Tankini och en studie i nervsammanbrott

18 kommentarer

Min kärlek till baddräkt är inte stor, man skulle till och med kunna drista sig till att säga att den är icke-existerande, för jag vill ha bikini. Trots att jag kanske inte riktigt passar lika bra i bikini nu som jag gjorde för tiotalet år sedan. Baddräkt är bökigt om man behöver gå på toaletten och om man skulle råka vilja få lite färg på magen är det ju bara att glömma. En baddräkt går inte att rulla upp, för om man rullar upp den får man sol där man aldrig haft solsken förut.

Då lärde Helene Hogengård mig att det fanns något som hette tankini. För oss med lite muffinmage som varken vill gå omkring med just magen i vädret eller använda baddräkt. Gissningsvis en inkörsport till de tyngre drogerna i form av burkini när den dagen kommer och man inte vill visa något alls.

Helene visade mig en hel hög med tankinis i en katalog och de var skitsnygga. En bikini med extra allt som säkert har fler användningsområden om man så önskar. Jag hade inte en susning om att det fanns, utan trodde att efter att man var ung och färdig med bikinis a’la Paradise Hotel, då var man hänvisad åt farmorsbadräkter. Haha, vilken blåsning. Så var det inte och eftersom det är Helene vi pratar om så pratar vi kvalitet och storlekar för nästan gränslöst stora tuttar.

Jag fegade ur i färg- och mönstervalen och körde helsvart. Ut i det okända är det tryggt att hålla sig till kända färger. Nu vill jag ha fler. I leopard och neon. Inte nödvändigtvis på samma tankini.

Den kom tidigare i veckan och tajmingen kunde inte varit bättre eftersom jag och maken skall på spa om ett par veckor.

Idag skulle jag ta kort med maken för att det var fint väder och man nästan kunde tro att det var sommar. För att visa Helene att den satt perfekt (eller snarare, det känns som att den sitter perfekt och nu hatar jag ännu mer att det inte är sommar, men eftersom jag haft fel bh-storlek i 25 år är det ju bäst att visa och fråga) och så skulle jag visa er också. Det händer ju faktiskt att jag inte är ensam om att inte veta om att finurliga saker existerar.

Maken är en högst motvillig fotograf, det vet vi ju. Om fokus ligger på mig på ett av 300 kort skall man vara tacksam. Och han är duktig EGENTLIGEN, bara otålmodig. När jag knatade ut till ladan i tankini och Birkenstock utan att frysa ihjäl trots att det är november vilken dag som helst, visade det sig att kamrat norrman var där. Maken överlämnade uppdraget med varm hand till kamrat som är snäll och aldrig säger nej, däremot är det tveksamt om han någonsin ens hållit i fotoapparat. Han blev därmed betrodd med telefonen för att göra det enklare.

Han fick två order att förhålla sig till. Inte ha taskig bakgrund i form av sned tvättställning och röd tvättbalja utan använda sig av åkern. Hela tankinin skulle synas på fotot (överdelen alltså, det är väl bara själva överdelen som heter tankini?) Det var alltså inte ett jäkla porträttfoto han skulle ta.

Busenkelt kan tyckas.

Det var det inte och därför får ni se väldigt många tankinikort och här är det första där jag hade ställt in lite och bara satte kameran i handen på honom.

img_2549

Om man bortser från att hela tankinin syns, vilket ju är positivt, är bakgrunden inte så vacker. En huskant, en skog och en bit av en flaggstång. Inte en åker så långt ögat når. Men SER ni vad bra tankinin är?

Då drog jag båda ordrarna igen, och lät honom ha telefonen.

fullsizerender-1

Jahaja. Det första som hände. Inte hela tankinin och tvättställ med balja. Som bonus jordplätt och bit av flaggstång.

HUR SVÅRT KAN DET VARA? ÄR HAN BLIND?

Jamen tydligen? Och man ser på munnen att jag fortfarande går igenom order två.

fullsizerender-2

Dessutom blundar jag och till vänster syns en bit av tvätthängaren. Vad fan? Och jag skulle dessutom vara putslustig och visa inga muskler alls.

Men vi fortsätter. Och jag går verkligen kronologiskt. Lite tvätthängare.

fullsizerender-3

Mycket tvätthängare. IGEN.

fullsizerender-4

Som bonus, lapparna fladdrar under höger bildarm. Det begär jag inte att han skall se.

Här är det rätt bakgrund och hela tankinin syns. Med tanke på att jag vid det här laget inser vidden av bilder jag kommer få radera eftersom han tar 50 exakt likadana utan att jag har rört en fena så är jag PRUTTSUR. Och har fortfarande onödig arm i vädret.

fullsizerender-5

Och DÄR lackar jag ur över att vara på foto 407 utan att ha hunnit ens vända mig. Vilket jag talar om för honom. Och att jag kan använda knytnäven i ögat på honom.

fullsizerender-7

Ni hajar hur snabbt han bränner av massvis med bilder med tanke på att han fortfarande plåtar medan jag skäller?

fullsizerender-8

Sedan fäller jag ner armen och ser totalt bat shit crazy ut.

fullsizerender-9

Maken framstår som ett proffs, bästa norska kamraten försökte och jag trivs bättre bakom kameran för jag vantrivs framför den när jag måste dirigera samtidigt.

Men tankinin är riktigt bra och nu längtar jag efter spa-helgen.

Sedan gick jag in och raderade 500 bilder, somnade lite på soffan, vilket tydligen är mitt nya numera. Jag som aldrig sover dagtid har gjort just det två dagar i rad. Säger kroppen att den är trött så lyssnar jag. Det är ny och underlig känsla.

När jag somnade satt maken och kollade på tv, nu är han inte inomhus alls. Först skall jag kika i ladan och sedan är det läggdags.

Imorgon skall jag och mamma till mormor och med tanke på det generella humöret kan det vara bra att vara utvilad.

Visste ni vad en tankini var?


Postat 21:51 i Foto, Klimakteriekossan, Shopping av
18 kommentarer

Cravings!

22 kommentarer

Och det har inget alls med kläder att göra. Det är dags för Veckans Valpar som är elva dagar och nästan har börjat öppna ögonen.

Som vanligt ligger ett helt knippe valpar och sover och käkar.


Jag skall bli portugistvalp i mitt nästa liv, den saken är klar.

När man har käkat blir man full. Det blir i alla fall människobäbisar och jag antar att just det inte skiljer sig åt nämnvärt. Däggdjur som däggdjur.

Dessutom ser man ju på den här lille svarte att han är lika packad som jag hade varit efter tre Long Island Ice Tea och ett par öl.


Det är bara parkbänken som saknas för han har däckat.

Sedan har vi kärleken, hundar måste födas med hjärtan stora som containerfartyg och det går aldrig över, de älskar förbehållslöst resten av livet. De älskar sin biologiska mamma.


De älskar sina alla syskon samtidigt.


Två bröder älskar varandra och håller ihop.


Ibland kanske de bara älskar ett syskon i taget.



(Sedan blir de stora och älskar smutstvätt)


Men de älskar faktiskt sina adoptivföräldrar också och hade gärna burit omkring dem i munnen om det inte hade varit fysiskt omöjligt. Det är det tack och lov inte.

Sedan blir de åtta veckor och flyttar hemifrån. Alldeles ensamma i världen till de mest konstiga familjer och så här såg det ut när vi hade varit i Skillingaryd och hämtat Liten. Ömma mamman och styvfadern hade passat en intet ont anande Stor.

Liten var verkligen liten, med spaghettiben och inget namn än. Men lika snäll och lugn som han har fortsatt vara.

Jösses Amalia vad det värker i valptarmen. Men jag minns även att jag tyckte det var dödsläskigt för jag kände ju inte Liten, jag kände ju bara Stor och jag trodde aldrig att jag skulle lära känna en hund till lika bra. Trots att jag hade två flickor innan det och visste att det inte var sant. Även om det var väldigt nära att jag lämnade tillbaka den första lipsillsflickan som vägrade lämna sovrummet på en vecka och bet mig varje vaken sekund.

Stor var likadan, fast han sov aldrig någonsin. Vilket slutade med att jag klädde in soffan med kompostgaller för att sätta mig själv i fängelse. Liten var en ängel om man bortser från att han ville leka klockan 04.30 varje morgon. Och det var lögn i helsike att få honom att somna om. Tik nummer två var en tuff brud som bet dåvarande sambon i fingret när vi hämtade henne för att han skulle ta hennes minimala tuggpinne.

Mina gullefjun.

Hur många mer katter och hundar kan man ha utan att bli betraktad som galen?

(Bäbisbilderna är knyckta av Mighty Quinn Kennel såklart)


Postat 1:11 i Hundarna, Klimakteriekossan av
22 kommentarer

Tisdag : 21.00

38 kommentarer

Ni vet vad som gäller.

Vad tror ni om Gunilla i Takanooverall? Då skulle man verkligen se fartygsfötterna och den dåliga hållningen va?

En fågel viskade i örat att kvällens avsnitt skall vara crazy bananas.

Det låter helt underbart.

Nu kör vi.


Postat 20:50 i Gunilla Persson, Klimakteriekossan av
38 kommentarer

Ni skulle hålla koll på SPÄNNANDE söndag och ingen har tjoat på mig?

29 kommentarer

TROTS att jag skrev att det skulle vara skitspännande och jätteroligt? Och att vi skall ha en fantastisk TÄVLING dessutom.

Har ni också samma filter som maken påstår sig ha? Ett som sorterar ut nästan allt jag meddelar honom i någon form, inte ens röksignaler går fram. Dessvärre missar han även ganska viktiga saker genom att filtret är förhållandevis kroniskt. Och ni med tydligen. VA VA vaaaaa???

Just det. Jag måste kanske skriva att det är reklam. Någon slags reklam i alla fall. Störtlöjligt. Extra löjligt med tanke på att inga transaktioner förekommer och ni som vet, ni vet att jag har skrivit om det här innan. Den gången hade vi en nästan orimligt lång nostalgidiskussion om just det jag skall skriva om nu och jag gör det enbart för att jag tycker att det är så HIMLA kul.

I det inlägget pratade vi ju om Takano. Och ni var en hel hoper som faktiskt hade ägt minst en overall, givetvis med byxorna instoppade i ett par moderiktiga tubsockor och antingen Nike eller Stan Smith till det. Jag hade pumps. Eller Nike. Pumps hade man ju till allt? Fattar ni storheten i att jag skriver ett inlägg till om Takano och att jag har vetat om det jag skriver om nu i över en vecka. Fattar ni exakt hur svårt det har varit att hålla tyst om?

Tack vare det inlägget, som är två år gammalt, fick jag reda på av upphovsmannen Roland att Takano hade återuppstått. Då skrev jag mitt livs första tiggarbrev, som resulterade i ett telefonsamtal med just Roland som berättade för mig om återuppståndelsen, att det fanns planer för fler färger och att det fanns riktiga träningskläder med. Det vill säga inte bara sådana man numera sitter med i soffan medan man på 80-talet kunde ha dem dygnet runt.

Träningskläder alltså. Man skulle nästan kunna tro att jag inte är lite medelålders överviktig här, utan att jag faktiskt tränar. Att ta på sig sådana däringa riktiga träningskläder var nog det närmaste jag har kommit ett träningspass på minst ett tiotal år, eftersom jag höll på att välta i garaget, grabbade tag i det som stod närmast och som även såg stabilt ut.

Det visade sig vara ett bord med hjul som rullade iväg med mig under det. Inte för att tappa den röda tråden eller så, men vem fan har ett bord med hjul? Att trilla omkull och ta sig upp räknas i alla fall som ett litet träningspass. I rätt outfit.

img_0365

Det ser i alla fall ut som om jag har tänkt gå till gymmet vilken dag som helst? Bortsett från klackarna då, men ungefär som “kräftor kräfva dessa drycker” om sprit och skaldjur är det faktiskt inte konstigare än att Takano kräver klack. Eller Nike och det hade jag inga i närheten. Inte heller några 80-talsrosa pumps, så det blev helt enkelt klackar anno 2016.

Nästa gång kan jag leta mer efter Nike. Den här gången skulle maken sköta kameran och ehuru ombedd minst 97 gånger hade han glömt det. Säkert krockade fotografihjälpen med något mäkta viktigt svartvitt tv-program om andra världskriget och dessutom tenderar han att glömma ALL kunskap om fotografering så fort jag ber honom. Fast han egentligen är ganska duktig. Egentligen vet han var ljuset bör komma från, skärpedjup och slutartider, men så fort jag ber honom om minsta lilla instagramfoto på något så simpelt som ett … lingon, då blir han tre år och stampar med foten och skriker “KAAAAAN IIIINTE”.

Med tanke på att jag är den minst fotogeniska människa jag känner var inte upplägget fantastiskt. Det funkar liksom inte att både tala om för honom att han gärna fick VÄNDA kameran och eventuellt vara såpass tålmodig att han håller kvar kameran med intryckt knapp så länge att han åtminstone hinner med autofokusen och kanske bara kika var fokus faktiskt hamnar. Vartannat foto frågade jag hur det blev och fick svaret “men hur skall jag kunna veta det?”. Snabb som en kobra frågade jag om han åtminstone kan kolla om jag är ful, har stängda ögon och om fokus ligger på mig eller kanske på bordet med hjul. Det kunde han inte, så efter vartannat foto fick jag gå till honom och titta i displayen, men i liten display är det kollosalt svårt att se ögon och skärpa.

Av alla foton iklädd den svarta originaloverallen från 80-talet fanns det ett som gick att rädda. Ett som inte var fokuserat på ett hängande spännband framför mig eller på garagedörrarna bakom. Kul, kul – bord har hjul?

img_0366

Overallen är obeskrivligt skön. Sådär fleecig på insidan, tjock som gamla amerikanska collegetröjor och perfekt modell.

Något man som tur är kan se på enda räddningsbara fotot av den vita overallen.

img_0364

Här sitter jag och är slösaktigt klubbklädd med ingenstans att gå.

Hur mycket nostalgi drabbas ni av när ni ser bilderna???

Och det här är coolt. Roland startade klädmärket 1982, vilket gissningsvis betyder att man antagligen inte minns det om man är född senare än 1970. Hela högstadiet för min del var ju Takano i alla möjliga färger. Han kom på det i Japan och väl hemma i Sverige med en kollektion delades de ut till diverse kändisar som älskade den. Dessutom var Vendela Kirsebom modell för Takano då. Hon var sjukt snygg då, men det är banne mig tveksamt om hon inte är ännu snyggare nu. Och hela Dan Tillberg-gänget hade Takano i Melodifestivalen 1986. Snacka om exponering rätt i tiden.

takano-melodifestivalen

Ingen har väl missat att 80-talet är trendigt igen (det har vi ju också pratat om här när jag hittade mina gamla örhängen). Och Takano återuppstod på tiotusenniohundrafemte dagen. År 2016 alltså. I min Takanoälskande blogg och det får mig till och med att nynna lite på Dan Tillberg.

Tävlingen då; jo serrni, eftersom märket är återuppståndet från tiden före internet så måste vi ju få ut det till den stora massan igen. Det är viktigt, eftersom jag spontandör lite om Takano försvinner en gång till.

Takano har numera både Instagram och Facebook. Man kan såklart tävla på båda ställena, vilket ger större chans. Men har man bara det ena eller det andra tävlar man givetvis bara på det ena eller det andra.

  1. Facebook: Gilla Takanos Facebooksida, skriv en kommentar på tävlingsinlägget, gilla och dela tävlingsinlägget och tagga tre kompisar som du tror vill ha en Takanooverall (vem vill inte ha DET liksom?) OCH tagga Takano så vi kan se att det är gjort.
  2. Instagram: Följ Takano på instagram (takano_se), dela tävlingsinlägget och tagga tre kompisar plus Takano där med. Kom ihåg att du måste ha ett öppet konto på Instagram åtminstone medan tävlingen pågår om du inte har det annars, det går inte att se på privat konto om reglerna följs.
  3. Solklar bonus om man gillar Fitterbittan på både Facebook och Instagram såklart. För att tävlingen bor på min blogg. Så även om man delar det här inlägget på Facebook eftersom det finns bilder här som inte finns någon annanstans. Sura bilder (i mysig nostalgioverall) på dumma män.

Och vinsten är inte att leka med. In med er och kika på takano.se för att se lite mer än jag visar här. Vinnaren får valfri overall i valfri färg (och storlek). Ni har redan sett att originaloverallen med collegetröja och sweatpants finns i svart och vitt. Det räknas som en overall. Men nu finns det ju även hoodie också, vilket man kan välja istället för collegetröja för att få ihop en overall. Tröstpriser kommer såklart delas ut (t-shirts t.ex).

Har jag missat något? Ja ja, ni vet var ni skall fråga i så fall.

Kan vi prata nostalgi nu? Fattar ni att ni kan vinna århundradets nostalgioverall?

Herregud så skönt att äntligen få skriva det här, jag hade aldrig kunnat hålla mig en dag till.

 


Postat 23:59 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Tävling Schmävling av
29 kommentarer

Den lille och hans skittjatiga mamma

5 kommentarer

Nej, jag är inte Cesar Millan. Det är inte ens något jag strävar efter, there can only be one och mina hundar är alldeles för ouppfostrade för att jag ens skall kunna aspirera på någon slags lärlingstitel. Det händer dessutom ytterst sällan att jag lägger mig i vad folk gör med sina hundar, om de inte är taskiga mot dem. DÅ lägger jag mig i med hela min vikt om tillfället kräver det. I det här fallet var det en tvåbening jag känner väldigt väl och hennes första hund. De andra tvåbeningarna i form av mamman och styvfadern förstod inte riktigt heller att man bör undvika vissa saker även om man gör dem i all välmening. Till exempel att lyfta sin hund om det kommer en aggressiv lurvskalle när man är ute. Det ser man till och med på Liten, trots att han är så snäll att han är dum. Men när monstret blir lyft vågade han ju sig faktiskt fram och nästan ställa sig på bakfötterna.

Trots det tjatar jag mig igenom hela första filmen och ni kommer inte orka kolla på hela, vilket är fullt förståeligt. Jag ville mest bara visa hur han hamnade i källaren när han egentligen bara ville gå till köket, men han vågade inte för det var ett litet rart monster i vägen. Jag tjatar och tjatar och tjatar och tjatar och jag blir så jävla matt av att höra det. Ömma mamman trodde liksom inte att vansinnesbushunden kunde vara så lugn trots att jag har sagt det minst 1093 gånger och ömma monstermatten var bara rädd om sin hund.

Förlåt på förhand för tjat och vad som kan uppfattas som storhetsvansinne när det gäller hundar. Det är inte det.

Den lille gick på promenad intet ont anande med styvmorfar och här kom han in. Under tiden hade det kommit ett lurvmonster. CHOCKEN.

Då hamnade han i källaren och vi fnissade elakt åt honom.

Men det var det sötaste monster vi hade sett på länge.

Min näsa kommer även att visa det ett tag till eftersom hon bet mig i nästan minst tusen gånger.

Halledudane vilken raring.


Postat 17:10 i Hundarna, Klimakteriekossan av
5 kommentarer