Dagens notering

8 kommentarer

Det går inte att fånga bollar från X2000 för det går för fort. Det var i alla fall nästan omöjligt och svinsvårt. Nu vet vi det.

I Göteborg stod bilen och det är något slags mirakel att jag tog mig hem. Tacksamheten över de brummande vita linjerna på motorvägen var enorm. Oj som jag nästansomnade flera gånger fast klockan bara var typ halvtre. 

Sedan kom jag hem och noterade glatt att vi har grusig gårdsplan. 


Ingen mer gräs och gegga och vi kommer inte behöva gå i lera och sörja mer alls.

Då var klockan halvfem.

Sedan klockan var det, det vill säga fem och en halv timma sedan, har jag lagt halva tiden på att sitta med blypanna i soffan med telefonen i handen för att försöka skriva något slags inlägg. Det slutade ett oräkneligt antal gånger med skräckslaget uppvaknande pga tappad telefon eftersom jag somnade. Sittande med öppen mun.

När klockan blev kvart över sju kastade jag in handduken, gav upp och gick och lade mig. Fortfarande envist övertygad om det där inlägget. För att ingen skulle tro att jag försvann igen och för att det var så härligt att pussa hundar, katt och make igen och i den ordningen att jag ville berätta det med både ord och bilder. Tji bilder, jag fortsatte såklart somna i sängen och tappa telefonen.

Nu är jag yttepyttelite mer vaken och har en katt vid fötterna. Men det är för mörkt för att visa. Vad jag däremot kan visa är deprimerande brist på både pokémons och pokéstops på torpet.


Nej. Inte så långt ögat når. Ledsamt.

Nu blev det mest ett inlägg om just inget alls och hur mycket jag somnar. Och om jag skyndar mig att publicera kanske inlägget kommer ut ikväll.

Imorgon berättar jag mer. Imorgon kan jag även berätta att det är min lilla lillasysters 40-årsdag. Jösses Amalia.

Men först skall jag skynda mig att avsluta innan jag somnar för tusende gången.

Zzzzzznark.


Postat 22:19 i Uncategorized av
8 kommentarer

När vi liksom ändå pratar om det

56 kommentarer

Den här sushifisken …

IMG_1520

… där det till och med står i beskrivningen att det är en PATHETIC EXCUSE FOR A POKÉMON.

Trots det är det den enda, såvitt jag vet, som kräver 400 candy för att man skall kunna evolva.

Jag vet om en person som har samlat så mycket sushifisk att han faktiskt har evolvat och det känns nästan som en vandringssägen eftersom det är en kompis till en kompis. Eller en bekant till en bekant till en kompis. Det har väl lika hög trovärdighet som råttan i pizzan, men trots det tror jag på det just den här gången. För att jag vet vem evolvaren är och det är sjukt troligt att just han skulle kunna göra en sådan sak.

För egen del är jag ingen master of Pokémon utan högst medelmåttig på level 16 och jag har 66 stycken Magikarp-candy. Därtill har jag 59 olika Pokémons, men jag har sett 60. En drog som en avlöning när jag försökte fånga den. Sådant är så jäkla taskigt.

Man skulle kunna säga att jag behöver en hel del halvdöda fiskar till för att kunna evolva.

Nu vill jag veta om någon av er har gjort det och så vill jag ju såklart veta mer saker. Vilken level är ni på, hur många olika Pokémons har ni och vilket team tillhör ni.

Vi behöver prata mer om det här känner jag. För de är ju trots allt rackarns söta. Nästan alla i alla fall. Det finns ett par stycken som är riktigt riktigt ugly.

Det ryktas att det skall komma en uppdatering så småningom så man kan börja byta Pokémons med varandra, precis som kidsen gjorde med samlingskorten för ett gäng år sedan. Det vet inte jag hur man gjorde eftersom jag är åt skogen för gammal för att ha koll på det. Men om man får lov att anta så gör jag det och mitt antagande är att det kanske funkar ungefär som när man hade album med gnuggisar väldigt tidigt 80-tal?

Då är det väl kanske tur att jag har svårt för att byta in de som jag tycker är sötast, det vill säga alla som är blå och rosa? Och så har jag sparat alla mina Mr. Mime, eftersom den är rosa och helt vansinnigt trippad. Den lär vara eftertraktad om man inte behöver sitta i samma rum om man skall byta, för den är regionsbaserad och finns bara i Europa (om man inte sitter i Asien, Nordamerika eller Australien och har turen att få den i ett ägg). Det finns såklart en som man bara kan få i Asien (Farfetch’d), en i Nordamerika (Tauros) och en i Australien (Kangashkhan).

