Creating space minsann

30 kommentarer

Ikväll blev mitt livs första life hack klart och stoltheten vet inga gränser. Är det månne sådant skryt som luktar illa eller får man vara sådär sjukt nöjd utan biverkningar?

Förresten, det kanske inte heter life hack om man har använt en Ikeaprodukt? Då heter det Ikea hack va?

I vilket fall som helst blev det helt fantastiskt, jag har aldrig inredningshackat något någonsin och nu skall ni minsann få höra.

Ni vet ju att Mini har sin klätterställning för att slippa hamna näsa mot näsa med någon hund. Hon är ju en försagd liten raring. När vi flyttade ut till torpet satte vi kattlådan på toaletten. För att slippa ha den mitt i möblemanget. Det visade sig vara en urusel idé, katten höll sig från tidig morgon till sena kvällen för att vara helt säker på att få uträtta sina behov ostört.

Låda på toan var alltså bara att glömma. I lägenheten hade hon ju en hel “fönstersmutt” med sina saker, allt från ställningen till toaletten, men det finns inga självklara kattsmuttar på torpet. På torpets undervåning är murstocken det mest centrala och på ena sidan är köket, andra sidan är något som blivit matrum (dvs där alla kläder ligger efter tvätt både före och efter de har blivit vikta – om vi hade förvaringsproblem i lägenheten är det inget i jämförelse – här har vi EN garderob) och på tredje och sista sidan är vardagsrummet, väldigt gamla skinnsoffor, väldigt gamla bokhyllor med matchande soffbord och tv-bänk. I furu. Jag vill gråta när jag skriver det.

Minis ställning står mellan matrummet och vardagsrummet och vi insåg rätt kvickt att vi inte hade så mycket att välja på. Om inte katten skulle få njursvikt av att hålla sig hela dagarna var det bara att ställa kisslådan nedanför ställningen. För att Mini skulle få tillräckligt med privatliv hamnade dessutom fyra kompostgaller bakom stolarna på den sidan.

Det kittlar ju inte direkt dödsskönt i kistan att tänka på att faktiskt använda matrummet till det ett matrum skall vara. Om man nu skulle envisas med att göra det kan man ändå bara sitta på ena sidan. Kompostgallren står i vägen på den andra. Tanken på att käka pannbiff medan Mini får för sig att lägga en laddning är inte kul. Heller.

Alltså, det är verkligen gränslöst det där man gör för sina pälsbäbisar.

Matrummet är alltså en etta med sovalkov och kokvrå för katt. Och även garderob med vikbord.

Nu är jag som vanligt sist på bollen när det handlar om inredning eftersom jag inte har något Pinterestkonto och glömmer varför man skall ha det och spara piffiga urklipp. Det ÄR ju för sådana problem jag just listade. Men det kom jag på först nu, jag minns alltså inte var eller vem som stod för tipset och kan inte ära den som äras bör, men FAAAAN vad bra det blev.

Först från det här hållet då. Där man helt enkelt ser så mycket som möjligt. Kolla ställningen och det hålrutiga locket till vänster.


Jag glömde ta före-bilder. Det stod en drös kompostgaller där. Nu står soffbordet HOL från Ikea på samma ställe som pannbifflådan (skomakarlåda? Kattpotta?).

För det ser ut så här om man kollare närmare.


Känslan av att slippa kompostgaller bakom stolar är obeskrivlig. Alltså bara tänk hur det såg ut? En plastlåda med sand vid väggen, fyra stycken galler för avskildhet mot stolarna och ständigt en miljon sandkorn på golvet. Eftersom katter är renliga rackare som lägger mycket tid och jobb på att gömma, gömma och gömma. Dock inte så renliga att de hämtar dammsugaren efter varje toabesök. 

Vi kikar ännu närmare.


Någon har sågat en lucka i kortsidan. Stor nog för kattflicka, liten nog för att inte släppa igenom några lurviga pappskallar. Denna någon är inte jag. Maken gillar ju att såga, vem är jag att gå emellan en man och hans verktyg.

Skall jag vara brutalt ärlig är det “någon annan” som gjort allt som krävde fysisk ansträngning. Men jag visste vad jag ville ha och hur jag ville ha det, mamma och styvfar bodde på torpet och passade alla djuren under bröllopshelgen. Först fick de stanna på vägen och köpa HOL från hylla 32 och fack 29 i Uddevalla. Sedan bad jag styvfadern det finaste jag kunde för att han skulle sätta ihop den åt mig, när det var gjort och de hade åkt hem fick maken såga beordrat antal rutor för perfekt luckstorlek.

Sedan kom det lite saker i vägen. Amerikaner skulle vinkas på och ätas med eftersom de skulle hem till Trump-landet (Jesus alltså!). Jobb som skulle göras och annat som är svårt att bara skita i (det är ju det kattpottan är till för hö hö hö).

Nu står den där och gömmer inte bara toalett utan även reservdelar till toan. En kartong sand och minst en spade. Vi har haft kattoa med lock innan, men det är ju töntigt att ens försöka jämföra.

Men jag skulle verkligen vilja veta hur tankarna gick när de skapade soffbordet? Vi har två av den mindre fyrkantiga modellen sedan tidigare. De står under mitt skrivbord och innehållet består av täcken och kuddar till eventuella gäster. Ett soffbord med samma håll … näe, jag kan bara fundera över hur mycket mat och dryck som kommer trilla ner i hålen.

Men som kattoa med lock och förvaring av toasaker, elva minikatter av tio möjliga! Till och med billigare än värstingtoan. Går ni i toabryderier, frukta ej mer. Åk till Ikea. Även om ni får lov att ställa toan i badrummet skadat det ju inte med mindre sand på golvet och snyggare möbel? Bästa, bästa, BÄSTA.

Jag har fått feeling. Imorgon kommer den nougatbruna soffan med divan. För att inte glömma det har jag redan tagit före-bilden och den är hemsk. Trots mina desperata resor till Jysk för att köpa allt som fanns är det fortfarande hemskt.

Ni kan väl tänka fina och vänliga tankar så det liksom skiter sig innan vi ens börjar?

Tack på förhand.


Postat 2:13 i Katten, Klimakteriekossan, Nyheter av
30 kommentarer

Platsbrist eller bara bristande humor?

24 kommentarer

Förlåt på förhand för eventuell usel humor, men maken tittade på något Sci Fi-aktigt på tv igår och sedan dess har jag fnissat okontrollerat åt en mening i en scen som inte alls skulle vara rolig. Mer bara informativ.

Ja! Det var exakt så det var, det var ett helt vanligt svar på en fråga och det hade till exempel inte varit det minsta underhållande om det inte hade varit just science fiction och de befann sig i rymden. Hade det inte varit för just rymden hade det inte varit roligt alls faktiskt.

aspace

Människorna var i rymden och de hade satt upp något slags nödsjukhus för både människor och rymdvarelser från andra planeter. De blev tvungna att göra det eftersom det hade brutit ut en jättejobbig epidemi som hänsynslöst och urskiljningslöst smittade alla oavsett genuppsättning. På grund av epidemin blev det snabbt platsbrist på nödsjukhuset, det var ju så MÅNGA som var sjuka (egentligen precis som i verkligheten minus rymdvarelser) och det stod sängar med sjuklingar i korridorerna.

DÅ kom en slags barsk general in och följande konversation kunde avlyssnas mellan generalen och den snillrika människodoktorn som var så HÄR nära (*måttar minimalt med fingrarna*) att komma på ett botemedel om alla bara kunde sluta STÖRA honom hela tiden.

Generalen (argt och gnälligt): “Why are there beds everywhere, even in the hallway? Beds and sick people belong in their rooms?”

Människodoktorn (uppgivet): “Because we ran out of space.”

BECAUSE WE RAN OUT OF SPACE.

HAHAHAHAHAHA!

Så. Nu kan nu tala om för mig att jag är helt störd i huvudet, för jag kan inte sluta skratta. Jag har skrattat åt det sedan igår. Han den där jag är gift med tycker inte det är roligt alls medan jag går omkring och säger “we ran out of space”  och andra liknande saker till hundarna hela tiden och sedan fnissar jag ihjäl mig.


Postat 14:09 i Klimakteriekossan, Ogenomtänkt av
24 kommentarer

Hej hej bloggisen

14 kommentarer

Här ligger jag och skriver i mörkret. För jag kan inte sova, vilket skulle kunna bero på bröllopshelg. Först sov jag för lite, sedan sov jag för mycket och nu ligger jag och lyssnar på blåsten och snusande hundar. I vilket fall som helst är jag inte särskilt missnöjd för det är ganska mysigt. Det enda omysiga är att Stor har lampskärm på huvudet för att han fått Hot Spot igen. Ett par veckor efter klippning, som vanligt. Nu ger jag det en chans att självläka först, med tvätt och tratt, det går sådär måste jag nog medge.

Bröllopet då? Helt jävla fantastiskt!

Det var nog den längsta middag jag suttit på om man tänker att det bara var förrätt och varmrätt. Istället för efterrätt var det tårta och kaffe. Sjukt smart, tårta är ju faktiskt efterrätt och de hade inte kunnat få en godare efterrätt ändå. (Nu dreglar jag på örngottet). Browniebotten, hallonmousse och klätt i något citronfluff. Herregud! Hur hade Ernst beskrivit smakerna? Smaklökarna dansade samba i munnen i vilket fall som helst och jag har ätit så mycket de senaste dagarna att jag inte ens vill veta hur min positiva viktresa (viktresa känns som ett typiskt ernstigt ord annars) ser ut. Något som vågen tagit fasta på och visar en vikt på 159 kilo. Jag tror vågen har kollapsat. Jag HOPPAS att vågen har kollapsat.

Men jag måste ju visa min lilla lillasyster som fyllde 40 i onsdags och blev lite bortglömd i allt bröllopande. Hon som ni inte visste vem det var för jag förvirrade omedvetet. Förlåt. Men HURRA för lillstrumpa.


Jag har alltså bara ett syskon. Hon är en liten lillasyster. Det är skumt när små lillasystrar fyller 40. Mer logiskt när de är typ åtta år och förpestar livet för sin då 14-åriga storasyster. Det var väl egentligen bara det hon gjorde då, förpestade mitt liv alltså, till hon blev sisådär nästan 20 och då flyttade hon till Norge och kom aldrig mer hem. Sånt är trist. Men hon hann bo med mig och både exet och ex-exet först och det var trevligt. På den tiden var man ju tvungen att vara skriven i samma kommun man ville gå i skolan och fick inte flytta skolpengen. Jag bodde i Göteborg och det gjorde inte pappan och styvmodern.

Sedan kan vi prata tyst om att hon inte gick så mycket till skolan. Just då var jag sjukskriven efter en större operation och vi ägnade orimligt mycket tid åt Nintendo. 

Man skulle kunna säga att vi avhandlade Super Mario World och Donkey Kong istället och jag var en fantastisk syster men inte lika bra på föräldradelen. Trots det blev vi ju förträffliga ändå. Syrran är civilingenjör och jag är någon slags IT-människa med journalistisk inriktning. Värt att läggas på minnet om man har skoltrötta barn. Det blir oftast folk av dem med?

Om syrran och jag är lika? Tror inte det? Det är inget vi brukar få höra i alla fall, men vi är lite lika inuti huvudet. Om hon har råkat byta glasögon utan att säga något och jag har gjort samma sak så har vi alltid, utan att veta om det, köpt likadana. Sådana saker gör vi hela tiden. På bröllopet var jag ju mörkblå, det var syrran med som synes och vi hade inte pratat med varandra innan. Lägger vi till våra män …


… borde vi få stilpoäng i matchning?

Brudparet var såklart snyggast. Och kärast.


Man riktigt ser lugnet i att ha första akten avklarad och att det är dags för PARTY.

Apropå tårtan igen då. Det fanns tydligen hålltider, som sig bör på dylik tillställning. Hålltiderna sa att första bandet skulle börja spela direkt efter middagen och då skulle klockan vara halvåtta. Det var den inte, för den var 23.30 istället. Middag med hyllningstal och hyllningssånger tog lite drygt sex timmar och det kan man ju ofta tycka är rätt tradigt. 

Det var det inte heller. Varenda tal var skitroligt och de som talade kunde verkligen berätta (dvs inget fumlande med papper och läsa innantill), de två toastmasterkillarna var som gjorda för rollen och var riktiga entertainers när det var dags att bryta för tal. De som sjöng och spelade gjorde det som änglar. 

Sex timmar bara försvann och jag skrattade nästan oavbrutet. Det brukar man inte göra för det brukar helt enkelt inte vara så kul. Skall jag vara helt ärlig brukar i alla fall jag få myror i benen efter förrätten och de första talen. Sedan handlar det bara om att uthärda till festen börjar.

Däremot är jag lite fundersam över promillegraden hos bruden. Hon dansade nämligen med maken och den enda form av danskritik han någonsin fått tidigare var att “han rör sig som om han har en piazawakvast i röven”. Vilket var så längesedan att det till och med var före min tid.

Bruden var översvallande positiv igår och undrade varför jag inte hade talat om att jag var gift med rena rama Fred Astaire.

Det är mystiskt. Det är något som inte stämmer.

Dessutom såg jag ingen som gjorde bort sig, ingen hade något skvaller igår trots att vi verkligen ansträngde oss för att komma på något. Det närmsta var svåger och kusin som förde ett ganska högljutt samtal i sin alldeles egna värld under det sista talet som det inte riktigt fanns tålamod kvar att lyssna på. Men om det är det VÄRSTA får man nog säga att det var en hejdundrande tillställning totalt sett.

Så jag avslutar (nästan) med en av de sista bilderna från kvällen.


Och så berättar jag att det sista bandet som spelade kallade sin genre irländsk punk. Jag förväntade mig gapigt à la Sex Pistols och så många beats per minute att även om man skulle skönja viss Riverdance i låtarna skulle det inte gå att dansa.

Det bandet var skitbra. Verkligen skitbra. Typ Rammstein möter The Dubliners.

Även svårt att ogilla ett band som heter Spotted Dogs sådär generellt.

Jag har egentligen bara ett klagomål och det är alla böldliknande myggbett som jag vaknade med över hela kroppen i söndags. Så här ser jag ut överallt.


Och det kliar sataana perkele.

Jag såg inte en enda myggliknande sak, men uppenbarligen var de ju där.

Så, nu är klockan sju och det är dags att gå upp.

Godmorgon.


Postat 7:11 i Bröllop, Familjen, Klimakteriekossan av
14 kommentarer

En gång trodde jag att jag var en torparfru

11 kommentarer

Som levde torpardrömmen. Eftersom jag glatt flydde lägenheten i stan för att bo på torp med glad man, glad katt (nåja) och glada hundar (JÄTTEGLADA). Längtade inte alls tillbaka till stan. Vilket ju var helt rimligt, jag har ju varit en prematur liten husmänniska sedan jag var 24, då var jag klar med lägenheter och andades ut i mitt första egna hus. Nej, mitt andra. Hur har jag kunnat glömma att jag hyrde hus redan som 22-åring?

Finns det ens några 22-åringar idag som är färdiga med lägenheter och lägger alla sina surt förvärvade slantar på en kåk? Inte va?

Ömma mamman råkade glömma min lägenhetsallergi när vi övergav lägenhet för torp och sa snorkigt, sådär som bara mammor kan “HUR skall du klara dig i ett torp i skogen du som alltid bott i lägenhet och lever på restaurangmat?”.

Jag stirrade bara på henne i en halvtimma till poletten trillade ner. Enda åren i lägenhet var från 16 till 22 och sedan en kort sejour i Strömstad. Mer än halva livet. I princip hela mitt vuxna liv. Under en period var jag även rosenkindad bullbakare med, men det gick över.

Mamma bad spakt om ursäkt när hon kom på att jag aldrig hade bott i lägenhet. I ren iver över att få vara lite snorkig misstog hon sig själv för mig. Hon älskar att bo i lägenhet och hatar sitt hus där hon bott sedan 1985. Hon vill bo i lägenhet och gärna i Strömstad. Eller kanske Vänersborg. Vilket inte kommer hända om hon inte skiljer sig eller blir särbo. Styvfar släpper varken trädgård eller verkstad.

Den enda lägenheten jag verkligen trivdes i var ju den på bottenvåningen i Strömstad, den vi övergav för större yta och fler rum på tredje våningen. För den hade veranda utanför dörren och kändes mindre lägenhetsaktig.

Nu har jag stormtrivts på torpet. Lyxen i att inte ens riktigt veta var hundkopplen är går inte att beskriva. Man bara ropar på pälsbäbisarna, öppnar dörren och knatar omkring.

Sedan påbörjades Projekt Garage. Helt osanktionerat. Jag har hatat det lagom mycket hela våren och sommaren. Hanterbart hat ändå. Och så åkte jag till Johanna och Céline. Hos dem trivs jag också eftersom de har en vanvettigt mysig lägenhet på bottenvåningen.

Om man bortser från att jag överstannade och var där för länge och att jag hade mer och mindre ont i tån hela tiden så var jag ändå snygg. Nya snygga kläder i mängder (ni har bara sett en bråkdel av mina höstkläder, det kommer mera).

Till slut åkte jag hem. 

Först blev jag jätteglad över riktig gårdsplan. Kommer inte bli geggamoja vid nederbörd. Sedan gick jag in och höll på att bli galen, för jag hade glömt hur mycket skog och sand hundarna släpar in. Trots at båda är friserade.

Igår och idag fortsatte garagebyget och först kom det någon slags lastbil och gjorde saker.


Sedan gjorde maskinen (jag vet inte ens vad det är, grävmaskin?) andra saker.


Till varje maskin och lastbil tillhörde ytterligare en ägarman.

Och där någonstans brast det för mig. Alla är ju så jävla smutsiga och det kontraktet har inte jag skrivit på. Jag avskyr smuts.

Det enda svaret jag får på när det kan tänkas vara klart är at det i alla fall måste bli fixat innan marken fryser.

TÄNK OM JAG HADE DRAGIT IGÅNG ETT SÅ LÅNGT OCH DYRT PROJEKT UTAN ATT SANKTIONERA DET INNAN? 

Herregud, det hade tagit hus i helsike och jag kan inte förstå varför vi skall ha ett garage med ditten, datten och plats för fyra bilar.

Varför kan inte händighetsministern göra om allt fult inne i huset istället?

Nu retade jag upp mig så mycket att jag fick armsvett.

Såatteh. Om man skulle köpa en övernattningslägenhet i Stockholm kanske? Och bara inreda med mina färger och förbjuda sandiga golv.

Jag blir tokig.


Postat 21:23 i Klimakteriekossan av
11 kommentarer