Ni vet den där känslan när man inte har pratat på ett tag?

Då går man och drar sig för att ringa det där samtalet för att man har dåligt samvete. Sedan skjuter man på det lite till. Den känslan har jag haft sedan igår för igår hade jag kunnat åstadkomma något slags skriftligt. Planen var att jag skulle göra det också, men jag sköt på det. För att vi inte har pratat på ett tag och det är enbart mitt fel. Förlåt.

Dessutom var vi ju ute med båten i tisdags (eller vilken dag det nu var?) och jag hade filmat massor för att ni skulle få haka på. Men jag hann inte redigera det innan jag började känna mig lite uschlig, som mormor säger, och då fick jag dåligt samvete över det med. Har man lovat att man skall få haka på båttur duger det ju inte att komma med ett halvdant inlägg utan båttur?

I vilket fall som helst så mår jag inte helt hundra än, men jag känner mig inte sjuk. I flera dagar har jag gått omkring och känt mig som om något skall bryta ut, men inte gör det. I torsdags försökte jag vila mig på topp igen och gick och lade mig igen efter lunch utan att gå upp mer på hela dagen. Det funkade sådär. Och idag har jag migränkänningar för andra gången på nio månader. Förra gången blev det åska, det återstår att se vad det är för väder huvudet larmar om den här gången. Fascinerande att botox kan ta bort både migrän och spänningshuvudvärk men tydligen inte väderskalle.

Det finns med andra ord inte så mycket att berätta med tanke på att aktivitetsnivån har varit och fortfarande är lägre än Glocalnet. MEN! Jag har gjort klart filmen från båtturen idag, dessutom har jag handlat lite online och så tycker jag att Facebook är ett befängt hånfullt socialt media. Mycket mer än så har jag inte åstadkommit.

Facebook hade ju antagligen en vacker tanke bakom sitt “dagens minne” eller vad det nu heter? Ibland är det fantastiskt fiffigt med de där minnena som presenteras. Härförleden påminde de mig om vårt förlovningsdatum till exempel, och fick mig att framstå som en sjusärdeles fru som mindes nioårsdagen av vår förlovning. Vem minns sådant utan hjälp?

Men idag var det hånfullt. Vid närmare eftertanke kan det ligga till grund för huvudvärken faktiskt. Oj så irriterande det var.

Den här bilden slängde de upp i ögonhöjd och utropade glatt att “DET HÄR GJORDE DU IDAG FAST FÖR TVÅ ÅR SEDAN”.

seedoo

Sommaren 2014 alltså. Den där sommaren som bara blev varmare och varmare och varmare och jag till och med badade. I princip vindstilla och 35 grader varmt varje dag och på just den här bilden är den lilla gula båten utlånad till kamrats fartglada dotter och hennes kompisar.

Det här fotot på båten tog jag nu.

IMG_0952

Båtar skall vara i vattnet när det är juli månad. De skall inte stå på tomten för att de har varit trasiga i nästan två år. Särskilt inte i hällregn och samma temperatur som på julafton 2015. Igår var det ju kanonväder, jag satt ute i säkert en timma och fick lite solbränna väldigt lokalt på höger överarm och även lite i urringningen.

Men det finns en liten solskenshistoria om den förbaskade båten också.

Förresten, apropå inget alls, jag fick lära mig förra helgen att man aldrig skall uppge för sin bankman att man har båt om man vill låna pengar. Tydligen räknas inte båtar som “egendom värd pengar” på banken, utan snarare som “egendom som kostar pengar när de går sönder”. Om det inte hade varit så sant hade det faktiskt varit skitroligt.

Jo, solskenshistorian. Den lilla gula båten gick ju sönder för två år sedan och jag vet att jag berättade det när det hände, men ingen begär att man skall komma ihåg det efter så lång tid. Den korta versionen; växelspaken har fastnat på full gas. Det vill säga, full gas fram och full gas bak. Att krypköra är alltså helt omöjligt för det går fort utav bara helvete åt båda hållen. Hur det felet kändes får ni gärna visualisera själva med tanke på att det hände under en båttur och man behövde ta sig in i hamn.

Före det snodde någon vår båtkärra, samma år, men tidigare på sommaren. Sedan dess har vi inte haft någon kärra till båten vilket har varit en smula opraktiskt. Men kärran var liksom skräddarsydd för båten och vi köpte båda samtidigt. Någon i familjen skulle ha anmält stölden eftersom båtkärror är dyra och någon skulle även kontakta försäkringsbolaget så vi kunde fixat en ny båtkärra. Denna någon har inte gjort det och vi har inte haft någon båtkärra på två år.

I tisdags när vi var ute med båten åkte vi och kollade på lite olika grejor och åkte på ställen vi inte brukar vara på, bland annat var vi i en av hamnarna där vi tidigare hade vinterförvaring av gamla båten och där stod en bekant kärra. Utan båt på. Men vi kunde ju inte vara säkra innan vi hade kollat chassinummer och lite sådant. När vi kom hem letade maken upp det och tog bilen in, mycket riktigt var det vår kärra. Lite kantstött och med lite bortplockade saker, men hel i övrigt. Så vi tog tillbaka den och kunde äntligen hämta lilla gula båten för att laga den trasiga gasen.

Om man vill vara lite trött och negativ kan man lägga till det på listan över projekt där saker behöver lagas och fixas. Men kärran var en bonus, det var den.

Nästa vecka skall jag konsultera juryn om hur vi skall göra med boktävlingen och vinnaren där som inte har presenterats. Författaren själv är ganska involverad i tävlingen vilket är kul, men juryn och jag måste klura ut om författarens idé är genomförbar.

