Den lille och hans skittjatiga mamma

Nej, jag är inte Cesar Millan. Det är inte ens något jag strävar efter, there can only be one och mina hundar är alldeles för ouppfostrade för att jag ens skall kunna aspirera på någon slags lärlingstitel. Det händer dessutom ytterst sällan att jag lägger mig i vad folk gör med sina hundar, om de inte är taskiga mot dem. DÅ lägger jag mig i med hela min vikt om tillfället kräver det. I det här fallet var det en tvåbening jag känner väldigt väl och hennes första hund. De andra tvåbeningarna i form av mamman och styvfadern förstod inte riktigt heller att man bör undvika vissa saker även om man gör dem i all välmening. Till exempel att lyfta sin hund om det kommer en aggressiv lurvskalle när man är ute. Det ser man till och med på Liten, trots att han är så snäll att han är dum. Men när monstret blir lyft vågade han ju sig faktiskt fram och nästan ställa sig på bakfötterna.

Trots det tjatar jag mig igenom hela första filmen och ni kommer inte orka kolla på hela, vilket är fullt förståeligt. Jag ville mest bara visa hur han hamnade i källaren när han egentligen bara ville gå till köket, men han vågade inte för det var ett litet rart monster i vägen. Jag tjatar och tjatar och tjatar och tjatar och jag blir så jävla matt av att höra det. Ömma mamman trodde liksom inte att vansinnesbushunden kunde vara så lugn trots att jag har sagt det minst 1093 gånger och ömma monstermatten var bara rädd om sin hund.

Förlåt på förhand för tjat och vad som kan uppfattas som storhetsvansinne när det gäller hundar. Det är inte det.

Den lille gick på promenad intet ont anande med styvmorfar och här kom han in. Under tiden hade det kommit ett lurvmonster. CHOCKEN.

Då hamnade han i källaren och vi fnissade elakt åt honom.

Men det var det sötaste monster vi hade sett på länge.

Min näsa kommer även att visa det ett tag till eftersom hon bet mig i nästan minst tusen gånger.

Halledudane vilken raring.


Posted in Hundarna, Klimakteriekossan by with 5 comments.

Comments

  • Anette says:

    Låt dom vara hehe sådär låter jag också när hundarna träffas. Enda gången jag stoppar dom är när det blir för livligt/brutalt och jag ser att den ena hunden blir rädd eller osäker för då kan det lätt bli aggressivt istället. Men monstret var urgulligt fast jag tror Liten var sötare i all sin förvåning 🙂

    • Victoria says:

      Ja! Exakt! Dessutom är det ytterst sällan jag vädrar någon som helst åsikt när det gäller hunderi eftersom vi har två och ingen vill leka med två av förklarliga skäl. Två blir enormt burdusa tillsammans (och som synes töntfega på egen hand). Men i min ungdom ställde jag ut mina dåvarande hundar och hängde med hundutställartvåbeningar. I någon slags föreningsform. Behöver jag säga mer än så eller förstår man precis vad jag menar? 😉

      • I min värld says:

        Haha jag förstår precis vad du menar! Har ju själv både tävlat o ställt ut samt hållit en hel del kurser inagility o lydnad när jag var yngre så jag är helt med på vad som brukar hända och pratas “ryser”

  • Humlan says:

    Vilka söthundar, båda två! Jag blir akut hundsjuk, undra om jag kan gå ut och “anfalla” en random hund på gatan?

    • Victoria says:

      Man får det, jag är helt övertygad. Om jag inte har någon av lurvskallarna med mig anfaller jag alla hundar jag träffar. Deras mammor och pappor tycker säkert att jag är jobbigast i hela världen, men låter mig oftast hållas pga god ton och allt det där. Sjukt praktiskt. Bara gör det? 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.