Vem ger sig först?

Lillsvansen sitter fortfarande i krypgrunden. 

Jag var förhärdad och obeveklig igår och vägrade krypa omkring under huset. Hon älskar mig och hon sitter och stirrar på mig varje gång jag kommer ner. Trots det tar hon inte ett enda hoppsaskutt mot mig.

Idag gör hon likadant. 

Idag är jag inte lika säker på att jag känner mig lika förhärdad.


Är jag helt fel ute om jag tror att hon RETAR mig?


Posted in Uncategorized by with 23 comments.

Comments

  • B-M says:

    Det är klart att hon retar dig! Katter är ju experter på det 😉
    Hoppas damen behagar komma fram ur grunden snart!

  • Anette says:

    Uthållighetstävling! Vem ger sig först? Det är en väldigt poppis kattävling 🙂 en av orsakerna till att den är poppis bland katter är att dom alltid vinner ……

    • Victoria says:

      Fniss. Hundar är mycket mer lättlurade. Hon har alltså gett sig fan på att vi skall krypa under huset allihop?

      • Anette says:

        helt klart har hon gjort det. När ni har sånär fastnat där och fått spindelväv och skit överallt så spatserar hon gladeligen ut igen i sin egen takt men inte förrän ni verkligen har varit allra längst in där det är som mörkast och skitigast, DÅ anser hon att hon har vunnit och promenerar i sakta mak ut igen 😀 och JA hundar är mycket mer lättlurade 😀

  • Humlan says:

    Maat, säger jag som är enkelspårig. Kommer hon inte ut när hon blir hungrig?
    Eller har hon fullt med möss där under och kan äta sig mätt?
    Eller står mössen och hotar henne i något hörn så att du inte ser dem? Rör hon sig så anfaller de.
    Eller har hundarna varit dumma mot henne så att hon tycker att hon har det bättre där nere?
    Många frågor utan svar. Men jag tröstar dig med att du i alla fall vet var hon är.

    • Victoria says:

      Jamen mat är ju det jag tänker med. Eller vatten. Det är ju ännu viktigare för en katt. Fast vattenpumpen står där nere vilket betyder att hon har hur mycket vatten som helst. Jag kommer få möblera om i betongen för att få ut henne.

    • Victoria says:

      PS. Hade jag inte vetat var hon är hade jag gått och lagt mig i skogen och väntat. Herregud. Den mardrömmen går ju inte att tänka på. Jag är superhönstöntig. 🙂

  • Marie says:

    Mat eller godis. Gärna nåt som doftar mycket, så att hon blir extra läskad. Lilla plutten, så envetna de kan vara. <3

    • Victoria says:

      HAHA. Hon är inte så lättlurad att hon kommer av lite mat. Inte ens den godaste maten i världen. Då måste hon vara på gränsen till svältdöd. Jag provade det igår och jag provade det förra gången hon gömde sig där inne. Hon bara fortsätter sitta, möjligen kliar hon sig lite bakom örat samtidigt som hon stirrar på mig utan att röra sig ur fläcken. Inte som mina andra kattuslingar som kom så fort man skakade på en påse eller godisburk.

  • Katja says:

    Så länge du ser henne så är det ju ganska tryggt.
    Min katt, som jag ärvde efter mamma, rymde (blev skrämd av skatj-vlarna) första gången jag skulle visa att det fanns ett ute även hemma hos mig. Han tog sin tillflykt till brädhögen och framför den satt jag troget och väntade och hoppades att han skulle komma fram. Efter ett tag (ca 2 timmar) var jag tvungen att gå på toaletten och när jag kom ut igen var han borta, puts väck. Jag letade och ropade och letade och ropade men ingen kisse gav sig tillkänna.
    Det tog nio, 9!!!, månader innan han kom tillrätta. Jag trodde att han dragit iväg tillbaka till mammas hus (ca 1,5 mil bort) och gick även där runt och ropade och letade.

    När det gått ca 5 månader så kände jag att jag gav upp hoppet, inte nog med att mamma dött och jag misskötte hennes älskade trädgård, nu hade jag slarvat bort hennes katt också. Gud vad jag kände mig värdelös.

    Men… En dag, 9 månader efter bortspringandet, så delade jag någon annans efterlysning av en katt på facebook, fick då förslag på sidan Gästrike katthem, och tänkte att den sidan kan jag väl gilla. Dagen efter (!) lägger de ut bilder på min (mammas) katt, han hade då varit i jourhem i fyra månader. De hade lyckats fånga honom, efter fem månader på rymmen, inte långt från där jag bor. Nu lever vi lyckliga tillsammans igen, nåja han är inte så lycklig för han får inte gå ut, och jag är inte så lycklig när yljamar för att han vill gå ut. Men tillsammans är vi 🙂

    Hmmm, väldigt lång text som var tänkt att vara uppmuntrande men som kanske blev skrämmande istället. Sorry!

    • Victoria says:

      Åh! Nej. Det blev ju en riktig solskenshistoria trots att det var dystert i flera månader. Men lille plutten då, varför gick han inte hem? Och vad är oddsen på att ni skulle återförenas, det där blev ju fantastiskt, men jag förstår den enorma depressionen som drabbar när man slarvar bort ett husdjur. Även om det snarare vad han som slarvade bort dig? <3

      • Katja says:

        Hur går det för dig och din misse, har hon kommit fram än? Som Anette skriver ovan så brukar ju de små liven vinna uthållighetstävlingar, hur uthållig Matte än förutsätter sig att vara :).

        Min kisse kom nog inte hem eftersom det var allra första gången han var ute och ovan med bilar, människor och konstiga intelandetljud så skrämdes han längre och längre bort från mig och sen visste han inte vart/hur han skulle gå tillbaka. Jag inbillar mig att han ville tillbaka iallafall :), men det kanske var ett aktivt val…
        Nej, stackarn, jag har sett bilder på hur han såg ut när de fångade honom och de får hjärtat att blöda. Tyvärr så verkar inte minnet räcka så lång, för katter alltså, för om han kom ihåg hur det var så borde han inte vilja gå ut igen och riskera att komma bort sig.

  • PJAK/Anna says:

    Krypit in än och hämtat henne??

    • Victoria says:

      NÄPP. Jag är hårdnackad nu. För hon ser till och med lite uppkäftig ut när hon tittar på mig. Så länge hon är där kan jag ju stänga dörren ner till källaren så hon inte kan rymma vidare utan bara vara i källaren och krypgrunden. Då klarar jag att vara lite coolare. Men bara lite. För nu när jag tänker lite extra på det så känns det rysligt att veta att hon SOV där inatt. Utan någon plyschmadrass. Jag misstänker att hon kommer vara dödshungrig så småningom och faktiskt komma när jag dinglar med mat.

  • I mitt huvud says:

    Varför ändra på nåt som funkar, tänker hon säkert! Det funkade jättebra att ni hämtade ut henne sist. Tycker hon….

  • Liten says:

    Jag kan skicka ned hårbollen. Lovar, finns inte en katt som sitter kvar med honom inom synhåll. Lillbäbisen som bara vill leka men som är urusel på kattspråket….

  • Bibbi says:

    Hon retas. Hon håller på att frigöra sig från mamma.
    Hon kommer ut när hon är tillräckligt hungrig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.