Minns ni?

16 kommentarer

Ni som är lika gamla som jag och växte upp i det tidevarv Jesus gick i Moon Boots?

Långfredagen. Den tråkigaste och längsta dagen på hela året. Inte ens kiosken var öppen så man kunde trösta sig med ett Riff eller en tomteklubba. Dagen som verkligen skulle få oss att relatera till hur trist det var att sitta uppspikad på korset. Oavsett religion.

Så är det ju inte längre.

Det innebär nödvändigtvis inte att dagen blir roligare, MEN det är i alla fall påskledigt (för många) och med det säger jag GLAD PÅSK.

Jag menar inte att chocka er här nu, men jag har bytt gardiner helgen till ära. Själv. Efter att ha upptäckt hur billigt det är med heminredningssaker på Jysk. Då bestämde jag mig för att ta ut svängarna och våga fatta lite random beslut i hemmet, som jag aldrig gjort tidigare.

Det slutade med att jag gick bananas på Jysk, eftersom det råkar ligga i samma ingång som min lokalaste Ica, och var där tre dagar i rad. Igår lovade jag Jyskexpediten att jag inte skulle komma tillbaka på ett tag, men det skulle visa sig att det var en lögn, mer om det sedan.

Första dagen köpte jag bara soffkuddar. För 30 kronor, med olika hundvalpar på. Det var det raraste jag sett på länge.

IMG_9081 copy IMG_9082

Ifall man undrar varför det ser lite talligt ut runt ögat på högerkudden beror det på att en viss liten hund genast insåg att kuddarna var i bärbar storlek. Han snodde den direkt ut påsen och sprang malligt runt med den i munnen. För trettio spänn kan man leva med bärbara kuddar.

Dagen efter gjorde jag något jag aldrig gjort. Jag tog över gardinbesluten och bestämde mig för att byta gardiner. Det skulle visa sig att “ut med det gamla och in in med det nya”  var gamlare än jag kunde ana. Jag trodde ju såklart att maken var ansvarig för befintliga fulgardiner på undervåningen.

IMG_9097

Så var det inte. Jag frågade honom. Han hade inte hängt upp dem. Vilket kan förklara varför de var alldeles stela när jag rev ner dem. Väldigt hög densitet pga damm och askpartiklar sedan ett tjugotal år tillbaka. Sjukt läskigt.

Och så satte jag upp nya.

IMG_9095

Inte för att det blev så stor skillnad att någon skulle vilja göra hemma hos-reportage, men ändå en hejdlös skillnad.

När jag ändå var i butiken köpte jag överkast till sängarna, turkos kuddar och nya stolsdynor till köksstolarna (antagligen ännu äldre original än gardinerna).

Kors i taket.

Nu skall jag hämta mamma som kommer med tåget. Hon har inte varit på torpet sedan det var byggarbetsplats så man hoppas att man kommer undan pendantögonen, men det är tveksamt.

Vad vi skall göra vet jag inte, men jag vet att vi skall åka till Jysk och köpa en tältsäng. Det har vi ingen och det tänkte jag inte på. Dag fyra på Jysk.

Men när grejorna inte kostar mer än ett par liter mjölk har man ju faktiskt råd. Och jag ser ändå inte skillnad på om det kommer från Jysk eller från Granntantens önskelista.

Vem fan köper en VAS för 48.000 kronor?

Den siste idioten är inte född än.

GLAD PÅSK!


Postat 12:43 i Familjen, Klimakteriekossan av
16 kommentarer

Ingen annan än jag

11 kommentarer

Lyckas damma rakt in i ladan under premiärturen med drönaren. Och få det på film utan att veta om att jag filmade eländet.

Ni får helt enkelt kolla den här länken.

Där fick jag för att jag fuskade och bara skulle testa EN gång innan det blev mörkt. För att pappa sa att det inte skulle vara lika strålande väder imorgon och jag ville testa i kanonfint vårväder.

Nu sitter jag med stukat självförtroende och två stukade propellerblad och lovar dyrt och heligt att absolut inte köra den förrän det är påskledighet på riktigt.

En ledtråd till Eleanor då. Det är en drönare. Den heter DJI Phantom 4.

Helgen på torpet i djur- och naturrutan kvarstår.

Såg ni mig, maken och ömme fader nere på marken innan jag tog genvägen upp och ner genom ladan?


Postat 19:10 i Klimakteriekossan av
11 kommentarer

Höjden av barnslighet

46 kommentarer

Hej, jag heter Victoria och jag är tolv år.

(Här säger ni: Hej Victoria.)

Jag kommer vara lite tyst fram till påsk pga skitmycket att göra och oförutsedda händelser. Om man har skitmycket att göra har man a) inget alls roligt att blogga om b) inte ens när man är gift med en vandrande katastrof och c) inte tid att skriva om ingenting för att d) den tiden man har nyttjar man åt att ligga raklång på soffan/sängen.

Jag vet, det låter som att bloggen är oprioriterad. Det är den inte. Men jag tror inte att jag kan skriva putslustigheter om kontorsjobb. Och så var det ju det där med tiden, eller snarare bristen på den, när det är korta veckor. Då skall man ha i åtanke att jag inte har något socialt liv. Typ. Dessutom måste jag städa, eftersom det ryktas att ömma modern kommer i påsk (åh herregud).

Nåväl. Den här stod utanför dörren när jag kom hem med andan i halsen förut.

IMG_9092

Fast i en kartong såklart.

Det blir man så glad av att man nästan börjar grina, och så känner man sig som tolv år på julafton medan man sliter upp den ur kartongen och känner doften av japansk plast. Det är något visst med just den doften. Den luktar teknisk leksakspryttel.

Dessvärre får jag inte testa den idag, eftersom jag valde att lägga den tiden på det här blogginlägget istället. Delad glädje är dubbel glädje.

Sedan blev jag vuxen, ställde undan den och klappade mig själv på axeln och sa trösterikt “du får använda den huuuur mycket du vill under påskhelgen, men inte före det, kanske en provflygning imorgon”.

Jag vet dessutom att minst en ute i stugorna lider av svårartad nyfikenhet eftersom denna någon och hans fru har skickat meddelanden i smyg från varsitt tillhåll under dagen idag. Borde man kanske bjuda dem till småstaden någon av påskdagarna?

Nu skall jag bara namnge den. Som med allt annat. Kanske Eleanor?

En traktorhelg på torpet med kost och logi till den som kommer på detaljkopplingen till det namnet.

Får man sova nu?


Postat 19:46 i Klimakteriekossan av
46 kommentarer

Det blev en u-båt till slut

18 kommentarer

Men jag beslutade även att jag aldrig någonsin skall åka på bilsemester med min äkta hälft. Verkligen aldrig. Om vi inte ens hittar till stället där u-båten finns, med GPS och endast två mil hemifrån, utan att ha skrikfest i bilen för att det stod tre olika adresser på hemsidan och män som kör bil VÄGRAR fråga förbipasserande om vägledning. Ja då finns det inte en janne att vi tar oss ner på kontinenten utan att lönnmörda varandra.

Vad är det med män och deras vägran till vägbeskrivningar?

Slutligen kom vi fram till en oerhört vacker vik och det visade sig att vi hade turen på vår sida. Ubåten var lika försenad som vi. Den var även pytteliten. Bara tanken på att vara nere under vattnet i en plåttub med fönster får mig att inte kunna andas ordentligt. Fullkomligt vedervärdigt. Men på stranden stod tre glada medelålders män som skulle få uppleva en dröm. En av männen låtsades antagligen att han var med i något slags världskrig. Det är jag övertygad om. Maken alltså.

Men det var intressant faktiskt, killarna som hade u-båten berättade att den var byggd åt försvaret, men att pengarna hade tagit slut för att vi tydligen inte behöver något försvar alls. Då hamnade den i privat ägo, men försvaret “använder” den fortfarande samtidigt som ägarna tar ut medelålders män på dykturer. Då kan de ju ha den som låtsasinkräktare och se hur snabba flottans glada gossar är på att upptäcka den.

Det såg onekligen märkligt ut med en u-båt i en gästhamn och det hade varit vansinnigt coolt att ta den till Skagen över Kristi Flygare.

IMG_9063

Extra fiffigt hade det varit med en dylik båt under högtrycksveckorna. Finns det ingen båtplats så lägger man sig på botten?

I alla fall. Här är en väldigt lycklig make på väg ner i båten.