Ja, jag älskar spel. Jag blir glad av spel. Särskilt spel som man spelar med hela världen och som man skulle kunna säga händer i realtid. Ännu mer gillar jag rollspel online, men nu finns det inget sådant som lockar mig. Det här är enkelt, kul och det är ännu roligare att man faktiskt inte kan sitta inomhus om man vill spela det. Ett socialt datorspel, som inte bara är socialt på spelservern utan bland riktiga människor. Som bonus är det inte särskilt elakt. Det känns synnerligt oelakt att putta ner någon från en slags gympiedestal och man kan inte skriva taskiga saker till andra människor.

Man blir ju alldeles entusiastisk!

Men det finns de som är ännu mer engagerade om man nu skulle råka tycka att jag lägger för mycket krut och bokstäver på spelet just nu.

Läs den här artikeln. Jag vet inte riktigt om jag skall bli imponerad eller chockad.

Ingen aning – även om det lutar åt att bli imponerad. Kanske.

Artikeln får mig i alla fall att vilja ha en ny Onepiece.


Postat 16:06 i Funderingar, Klimakteriekossan av
56 kommentarer

När man inte är deprimerande deppig

33 kommentarer

Då är det här värsta i-landsproblemet.


När man inte HINNER ta transferra pokémons i samma takt som de väller in och ständigt har fullt i Pokémonväskan så man är rädd att missa någon superviktig och extra ovanlig.

Jag säger bara Trygg Hansa på Kungsholmen.


Fyra ständigt “lurade” pokéstops, fritt wi-fi, massor av bänkar att sitta på och laddstationer utplacerade. Gissa om det alltid är mycket folk där?

Tre saker:

1. Orup får revidera sin låt. Stockholm har inte blivit kallt. Nu är det varmt och folk UTROPAR saker till främlingar.

2. Man måste hit om man turistar i Sthlm. Måste faktiskt. I alla fall om man spelar eller har spelande barn. Tjena mittbena så bra det är.

3. De som arbetar i Trygg Hansa-huset och är beroende av samla på de små stjärnögda raringarna. Hur får de öht något arbete gjort när det finns så mycket viktigare saker att hålla reda på. Samla bollar, kasta bollar och springa runt i huset och värpa ägg?

Mina favoriter Slowpoke och Jigglypuff. Vilka är era?


Postat 22:28 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Kompisar av
33 kommentarer

Hur gör man nu då?

27 kommentarer

Här alltså, på bloggen. Som jag har misskött å det grövsta, men istället varit extremt duktig på att instagramma. Jag klarar tydligen inte att vara bra på både blogg och instagram samtidigt. Dessutom har jag haft ett inlägg som har skavt och velat komma ut i flera veckor, men det är svårskrivet.

Inte för att det är pinsamt eller hemligt, mer för att jag undviker att gnälla i bloggen. Det vill säga gnäll som inte handlar om maken, maken är ju alltid öppet mål utan målvakt. Det här är mer på riktigt. Maken lever jag med, älskar gränslöst och därtill är det orimligt roligt att håna och gnälla på honom. Höstdeppen som jag flaggade för på instagram lever jag med, men HATAR gränslöst och då är det inte lika kul att gnälla.

Men nu tycker jag att vi pratar om det. För OJ så många vi är i samma sits.

Säsongsbunden depression alltså. Eller för all del icke säsongsbunden vilket är ännu värre. Att aldrig få en paus för att stanna upp, reflektera och faktiskt må bra.

Ångest är min arvedel. Av alla saker man ärver är nog just det här det absolut sämsta och värsta.

I mitt fall är det bundet till att sommaren börjar gå mot sitt slut. Redan på midsommar när folk börjar säga käcka saker som “nu blir det bara mörkare och mörkare” och “om sex månader är det julafton” knyter det sig i magen på mig på riktigt. Även om jag aldrig riktigt vet varför. För, när man inte är deppig med ångest glömmer man hur det känns de dagar man vaknar med ångesten som en blöt yllefilt över sig. Och de dagar man vaknar deppig med ångest finns det inte en chans att minnas hur det ens kändes dagen innan om det var en bra dag. Rent intellektuellt vet man att man har varit glad, att man kan vara glad, men man vet inte hur man gör.

För mig känns det som att jag fastnar i en dynghög av ångest och depression. Jag låser mig och blir handlingsförlamad, kan inte ta mig an något och den dagen går åt skogen. Det är bara att vänta till det är läggdags igen, med förhoppningen att inte vakna i samma dynghög igen dagen efter. Jag vill inte prata med någon, jag vill inte träffa någon och hjärnan består av tuggummi. Inte nog med att allt är skit, dessutom blir jag fruktansvärt korkad. Det enda jag är kapabel att göra är att kela med hundarna och det enda som rör sig i huvudet på mig är flyktkänsla/panik och en längtan efter att få gå och lägga sig för att kanske och förhoppningsvis göra en reboot under natten. Nätterna är räddningen och nätterna är rofyllda oavsett om jag sover eller inte.

Eftersom jag vanligtvis inte är helt dum i huvudet vet jag såklart varför, rent intellektuellt. Jag vet varför jag fastnar i dynghögen dagtid och jag vet varför nätterna är fridfulla. Att jag, trots år av av hjälp, inte klarar att ta mig ur den där dyngan är ju enbart för att ju mer dagtid som passerar desto mer missar jag ju att göra. Todo-listan blir längre när man inte kan bocka av en produktiv dag. Nätterna är kravlösa och telefonen är tyst.

I alla fall. I år kom det tidigare än jag var beredd på. Av två enkla anledningar. Den ena är att jag fick hjälp med min felopererade hand i december förra året på en riktig smärtklinik. När jag ändå skriver om trista (men ändå viktiga) saker skall jag berätta om det i ett annat inlägg. Det betyder att jag har haft en fantastisk sommar för första gången på väldigt många år (sedan operationen). En skitfantastisk sommar. Den andra anledningen var att det kom en period av regn och dystra moln i början av augusti. En sådan där period som doftar höst och krispighet.

Det var för tidigt. Det brukar komma i oktober. Men fallet mellan superduperskitfantastisk sommar och hur hjärnan uppfattade höstdofterna blev för stort och hjärnan åkte på en för tidig utlösning så att säga.

Då fastnade jag utan att vara det minsta beredd. Jag och dynghögen i augusti.

Sedan skärpte vädret till sig och det gjorde även hjärnan. Då åkte jag till Stockholm för miljöombyte.

Efter det har jag varit alldeles lagom glad och lagom nöjd. Inga blöta yllefiltar så långt ögat når. Men nu är jag beredd.

Däremot är jag väldigt tacksam över att bara genomlida skiten på hösten. Väldigt tacksam. Dessutom är jag tacksam över att det går att FaceTajma med hundar och make.

IMG_1419

För jag längtar såklart ihjäl mig. Mest efter att snusa hund och klia mage. (Ja, det är Stor, han är också klippt nu.)

Dåligt samvete har jag däremot inte, för det finns få hundar som har sin mattemamma som sin ständiga följeslagare och i princip aldrig är ensamma hemma. Och de får hem en mattemamma som är glad och springer i skogen med dem istället för att vara så där dödstrist handlingsförlamad. Det är då man upptäcker att hundar faktiskt kan sucka uppgivet.

Jamen det här var väl ett peppigt inlägg efter att ha varit en usel bloggerska?

Jag antar dessutom att jag inte är helt ensam om det här? Men att känslan är olika hos många?


Postat 13:09 i Klimakteriekossan, Pest och kolera av
27 kommentarer

Alltså nej

18 kommentarer

Det är såklart inte värt att gå ner i vikt pga dåligt mående. Det är ju helt värdelöst och jag hade hellre gått upp 20 kilo om jag hade mått bra. Fy för den lede. Men, nu är det faktiskt mer hjärteknipande med kisseknippet. Hjälpte ni dem?

Dagens positiva.

JAG HAR HITTAT EN KLÄNNING.

Kooooolla här!!!


Alltså! Blue Python!!! 

Eller…


Amazon.

Sen är ju Isolde Maxi så snygg att man faktiskt dör lite. Smäll på käften-snygg. Men jag har en känsla av att Diane går att använda mycket oftare. Så, jag har bestämt mig. Det enda jag inte har bestäm är färg/mönster. Skulle det nu vara så att min storlek inte finns eller att de är pyttiga i storlekarna då ger jag upp. Och nu ser jag att jag inte har skrivit någonstans vilken webshop jag är inne och snurrar på. ByMalina, som jag kikade på för första gången så sent som häromdagen. Jösses vilka kläder.

Sedan suktar jag efter en icke-bröllopsklänning hos Plain Vanilla


My inner läderbrud vill bara ha den. Allt som doftar skinn får mig att vilja ta fram skinnpajen (den är redan framme) och bikerbootsen (de är inte framme). Det är något med skinnkläder som får mig att trilla tillbaka i tiden och låtsasdansa med John Travolta. Skinnbyxorna jag köpte i vintras är nog det mest använda i min garderob.

Snälla säg att jag inte är ensam om det här?

Men vad tycker vi om bröllopsklänningsbeslutet?

Kan vi kanske bara hålla tummarna för att den sitter som en smäck också?


Postat 21:34 i Klimakteriekossan, Shopping av
18 kommentarer