Terminator-Vic

20 kommentarer

Camilla/Bloggbevakning skrev ett kul inlägg igår som handlade om hur man bor, om man är lägenhetsmänniska eller hustypen. Skog eller stad. Och det var ungefär en av nästan hundra kommentarer som bodde eller ville bo som jag. Sedan var det en som ville bo med galler för fönstren, vallgrav och lite annat smått och gott på grund av eventuell zombieapokalyps. Vilken DRÖM! Det har jag ju inte ens tänkt på att man skulle kunna göra, det enda förberedande jag har fixat är ju min handväska. Den är redo för apokalyps.

Då slog det mig att jag helt glömt berätta om häromveckan när det nästan hände här och nu vet jag hur jag reagerar. Knivskarpt och lugnt såklart (kanske inte). Det här måste ni ju bara höra.

Först kan jag bara tala om att jag inte har fått en enda efterskottspresent. Ifall någon undrade alltså. Nu blir det istället swimmingpool i slänten nedanför huset och en sådan där Friggebod modell större som jag aldrig kommer ihåg vad den heter. Där skall jag ha gäster, inhysa min poolpojke eller helt enkelt ha som womancave. Perfa med pool i varm skog på sommaren kom jag på i förrgår och icke förhandlingsbart. Och såklart en fyrbening till, jag följer en miljard portiskonton på instagram och min kära uppfödare vet om det. Maken vet däremot inte om det, men jag visste inte om båtmotorn och garaget. Det enda problemet med många hundar är att få hundvakt om man vill åka på semester, det är jag medveten om, men om man gör torpet sjukt attraktivt kommer ju folk gärna komma hit och bo medan de passar hundarna. Bra plan?


Inte helt orelaterad bild på fånigt söt portugist. Dör sötdöden! Dessutom ser han precis ut som Liten fast med tvärtomstrumpor och världens gölligaste vita mustasch på ena sidan. Det kontot på instagram visar blandade portisar och jag vill ha allihop. Tack på förhand. Amen.

I alla fall. Jag är ju ingen lägenhetsperson. Det funkar inte för mig alls. Mina år i lägenhet ligger bakom mig och jag gillade det inte ens när jag var ung, vilket kanske mest berodde på att enda stället där det gick att få lägenhet var de områden i Göteborg där de numera skjuter varandra var och varannan dag.

Visst, jag hade kunnat bo på andra sidan älven. Där fanns det fler förorter att välja på. Men är man uppvuxen i Torslanda kan man inte hux flux lämna Hisingen och flytta till Frölunda. Eller Partille. Det blir ju helgalet. Och i Torslanda hade man inget val när det var dags att flytta, för där fanns inga hyresrätter. Bara bostadsrätter och feta villor som ingen nybakad student har råd med. Först bodde jag alldeles bredvid Lundby Nya Kyrka, medan jag gick på gymnasiet. Då var jag ganska obrydd när det gällde just boendesituationen, att ha lägenhet på gångavstånd från skolan som alla andra fick ta bussen till var rätt spexigt och jag var nog inte ensam en enda natt på tre år. Det var ju bara jag som bodde för mig själv, var inte lägenheten full av kompisar varierade jag tillvaron och matintaget genom att följa med någon hem. Något som gissningsvis räddade mig från skörbjugg. Man kan inte leva på cigaretter och chips.

Efter att ha hoppat mellan lite olika skitlägenheter under nästan tio år blev jag vuxen och när jag var vuxen var det dags för hund. Det hade jag lovat mig själv. Då var jag 23. Nästan medelålders faktiskt. Först en tibbebäbisflicka och ett halvår senare en till och då gick jag från att STARKT ogilla lägenhetsboende till att HATA det. Så jag köpte hus.

Nu låter det myyyyhyyyycket lättare än det var såklart. Det var skitsvårt att vara 24 och köpa hus och jag kämpade som en blådåre med ingen pengahjälp från någon förälder. Det fanns inget bosparande eller sådant som föräldrar pysslar med idag. Tanken slog mig inte ens, vilket förvånar mig idag. Hade jag bett om hjälp är jag helt hundra på att jag hade fått det och jag har ingen aning om varför jag inte bad om hjälp. Pappa hjälpte mig med bankkontakten, det var allt, annars hade jag inte fått låna hela summan. Men så jävla värt det. I huset gick det att andas och jag slutade vara rädd. Med facit i hand insåg jag att jag hade spenderat tio år med att vara både mörkrädd och att aldrig vågat sova själv. Alltså, jag sov ju själv, men ensamma nätter var jag livrädd. Lägenhetsgrannar är läskiga grejor. Eller så hade jag sjukt skumma fobier?

Skutt framåt i tiden. Ja, jag vet att jag skriver alldeles för många ord och att jag inte ens kommit till crazy-kvällen jag skulle berätta om. Stämning och bakgrund måste ju byggas upp först? Eller så måste jag gå en kurs i ordransonering?

Ni vet att jag trivdes i den lilla lägenheten på bottenvåningen. Sedan flyttade ju knäppskallarna ur sin stora lägenhet högst upp och vi renoverade den jättefint. Och jag hatade det för att det inte går att andas på tredje våningen och att hundarna inte är små tippetitapphundar som gillar att promenera i koppel på kullersten. Helt oplanerat blev det torpet, något jag aaaaaldrig hade gissat innan vi flyttade hit.

Om man bortser från att vi inte har någon inredning (än) är det ett ljuvligt ställe att bo på. Man behöver inte låsa och man glömmer av det ganska ofta. Det är flera kilometer till stora vägen, och den “stora” vägen går mellan Strömstad och Åmål. Hah. De enda två husen som finns i närheten ligger just vid den stora vägen. Här vet ni redan hur det ser ut, åkrar på en sida och skog på den andra. Och en lada som typ NASA har byggt.

Här kan jag andas, här är jag inte mörkrädd förutom den gången jag skulle ut och fotografera superblodmånen klockan tre på natten och jag hörde alla zombies helt plötsligt. De brukar vanligtvis vara ganska tysta. Här sover jag (oftast) på nätterna oavsett om jag är ensam eller inte.

Once in a blue moon irrar sig en bil in här enbart för att vända, eller knacka på dörren om det är Jehovas Vittnen (fortfarande svårt chockad), men det händer verkligen aldrig om det inte är svamptider. Vi bor tydligen på en guldgruva av svamp och bär, dessvärre lider jag av medfödd svampdyslexi och låter andra plocka. 

Minnet sviktar lite, men någon gång för en, två eller kanske tre veckor sedan när jag var ensam hemma och hade glömt tända både inomhus och utebelysningen pga extremt fokuserad på något. Då hörde både jag och hundarna en bil. Jag kollade ut genom fönstret och såg en vit skåpbil vända så gruset sprutade på gårdsplanen, för att sedan köra härifrån.

Inga konstigheter. Om det inte hade varit för att det var en vit skåpbil. Just vita skåpbilar är ju typiskt skumma, det har man vetat sedan man var liten. Och för att den stannade ett par hundra meter bort på grusvägen tillsammans med en större bil där de stod med lyktorna påslagna så jag kunde se dem mellan träden.

Egentligen inga konstigheter med det heller, om det inte hade varit för att de stod där varje gång jag tittade ut, och jag ägnade en halvtimma åt att kika på dem genom fönstret.

Då ringde jag maken för att fråga var ammunitionen till hagelbrakaren var och sedan hämtade jag bössan. Utan ammo. Planen sträckte sig inte längre än att om de kom tillbaka kunde jag springa ut i mysdress, Jan-Öyvind Swahn-brillor och vifta hysteriskt med bössan. Kanske göra någon cool mantelrörelse. Om det nu ens heter så på ett gevär. Ni vet sådär som de gör på film, drar något fram och tillbaka på geväret för att ladda om och så låter det liksom schklickt-schklickt?

Det skulle såklart räcka för att skrämma bort dem och jag hade bestämt att de var tjuvar som var ute och rekade platser att knycka på. Givetvis hade de sett att jag var ensam hemma och de stod still för att fixa i ordning alla sina tjyvarprylar som kofoter, motorsågar och bultsaxar.

När maken kom hem visade det sig vara grannbonden och hans skördetröska som han hade trasslat med att parkera på andra sidan träden.

Ibland är jag en utmärkt eremit.

Ibland borde jag flytta tillbaka till stan där jag har en lite större kännedom om olika fordon.

Eller inte. Eftersom jag vantrivs i lägenhet, även om jag tycker att nedre botten går bra. Däremot är jag ingen bra bondmora. Tydligen. Jag vill bo där hundar kan galoppera och där jag kan gå naken utan persienner. Även om jag i mångt och mycket är lik min ömma moder är hon min raka motsats när det kommer till boende. Lite motvilligt bor hon i hus, men drömmer om lägenhet.

Vad gör ni?


Ytterligare ett inte orelaterat foto som fick mig att tänka på det. Det dök upp på minneslinjen på Facebook tidigare för idag för si och så många år sedan var jag i Thailand på skjutbana.

Jag borde kanske fortsatt med det?


Postat 22:13 i Klimakteriekossan av
20 kommentarer

Hur svårt kan det vara?

21 kommentarer

Ett par dagar före födelsedag hasplade maken ur sig att det var svårt med presenter, men om vi ville ha något så köper vi ju det ändå själva.

NEJ. Det gör man inte med allt. Om man verkligen vill överraska sin bättre hälft lägger man lite krut på att komma ihåg vad det har pratats om. Som exempel tar jag Johanna och Céline som gav mig en julklapp som fick mig att börja tjuta. En gång hade jag tittat ordentligt på samma sak hemma hos dem, frågat om den och talat om att jag tyckte den var orimligt vacker. Vilket inträffade typ ett halvår före jul med inga baktankar.

Eftersom Johanna är en kvinna kom hon ihåg det och jag blev både rörd och störd.

Eftersom maken är en man minns han inget alls. Inte ens när inte bara jag talar om det för honom. För jag fick såklart inget alls på min födelsedag. Klar förbättring att jag inte blev väckt midnatt utan faktiskt tidigt på morgonen. En slags blomma (krukväxt utan ytterkruka öhhh)och en chokladask. Inget kort. Kort är viktigast för de är personliga, särskilt om man inte har orkat köpa present pga INGET MINNE (något som jag tolkar som ointresse) Men jag orkade inte just då. Ett steg fram liksom, även om det var ett litet steg. Pyttelitet.

Härförleden vet jag att jag skrev i ett inlägg att jag skulle få julklapp och födelsedagspresent MAGNUM av maken. Men att den antagligen inte kunde visas upp för publikum förrän i februari. Då hade jag önskat mig det vanliga, en större sten i min vigselring och maken sa ja. Jag var så jävla lycklig, ända till jag inte var det längre. Det tillhör ju den där kategorin saker man inte köper åt sig själv. Helst. Det är romantiskt att få. Och om nu halsband med kors eller enkel diamant har stått på min önskelista i så många år att han borde minnas. Att han inte minns är skämmes. En större sten lite då och då är dessutom en investering. Diamanter och guld är bra grejor att investera i och DET vet han med.

Men näe. Då hade jag räknat fel. (Det hade inte JAG, men VI hade inte riktigt kollat en grej). Det skulle inte bli STENEN jag hann beställa av vår juvelerare. Så jävla pinsamt. Han fick i uppdrag att prata med dem och deala med det problemet och det har han inte gjort heller. Med andra ord ytterligare en present till som han borde vetat om som var busenkel att lösa. 

Man får anta att han inte bara glömt prata med dem om affären utan även helt glömt hur spelemansglad jag hann vara och hur ledsen jag blev.

Sånt känns fint. Särskilt när ladan och allt jävla ointressant meck med båten kostar femtioelva gånger mer. Jag vill inte ha det, men kan inte minnas att jag har blivit tillfrågad. Alls.

Som sagt. Ett babystep att inte vakna en minut över midnatt till ett grattis, men ett kort hade åtminstone gett honom pluspoäng.

Och ja, han bekräftade det här i bilen på väg till mormor när jag frågade honom om det verkligen var så jävla svårt att köpa present. Han mindes inget om något (för då hade han ju köpt det, men vad bra för nu vet han ju vad han kan köpa nästa år).

Finns det regler för efterskottspresenter nu alltså?

Så ja. Jag är besviken. Vilket inte är något nytt alls. Bara lite ledsamt.

Sen kom vi till mormor där vi mötte upp mamma. Mormor fyller 101 om två månader och jag gissar att hon inte är så munter heller, men hon skall få det hon önskar sig.

Det blev verkligen en heldag med hundar, mat och inte bara en utan två efterrätter. Vilket var väldigt trevligt. Jag är väldigt tacksam för firande både på lördagen och måndagen och att jag dessutom är så lyckligt lottad att kunna fira med en mormor som är kvar i livet.

Tre generationer vid bordet.


Det är bara allt annat jag lackar ur över.


