Ingen Mini

Och jag har gråtit så mycket att jag känner mig uttorkad.

Vi fick besök av styvfar och mamma i tisdags, det hann jag inte berätta innan Mini smet ut i onsdags. Styvfar har slitit som gårdskarl ihop med maken och rensat och städat alla rum i hela ladan i dagarna tre. De åkte hem igår morse.

Den här gången tar jag det inte med lite ro som jag gjorde i somras när det var varmt och skönt och vi faktiskt frågade henne om hon ville bli utekatt. Det ville hon kanske, men hon var alldeles för rädd. När maken hittade henne låg hon knäpptyst och bara tittade i ett hörn i ladan. Då hade det gått nio dygn. 

Nu har det gått tre nätter. Och det är kallare samt att det har varit liv och rörelse i ladan hela tiden. Dessutom har vi ställt mat lite varstans och ytterdörren står öppen hela tiden. Vi har ju två ytterdörrar och en sluss hon kan gå in i, det har hon inte gjort och maten är orörd.

Överallt står det att kastrerade honkatter inte går särskilt långt, att de gömmer sig och inte svarar på tilltal. Innekatter blir skygga och rädda, hon var skygg redan innan.

Vi har letat överallt där det går att leta. Dag och natt. Jag är så jävla förtvivlat ledsen och det är så tomt. 

Det är ju så bra att bo så här med djur, men vi har inga vägar att titta på och inga grannar att fråga. Och det enda enda som går runt i skallen på mig är att hon ligger någonstans och är rädd, tiden går och jag kan inte hitta henne och pussa på henne och säga att allt skall bli bra.

Jag kan inte andas.


Posted in Klimakteriekossan by with 12 comments.

Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.