Mina NERVER

Det kom ett samtal från maken på Facetime och jag trodde att han hade tryckt på att ringa tillbaka på fel samtal. Sådär som man kan göra om man har en iPhone. Och vi pratade på Facetime igår kväll så det var inte helt orimligt.

Min första fråga var om han hade ringt fel och då förväntade jag mig en liten men högljudd svordom, ett jakande svar och en omringning.

Istället visade han mig det här.

IMG_0772

Då slutade jag andas i flera minuter, började stortjuta och sedan var han tvungen att prata med mig jättelänge. Fast han behövde inte säga något, bara han höll telefonen så jag kunde se Mini.

Nu kan jag andas igen. Och äta. Det här har varit årtiondets bästa diet. Med tanke på att jag haft besök i princip non stop sedan Mini försvann har det varit lite problematiskt när jag inte riktigt har förstått att andra har blivit hungriga när jag själv inte varit det alls. Nu har Céline varit här sedan i onsdags och igår tog vi med oss ytterligare en tonåring från Liseberg. Man antar att de har FÖRVÄNTNINGAR. Som jag kanske har varit lite dålig på att uppfylla, men löst genom att parkera maken på torpjour. Någon har ju varit tvungen att vara där.

Idag gick maken på den vanliga rundan i ladan och i skogen. Ingen mat försvunnen som vanligt, men helt plötsligt var det något som rörde sig i ögonvrån uppe på höloftet. Och där VAR hon. Helt plötsligt. För hon har inte varit där i en vecka och två dagar. Var någonstans hon HAR varit vet ingen utom hon, men jag har aldrig varit så glad över att vi har haft dåligt väder och regn. För det betyder att hon har fått vatten. Vilket är absolut viktigast för att en liten vilsegången katt skall överleva.

Man kan även vara ytterligare helt säker på att hon inte har varit i ladan eftersom hon inte har rört mattallriken med sin bästa och godaste mat på.

Då trodde jag att hon kanske skulle vara lite svag på grund av matbrist. Och gjorde mig beredd att direkt åka till veterinär. Trots att jag egentligen vet att de klarar sig rätt bra bara de inte får vätskebrist, men som sagt har vi ju inte lidit brist på just vätska. Hon var inte svag för hon orkade minsann protestera mot att bli upplyft i famnen. Maken får ju inte lyfta Mini hur som helst, skall någon överhuvudtaget lyfta henne skall det vara jag. Och det är inte ens säkert att jag får göra det. Men jag får klia henne.

Lite mager (jag trodde det var nästan omöjligt att bli mindre än vad hon redan är), ganska hungrig och med två fästingar på huvudet kom hon in och ringde mammamatten.

Jag trodde verkligen inte att hon fanns mer. Av alla gånger hon har knatat ut har jag vetat att det har varit okay, men den här gången var det inte det och jag trodde allt från rävar till brunbjörnar.

Nu har hon ätit, blivit kliad på så mycket att hon låter som en dieselmotor och man kan anta att hon kommer ägna åtminstone resten av den här dagen åt att tvätta sig och att sova. Medan maken fortsätter ha jourverksamhet så att hon inte blir dålig av maten och att hon äter för mycket på en och samma gång.

Själv är jag hungrig (kanske inte så mycket längre efter att ha kastat mig över det första jag såg vilket råkade vara en påse chips som jag har tryckt i mig under tiden jag har skrivit), törstig, och sömnig samtidigt. Man fattar tydligen inte riktigt anspänningen förrän det löser sig. Och på bästa vis den här gången.

Tack. Alla. Herregud, verkligen tack. Jag är överväldigat lycklig.

Det känns lite som att tonåringarna får klara sig på egen hand idag medan jag tar igen förlorad sömn och gladgråter i kudden.

Man behöver väl inte passa 15-åringar?

Och det är ingen bra idé att åttaåriga innekatter börjar gå ut. Inte när de inte har vett på att svara när man pratar med dem utomhus. Mina nerver är för klena för att hantera en sådan här omgång till.

Älskade älskade katt. Jag skall ägna resten av sommaren åt att klappa på alla mina husdjur med nio dagars extrakelande för Mini.

Det här är för bra för att vara sant.

IMG_0984

IMG_0981


Posted in Katten, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv by with 59 comments.

Comments

  • Bibbi says:

    Gud så SKÖÖÖNT att hon är tillbaka. Det här inlägget har jag hoppats på varenda gång jag tittat in och nu kom det. Yes! 😀 😀
    Nej, du behöver inte passa 15-åringar. Se bara till att de äter och dricker med jämna mellanrum så brukar de klara sig själva ganska bra.

    • Karin says:

      Jo,man behöver passa 15åringar,speciellt i ett”sommarfagert “Strömstad…(been there…)SÅÅ nu Vic är det dags att börja oroa sig för något annat…hehe

      • Victoria says:

        HAHA! Som jag skrev till Bibbi. De här är helt klart trasiga. De har gått sönder. Och klarar inget alls själva. Knappt ens att äta. Jag ÖNSKAR att de hade kilat ner på stan och spanat in grabbar, men istället är de fastlimmade runt mig. En runt vänsterbenet och en runt högerbenet. TYP. Kanske lite överdrivet. De kan äta. Men det med limmet är sant.

    • Karin says:

      Kallas också teenexit…

    • Victoria says:

      Jag trodde på fullaste allvar att det här inlägget aldrig skulle skrivas. När käre maken vände kameran mot henne skrek jag bara rakt ut. Och jag har fortfarande gråten i magen, fast det är gladgråt blandat med något annat. <3

      De här 15-åringarna måste vara trasiga i så fall. Det där med att bara mata dem funkar inte?

  • Anette says:

    Hurra! Sätt genast en sändare på henne om hon får för sig att göra samma sak igen!

    • Victoria says:

      Hon kommer inte få en chans att göra det igen. Jag är tillräckligt nervklen som det är. Fy för den LEDE vilka vidriga NIO dagar det har varit. Nu får hon en stor och lyxig inhägnad istället, så hon kan sitta och greja med sina grässtrån utan att försvinna. Älskade katt!

  • Karin says:

    D.E.N. Lyckan….Så glad att pissekatten kom hem till mamma igen.Vet hur det känns,och det mina vänner vill man inte vara med om!!!Grattis att hon hade lokalsinne nog och kom tillbaka!(vet att hon är kastrerad,m.e.n. lite roligt har hon nog haft….haha)

    • Victoria says:

      Möjligen med ett rådjur i så fall. Vi har ju inga grannar och de enda katter som finns här är lokatter? Det känns … stort 😉

  • Katja says:

    Åh, vad skönt, vilken lycka!!! Tack och lov att hon bestämde sig för att komma hem innan du blev alldeles söndergråten, utsvulten och skogstokig. Jag är så lättad för din skull. Kram Katja

    • Victoria says:

      Jag tror jag passerade allt det där för sisådär tre dagar sedan. Herregud. Det får låta hur fånigt som helst och jag tål extremt mycket för egen del med tanke på hur mycket tid jag själv spenderat på sjukhus, men när något händer de älskade älskade fyrbeningarna är det TUSEN gånger värre och allt som är värst i livet är fyrbeningsrelaterat. Det finns inget (vilket kanske låter taskigt mot andra) som betyder så mycket som pälsbäbisarna. Kram.

  • anita says:

    Äntligen …. bidde glädjetår här i Krokslätt också….Underbart. Anita

  • Markattan says:

    Åh vad skönt!

    Markattan

  • Carina says:

    Åh en sådan underbar nyhet! Så kul och nu kan du börja andas igen!

  • MissK says:

    Äntligen

    Har vart orolig här jag med jue

    Skönt att hon är hemma igen och välbehållen

    • Victoria says:

      Fantastiskt skönt. Dansa på moln-skönt. Jag tror att det hjälpte att du och många andra tänkte på henne. Tack snälla rara <3

  • Ann-Christin Wikström says:

    Gud vad skönt att hon är hemma igen. Skaffa henne en GPS så kan du se var hon rör sig i omgivningarna.

    • Victoria says:

      Eller utegångsförbud. Näe, så taskig är jag inte. Det blir bygge av katträdgård. Men hon kommer helt klart få utegångsförbud till den är klar och ett tag till. För jag skall bara titta på henne och vara lycklig över att hon är på plats igen. <3

  • eva says:

    åh klappa kissen från mig;) hon är ju så himla söt med sin svarta näsa;)

  • Ninni says:

    Härligt

  • Marie says:

    Äntligen! D e n lättnaden att hon kom hem igen. Nio dagar i skogen. Undrar vad hon varit med om för äventyr? En lättnades suck dras här med. Vi som har pälsbäbisar förstår mer än väl vilka kval du genomlidit de här dagarna.

    • Victoria says:

      Åh jag vet Marie. Det är så oförklarligt vidrigt. Man kan förstå allt och bara tanken på allt hemskt som händer med pälsbäbisar får mig att må illa. Nu menar jag det som är olyckshändelser, det som inte är det skall vi inte ens prata om för då går jag sönder på riktigt.
      Men jag undrar också vad hon har gjort och var hon har kilat omkring. Hon har inte varit på de vanligaste och närmaste ställena, den saken är ju klar. Då hade antingen vi eller hundarna hittat henne. Den store är väldigt bra på att markera var Mini är om man ber honom leta där man står (typ om man står still i ladan eller är osäker på om hon är under soffan, då är det bara att fråga “Var är Mini” och är hon där markerar han direkt om hon är där genom att försöka skälla fram henne. Dessutom säger ju fästingarna på huvudet att hon inte heller varit på vanliga ställena, det finns inte fästingar inne i ladan eller i krypgrunden. Det där är hennes livs första fästingar och det kräver att hon har gått i högre gräs än det som finns på själva tomten. Inne i skogen och runt bäcken där hon brukar vara är det ju barrigt och inte högt gräs. Det känns som att hon har varit någonstans åt “fel” håll den här gången. Orimligt irriterande att veta att man aldrig kommer få reda på det.

