Lyckotårar

Efter fyra nätter ute fick vi ett livstecken. Nästan omärkligt tyst. Men det var något som rörde sig på loftet. Sen att det inte gick att höra om det var en liten kisse eller husmusarna spelade ingen roll. Det var två sekunder skrapljud och sedan tyst igen. 

Efter ett par timmar av letande låg hon helt plötsligt i trångt hörn. Utan att säga ett ljud. Skygga innekatter. Så himla fruktansvärt att de blir så handlingsförlamade att man måste se dem och DRA ut dem innan de förstår att de är i famnen och räddade.

Nu går det att andas igen. Hela familjen andas. Så ledsen som Liten har varit de här dagarna har också varit läskigt att se. 

Jag tror att jag har åldrats minst 15 år de här dagarna.


Posted in Klimakteriekossan by with 19 comments.

Comments

  • Tina Johansson says:

    Åh så skönt att höra!!

    • Victoria says:

      Jaaaaaa! Jag trodde inte på lycklig utkomst den här gången. Jag har aldrig varit så glad att ha fel. Nu har även jag ätit för första gången på två dygn. Är man konstant orolig och ledsen tappar man matlusten. Och nu ligger jag bara och tittar lyckligt på Mini. ❤

      • Tina Johansson says:

        En kompis och granne har Nisses lillebror – han heter Ernst. Ernst var borta i TRE veckor… de letade, satte upp lappar, fb-efterlysningar med mängder med delningar. Fick massor med tips och åkte på alla… gick i skogen…
        Helt fantastiskt vad folk engagerar sig. En man som ringde hade sett en katt vid järnvägstationen, mindes lappen han sett i mataffären och tyckte katten liknade Ernst. Åkte tillbaka till mataffären för att få tag i telefonnummer så han kunde ringa. Tyvärr var det inte Ernst… men efter dessa tre veckorna hittades han en halvmil hemifrån. Smutsig och mager… var lång tid paniskt rädd för stängda dörrar…

        Sån lycka när man får hem sina fyrfota vänner igen <3

        • Victoria says:

          FRUKTANSVÄRT. Åhhh. Lilla Ernst. Det gör ont i mig att höra. Men du har rätt i att det är härligt att folk engagerar sig. ❤ (Jag gjorde samma med utekatten i radhuset som var borta två veckor. En kastrerad pratsam hand som gick med alla som hade barnvagn för att samtala med honom. Sjukt opraktiskt men världens coolaste katt. Det är han som flyttat hemifrån pga hundarna och nu lever livet som innekatt. Hade inte hittat honom utan lappar och ringare, eftersom han knatade omkring i ett annat radhusområde så långt bort att jag aldrig hade kommit på tanken att leta där. Men han hade nog socialiserat till sig en massa mat, för han var trind och glad när jag hämtade honom med bil).

          Hur mår Ernst nu?

          Medmänsklighet är toppen!

          • Tina Johansson says:

            Ernst mår toppen, men går inga långa rundor längre. Tyvärr tycker han fortfarande det är spännande med bilar…

  • Marie says:

    Åh! Vilken lycka! Så skönt att hon är hittad.

  • Katja says:

    Åh, vad skönt! Jag förstår att du är lättad och lycklig.

  • Humlan says:

    Ååh, så skönt!

  • MissK says:

    Åh vad skönt hon är hemma igen ❤❤❤

    Nu får fröken allt hålla sig hemma hädanefter

  • Anette says:

    Men så underbart att hon är hemma igen! Nu får hon ha utegångsförbud!

  • Bibbi says:

    Men gud så skööönt!
    Kan vi ta ett allvarligt snack med den här lilla damen om att man inte skrämmer livet ur sina nära och kära på det här sättet. Är man en skygg och lite rädd innekatt så stannar man inne hos matte, husse och de andra pälsbollarna.
    Kramar till er alla <3

  • Gina says:

    Åh vilken lycka! Fina Mini! Ta hand om varandra nu. Vilken nervpärs.

  • M says:

    Underbart att höra!
    Här är det också glädjetårar. Efter snart tre hundlösa år är det dags igen. Om några veckor kommer en liten Fransk Bulldog-dam till familjen! Den lyckan!

  • PJAK/Anna says:

    Du får sätta bjällra på halsbandet eller sån där nyckel ring som piper och blinkar när man vissla på den.

    • Victoria says:

      Eller fotboja? Jag tänker det senare, en liten tassboja? Hur kan man vara så nedrans envis och vilja gå ut i perioder? Katter är smarta, kan hon inte komma ihåg hur traumatiskt det är att gömma sig utan mamma.
      På allvar skall jag dock leta upp ngn gpstracker, en till varje lurv. Det vill säga tre. Eller fyra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *