En gång sa Granntanten

8 kommentarer

Att Johanna skulle vara snygg till och med iklädd tehuva.

Jag är den första att hålla med.

image

Ursäkta kvaliteten på fotot. Digital zoom på telefon är ingen höjdare, men motivet är omedvetet vackert.

Nu är ju inte snyggheten det jag gillar mest med Johanna, utan snarare det som sitter innanför pannbenet. Hon är en varm människa. Dessutom tycker jag att det är oerhört vackert att vara familjekär, oavsett om det handlar om en moster, dotter eller kusin på långt håll. Det finns något slags kärleksfullt superlim i människor med den, lite svårförklarade, känslan. Mejkar det sense?

Människor som Anders Bering Breivik, Helge Fossmo, John Ausonius och Svartenbrandt, alla ytterligheter och dokumenterade psykopater naturligtvis, har inte den där trofastheten till någon. Om de skulle gynnas av en situation som kräver offer skulle de strunta om offret var deras egen mamma eller en främling. Ingen empati, ingen självinsikt, skadad självbild och total hänsynslöshet.

De dragen finns ju till viss del hos alla. Vi har både fula och fina sidor. Men om det finns värme och den där familjekänslan som är så himla svår att sätta fingret på, då kan man vara tämligen förvissad om att personligheten är vacker på riktigt. Även med tehuva.

Just idag är även jag ganska glad i mig själv. Räpan på axeln är tyst och jag är ensam “hemma”. Allt som krävdes var lite hårfärg och ett par himla fina vårstövlar med gärdsgårdsfeeling.

image

Ursäkta dryg uppsyn. Jag passar däremot inte riktigt på bild.

Nu vet jag att det är en smula motsägelsefullt att dynga ut ett foto här och sedan säga att jag inte har något som helst behov av att visa mig för någon annan. Men jag menar det. Jag hade varit lika glad om jag hade suttit bortom all ära och redlighet på torpet. Det är riktigt kul att tycka att man är fin i håret och att de nya indianstövlarna står i hallen oavsett om man sitter i skogen eller hänger i en kristallkrona.

Det kanske låter förmätet?

Då får det vara det. Den känslan, en solig fredag i april, lugn myskväll på schemat med två av mina bästa människor är oslagbar.

Livet lirar rätt oschysst och utan regler i allmänhet så den här synnerheten är riktigt fin.

Det är FREDAG. Och jag önskar er en glad sådan. Med eller utan mockastövlar.


Postat 12:44 i Klimakteriekossan, Kompisar av
8 kommentarer

Två dagar känns som en vecka

10 kommentarer

Och inte på ett dåligt sätt. Mer att det har varit fullt ös medvetslös. Igår gick jag omkring hela eftermiddagen och trodde att det var idag. Ännu fler tidsresor.

I korta drag så jag inte får mer skäll. Igår eftermiddag blev jag och Celine hämtade av Kicki Husfruen för att åka på modevisningen.

 

Fantastiskt trevlig butik det där. Jobbigt snygga saker. Det skulle kunna hända att ett par mycket efterlängtade och förhandsbokade mockastövlar åkte med hem. Men det var så mycket folk att jag som vanligt tappade både fattningen och minnet och missade att fota nästan allt. Vi mötte upp med Sanna på plats och de lyckades åtminstone fastna i kanten på filmen. Tror jag.

Sedan åkte vi hem och stensov.

I förmiddags Facetajmade jag med make och väldigt söt hund när de låg i sängen. Då värkte det lite i mitt hjärta.

image

Eller kanske ganska mycket. Knepigt det där med “distance make a heart grow fonder” och sen går det alltid över fem minuter efter hemkomstpuss igen och humöret är återställt.

Under tiden färgade jag håret pastellgrått och regnbågsfärgat och jag är löjligt nöjd.

image

Trots dubbelhaka.

Jag förstår inte hur tiden kan rusa iväg så här. Men den gör det.

Väskan har jag inte ens packat upp än, för jag har inte haft tid.

Med lite tur hinner jag packa upp innan det är dags att dra söderöver igen?


Postat 19:54 i Klimakteriekossan av
10 kommentarer

Var går gränsen mellan trött och koma?

9 kommentarer

Jag är i Norrland. Om jag inte är i Norrland har jag gjort en tidsresa bakåt till februari.