IMG_9066

Jag ställer mig högst tveksam till om mitt höftmått ens hade fått plats i entrén. Det ser trångt ut. Och det var trångt. Tre snubbar och en kapten var vad som fick plats och då kunde de inte direkt byta plats med varandra. Den som hamnade i främre röret blev kvar där hela resan skulle det visa sig. Maken hade extra mycket tur när de två som inte var i röret fick klunsa om vem som skulle styra upp båten till ytan och han vann.

När de äntligen var under vattnet hann jag njuta av den väldigt vackra (men lite kyliga) dagen i någon minut.

IMG_9072

Jag fick syn på en drönare och då släppte jag allt och fullkomligt överröste drönarchauffören med frågor. Tid och rum försvann, maken hann dyka omkring på 20 meter och komma upp igen och jag noterade det inte. Jag var inte ens såpass med i matchen att jag fotade drönaren med sin ägare, jag var strängt upptagen med att vara hänförd.

De där drönarna har jag spanat på tidigare, men tyckt att de verkar klumpiga att hantera. Det är de inte längre.

Leta upp Kristofer Göthe på Facebook och kolla hans bilder och drönarfilmer (han har även slängt upp några filmer från gårdagen). Sen kommer ni vara på min sida. Jag måste HA en drönare, jag MÅSTE ha en drönare.

Under tiden kan jag även tala om att det där plåtröret kunde gå ner till 250 meter, hur nu det är möjligt, men att de själva hade satt ett säkerhetsdjup på 60 meter. Det är väldigt många meter.

Och om någon mot förmodan skulle vara intresserade av att titta på en ganska lång film på hur det ser ut när ubåt med make inuti dyker, så ser det ut så här.

Under tiden skall jag kika vidare på drönare och tjata hål i huvudet på maken. Precis som en jäkla unge i godisdisken.

Det är dags att vara sällsynt envis.

Vad gör ni?


Postat 13:38 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
18 kommentarer

Det här är inte möjligt?

13 kommentarer

Alltså alltså alltså. Nu har det hänt en sådan där sak man vill tro är påhittad. Igen.

Jag tackade ju inte Gud för maken i lördags, skrev inlägget igår och igår eftermiddag började hundarna skälla skitmycket. Sådär nästan vansinnigt mycket, men eftersom jag inte hörde något utanför dörren och att folk vanligtvis inte har vägarna förbi utan att säga till innan, gjorde att jag struntade i det. I alla fall i kanske en minut. Sen orkar man inte riktigt ignorera skällande hundar mer.

Först vill jag bara poängtera en gång till exakt hur off grid vi bor. Noll grannar. Typ. Enskild väg, skog och torpet. Närmare bestämt här.

Screen Shot 2016-03-19 at 10.57.44

Jätteoff på riktigt, tycker i alla fall jag, som åtminstone bott i villaområde tidigare.

I alla fall. Här gick jag och inte tackade Gud med skällande hundar runt benen.

För jag reste mig upp för att kolla så inga zombies hade tagit sig ut och fick syn på två damer på gårdsplanen, och vad som först såg ut som inget transportmedel. Eftersom jag inte har någon som helst koll på vad man plockar när på året trodde jag först att det var vilsegångna plockare. Sedan trodde jag att det var vägpirater eller asfaltläggare i ungefär en nanosekund, innan det föll på egen orimlighet.

Jag öppnade dörren och stirrade chockat på damerna och frågade VAD i hela friden de gjorde i skogen.

De ville bara välkomna mig till nästa möte.

IMG_9053

Jehovas vittnen. I skogen. Det verkar så vansinnigt ineffektivt tidsmässigt att åka till torpet? Och lite “vi vet var din brevlåda bor trots att du inte har något brevlåda”?

Där fick jag för min ogudaktighet och otacksamhet liksom.

Idag skall vi till Grebbestad för att maken skall åka u-båt. Han fick ju det av mig i julklapp och nu har u-båten kommit till västkusten.

Jag skall absolut inte åka. Jag får cellskräck av att bara tänka på u-båten, även om jag inser att det antagligen är vackert så här års när vattnet är superklart och man ser tiotals meter runt båten.

Han får helt enkelt berätta hur det var sedan.

Och så vill jag be om ursäkt för att jag är kass på att svara på kommentarer. Men det är något knas med senaste uppdateringen i telefonen, appen vill inte låta mig svara. Jag har provat tusen miljarder gånger, men det funkar inte och det gör mig skitarg.

Trevlig lördag.


Postat 11:20 i Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
13 kommentarer