna på smärtkliniken är trafikskador och hälften är vårdskador där operationer gått “fel”. I vissa delar räknar man med visst svinn. Först nu har man påbörjat någon slags forskning om vilka som ligger i post op-smärtgruppen. Det är ju helt bisarrt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *