Hej hej bloggisen

Här ligger jag och skriver i mörkret. För jag kan inte sova, vilket skulle kunna bero på bröllopshelg. Först sov jag för lite, sedan sov jag för mycket och nu ligger jag och lyssnar på blåsten och snusande hundar. I vilket fall som helst är jag inte särskilt missnöjd för det är ganska mysigt. Det enda omysiga är att Stor har lampskärm på huvudet för att han fått Hot Spot igen. Ett par veckor efter klippning, som vanligt. Nu ger jag det en chans att självläka först, med tvätt och tratt, det går sådär måste jag nog medge.

Bröllopet då? Helt jävla fantastiskt!

Det var nog den längsta middag jag suttit på om man tänker att det bara var förrätt och varmrätt. Istället för efterrätt var det tårta och kaffe. Sjukt smart, tårta är ju faktiskt efterrätt och de hade inte kunnat få en godare efterrätt ändå. (Nu dreglar jag på örngottet). Browniebotten, hallonmousse och klätt i något citronfluff. Herregud! Hur hade Ernst beskrivit smakerna? Smaklökarna dansade samba i munnen i vilket fall som helst och jag har ätit så mycket de senaste dagarna att jag inte ens vill veta hur min positiva viktresa (viktresa känns som ett typiskt ernstigt ord annars) ser ut. Något som vågen tagit fasta på och visar en vikt på 159 kilo. Jag tror vågen har kollapsat. Jag HOPPAS att vågen har kollapsat.

Men jag måste ju visa min lilla lillasyster som fyllde 40 i onsdags och blev lite bortglömd i allt bröllopande. Hon som ni inte visste vem det var för jag förvirrade omedvetet. Förlåt. Men HURRA för lillstrumpa.


Jag har alltså bara ett syskon. Hon är en liten lillasyster. Det är skumt när små lillasystrar fyller 40. Mer logiskt när de är typ åtta år och förpestar livet för sin då 14-åriga storasyster. Det var väl egentligen bara det hon gjorde då, förpestade mitt liv alltså, till hon blev sisådär nästan 20 och då flyttade hon till Norge och kom aldrig mer hem. Sånt är trist. Men hon hann bo med mig och både exet och ex-exet först och det var trevligt. På den tiden var man ju tvungen att vara skriven i samma kommun man ville gå i skolan och fick inte flytta skolpengen. Jag bodde i Göteborg och det gjorde inte pappan och styvmodern.

Sedan kan vi prata tyst om att hon inte gick så mycket till skolan. Just då var jag sjukskriven efter en större operation och vi ägnade orimligt mycket tid åt Nintendo. 

Man skulle kunna säga att vi avhandlade Super Mario World och Donkey Kong istället och jag var en fantastisk syster men inte lika bra på föräldradelen. Trots det blev vi ju förträffliga ändå. Syrran är civilingenjör och jag är någon slags IT-människa med journalistisk inriktning. Värt att läggas på minnet om man har skoltrötta barn. Det blir oftast folk av dem med?

Om syrran och jag är lika? Tror inte det? Det är inget vi brukar få höra i alla fall, men vi är lite lika inuti huvudet. Om hon har råkat byta glasögon utan att säga något och jag har gjort samma sak så har vi alltid, utan att veta om det, köpt likadana. Sådana saker gör vi hela tiden. På bröllopet var jag ju mörkblå, det var syrran med som synes och vi hade inte pratat med varandra innan. Lägger vi till våra män …


… borde vi få stilpoäng i matchning?

Brudparet var såklart snyggast. Och kärast.


Man riktigt ser lugnet i att ha första akten avklarad och att det är dags för PARTY.

Apropå tårtan igen då. Det fanns tydligen hålltider, som sig bör på dylik tillställning. Hålltiderna sa att första bandet skulle börja spela direkt efter middagen och då skulle klockan vara halvåtta. Det var den inte, för den var 23.30 istället. Middag med hyllningstal och hyllningssånger tog lite drygt sex timmar och det kan man ju ofta tycka är rätt tradigt. 

Det var det inte heller. Varenda tal var skitroligt och de som talade kunde verkligen berätta (dvs inget fumlande med papper och läsa innantill), de två toastmasterkillarna var som gjorda för rollen och var riktiga entertainers när det var dags att bryta för tal. De som sjöng och spelade gjorde det som änglar. 

Sex timmar bara försvann och jag skrattade nästan oavbrutet. Det brukar man inte göra för det brukar helt enkelt inte vara så kul. Skall jag vara helt ärlig brukar i alla fall jag få myror i benen efter förrätten och de första talen. Sedan handlar det bara om att uthärda till festen börjar.

Däremot är jag lite fundersam över promillegraden hos bruden. Hon dansade nämligen med maken och den enda form av danskritik han någonsin fått tidigare var att “han rör sig som om han har en piazawakvast i röven”. Vilket var så längesedan att det till och med var före min tid.

Bruden var översvallande positiv igår och undrade varför jag inte hade talat om att jag var gift med rena rama Fred Astaire.

Det är mystiskt. Det är något som inte stämmer.

Dessutom såg jag ingen som gjorde bort sig, ingen hade något skvaller igår trots att vi verkligen ansträngde oss för att komma på något. Det närmsta var svåger och kusin som förde ett ganska högljutt samtal i sin alldeles egna värld under det sista talet som det inte riktigt fanns tålamod kvar att lyssna på. Men om det är det VÄRSTA får man nog säga att det var en hejdundrande tillställning totalt sett.

Så jag avslutar (nästan) med en av de sista bilderna från kvällen.


Och så berättar jag att det sista bandet som spelade kallade sin genre irländsk punk. Jag förväntade mig gapigt à la Sex Pistols och så många beats per minute att även om man skulle skönja viss Riverdance i låtarna skulle det inte gå att dansa.

Det bandet var skitbra. Verkligen skitbra. Typ Rammstein möter The Dubliners.

Även svårt att ogilla ett band som heter Spotted Dogs sådär generellt.

Jag har egentligen bara ett klagomål och det är alla böldliknande myggbett som jag vaknade med över hela kroppen i söndags. Så här ser jag ut överallt.


Och det kliar sataana perkele.

Jag såg inte en enda myggliknande sak, men uppenbarligen var de ju där.

Så, nu är klockan sju och det är dags att gå upp.

Godmorgon.


Posted in Bröllop, Familjen, Klimakteriekossan by with 14 comments.

Comments

  • I mitt huvud says:

    Vad kul!!! Och vad fina n var, allihop!

  • Bh-Helene says:

    Så underbart med lyckat bröllop! (Inte alls avis).

    Skulle nästan tippa på knottbett? 🙁

    • Victoria says:

      Ja. Jävla jävla knottbett och de älskar mig. Kan du gifta dig och bjuda mig tack? 🙂

      • Bh-Helene says:

        Segskallen jag delar möbler med frågar ju aldrig. Och jag är för tjurig. 😉

        Och självklart är du bjuden! Men jag får väl hitta någon annan först…

        • Victoria says:

          Jaaaaaaa! Snälla snälla sluta vara tjurig? Bara tanken på att jag kanske får gå på ett jämnårigt bröllop till gör mig orimligt glad. Är det i inte skottår i år? Men helt seriöst, hur svårt kan det vara att klämma ur sig lite romans och faktiskt fria? Vissa karlar gör mig avundsjuk på just den delen, jag hade faktiskt velat bli friad till. Vi resonerade ju fram beslutet, det är ju inte heller så sexigt?

  • Anette says:

    Det ser ut att ha varit en hejdundrande fest som det ska vara på ett bröllop! Jättesnygga var ni också och visst är ni lite lika do och lillasyster 🙂 att det blir folk av de mest ohängda ungar kan jag intyga som har uppfostrat fyra stycken. Den mest ohängda är numera regionchef på Max i Oslo så allt hopp är inte ute för lyckades vi göra folk av henne så kan man lyckas med allt 😀

  • Humlan says:

    Det där låter som ett bröllop som var som ett bröllop ska vara! (Eller som man önskar att de ska vara.) … Ja, eller man kanske vill ha lite mer skandaler att skvallra om dagen efter, men annars så!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.