Postat 0:24 i Klimakteriekossan av
21 kommentarer

Hattfnatt Godnatt

22 kommentarer

Nu är det läggdags för den här damen och jag hoppas att jag sover före midnatt. Med tanke på att jag är tokless på fripassen maken ger sig själv genom att gratta en minut över midnatt. Är jag elak då? Det har även hänt att han har väckt mig med någon slags blomma runt midnatt. Det var även present inblandad, ett halsband från Efva Attling. Då är det åtminstone nästan lite rart, men bara nästan. Skall det vara så jävla jobbigt att gå upp före mig en dag av 365? Och inte för att vara otacksam, även om jag inser att jag är det nu i efterhand, jag har önskat mig typ samma sak alla födelsedagar de senaste fem åren. Ett halsband i vitguld med en korsberlock eller bara en vanlig enkel diamant. Då är det inte samma sak med Attling. Och det senaste året har jag önskat mig en sak till, så hårt att jag blir blålila i ansiktet bara av att tänka på det.

Men nä, vi lägger alla pengar på att trimma en jävla båtmotor och bygga ett garage. Saker jag inte ens blivit involverad i före det varit ett faktum.

Det går inte ens att tänka på utan att bli förbannad och besviken. Och otacksam. Typ. Eller inte. För han har fått sjukt roliga och genomtänkta saker av mig.

Han får lov att väcka mig vid midnatt och säga grattis om han producerar en av de två önskade presenterna. Väcker han mig utan den här gången sular jag till honom så hårt att han åker rakt in i nästa decennium.

Så. Ja. Här ligger jag och förbereder mig på årets i-landsproblem. Lite extra irriterad på grund av andra anledningar med bör tilläggas. Icke förty förringar det mina ständiga födelsedagsbesvikelser som maken bara suckar åt och tycker är töntiga. Lätt för honom att säga som har en motor med jackad kolv och ett garage.

MEN. En överraskning blev uthämtad på poststället idag. Det var nog ett år sedan minst som jag backade ett projekt på Kickstarter som jag inte ens minns vad det handlade om. Det enda jag minns är att det var något ädelt och välgörenhetsaktigt och att de första cirka 20 skulle få en handgjord hatt av välkänd hattmakerska. Nu minns jag inte hennes namn heller, men jag minns att jag tänkte att det var top of the line och urcoolt när jag hann bli bland de 20. Eftersom jag har hattfnatt.

Hattpaketet hämtades ut idag. Wowowow!


Ännu finare än jag mindes. 


Svart sammet, guldpläterade löv lite här och där och så satt den som en smäck.

Dagens glada. Gårdagens glada var för tidig födelsedagsmiddag hos fadern dit syster med familj hade vallfärdat från Norge. Inte nog med att det var fantastiskt god mat och efterrätt och jätteroligt med sällskapet, jag fick paket också. Det hade jag inte förväntat mig. Absolut inte sedan det var jag som var Scrooge och avskaffade julafton i år.

Av syrran fick jag en värmeborste, ni vet en sådan där de gör reklam för på TV. Varje gång jag ser den reklamen hånflinar jag och muttrar fejkfilmat för mig själv. Det skulle visa sig att jag hade fel för den funkade skitbra, vilket syrran redan visste eftersom hennes frissa hade använt sin på henne.

Vi testade den såklart på plats. Syrran fick rak och svallande lugg, pappa fick en sida lite som Trump och lillprinsessan fick HELT rakt hår.


Jag vet. Pyttelitet foto. Men ni minns väl korkknorvlarna hon brukar ha?

Av pappa och styvmodern fick jag ett Attlingarmband. Alldeles för mycket, sa Scrooge, men glad blev jag över trevligt firande.

Nu återstår bara morgondagen. Den RIKTIGA dagen alltså. Som börjar om 40 minuter så det är hög tid att sova nu. Den skall firas hos mormor som omväxling.

Det kan bli hur spännande som helst som vanligt när man sätter de tre generationerna i samma rum för länge.

// Bitter med Hattfnatt säger Godnatt


Postat 23:26 i Klimakteriekossan, Pest och kolera av
22 kommentarer

Hurra Hurra Hurra Hurra

23 kommentarer

Till en av mina bästa och finaste lurvskallar. Han som mamma hellre hänger med än att följa med mig till Stockholm och som snällt knatar omkring utan koppel med sin ena morfar på golfbanan i timmar varje dag. Killen som har charmat alla gamla golfgubbar med sin snällhet varje gång han bor hos mamma, men som bråkar med henne varje kväll trots att han får orimliga mängder högrev och köttbullar och prinskorvar och vaddetnuvarmer den här gången.

Han som har en svans med Duracellbatterier, är den bästa lilla skeden, men som då och då råkar pussas med öppen mun så man får en tandrad runt näsan. Lurvet som älskar att gå och lägga sig på kvällen lika mycket som han älskar att gå upp på morgonen. Oavsett om det är sovmorgon eller svinotta.

Lillkillen som hade minst fem olika namn under den första månaden efter flytten från kenneln för att inget passade och som var beräknad att födas ihop med sina åtta syskon på min födelsedag, men som pluppade ut fyra dagar för tidigt (ihop med syskonen såklart).

Det lilla lurviga miraklet från Skillingaryd fyllde FYRA år igår och jag tror minsann att han äntligen blivit vuxen. Kanske? I alla fall ibland. Större delen av sin vuxna tid åtminstone. Och det var ju värt att fira. Vi hade hundfest med mumsiga ben, blåbär (han äääälskar blåbär), en liten bit pannkaka och några maränger. Den här gången skippade vi dock ljusen. Han luktar fortfarande bränt på det mjuka näbbhåret efter att ha kört ner nosen i lite gammal eld när han “hjälpte” till att städa på golfbanan. En del brända barn skyr elden, ett fåtal lär sig aldrig. Svanshåret som han ihärdigt viftar i gasolvärmaren varje kall årstid blir sig aldrig likt förrän fram emot våren.

Nu när han nästan är vuxen funderar vi på att kanske bli terapihund. Eller kanske något enklare. Tanken med hund framför allt iäldrevården är klockren. Och om jag inte har hittat på det eller minns helt fel är portugisen Kompis den första utbildade terapihunden och man blir alldeles varm i själen när man ser glädjen hos de gamla när det ligger en vovve ihoprullad i deras säng medan de kliar bakom örat och berättar för Kompis om de hundar de haft och saknar. Googla “terapihunden kompis” så hittar ni honom på alla sociala medier som finns och han är söt som socker.

Men nu var det ju Litens fyraårsdag vi skulle fokusera på. Älskade skithund. Ni som inte gillar hundar får scrolla för nu kommer FOTOBOMB på hunden som hette Snobben, Lillis, Liten, Ludde Liten, Lillebror och slutligen Ludde. Det passade. Även om jag kallar honom Ludde Liten fortfarande men bara ibland. Och så heter han Ludwig med långt u när han gjort sattyg, trots att han absolut inte heter det. Mer sting i lite barskt namn?


























<3









Nyfiken i en strut får superlim på näsan.







Anders Timell. Självklart Anders Timell.

Finn två välkända hundar?




Typiskt exempel på puss med tandrad. I pannan.







Bäbisen. Fyra stora år. Och det var inte lätt att hitta foton utan snuttefiltar i munnen, men det fanns ett gäng trots allt.

Nu siktar vi på att fira min födelsedag på måndag.

Jag utgår ifrån att jag som vanligt kommer sitta besviken och snörvla för att makejävel fortfarande inte ens kan ge mig ett kort och en blomma. Eller bara gå upp före mig och säga grattis. 

Nä, han sejfar och säger grattis en minut över midnatt för att slippa gå upp i svinottan.

En födelsedag har han lyckats. Då blev jag så glad att jag lät honom gå på grabbfest på min födelsedag. Sen var jag inte glad längre. Det var då han låg som Papphammar i grannens häck fullkomligt övertygad om att han bodde där. I grannens häck alltså.

Jag förtjänar fanimig världens finaste present efter alla sugiga födelsedagar. Men det kommer inte hända. Kanske slår han på stort i år och köper ett kort.

Vi fokuserar på lurvet. Att tänka på den egna gör mig bara skogstokig.

Grattis Liten. Som jag älskar dig. Hade jag inte haft lurvskallarna hade jag blivit knäpp på riktigt.


Postat 14:54 i Hundarna, Klimakteriekossan av
23 kommentarer

Hohoho!

26 kommentarer

Fy för den lede som jag skäms när jag blir såhär tyst. Ibland kan jag skriva en roman av inget alls, men lite då och då kan jag inte ens vara spirituell nog att montera ihop bokstäver så de bildar ord och meningar i storleksordning gammalt sms. Det vill säga max 160 tecken. Så oförträfflig är jag nu och det är fanimig pinsamt att jag lovade för nästan en vecka sedan att visa frisyren. Vilket skulle visa sig vara en lögn, fast det visste jag ju inte då, för jag har fortfarande inte visat något hår.

