Tisdagspepp! PEPP!

52 kommentarer

En helt obefogad fråga före jag saboterar en alldeles utmärkt tisdag med mitt humör. Är det bara jag som inte kan se filmer och annat på YouTube där de sminkar sig med produkter jag aldrig hört talas om utan att gå bananas? Senaste trenden nu är “strobing” och jag är helt fascinerad (eller ja, jag har ingen aning om det är senaste trenden, men det är det senaste jag sett i alla fall).

Minns ni när vi kollade på Hollywoodfruarna och jag frågade hur hon den där yngre mäklartjejen hade fått till sin rouge? Det var så himla snyggt, jag gillar att sminka mig och är faktiskt rätt bra på det. Men där gick jag bet, kunde inte gissa mig till hur hon hade fått till det med rougen. Tro mig, jag provade alla möjliga varianter med befintligt smink, men utan tillfredsställande resultat. Det blev bara mer eller mindre clownliknande.

Det skall se ut typ så här.

strobing-insert

Ursnyggt. Precis som mäklartjejen i SHF. Skulle man råka bli lika hänförd som jag kan man söka på YouTube eller kolla länken där jag snodde bilden.

Då var det ju den där detaljen med att gå bananas. Jag googlar ALLT. Tekniker, produkter, mer tekniker och så slutar det med att jag måste leta upp något nytt och fantastiskt på eBay i tron att jag kommer se precis så om jag köper just produkt X och Y. Minst 15 år yngre med ett utseende som passar valfri sagofigur i soldisig morgondagg på sommaräng full av timotej. Det är så man ser ut när man får till det med rougen på det viset nämligen. Som silke. Till och med som silke med Tingelings älvstoft i ansiktet.

Som vanligt blev det visst inte “bara” en snabb fråga. Och det är ingen annan som reagerar så här antar jag? Här har jag precis vant mig vid contouring i vardagsmejken (det är busenkelt och blir skitbra, men jag är fortfarande 46 år med rosacea liksom). Jennifer Lopez är ju TYPISKT strobe-målad också. Fast jag bestämde mig rätt snabbt för att inte härma hennes guldtoner. Hur hett jag än önskar kan inget smink i världen få mig att bli latinotjej.

Grattis om ni är som jag. Då vet ni vad ni skall pyssla med ikväll när ni gått in efter att ha suttit ute i solen hela dagen. Strobing på YouTube. Mer magiskt än Tobbe Trollkarl. Skyll inte på mig om ni får för få sovtimmar inatt bara. Jag köpte något som innehöll orden “fantastic”, “illuminating” och “silver”, resten minns jag inte ens.

Det jag egentligen skulle berätta råkade visst bli sidostoryn här.

En vanlig tisdag som har varit ovanligt medgörlig. Allt har gått som på räls fast riktigt bra och nästan inget har trasslat. Jag skulle till och med drista mig till att säga att det har varit en riktigt bra dag. Ända till jag blev topp tunnor rasande.

Vi gillar ju FatBoy i vår familj. Alla utom katten gillar hängmattan och alla gillar sittsäcken. Himla bra och fiffiga grejor och hade det inte varit så dyrt hade vi dekorerat både inomhus och utomhus och på båten med deras pryttlar. Hundarna hade definitivt fått en egen säng i alla fall. Det kanske de skall få ändå. Man har inte bestämt det än.

Har ni sett reklamen för den där skitpraktiska soffsittgrejen som man kan ta med sig överallt och bara vifta med lite så blåser den upp sig? Fantastiskt bra för två personer som inte gillar att ligga med bara handduk på klippor och strand. Inte större än en ihopvikt Icakasse att ta med sig heller. Värsta bästa grejen bestämde jag mig för och köpte varsin till mig och maken i födelsedagspresent till honom.

De kom i posten idag.

Om man är sugen kan man jämföra reklamvideon …

… med mitt försök att åstadkomma samma sak i hundragradig värme.

Man kan även bortse från att jag inte ser så strobing ut alls, att kameran lägger på minst tio kilo, men det är värt att notera att jag har skitsnygga brillor.

Jag säger inte att det inte funkar, jag säger bara att jag absolut kan lägga mig på FatBoy Lamzac-grejen på gräsmattan om jag vill, för den ligger kvar där jag lämnade den.

Kanske säger jag bara att det inte var riktigt så bekvämt som jag trodde det skulle vara?


