Hur svårt kan det vara?

Ett par dagar före födelsedag hasplade maken ur sig att det var svårt med presenter, men om vi ville ha något så köper vi ju det ändå själva.

NEJ. Det gör man inte med allt. Om man verkligen vill överraska sin bättre hälft lägger man lite krut på att komma ihåg vad det har pratats om. Som exempel tar jag Johanna och Céline som gav mig en julklapp som fick mig att börja tjuta. En gång hade jag tittat ordentligt på samma sak hemma hos dem, frågat om den och talat om att jag tyckte den var orimligt vacker. Vilket inträffade typ ett halvår före jul med inga baktankar.

Eftersom Johanna är en kvinna kom hon ihåg det och jag blev både rörd och störd.

Eftersom maken är en man minns han inget alls. Inte ens när inte bara jag talar om det för honom. För jag fick såklart inget alls på min födelsedag. Klar förbättring att jag inte blev väckt midnatt utan faktiskt tidigt på morgonen. En slags blomma (krukväxt utan ytterkruka öhhh)och en chokladask. Inget kort. Kort är viktigast för de är personliga, särskilt om man inte har orkat köpa present pga INGET MINNE (något som jag tolkar som ointresse) Men jag orkade inte just då. Ett steg fram liksom, även om det var ett litet steg. Pyttelitet.

Härförleden vet jag att jag skrev i ett inlägg att jag skulle få julklapp och födelsedagspresent MAGNUM av maken. Men att den antagligen inte kunde visas upp för publikum förrän i februari. Då hade jag önskat mig det vanliga, en större sten i min vigselring och maken sa ja. Jag var så jävla lycklig, ända till jag inte var det längre. Det tillhör ju den där kategorin saker man inte köper åt sig själv. Helst. Det är romantiskt att få. Och om nu halsband med kors eller enkel diamant har stått på min önskelista i så många år att han borde minnas. Att han inte minns är skämmes. En större sten lite då och då är dessutom en investering. Diamanter och guld är bra grejor att investera i och DET vet han med.

Men näe. Då hade jag räknat fel. (Det hade inte JAG, men VI hade inte riktigt kollat en grej). Det skulle inte bli STENEN jag hann beställa av vår juvelerare. Så jävla pinsamt. Han fick i uppdrag att prata med dem och deala med det problemet och det har han inte gjort heller. Med andra ord ytterligare en present till som han borde vetat om som var busenkel att lösa. 

Man får anta att han inte bara glömt prata med dem om affären utan även helt glömt hur spelemansglad jag hann vara och hur ledsen jag blev.

Sånt känns fint. Särskilt när ladan och allt jävla ointressant meck med båten kostar femtioelva gånger mer. Jag vill inte ha det, men kan inte minnas att jag har blivit tillfrågad. Alls.

Som sagt. Ett babystep att inte vakna en minut över midnatt till ett grattis, men ett kort hade åtminstone gett honom pluspoäng.

Och ja, han bekräftade det här i bilen på väg till mormor när jag frågade honom om det verkligen var så jävla svårt att köpa present. Han mindes inget om något (för då hade han ju köpt det, men vad bra för nu vet han ju vad han kan köpa nästa år).

Finns det regler för efterskottspresenter nu alltså?

Så ja. Jag är besviken. Vilket inte är något nytt alls. Bara lite ledsamt.

Sen kom vi till mormor där vi mötte upp mamma. Mormor fyller 101 om två månader och jag gissar att hon inte är så munter heller, men hon skall få det hon önskar sig.

Det blev verkligen en heldag med hundar, mat och inte bara en utan två efterrätter. Vilket var väldigt trevligt. Jag är väldigt tacksam för firande både på lördagen och måndagen och att jag dessutom är så lyckligt lottad att kunna fira med en mormor som är kvar i livet.

Tre generationer vid bordet.


Det är bara allt annat jag lackar ur över.


Posted in Klimakteriekossan by with 21 comments.

Comments

  • Karin says:

    Trösten är att det finns efterskottspresenter(mot loboterade män finns det tyvärr ingen tröst)Satsa nu hårt på tex Valentin’s day el något liknande.(i värsta fall FÅR man faktiskt köpa något till sig själv ,även m överrasknings momentet försvinner lite då)Fint kort var det iaf.Och en annan gubbe är på väg…..haha

  • Fru M says:

    En tredje efterrätt kommer iaf här -dock i efterskott

  • PJAK/Anna says:

    Hrmmmm skilsmässa? För det måste vara att föredra framför mord iaf……

    Tycker du snor hans kort och handlar dig en present på det 😀
    Gärna så dyr att han måste be om fickpengar några månader framöver…… och låt honom tigga ordentligt då!

  • B-M says:

    Men åhhhh… karlar alltså 🙁

  • Åsa F says:

    Om det är någon tröst så är det liknande scenario hos mig. Har stått utan present ett år med förklaringen “du sa inte vad du ville ha”. Jubelidiot!

