Det händer alltså att de både lyssnar OCH är gulliga?

9 kommentarer

Jag följer FatBoy på Instagram. Ni vet de där som gör fantastiska sittsäckar och underbara hängmattor, även om somliga lyssnare kan ha vissa problem med just hängmattan trots att det borde vara fysiskt omöjligt. Sedan gör de visserligen de där nedrans uppblåsbara liggrejorna med, Lamzac, som det tog ett tag innan man förstod att det åtminstone krävdes styv kuling eller en lövblås för att kunna använda den som den var tänkt att användas. Att premiärblåsa upp den när det var den mest vindstilla dagen på hela året var väl inte särskilt värdigt. Det såg inte heller ut som det gjorde i alla reklamfilmer och jag är skitglad att jag inte hade på mig bikini, det var alldeles tillräckligt jävligt ändå.

Häromveckan slösurfade jag lite på deras hemsida efter att ha sett en lampa på instagram. Jag hade ingen aning om att de gjorde lampor och lamporna var on fleek som kidsen skulle sagt. Jag blev alldeles kär i den raraste lilla lampan som fanns i en hel hoper färger och dessutom helt sladdlös. Som en mormorslampa fast jättemodern. Inredningsmaken blev varse om min kärlek till lampan, han fick kika på hemsidan och dessutom talade jag om att den fanns i åtta olika färger. Inget mer med det och inga baktankar alls. Han lyssnar ju aldrig på något annat så varför skulle han ha råkat lyssna och ta till sig just det här?

Förra veckan sa jag att jag faktiskt skulle beställa lampan varpå maken skrynklade ihop hela ansiktet som ett russin. Sedan klämde han ur sig att han faktiskt redan hade beställt, i min bästa färg, men den hade bara inte kommit än.

Vem kunde ana liksom? Han som haft fetvadd i öronen sedan finska vinterkriget.

Men det var ju för all del väldigt rart av honom och jag älskar den väldigt mycket efter att ha sett den för första gången idag. Trots att jag tror att den a) är ett värmeljus varenda gång jag tittar upp, eller b) är skitvarm för att den är transparent fast blå. Den är ingetdera såklart.

fullsizerender-10

Som en ficklampa fast i bordsformat. Jag bara väntar på att maken skall lägga en virkad duk på den.

Men jag är oerhört tacksam och glad över att jag faktiskt fick den i present trots brist på bemärkelsedag. Sådana presenter är extra kul.

Nu vill jag ha den i fler färger. I alla fall gul och lila. Och så vill jag ha den coolaste av alla lampor de har på hemsidan.

screen-shot-2016-10-21-at-01-26-49

Det är utomhusbelysning och vi bor i mörker sisådär nio månader av tolv och jag kan inte tänka mig en coolare lampa att ha på gårdsplanen. Kanske med något virkat på? Det kommer ju inte räcka med en duk, men kanske ett överkast?

Den kommer jag däremot inte att få i spontanpresent för den var snordyr. Till och med så dyr att jag tror att jag är för snål för att köpa den själv med. Men det hindrar ju inte att jag hemskt gärna vill ha den?

Imorgon skall ni få se film på det lilla söta sjumånadersmonstret och när Liten gick och gömde sig för henne i källaren.

OCH! På söndag kommer det hända grejor här. Som ni antagligen inte vill missa. Nu talar jag om det i ganska god tid ändå. Ni som är i min ålder kommer bli alldeles knollriga och ni som inte är det kommer att bli det ni med. Söndag alltså. DET kommer verkligen vara on fleek.

Under tiden kanske maken kan använda det nya, fina och skitstora garaget till något vettigare än att gjuta betonglejon och beundra bilarna underifrån. Jag tänker att han kanske kan bygga en svincool lampa.

Eller så köper jag den ändå. Fast utan virkat överkast.

Under förutsättning att maken lovar att aldrig någonsin backa på den.

// Fortfarande inte särskit imponerad

 


Postat 1:49 i Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Shopping av
9 kommentarer

Det är DAGS!

21 kommentarer

Om inte Gunilla blivit mördat av vigvatten sedan förra avsnittet förstås?

Jag vill minnas att hon även dog lite på motorvägen en gång för att hon lyckades peta i neutralen och efter det ylade “JAG DÖÖÖÖÖÖR, JAG DÖÖÖÖÖR” resten av programtiden.

Hon är inte särskilt stryktålig, det måste man nog säga ändå.

TEAM ÅSA ALL THE WAY


Postat 20:51 i Gunilla Persson, Klimakteriekossan, Uncategorized av
21 kommentarer

En blandat komp(l)ott?

15 kommentarer

Lite som när Hyland ylade “japaner, japaner, japaner” ylar jag “hundar, hundar, hundar överallt” i ungefär samma tonfall. Sådär pilsnerfilmaktigt. Tira tira så mycket jyckar vi kan prata om.

Först Litens stolthet i form av syrrans kull såklart. Man får ju prioritera.


Två dagar gamla och väldigt svarta. Det där lilla vita på foten kommer knappt synas när den bebben blir stor. Lite vita strån vid tårna möjligen.


Och en knippe tvådagars. Som sover i klunga på mammas mage och varandra. SÅ mycket jag hade gett för att få skutta ner och lägga mig i klungan. Men då hade vi haft missnöjda valpisar och ett tio gånger så brett foto. Hum hum.

När jag var klar med dagens telefonmöten tog jag Liten under armen och åkte till mamma. Det är ju dags för husdoktorn imorgon (i Gbg) och helt egoistiskt hotade jag ömma modern så hon ringde till grannhunden för att fråga om lekdejt. Annars hade jag a) inte tagit med mig Liten alls och b) inte åkt dagen innan och sovit hos mamman. Då hade jag varit så tarvlig att jag hade åkt hundlös över dagen.

(Inte såklart. Det är dödsmysigt att sova i samma säng som mamma och bli ompysslad.)

Lilla lagotton är läskigt söt.


Och man får vara glad för det lilla. Ett foto blev det. Ingen av hundarna var värdigt stillsamma. Liten hade dessutom knäck i lurarna. Han hörsammade inte ett enda kommando, medan sexmånadersstollan gjorde precis som hon blev tillsagd. Eller, hon satte sig när matte sa sitt, men inte ens det klarade fyraåringen som hade fullt upp med flickdofterna.

Vill ni se vimsig film med tjutiga utrop finns den på instagram.

Sen gick vi in till ömma modern och jag tvingade henne att vara modell i mina fina boots och en av mina nya klänningar. Först vägrade hon med anledningen att hon absolut inte passar i klänning. Ett tjugotal klänningar senare för egen del vet jag ju att det är en myt. Det handlar bara om att hitta rätt klänning.


Som sagt. En myt. Nu vill hon köpa en egen, men kan inte bestämma om hon vill ha röd ell blå.

Nu är vi nerbäddade. Mamma pyssnarkar, snälla statyhunden ligger i knävecket och jag skriver här.

Fast snart skriver jag inte mer pga tröttma.

Typ nu slutar jag.

Vill ni skicka snälla tankar imorgon så husdoktorn verkligen lyssnar blir jag extremt glad och tacksam. Efter besökt är planen en till lekdejt med galenpannan.

Det måste gå bra. Jag har deadline på söndag för något jag råkat tycka är skitkul.

Och så måste jag hem och förklara med stora bokstäver att om man har två redan kommer inte den tredje ens märkas.

Gammalt djungelordspråk. Klart som fan att Fantomen hade mer än en Devil.

Natti, natti.


Postat 0:59 i Hundarna, Klimakteriekossan av
15 kommentarer

Vi måste prata mer om bilande

8 kommentarer

Men jag väntar på fler kommentarer. För det var hög underhållning att läsa och jag tror att vi bara skrapat på ytan än så länge haha.

Under tiden får ni en bild att kika på. En teaser helt enkelt. Ju fler bilkommentarer (erkännanden/tuppskvaller), desto mer valpar.