Postat 19:49 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Shopping av
52 kommentarer

Okay, hjälp mig nu då?

25 kommentarer

Den här helgen har varit ganska lugn och stillsam. Löjligt lugn och stillsam faktiskt.

Pga gräsänka i helgen har jag inte ens haft någon make hemma att bråka med, katten har varit snäll och inte ens hundarna har skällt särskilt mycket. Jag fastnade med näsan i en bok och herregud så bra jag ser med mina nya och jättefina glasögon när det är nya läsglas längst ner.

Det enda jag möjligen skulle kunna ha irriterat mig på är makens ovana att påbörja tusen projekt utan att avsluta. Jag är mer typen som påbörjar, avslutar och SEDAN påbörjar nästa. Skulle jag råka ha just tusen påbörjade projekt skulle jag aldrig komma på tanken att initiera projekt ettusenjävlaett.

Helgens största spänningsmoment var att lilla rara katten envist ville gå ut, men inte riktigt vågade. Däremot ville hon verkligen ha det godaste grässtrået i världens som typiskt nog var mest svårt att komma åt eftersom det var under dörren. Och att även hundarna var ute så hon var tvungen att ha KOLL.

mini2

Gräset ÄR grönare på andra sidan, jag lovar.

Hundarna någonstans ett par kilometer bakom ryggen på henne är dessutom livsfarliga. Det är min tjej det. Man skall alltid ha koll om någon eventuellt vill hugga en i ryggen.

Ni hajar helgen. Inte något att skriva hem om, men väldigt mysig. Lite mer gräsänketid så har vi nog snart en motor i båten också. Men jag är nöjd med livet, nöjd med mig själv och … jamen nöjd. Det brukar inte vara så länge så det är bara att passa på att njuta. Dessutom är det måndag och till och med det är jag nöjd med, för jag skall påbörja ett kul projekt alldeles strax.

Lite mer missnöjd är jag med att inte ha särskilt mycket att skriva om, så jag tänkte mig att ni skall få ännu mer frihet under ansvar och vara delaktiga här (HAHA, här går jag och är inbilsk och tror att jag har kontroll över min egen blogg liksom).

När bloggare inte har något att skriva om har de frågestund. Eller så snor de en lista från någon annan bloggare.

Jag behöver helt enkelt ett uppdrag. Frågor. Gärna något jag kan göra en video av som svar. För att jag vill ge min gamla radiolärare på journalistlinjen en smygsmäll för att hon sa att jag inte ens hade radioröst och att det inte var någon karriär för mig. Det är mycket möjligt att hon hade rätt, men jag är fortfarande lite sur över att jag ägnade 20 år åt att ha lite komplex för knarrig och monoton röst. Visserligen inte så mycket komplex att jag blev tyst.

Mina nya glasögon och jag vill göra skitproffsig webb-tv som svar. Eller bara något annorlunda.

Även om jag är nöjd innebär inte det att jag inte vill göra något nytt.

Så. Bollen ligger i er ringhörna (jag är BÄST på sportanalogier). Målet är öppet och målvakten har dragit hem för att kolla repriser av Hem till Gården.

Det är er tur nu. (Vinden har vänt … guldstjärna till den som hör vilken låt jag tänker på)


Postat 12:33 i Bloggläsare, Funderingar, Klimakteriekossan av
25 kommentarer

En fundering apropå roadrage och sådant där

19 kommentarer

Min käft är ofta lite för stor för mitt eget bästa, även om käften var ännu större och tålamodet sämre när jag var yngre så är det ändå inte något jag är stolt över. När jag blir arg är det inte min djurbäbisgullegull-röst jag pratar med för när jag blir arg har jag inga spärrar alls. Därtill är jag inte särskilt konflikträdd, men däremot har jag rätt okay konsekvenstänkande.

När jag var yngre var inte tanken på eventuella konsekvenser min bästa gren. Uselt tålamod, kort stubin, men däremot inte långsint för fem öre. Däremot är jag lika attacksnäll som jag är argsint. På gränsen till dumsnäll ibland.

Det pratas mycket i media om hur det ser ut bland ungdomar idag och det är chockerande uppgifter. En tjej kan bli kallad för hora 50 gånger om dagen. Kommentarer i sociala medier eller rakt i ansiktet.

Det sägs att det var likadant när vi var unga (minus internätet då). Att killar uppförde sig lika svinigt då som nu, inget har ändrats förutom forumen. Jag minns inte det alls. Med tanke på mitt humör borde jag minnas det. De få gånger något hände på krogen i form av missriktad fyllekommentar, och de gångerna kan jag nog räkna på ena handens fingrar, svarade mitt humör innan jag ens hann tänka efter. Inte helt olikt gårdagens mistlurande i örat på dörrsmällaren.

Jag är helt övertygad om att vidrigheterna som händer idag är helt sanna såklart. Att tjejer måste stå ut med alldeles för mycket och att killar verkar bli mer och mer korkade. Och det är ju helt omöjligt att sätta sig in i situationen eftersom man inte är ung alls längre.

Men, och det här är frågan då. Situationen för oss äldre har ju ändrat sig med. Eller ja, jag upplever i alla fall att jag har ändrat mig för att folk inte verkar vara riktigt kloka numera.

Det händer ju så orimligt mycket skit numera (praktiskt nog verkar jag ha glömt alla Londonresor som yngre när IRA bombade tunnelbanor hela tiden) och Göteborg har ju blivit ett riktigt rövhål. Folk skjuter på varandra där jag hängde på gymnasiet. De skjuter på varandra där jag hade min första lägenhet. Det mördas och bombas och knivhuggs och folk verkar ha blivit dumma i huvudet på riktigt.

Att ta spårvagnen ensam hem från stan mitt i natten och sedan gå sista biten hem hade jag inte vågat om jag så blev erbjuden miljoners miljarder. Jag medger dessutom att jag faktiskt låser dörrarna i bilen från insidan när jag kör kvälls- och nattetid i Göteborg och att jag till och med nästan börjat göra det i småstaden. För att vi har ett litet gäng arslen som springer omkring och gör livet ordentligt surt för andra. På riktigt alltså. Vilket är ännu svårare att förstå eftersom jag går omkring alla tider på dygnet i den här stan fortfarande.

På senare tid har det slagit mig allt oftare.

Jag tänker alltid på läskiga personer när jag är på tågstationen i Göteborg eller Stockholm för sent på kvällen. När jag åkte tåget hem från Stockholm senast kom en ung kille på i Skövde, karatefull och utan biljett, som tjafsade med tågvärden. Det enda jag kunde tänka på var om han kanske inte bara var full och att han kanske hade kniv också.

Och så givetvis igår. När jag stod och gapade som en mistlur på killen som inte verkade bry sig ett dugg utan bara klev fram till mig och käftade tillbaka. Trots att jag var så arg att jag hade ingen spärr alls fanns det en liten röst i bakhuvudet som skrämde mig och fick mig att fundera över om han kanske var påtänd eller bara knäpp i huvudet med vapen (han hade en öl i handen när han gick ur bilen).

Jag tänker på mormor och svärfar som är gamla och som absolut inte har något att skydda sig med, och det man läser om puckon på stan som rånar pensionärer. Eller de som ringer på dörren hos dem för att knata in och stjäla allt av värde.

Är det jag som har blivit gammal och bekymrad eller finns det så många fler rövhattar numera?


Postat 20:36 i Funderingar, Klimakteriekossan av
19 kommentarer

Arg, argare, Victoria

19 kommentarer

Det var dags att hämta glajjorna i Uddevalla idag. Och lite bråttom hade jag eftersom jag ville hem och njuta gräsänkekväll.


Under tiden som jag satt på parkeringen utanför Torp parkerar en bil bredvid mig. Exakt samtidigt som jag lade ut brillfotot på instagram dessutom. Jag var därmed lite i min egen värld. 

Sedan var jag inte det mer. Killen på passagerarsidan öppnade dörren med schvung. Rakt in i min passagerardörr så det lät som att åtminstone någons dörr gick åt helvete.

Snubben tittar på sin dörr, kollar in i min bil och ser att jag sitter där och stirrar häpet och sedan fortsätter han bara gå.

Vad heter det när man får roadrage på parkeringsplats? I alla fall var det just det jag fick.

Ut ur egen bil på två röda medan jag vrålar som mistlur åt snubben. Som vänder, kommer tillbaka och bara är dryg. Så jävla obeskrivligt dryg.

Jag kommer bli bannad från WordPress om jag skriver allt jag skrek åt honom, för det var inga rosor och liljekonvaljer som kom ur truten på mig. Givetvis hade inget hänt med min traktor, men det är av underordnad betydelse. Man skiter inte bara i det och går.