  • Humlan says:

    Alltså, om de (oftast är det väl männen) kunde fatta hur ledsen man faktiskt blir och att man känner sig helt bortglömd och betydelselös. I alla fall är det så det har känts för mig.

    Men det är en fin bild av er tre.

  • Tanja says:

    Känner igen det där alltför väl. Efter att ha uppvaktat honom med: biljetter till konserter, till sportevenemang han vill gå på, en skräddarsydd utlandsresa, kläder, böcker, blommor, tidningsprenumeration, snordyr whiskey samt biljetter till whiskeymässa, med mer så brukar jag få … inget! Jo ett år fick jag tio trisslotter. Jag är helt och fullständigt ointresserad av lotter.

    Ska tilläggas att han tjänar bra och jag varit svårt sjuk de senaste åren och innan det var student. Så det är inte pengarna, bara nonchalans. Och jag blir lika jävla ledsen varenda gång. Känslan av att vara obetydlig. Så jag känner med dig! Tror säkert att du kan handla dina egna grejer, så att ta hans kreditkort är väl inte så stor idé. Det handlar ju om att någon dvs den man spenderar livet med,tar sig den tiden, funderar ut vad ens andra hälft kan vilja ha och sedan bryr sig om att inhandla detta. Nej, skäms på sig, Victorias make!

  • Josefin says:

    Först och främst grattis i efterskott sen.. Alltså jag vet inte hur länge du hängt ihop med karln din men uppenbarligen är han av den sorten som vägrar låta sig “uppfostras” till att bli så som du vill ha honom..

    Vet inte om du känner till “Kärlekens 5 språk” som i korta drag går ut på att vi alla människor har 5 behållare i oss som sinar olika fort beroende på hur just vi äro funtade. Alla behöver vi få doser påfyllda med jämna mellanrum men för vissa är några delar inte fullt lika viktiga som för en annan. Tricket är att allteftersom lära sig läsa av sin egen partners behållarsinande och förhoppningsvis sen få denne att göra detsamma tillbaka. Dessa behållare består av

    1. Tid (alltså att man bokar in gemensamhetstid, väljer bort nåt annat ibland och verkligen ser till att man umgås utanför det vardagliga)

    2. Beröring (här handlar det inte enbart om sex utan även en spontan kram, en ryggsmekning, spontan fotmassage framför TVn, ja helt enkelt att man rör vid varann)

    3. Service. Kan vara allt från att bära ut soporna, ordna tvättning, tömma diskmaskinen,handla mat, fixa trädbeskärningen eller ja, vad som.

    4. Gåvor. Behöver inte vara så himla dyrt men bara man uppvaktar varann ibland. En gömd favoritgodis i fickan, ett handskrivet brev, nåt man hörtvederbörande vill ha osv.

    5. Ord. Att säga vad man uppskattar hos den andre, skrivna små lappar, kanske komponera en sång.. Allt där ord är huvudingrediensen.

    Nu är det ju då som så att det vi själva inte har så stort behov av att få är också ofta det vi är lite sämre på att ge från oss.

    I ert fall kanske maken din inte själv är så mycket för presenter å grejer han ändå inte själv specifikt tittat ut?! Att samla på sig mer överflöd av pryttlar man ändå inte hinner använda är för många himla onödigt och bortkastade pengar. I stunden kan det ju tänkas va kul eller fint men snart har ha-begäret för nåt helt annat tagit fart och sådär håller vi på.

    Istället för å va missnöjd med din gubbe, för att han inte orkade bemöda sig mer men hallå du fick ju en krukväxt och choklad det är ju iallafall nåt. Framförallt va glad att du överhuvudtaget HAR honom. HAN som person måste ju va mer värdefull än nåt annat..

    Sen även toklyllo dig som har både en pappa och mormor och en mamma i livet!!. Känns som att du inte riktigt förstår hur lyckligt lottad du faktiskt är vad gäller sånt som verkligen verkligen har ett mycket större värde än alla diamanter i världen.

    Själv hann jag aldrig ens få träffa min mormor då hon dog långt innan jag föddes. Min pappa rycktes bort hastigt då jag var 10 och mamma dog på påskafton för ett par år sen då jag va 37.

    Hade bytt allt jag äger och har för bara en enda dag till med nån av mina föräldrar.

    Frågan är, av de där 5 jag rabbla opp, fyller du själv på din mans samtliga behållare så där aldrig hinner sina eller kanske han också känner sig lite svältfödd på nåt av områdena?

    Trevlig blogg du har förresten!
    Menar inte dessa ord som något negativt utan mer som en liten påminnelse om hur himla bra det ändå är runtikring dig utan att du nog själv riktigt förstår det då du snöat in på en förväntad present som aldrig kom.

    Men självklart är du värd allt du drömmer om! Precis som vi alla faktiskt egentligen är.

    Kram

    Investering.. Skriver du.

    • Josefin says:

      Oups va långt det blev hihi inte meningen å nöta så på ögonen dina men hmm va var det jag skrev nu igen jo:

      Investering skriver du.. Intressant formulerat men det stämmer ju lite. Krukväxter brukar ju vissna vad det lider och choklad går ju inte å spara på den bara mååååste in, tuggas,sväljas och dan efter.. Ut igen 😉

      Trevlig torsdag

      • Victoria says:

        Fniss. Jag ÄLSKAR folk som skriver längre kommentarer än jag gör.
        Jag är tacksam för så himla mycket i mitt liv och jag har hängt ihop med maken i cirka 13 år, eller 15? Det innebär inte att jag fortfarande har lust att dra en stekpanna i skallen på honom varje gång det vankas födelsedag eller jul för han är så in i bomben oengagerad.

  • i min värld says:

    Grattis i efterskott!
    Mot glömska män finns nog ingen bot! Men då får man köpa något eget och skicka räkningen till mannen. Sen kan man ju alltid lägga in det i garderoben och “glömma bort” det ett tag så man blir lite överraskad när man hittar det igen 🙂
    Hm nu slog det mig ……men kan ju alltid köpa lite egna presenter under året “för säkerhets skull” och lägga dom på hög för att plocka fram när det behövs 🙂 Sen kan du ju alltid ge dom till mannen nån dag innan och påpeka att “jag fyller år/det är julafton och det här vill jag ha då var snäll och ge mig det när det är dags” Fast det är nog att göra det lite för lätt för de glömska männen. Alternativt kan man ju plocka fram det själv när det är dags eller när man behöver lite tröst för att mannen har köpt ny traktor 🙂

  • Gina says:

    Tråkigt! Säger bara en sak: säg att han får sova i smörjgropen ;-). Inser att man inte bara kan påminna om födelsedagar utan man måste precisera sig nästintill övertydlighet. Själv blev min 50-årsdag helt bortglömd till och med av min egen ursprungsfamilj(kunde inte ha kalas pga ekonomin). Inte menat att beklaga mig (tänker osökt på Monty Python-gänget som diskuterar vem som haft värst barndom, någon bodde i en skokartong på motorvägen, om jag minns det rätt ;-).

    • Victoria says:

      Hahaha, och förlåååååt att jag skrattar, men just skokartongen på motorvägen är uppe på tapeten är uppe på tapeten rätt ofta generellt i hela vår familj. Eller, min familj, på pappas sida. Att maken har blivit som han blev finns andra och ganska rimliga förklaringar på.
      Men alltså, att bli bortglömd på sin 50-årsdag finns ingen ursäkt för. Herregud. Vad hände sen? De måste ju ha kommit på det???

      • Gina says:

        Haha :-), vad bra att du skrattar, var osäker om jag mindes sketchen rätt. För att svara på din fråga, ja mamma kom ju på det sen eftermiddag. Mina 3 bröder (jag ensam dotter)varav en fyller år samma dag men med 8 års skillnad har än idag inte gratulerat. Så är det när projektledaren som påminner alla om respektives födelsedag själv har bemärkelsedag. Jag går efter devisen att min 50-årsdag aldrig hänt och jag fortfarande kan skriva 49+++. Jag är för övrigt född på mina föräldrars 10-åriga bröllopsdag något som många tycker är roligt.

  • Bibbi says:

    Fan, vad jag känner igen det där. Själv försöker jag fundera ut och införskaffa något som han (och resten av familjemedlemmarna) verkligen vill ha och uppskattar. Lyckas oftast överraska och glädja honom (och de andra) ordentligt både till födelsedag och jul.
    Men sen kommer vi till min födelsedag och julafton. Jag blir ALLTID besviken på att han inte ens orkar fundera ut något eller lägger på minnet något jag hintat om tidigare. Om han inte får en önskelista med exakta anvisningar så skulle jag inte få något alls. Jag tycker inte att jag ska behöva komma med en lista med förslag.
    Som nu till i julas så fick han en lista med tre saker. Den första var ett armband från YSL som jag förälskat mig i, dessutom skrivet med stora bokstäver. De andra två sakerna, skrivna med väldigt liten text, var mest för utfyllnad, en bok och en parfym. Vad fick jag? Jo, boken och parfymen.
    Man känner sig inte direkt uppskattad eller älskad när de inte ens orkar anstränga sig.

    Ett tips till din k. make är att läsa i din blogg och skriva upp en lista på presentförslag när det närmar sig. Eller varför inte läsa och köpa på en gång och spara till din födelsedag eller julafton?
    Kul att se att din mormor är så pass pigg som hon är. Det är en fin bild på er tre.
    Kramar <3

    • Victoria says:

      Jävla jävla ointresserade karlar!!!!
      Han läser bloggen. Trots det fattar han inte. Men presentförslag skall han få. Ett varje år. Så man kan vara säker.
      Och ja, det är väldigt trevligt att ha en mormor faktiskt. Det är jag tacksam över <3 Kram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.