Här är nyfödingarna alldeles blänkande nya.


Ni vet sådär nya att trampdynorna är oförstörda och de luktar mammamjölk och kiss. En formidabel doft som får moderskänslorna att leva rövare. En av pluttarna ser även ut att äta och bajsa samtidigt och det får man när man bara är en dag gammal. Det är bara lite rart.

Ett knippe valpar och mamman som är Litens kullsyster.

Har man två kan man lika gärna ha tre. Säger jag. Maken är inte övertygad, men hans åsikter är av noll och intet värde efter garagebygge och traktorköp.

Ni skall få följa dem såklart. Jag har fler snodda kennelkort och jag tänker åka och hälsa på dem. Slå flera flugor i en smäll. Johannas mamma och pappa bor ju i samma lilla småländska by (vad är oddsen?) och även de skall få påhälsning. Maken längtar lite efter att se Pappa Johannas maskinpark och jag vill hänga med Mamma Johanna som är snällast i världen.

Med lite tur kanske både barn och barnbarn är där också och det hade verkligen varit SCORE.

Nu bio. Med styvmodern. Lätt övning att sitta bland folk, men slippa prata med dem och såklart äta godis.

Husdjurens hemliga liv blir det och nu ser jag ett tema i mitt hemliga liv.

Husdjur. Massor av pussande husdjur.


Postat 14:01 i Hundarna, Klimakteriekossan av
8 kommentarer

Nu skall jag faktiskt skryta ohämmat

18 kommentarer

I år har jag haft körkort i 28 år. Tjugoåtta år! Nu dog jag lite av åldersnoja när jag skrev det. Insikten om att jag har haft körkort tio år längre än vad jag inte haft körkort känns som en fet smäll.

Skit samma. Jag har haft körkort länge och jag kör fantastiskt bra såklart. Det säger i alla fall mamma. Och pappa. Trots att de tycker att det går lite väl fort pga blyfot särskilt på motorväg. Båda talar såklart för döva öron, men mest pappa eftersom det var han som lärde mig köra och han körde som en biltjuv innan han blev löjligt förståndig för ett par år sedan efter att ha ägnat ett vuxet liv åt att samla fortkörningsböter.

Nu kommer skrytet. Jag skall bara spotta på katten, kasta salt över axeln, knacka på dörren och säga “peppar peppar” först.

Klart.

Jag har aldrig fått en fortkörningsbot. Någonsin. Med tanke på helgpendling jämt och ständigt har jag kört väldigt mycket bil. Inte bara söndagsseglat nytvättad bil på stan, jag har verkligen kört både långt och mycket sedan första dagen med körkort i plånkan.

Inte heller har jag fått några andra böteslappar för trafikförseelser förutom en bunt parkeringsböter. Det får man i Göteborg eftersom det är världens sämsta parkeringsstad. Inte överdrivet många på så många år heller och jag gissar att jag har vunnit på det i längden med tanke på att det kostar cirka femtusen spänn för att stå någonstans i tio minuter.

I lika många år som jag har haft körkort har jag även haft bil och jag har inte någonsin behövt anmäla en skada till mitt försäkringsbolag. Bilförsäkring har bara varit något man har och jag brukar inte ens minnas vilket bolag jag råkar ha. Givetvis är jag inte helt perfekt när det gäller klantskador, jag har kört i diket litegrand, backat på stolpar och andra fasta installationer (exempelvis en staty på ett torg) och till och med eldat upp baksätet med en utkastad cigarett genom förarfönstret som åkte in igen genom baksätesfönstret. En del sådana grejor har såklart hänt, men inget med andra bilar inblandade och bara bakom ratten på pappas eller styvmoderns tjänstebilar.

Jag är helt enkelt förträffligt föredömlig i trafiken och borde skickas runt på körskolor landet runt för att visas upp som något slags unikt exemplar.

Maken däremot är såklart en sopa och han får bara låna min svarta pärla om jag känner mig väldigt välvilligt inställd när han frågar. VÄLDIGT välvillig. Innan han åker inspekterar jag bilden för utcheckning och när han kommer hem inspekterar jag igen. Även inne i bilen och jag blir skogstokig om han lämnar så mycket som en liten papperslapp på golvet. Skräpa ner kan han göra i sin egen bil.

Nu är det slut på välvilligheten.

Någon av soffdagarna följde jag med honom till stan för att hämta posten. Mest för att faktiskt se något annat än granar och gräs och smygkika lite på människor i trygghet bakom bilrutan. Vi tog min bil, men han körde eftersom jag var ett kolli som inte kände sig särskilt fenomenal bakom ratten.

Vår gata är en helt vanlig stadsgata förutom att det är kullersten och dessutom den enda gatan i hela stan där det är gratis parkering (så jävla idiotiskt eftersom alla såklart parkerar där då och vi som bor där inte får plats). Det är bara parkering på ena sidan. Min bil har minst 83 sensorer som illtjuter och blinkar knallrött om man är nära något och därtill har jag backkamera med vidvinkel och parkeringsassistans. Det är ungefär som att parkera med autopilot och kan inte bli enklare om man inte bär in bilen på parkeringsplatsen.

img_2188

Det kan verkligen inte bli enklare?

När vi kom hem till vår gata i stan fanns det gott om parkeringar, vi behövde således inte joxa in bilen mellan två bilar. Det var bara att köra in till sidan och backa mot bilen bakom. Plättlätt. Om man inte får hjärnsläpp (hoppas jag innerligt, för så usel är han ju bara inte).

Maken backar, varenda sensor där bak lyser så rött att de nästan blir lila, bilen tjuter i sensorförtvivlan och i kameran hinner jag se registreringsskylten på bilen bakom på så nära håll att det såg ut som att den låg i bagageluckan. Sedan sa det PANG och KRAS.

För säkerhets skull hade vi även backat in i den enda bilen i hela stan där föraren satt kvar i bilen. Som om det inte var pinsamt nog.

Personligen tyckte jag det var jättebra att jag aldrig tar av dragkroken, för min bil fick inte en skråma. Den påbackade hade däremot en hopvikt registreringsskylt pga dragkroken. Och draget hade inte stannat där (eller maken), utan närgånget fortsatt in under skylten och knölat in sig och spräckt hela plastfronten bakom hopvikt skylt.

Maken skämdes, den påkörde var först chockat arg och sedan trevlig och jag var nästan uppsluppen. Eller ja, kanske inte uppsluppen, men jag tyckte det var lite spännande att stå på gatan och känna sig vuxen och byta försäkringsuppgifter. Plus att det är hög tid för bilförsäkringen att faktiskt betala för något.

fullsizerender-9

Sjukt vuxet.

Sedan hörde jag mig själv tala om för påkörda paret att “herreminje, jag är nästan 50 år och har aldrig använt min försäkring, jag vet inte hur man gör ens”.

Då fick vi snabbt åka hem till torpet och lägga mig på soffan igen. Det var första gången jag uttalade åldern som börjar på fem i samband med egen ålder och det fick mig nästan att kräkas.

I vilket fall som helst så ligger den där eländiga skadeanmälan fortfarande i pappershögen med “att göra” för jag vet verkligen inte hur man gör. Man skall rita och skriva. Jag funderar på att rita även backkameran och sensorerna för att vara så detaljerad som möjligt, och för att jag såhär efteråt tycker att det var en orimligt underhållande tabbe som jag kan använda emot maken resten av livet.

Jag antar att jag fortfarande kan vara stolt och äckligt mallig över extremt prickfri bilkörning eftersom det inte var jag.

Men nu är det slututlånat och jag kan bocka av användning av bilförsäkring på min bucket list.

Tjejer kör inte bara bättre än höns. Men det var väl ingen nyhet gissar jag.

Hur ser scorekortet ut för er och era tuppar?


Postat 1:34 i Klantarsel, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
18 kommentarer