Det skall jag göra nu, men först kan jag berätta varför jag blev tyst. 

Det kommer väl inte som någon överraskning att jag var hos mina bästisar Johanna och Céline medan jag var i Stockholm. De har ju upplåtit både hjärterum, stjärterum och stått ut med mig i flera år nu. Förra torsdagen visade Céline mig hur man använder Pinterest och sedan var jag oåterkalleligt och definitivt frånvarande. JESUS AMALIA vilken grej. Jag hittade ett trägolv som var betsat i olika blå nyanser och sedan klarlackat. Tror jag. Det såg åtminstone ut så. Och nu kommer ett problem, jag har ingen aning om vad jag heter på Pinterest och hur jag delar allt jag har sparat med er. VAR hittar jag det? Nu vet jag ju verkligen vad jag tycker om, men om det passar ihop har jag såklart ingen aning om. Det här vill jag ju verkligen dela med mig av eftersom det snart börjar bli dags att antingen tutta eld på ladan eller helt enkelt ställa en madrass på utsidan och hänvisa maken till vidare boende där medan jag och jyckarna tillfälligt flyttar till stan medan valfri hantverkare från Gula Sidorna börjar med övervåningen.

När jag blundar kan jag fantisera ihop hur orimligt mysigt det kan bli om jag får allt från Pinterest och om ingen hejdar mig. Då menar jag inte maken. Han har frivilligt lagt sig platt och sagt att jag får göra precis vad jag vill. Inte ens havsgolvet motsätter han sig trots att ingen av oss vet hur man gör, bara att det är så vackert på bild att man vill grina. Fuck torpkänsla, det får räcka med att det syns på utsidan. På insidan snackar vi kristallkronor och kandelabrar.

Hur visar jag det jag har nogsamt kommit fram till hittills?

Sedan skall jag skärpa mig. Nu är det inte tomma ord. För jag saknar att inte skriva varje dag och jag kommer att sakna att inte kunna gå tillbaka i bloggen för att kolla vad jag gjorde hösten 2016 och vintern 2017. Det är ett nyårslöfte. Däremot är mitt andra nyårslöfte att jag inte behöver ställa så enorma krav på mig själv och min kreativitet. Har det inte hänt något världsomvälvande behöver man ju inte skriva ett reportage, då räcker det med en kortare artikel. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Nu kör vi.

Först ut är hamstern Simon. Där Simon bara blir mindre och mindre. När jag var hos frissan förra onsdagen insåg jag att jag haft extensions i två år. Senaste omgången har suttit i nästan fem månader (och DET kommer aldrig hända igen pga allt längre än cirka tre månader ger dreadlocks och gör PERKELE ont att borsta ut) och vad jag kanske inte riktigt har insett är hur mycket håret faktiskt växer på ett par år.

Det här är enbart mitt eget genomborstade hår som det såg ut i backspegeln i onsdags.


Alltså CHOCKEN! För två år sedan gick jag dit med page och var armsvettsnervös. Nu är håret långt.

Efter lite nya pluppar i håret ser det ut så här.


Det är på pricken lika långt som mitt eget hår. Det vill säga bara förtjockat, inte längre förlängt.


Nu är planen att ha det vintern ut och sedan bara plocka ut det när det har gått tre månader-ish. Låta det vara mitt eget över sommaren och kanske bara färga i någon kul färg. Mest för att jag (peppar peppar) iskallt räknar med en fantastisk sommar och det är lite krångligt att hålla på och bada med det hela tiden. För det är något jag ämnar göra i sommar, bada mycket i väldigt varmt Sverigevatten och åka mycket båt. Som kompensation för inget bad alls och ingen båtsemester sommaren 2016.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag som vanligt läste Ohejdat idag och det HÄR är ju bara så coolt.

Jag inbillar mig att ni som läser och pratar här inne faktiskt har blivit kompisar hela högen? Med mig också såklart. Att vi liksom är ett gäng.

Nu fick jag ju lite empiri.

Men visst är det så, det kan inte bara vara jag som känner så?


Postat 22:46 i Klimakteriekossan, Kompisar, Renovering, Vill man vara fin får man lida pin av
26 kommentarer