  • Gina says:

    Åh vilken enorm lättnad! Har tittat in så många ggr och knappt kunnat andas för att oron varit så stor. Mini, gör aldrig om detta lilla fina katt.

    • Victoria says:

      Nej, från och med nu är det totalförbud att göra så här igen. Har hon varit inne helt frivilligt i åtta år trots att vi alltid bott i hus så behöver hon inte börja nu. Och jag tror nog att hon är lika glad över att vara trygg igen som vi är. Innekatter beter ju sig annorlunda ute mot vad vana utekatter gör. Kram på dig Gina.

  • Sarah says:

    Fan så skönt det var att läsa det här inlägget!!
    Släpp aldrig mer ut henne utan koppel!!

    • Victoria says:

      Det LOVAR jag. Nu har hon övat klart på att vara utekatt. Aldrig aldrig mer. Och det som har gjort det ännu jobbigare var att det inte var meningen att hon skulle gå ut den dagen hon försvann heller, men hon var snabb som en iller och lurpassade sig ut. Från och med nu kommer Berlinmuren att framstå som mesig i jämförelse med vår ytterdörr.

  • Babsan says:

    Så härligt att hon kom hem igen. Vår katt var borta i fem dygn. Vi gav nästan upp hoppet. Sen kom han, hungrig men välbehållen. Nu håller han sig alltid i närheten o jagar på natten o kommer hem på morgonen. Du ska inte vara orolig för din katt, nu vet du att hon klarar sig. Hon kommer inte att försvinna så långt bort igen, tror jag.

    • Victoria says:

      Åh? Hur gammal var han när han velade bort sig i fem dygn? Hade han också varit innekatt innan?
      (Jag hade gett upp hoppet den här gången, även om hoppet aldrig överger osv, men rent logiskt talade allt emot att hon skulle komma tillbaka)

  • Humlan says:

    Jag blev tårögd av att se detta när jag kom hem efter en lång dag där jag bl a har träffat 6 stycken katter, kunde inte låta bli att tänka på dig när jag satt där mitt bland nyfikna, skygga, pratiga, keliga och väldigt varma katter, några utan päls och några med kort krull (Rex), hoppades att du också snart skulle kunna sitta i soffan och klappa en kurrande katt som vill kela och samtidigt måste ha koll på allt som händer i omgivningen. Nu kan du det! 😀
    Jag vågade knappt tro att detta inlägg skulle komma efter alla dessa dagar! Nu kan ni slappna av och Mini får vänja sig med en inhägnad tillvaro.

    • Victoria says:

      Var träffar man sex katter samtidigt och som är så olika dessutom. 🙂 Jag trodde inte heller det faktiskt, det var inte logiskt. Och jaaaa, nu kan jag det. Klappa kurrkatt som går omkring med svansen i ansiktet på mig. Det är nog hennes bästa gren. Sen har hon mage att bli förnärmad varje gång jag nyser av att det kittlas. Men stryk inte svansen i näsan på mig då? 😉

  • Katarina says:

    Men så skönt att läsa att allt slutade bra, riktigt skönt! Hälsningar från mig och Sixten (2 år på måndag) som kommit in från regnet och sover på golvet bredvid soffan nu.

    • Victoria says:

      Sixten är ett orimligt coolt namn. Hälsa 6-10. Och klappa honom massor och förklara att han aldrig aldrig får göra så. <3
      (Jag måste ha flera pälsbäbisar och en skall heta just Sixten, den saken är klar. Och en skall heta Bruno.)

  • PJAK/Anna says:

    Jag sa ju att hon skulle komma tillbaka! Hon har legat och tryckt tämligen säker mest hela tiden……

  • MiaD says:

    Åh vad glad jag blir. Kramar till matte och nospussar till Mini.

    • Victoria says:

      Tack snälla rara Mia. Vi kramar tillbaka. Hela pälshögen och alla 14 ben. (Du får räkna ut vilka ben som sitter var) 😉

  • Yvonne says:

    Men gud vad skönt! Jag har kollat in här ofta och hoppats men började tro mer och mer att nått hänt, så vad skönt att hon är tillbaka!!
    En kattgård är en mycket bra idé. Vi har det och katterna får njuta av att vara ute och vi behöver inte oroa oss för alla faror. Synd bara att vi tydligen lyckats få ett getingbo inne i vår kattgård, vilken vi inte såg då den var väl gömd. Dotterns innekatter brukar vara här och hoppa runt i kattgård och tyvärr blev den ena getingstucken så illa att det blev ett akut veterinärbesök.