Det är kallt, envisa snöflingor singlar omkring utomhus mot en genomgrå himmel och … det är kallt? Något som gör en eventuell tidsresa mer trovärdig är att jag är ungefär lika sömnig som björnar på vintern. Så trött att jag att jag somnar sittande medan jag försöker läsa saker på datorn.

Rent geografiskt är jag hos Johanna och dagens skrivbord har förlagts till Celines säng, dator i knät och uppfällda ben. Två gånger har jag somnat på riktigt och två gånger har jag väckt mig själv genom att göra saker som väsnas. Första gången hann jag drömma att jag behövde peka PÅ något. Oklart vad, men viktigt var det. Då vaknade jag av att mitt pekfinger flög solo över nattduksbordet och argt pickade ner alla mina saker på golvet. Jag pekade ner snusdosan, glasögonen och ett bananskal. De två förstnämnda väckte mig, det sistnämnda hördes inte särskilt mycket.

Från den sängen ser man soffhörnet i vardagsrummet. Nästa gång jag väckte mig (eftersom jag givetvis somnade om) drömde jag att deras jättefina och stora svartvita katt låg och solade i soffan. Precis i hörnet som syntes från sängen. Då vaknade jag av att jag sa “men hej på dig lilla kiffen” med min absolut raraste djurbäbisgullarröst.

De har ingen katt.

Nu har jag tvingat mig att sitta upp. Snart skall jag sula till räpan på axeln som säger elaka saker och göra mig så fin det går för att dra på modevisning hos Plain Vanilla.

Där tänkte jag ta kort och sådant. För det är synnerligen ointressant med bilder på mig själv halvt sovande, halvt vaken.

Jag ber att få återkomma ikväll helt enkelt. Med rykande färska bilder från rykande het modevisning.

Med så många damer i samma butik vet man inte vad som kan hända.

Nu köööööör vi.


Postat 13:11 i Klimakteriekossan av
9 kommentarer

Är det bara jag?

14 kommentarer

Som läser in en viss hotfullhet i den här annonsen jag precis snubblade över på Facebook?

Screen Shot 2016-04-26 at 11.23.23

Jag förstår såklart att den är riktad. Men varför nu, varför Birgit och varför bara böcker om psykopater?

Den första känns givetvis självklar, men den andra? Psykopatens Värld : Utan samvete

Så många frågor, så lite svar.

Det är ju fullt möjligt att jag läser för mycket tvistade böcker för att ens se ett meddelande i det här, det kan inte hjälpas. Icke förty ser jag ett meddelande.

Betyder det att jag skall vara hemma? Här känner jag åtminstone alla psykopater, det gör jag inte i Stockholm.

Klart jag inte stannar hemma, jag skrattar faran rakt i ansiktet och säger HAHA!

(Sen springer jag in och lägger mig med monstren under sängen, men det behöver vi inte tala om?)

Nej, jag har inte packat klart. Jag är inte överens med mig själv om vad jag får ta med mig.


Postat 11:49 i Klimakteriekossan av
14 kommentarer

Den där andra sidan som ni tjatar om?

24 kommentarer

Iklädd lite leriga skor i skogen sitter jag och laddar för GLAMMIG tillvaro i hufvudstaden, med klackar istället för lerklumpar under fötterna. Åtminstone klackar som inte sjunker ner i blaskig gräsmatta.

Det är dags att åka till fel sida. Min plan är att hänga armkrok i en sådan här. Med en Bellini i handen. Det kommer vara min sysselsättning under helgen. Jag skall klara att hänga så länge att jag kommer vara redo för Ninja Warriors när jag kommer ner igen. (Troligt?)

 

kristall

Först är det modevisning på Plain Vanilla på onsdag. Enormt hög glamfaktor på det med. Tacksamheten över hållna tummar för ingen snö just på onsdag känner inga gränser.

Sedan kör vi ända in i kaklet.

Men, om jag nu har packningsproblem i vanliga fall blir de ju inte mindre när det är varierande väder? Det är vår och vinter och Johanna säger att jag inte får ta med hela min garderob. Hon påstår att jag måste öva på att planera mina outfittor.

Hur går det ens till när det kommer vara två årstider att ta hänsyn till?


Postat 21:50 i Klimakteriekossan, Kompisar av
24 kommentarer