Nästa vecka skall jag även vara nästan helt ledig och då vet vi ju vad det kommer vara för väder. Men vi har inte planerat färdigt och skall inte ut med båten än. Ut med båten skall vi dock den här sommaren, om det så är snömodd och drivis. Sedan har vi ju ett bröllop i slutet av sommaren som skall bli hur roligt som helst. Jag älskar att gå på bröllop. Och så skall jag till Stockholm. Lite tid och mycket att planera och utföra.

Men först skall ni få hänka på till Koster när vi var där i tisdags.

Jag har till och med lagt på röstspår. Som jag inte har gjort sen jag läste till journalist och det var riktigt roligt.

Om man vill höra det bör man alltså ha ljudet på.

Nu skall jag vila mig lite, är jag förlåten?


Posted in Båtliv, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv by with 19 comments.

Comments

  • i min värld says:

    Det var skönt att se att du lever iaf 🙂 Började undra om du satt fast på sjön eller i skogen.
    Jag är hopplös på det där med att ringa och gör så där med skjuter upp hela tiden för det kommer annat emellan.
    Ni kom inte på vem som har “lånat” kärran? Det vore kanske något att ha lite span där för att se vem som letar efter den 🙂 Kan bli skoj om inget annat.
    På måndag börjar semestern hur den nu blir, lite annat kom emellan där också så jag håller på att kläcker ett blogginlägg om det men det tar nog ett tag innan det föds där.

    • Victoria says:

      Då kan du definitivt relatera till känslan. Och sen är det så skönt när det är gjort.

      Ingen aning om vem som lånat den. Uppenbarligen någon tillräckligt korkad för att inte flytta den ut ur småstaden på två år. Vilken otroligt korkad tjuv, herregud. Men du, du kan inte hinta om att något har hänt och att det kanske kommer ett blogginlägg?? Det gör mig jättenyfiken ju. kom igen, ut med det 🙂

  • tigerlilja says:

    Vila på du! Det är underbart att åka båt med dig, jag blir inte ens sjösjuk, vilket jag annars är väldigt rask att bli. Och det där med båtkärran var ju osannolikt bra.

    • Victoria says:

      Stackare, det kan inte vara roligt att vara sjösjuk om man skulle råka vara tvungen att åka färja? Nu kanske det inte är så ofta man är tvungen att göra just det, men ändå? Även tråkigt eftersom det är ganska vackert om du nu skulle få möjlighet att åka med någon annan än mig och då bli sjösjuk. Eller så får du bara åka med mig? 🙂

  • Karin says:

    Japp,du är;pardonne’,forgiven,perdonato…etc,det är väl bara att vi har vant oss vid lite”ordbajseri”….vila upp dig och åk lite båt och njut!!! Här håller vi på att försöka komma tillbaka till det verkliga livet igen….kram och var rädd om dig!

    • Victoria says:

      Du var den första jag tänkte på mitt i natten. Sen Katrin Zytomierskas pappa. Vilket låter helt vrickat (inte att jag tänkte på dig men den andre, särskilt när jag inte ens läser hennes blogg längre. Jävla skitvärld. Och så Turkiet på det. Kram <3

      • Karin says:

        Haha,vet inte om jag ska känna mig hedrad eller inte ?jag och pappa Zyto i samma tanke….?Iaf kryper det fram att vi har vänner/bekanta som det inte gått så bra för..just nu känner jag att;JE SUIS sick of this shit….om det är i Fra el Turkiet eller varsomhelst……

        • Victoria says:

          Du var iaf nummer ett. <3 Sen visste jag inte mer om vilka som ens kunde eller inte kunde vara där. Gick det så dåligt för vännen? Alltså, det här med att bo i skogen ter sig bara bättre och bättre. Jävla värld.

          • Karin says:

            Ja,och den här jävla världen lever vi i…jag blir så inihelvete uppgiven..Vi har vänner som inte hittar sitt barn,vi har en kompis som sköts till döds….Och många säger att det är bara början..Var,Var finns religion i detta?kram och ta hand om varandra

  • JennyMW says:

    Tack för härlig tur, till morgonkaffet!!
    Maken och jag har just konstaterat att sälja båten var dumt… Vilket innebär att det får bli en ny….
    Kram Veronica;-)

    • Victoria says:

      Det är väl jättedumt att sälja båtar så man inte har någon alls? Varför i helaste friden gjorde ni det? Kram på dig.

      • JennyMW says:

        Ja du, det undrar vi också just….
        Vi trodde att det var ett bra beslut. Eeeeh, det var det inte…
        Öööööken, utan båt;-). Men det ska vi ändra på, när vi hittar något bra!
        Kram!

  • Humlan says:

    Tack för en härlig tur! Jag tror att jag ska titta och lyssna en gång till bara för att det är så härligt att höra skvalpet, det är nästan så att jag känner doften av saltvatten också.

    Den lilla gula ser verkligen malplacerad ut där på gräsmattan, även om kärran passar.

    • Victoria says:

      Man kan ju faktiskt bara lyssna på skvalpet om man vill, för jag håller med om att det är trevligt. Extra trevligt när det kluckar mot skrovet. Det är som en sömntablett ungefär, fast behagligare 🙂

  • Åsa Johansson says:

    Du har så skön röst att lyssna på Victoria. Har inte funderat på att läsa in ljudböcker? Du skulle ju kunna få vilken skitbok som helst att bli bra tack vare din röst. Du har berättarröst 🙂

    • Victoria says:

      Det var nog den finaste komplimangen jag någonsin fått <3 Och det var nog bara en slump där eftersom jag knarrar ganska mycket egentligen. Men här var jag tvungen att prata lite tystare, för att slippa hoppande fyrbeningar bredvid mig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.