Dryg-Pelle avslutade sin del med att säga att jag fick väl ringa försäkringsbolaget istället för att tjata och så gick han och hans fnittrigt töntiga flickvän.

Då fick jag syn på det som var viktigt på riktigt. De lämnade en hund i bilen utan att veva ner en enda ruta.


Det var 18 grader och växlande molnighet.

Polisen fick ett samtal och polisen gav mig tillstånd att slå in rutan om de inte var tillbaka inom tio minuter.

Med tillhygge räknade jag sekunder. Men de hann tillbaka.

Tur för hunden. 

Men herregud vilken njutning det hade varit att krossa rutan och bara vända på klacken och hänvisa till polisen.

Det är ett smärre mirakel att jag hittills levt livet och aldrig åkt på en propp.

// Fortfarande Arg


Postat 23:34 i Klimakteriekossan av
19 kommentarer

Nu får det vara slut så vi kan börja i realtid igen?

12 kommentarer

Vi åt och vi åt och vi åt från den japanska och lite svenska buffén. Lite oklart vad som var svenskt förutom kanske det fånigt goda grillade köttet som var så färskt att vi kunde titta på kockarna medan de stod och grillade.

Efter ett oräkneligt antal dumplings drabbades vi av matkoma. Verkligen sådan där “men hur skall vi ens kunna ta ett enda steg till rummet och komma ner på sängen, kan möjligen någon hämta tre rullstolar-koma”. Ända till vi kom på att vi inte hade ätit dessert. Någon form av blandade sockerkokade äpplebitar, lika stora sockerkaksbitar som serverades med cheesecakegrädde i små glas. Opraktiskt nog fick man såklart hämta hur många sådana där serveringsglas som helst.

Jag kan ha tagit två. Eller tre. Minnet blev lite suddigt efter maten. Vilket inte går att skylla på någon som helst alkoholaktig dryck, utan enbart på överintag av mat som ledde till temporära hjärnskador. Något som i allra högsta grad också satte sig på både sov-, tal- och minnescentra. Även etik- och moraldelen i hjärnan slutade funka. Trots matkoman blev jag jätterädd att jag skulle råka bli SUGEN igen, kanske mitt i natten, och då inte ha samma äppelkaksöverflöd på rummet.

Alltså. Klockan var 21.00 när vi var färdiga och med färdiga menar jag både klara och helt färdiga. Trots det tog jag med mig två serveringsglas med äpplekaka tillbaka till rummet.

Det var ju så dumt att jag nästan skulle haft vett på att skämmas om inte vettet också hade flytt sin kos.

Väl tillbaka på rummet var det bara att svida om från morgonrock till nattlinne (AHA – det är därför man äter i morgonrock, för att man inte skalll märka hur mycket man äter) och jag var så ofantligt stolt över mitt nyinköpta nattlinne. Mitt enda nattlinne om man vill vara petig.

bild

Högfärdigheten visste inga gränser. Stackars Céline fick ta tusen bilder på mig och mitt nattlinne innan hon själv fick lägga sig på sin säng. Dessutom var himlen fantastisk, men nu fokuserar vi på mig och mitt enda nattlinne. Prioriteringar!

Notera gärna att jag lydigt följer Plain Vanillas eget magtrick, men för att hålla all mat på någorlunda rätt ställe fick jag använda två händer. Och knappt det räckte.

Känslan av att vara 14 år på pyjamasparty var påtaglig, men dödsmysig.

IMG_0007

Johanna låg ju lite steget före mig och Céline pga fotosession och somnade därmed lite snabbare. Vi som faktiskt var lite vakna under partyt viskpratade en stund och sedan somnade vi gudfruktiga och mätta innan ens prologen var slut på noggrant utvald ljudbok från Storytel.

Frukosten serverades mellan 07.00 och 10.00 och efter en god natts sömn bytte vi nattlinnet mot morgonrocken (haja känslan att inte behöva ta på sig kläder för att käka frulle?) och släntrade iväg till frukostbuffén vid halvnio. Jag är en frukostmänniska. Jag vaknar alltid skithungrig oavsett tidpunkt. Man skulle kunna tro att maten från dagen före skulle ha dämpat hungern, men snarare tvärtom.

Hotellfrukost är oslagbart och jag måste nog säga att av alla hotell jag bott på så var den här oöverträfflig.

Den hade allt. Och mer därtill. Saker jag aldrig ens sett på en hotellfrukost någonsin samt precis allt det där man förväntar sig av en riktigt bra hotellfrukost. Magen hajade inte att den hade fått mat mindre än tolv timmar tidigare för jag åt som om det inte fanns en morgondag. Igen. Jag hade verkligen ingen aning om att jag älskade chiagröt till exempel. Grymt bra att veta. Men jag balanserade nyttigheten med ett par källarfranska och plättar med sylt och grädde.

Tillbaka till rummet vid 10.00. Vinka lite på utsikten igen.

IMG_9940-2

Lägga sig på varsin säng för att andas ytligt pga att magsäcken tog stor plats från lungorna, vila och läsa lite tills det var dags för ombyte till riktiga kläder och utcheckning. Jeans och högklackat kändes överskattat där och då.

Yasuragi får väldigt många guldstjärnor i min bok i alla fall. Både jag och maken gillar spa och vatten och åker gärna runt på lite olika. Före den här helgen var det helt klart Tylösand som var bäst, det är det inte längre och hit skall jag igen.

Tips om ni åker hit då; rottingkorgarna fyller en funktion. Ta med dem och ombyte. Det missade vi i manualen och det är ett gigantiskt ställe, inget man raskt och käckt kilar tillbaka och hämtar. Fortfarande lite oklart vad de matchande tygpåsarna fyller för funktion, men jag hävdar fortfarande att det är en perfekt telefon- och snuspåse. Mata fiskarna med fötterna. Glöm inte att lägga en bok i rottingkorgen och sätt er på takterassen och chilla. Vilken bok som helst utom kanske just Sarenbrandts mordbok om Yasuragi. Då blir det lite läbbigt kvällstid. Och åk när det är lågsäsong (ingen exakt koll, men har för mig att högsäsongen började första juni, när den slutar har jag ingen aning om) för då är barn under 16 år otillåtna. Om man nu inte vill åka med barn vilket i så fall är lämpligt att göra under just högsäsong. För egen del, som inte hade en aning om just det, var jag sjukligt tacksam över att slippa dela bad, restaurang och frukost med mindre barn. Särskilt med badhotellet i Fredrikshamn färskt i minnet. Jag hade blivit bat shit crazy och inte ett dugg avkopplad.

BÄSTA: Jag är nötallergiker vilket brukar vara ett skitstort problem överallt, antingen för att ingen riktigt vet eller för att det kanske eller kanske inte kan ligga gömt någonstans. Här var det solklart. Jag frågade både under matbuffén och frukostbuffén och de serverade helt enkelt inget med nötter någonstans. Hur vanligt är det då? Glutenfritt var även det en självklarhet och det fanns en stor laktosfri avdelning. En del spa är sådär läbbigt nyttiga att de bara serverar grön juice och rawfood, men här fanns både nyttigt och onyttigt. Alkohol, chips och grädde blandat med frukt och nyttigheter misstänkt förklädda till godisbollar. Fast på olika ställen.
Sedan motionerade man antagligen av sig alla extrakilon i gångarna mellan rummen och restaurangerna?

SÄMSTA: Är det ens möjligt att åka hit med lite knackiga leder eller om man är rullstolsburen? Ingen aning.

Äh. Hela tipset är faktiskt enkelt. Åk hit om ni gillar spa. Bara gör det. Skulle man råka tycka att det är dyrt gör en jämförelse med vad det faktiskt kostar på vanligt sunkigt hotell i Stockholm där möjligen frukost ingår. Här ingår allt. Middag, frukost, badavdelningen, frukt- och juicebuffé i badet. Jag har inte räknat själv, men jag misstänker att vanligt hotell inte vinner prisjaktstävlingen.

Det var sjukt bra. Viktigast var väl dock att födelsedagsbarnet som är sämst på att koppla av tyckte det var bra och det tyckte hon.

Vi var ju till och med så avslappnade att vi inte vaknade till riktigt förrän på måndag morgon.

Skall jag vara helt ärlig är jag inte helt säker på om jag är riktigt vaken än?

Grattis Johanna. Igen. Och tack till både dig och Céline för en alldeles alldeles magisk helg.

Klänning får vi ha på oss en annan gång.

(Och jag borde banne mig vara sponsrad av Yasuragi, men det är jag inte. Livet är orättvist ibland.)


Postat 16:32 i Klimakteriekossan, Kompisar, Semester, Sömn av
12 kommentarer