    • Yvonne says:

      Det gick bra såklart med katten, fick medicin och mår bra nu 🙂

      • Victoria says:

        Tack. Jag hann läsa första kommentaren med hemska cliffhangern INNAN nästa kommentar kom, så det var himla bra att du kom på det själv så jag slapp noja och vänta på ett svar 🙂 Stackars lilla kissen, sådana bett är inte kul och jag antar att det krävs en del och på fel ställe med tanke på att katter är rätt coola när det gäller bett. Har dina katter och dotterkatterna känt varandra sedan de var små om de kan dela kattgård? Jag förstår mig inte riktigt på katter ibland. Släpper man ihop två vuxna katter som inte känner varandra så känns det som att det finns en hemlig kattmanual som bestämmer att de måste hata varandra ett tag först? Jag vill ju ha en kisse till och skulle helst ta från katthem, men jag vet inte ens om det funkar med hundar och katter och stolligheter. Och du, har du lust att ta kort på din kattgård och maila till mig. Jag behöver en PLAN.
        Förlåt på efterhanden för alla tusen frågor 🙂

        • Yvonne says:

          Nu är min kattgård väldigt ful (men fungerar) så jag vet inte om du blir hjälpt av några bilder på den, men jag vet att det finns bra bygganvisningar på nätet. Tänk bara på att inte använda hönsnät eller liknande, den konstruktionen på “ögglorna” i nätet gör att en kattklo fastnar väldigt lätt med skador som följd, om kissen får för sig att klättra lite. Då är det bättre att använda “fyrkantsnät” eller särskilt nät för katter.

          Ang min dotters katter, en av dom kommer härifrån från början så hon fungerar väldigt bra med mina två katter, hennes andra är en hemlösing hon tagit hand om med väldigt mycket attityd så hon fungerar inte så bra med min ena katt (som också har en hel del attityd) jag stänger helt enkelt in min ena kisse när hon är här så slipper de störa sej på varandra.

          Min dotters katter är helsköna, de följer med henne lite vart som helst och följer med och sover borta om hon åker till sin pojkvän, de är helt klart trygga katter och trygga med henne.

          Det här blev ju jättelångt 🙂 Jag är fortfarande så glad att hon kom tillbaka till slut!!

  • Eliza says:

    Ååååå, så skönt att hon är tillbaka. Förstår precis hur du känt dig, har varit med om denna oändliga väntan jag också. DEN glädjen och lättnaden när kisse är tillbaka, ja den är obeskrivlig.

    • Victoria says:

      Jaaaa. Orimlig önskan om att någon uppfinner ett chip med inbyggd GPS till fyrbeningarna. När man ändå chippar dem borde det ju vara en bagatell. Det där med att leta och inte ha en aning är vidrigare än vidrigt.

  • Anna i Malmö says:

    Vad glad jag blir! Tårar i ögonen att hon kom hem igen.

    Det gjorde aldrig morsans lille kelgris..vi vet fortfarande inte vad som hände.

    Kram!

    • Victoria says:

      Näää! Det är ju det absolut värsta som kan hända. Om något har hänt som är otänkbart hemskt så är det åtminstone bättre att hitta sin lilla pälsbäbis så man får ett avslut. När försvann mammas? För jag antar att man aldrig riktigt slutar vänta och hoppas 🙁 Kram.

      • Anna i Malmö says:

        åh, det är en 10-12 år sedan. Världens goaste lille Arne. Krokig svans och minst i sin syskongrupp, fullkomligt tokig i korv.
        Han vart tokförälskad i grannens katta(steriliserad gammal gumma) och han sjöng serenader till henne vilka hon struntade fullkomligt i.Grannen berättade att en natt hade han till och med lyckats ta sig in till dem och de vaknade av att han satt på golvet vid deras sängar och ylade.

        Om jag inte missminner mig så i samband med att han försvann tror jag någon berättade för mamma att de sett honom och att han sett sjuk ut. Förmodligen kröp han nog iväg och gömde sig för att dö. Älskade katt.

        • Victoria says:

          Men herregud, det är tappert att ta sig in till grannen och sätta sig vid sängen hahaha. Lille plutten, det är ett oskick katter har att de går undan när de känner sig dåliga. När man verkligen vill vara där. Plutten.

  • B-M says:

    Åhhh, så skönt!!! Lilla fina Mini <3

  • I mitt huvud says:

    Å vilka underbara nyheter!!!!!!

  • Åsa L says:

    Åååh vad skönt! Härligt! Nu kan man slappna av på den fronten. 🙂 Kram

  • Annelie says:

    Härligt att Mini är tillbaka!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *