Den här leken skall vi INTE leka igen

11 kommentarer

Vi fick lite förhoppningar i torparhuset. Mini fick förhoppningar om att bli en ladugårdskatt och jag fick förhoppningar om att få en. Och hon jamar så bekymrat över att det finns en ytterdörr mellan henne och hela härligheten på utsidan sedan hon fick uppleva den häromdagen. Hon vill verkligen ut igen på sina darriga ben.

Givetvis skall lilla katten få som hon vill. Hundar och man skickades långt bort på åkern medan jag och lilla katten gick på väldigt långsam promenad.

Långsamt som sagt. Med lika tjatig matte som senast.

Om ni orkar kolla på den långsamma filmen ser ni att hon går förbi en hög med buskar som mest ser ut som ris till höger i bild? På andra sidan riset finns en bäck i en slänt (hundarna brukar älska att “rengöra” sig i den bäcken) och sedan är det skog och skog och skog.

Jag slutade filma när hon gjorde ett hoppsaskutt rakt in i risbuskarna och sedan såg jag inte henne mer. Vilket gjorde mig akut nervklen. Jag hörde henne inte heller. Alltså! Riktigt så tyst är hon inte. Jag vågade inte röra mig så jag satt och stirrade ner mot bäcken och kurrade på henne i TJUGO minuter, medan jag fantiserade ihop det ena hemskare än det andra. Efter tjugo minuter satt hon helt plötsligt på en sten i bäcken och jamade för att hon ville till sin mamma, och så klättrade hon tillbaka mellan kvistarna medan jag rusade emot henne, tog henne i famnen och bar in henne.

Hon är feg. Men det visade sig att jag var fegare. Nu blir det inga uteövningar förrän vi har köpt sele.

Det första jag såg när jag slog på sociala medier idag var att en god vän och gammal skolkamrat har gått bort sig så mycket att han har hamnat hos Missing People. Och det gör ont ända in i själen på mig.

Håll tummarna för att allt har gått bra och att han kommer tillrätta och väljer att gå hem igen. Under tiden håller jag tummarna här och ger alla utegångsförbud.

Det där med traktor börjar framstå som en bra idé trots allt. De kan inte bara råka försvinna och om de försvinner blir man (jag) inte ledsen.


Postat 16:09 i Katten, Klimakteriekossan, Kompisar av
11 kommentarer

HÄRLIGA HELG

13 kommentarer

Det doftar fortfarande vår ute! Något som kräver ett utropstecken, jag brukar inte vara slösaktig med just utropstecken annars.

De två senaste dagarna har inte hänt något alls värt att skriva hem om. Som vanligt när det är trist vardag egentligen. Det enda som har hänt är att Mini faktiskt har tjoat och jamat en hel del runt ytterdörren och velat öva mer på att gå till grässtrået på utsidan och att jag har haft ständig telefonkontakt med ömma mormodern. Först för att hon inte blir av med sin jäkla yrsel och sedan för partyplanering inför hundraårsdagen.

Jag misstänker att hon är skitstressad över att fylla hundra. Jag krisar inför 50-årsdagen om FYRA år. Hon fyller 100 om 13 dagar och är pedant. Med ett humör som inte går av för hackor.

Igår upplyste hon mig om att hon hade gått med sin sån där “plocka grejor från golvet-hjälpreda”. En sådan här ni vet.

Screen Shot 2016-02-27 at 12.58.21

Mormor bor i lägenhet med loftgång. Först går man in genom en stor port, torkar av sig om fötterna på den grova entrémattan utanför porten och sedan den lite mindre grova mattan innanför för att trippa vidare på tjusigt marmorgolv fram till hissen och åka tre våningar upp. Hissen stannar i trapphuset och där är ytterligare en dörr ut i loftgången och DÄR är mormors ytterdörr. Eftersom loftgången bara används av de som bor där är den såklart väldigt ren och används mer eller mindre som balkong för de som bor där. Mormor har i alla fall utemöbler och pelargoner och andra blommor jag inte kan stava till på sin del. Nyckelordet är rent, men mormor är pedant. Vi snackar nazi-pedant. Med hökögon. Även min ömma mamma är pedant så det säger en del om graden av pedanteri när mormor tycker att mamma är slarvig. Trots att mamma både äger och använder en mattfransborste. Sen kommer det här päronet som föll jävligt långt från äppleträdet. (Det skulle gå alldeles utmärkt att äta direkt från golvet hemma hos både mamma och mormor, golven är garanterat lika rena som tallrikarna i skåpen.)

I alla fall. Hemtjänsten. Och det där redskapet mormor hade gått omkring med igår.

Mormor har, efter pacemakeroperationen, lite extra tillsyn. För att hon inte blir av med sin yrsel. När man har hemtjänst ligger det sådana där blå plasttossor i hallen som hemvårdarna skall ta på och av när de går in och ut.

Eftersom man går igenom så himla många slussliknande utrymmen innan man kommer till mormors ytterdörr tänker jag att det inte kan finns särskilt mycket skit kvar på skorna på någon som kommer dit. Till och med det mest envisa gruskorn i sulan på besökande skor borde trilla av någonstans i trapphuset eller kanske i hissen?

Men nej då. Igår hade mormor, med samma precision som Karate Kid, gått och plockat grus och skräp (lite oklart vad skräp är i just det här fallet) från preciiiiis det ställe där hemtjänsten sitter och tar av och på tossorna och “om jag bara kunde FÖRSTÅ hur mycket skräp de faktiskt drar in i hennes hall utan att städa upp efter sig”. Sa mormor. När hon berättade att hon samlat allt skräp i någon slags hög för att TALA med nästa hemvårdare som skulle komma hem till henne. Och säga att de minsann kunde städa upp efter sig när de smutsar ner för att de slarvar och sölar när de tar av sig tossorna.

Jag har inte frågat hur det gick med skräpsamlingen och med uppläxningen. Jag fastnade i hur det egentligen går till när mormor plockar gruskorn i hallen. Och vad det är för skräp hemtjänsten har på skorna? Det låter som om de kommer till henne med stora wellpappbitar på fötterna som de lämnar i hennes hall, men så tror jag inte att det är.

Och så pratade vi om hennes yrsel och födelsedagskalasplanering.

Sedan pratade vi om hur ostädat det är hos henne för att hemtjänsten stökar till det och att hon har hur mycket som helst att göra innan hon kan släppa in gäster i lägenheten.

Alltså. Inte ens en kriminaltekniker skulle hitta damm där.

Men samtalen med henne fick mig att svettas ymnigt över hur ostädat det är här hemma. Fast på riktigt.

Jag skall städa idag. Det var alldeles för längesedan. Och då kan ju maken få inviga sin ångmaskin. För om man köper städgrejor BORDE MAN JU ANVÄNDA DET MED TYCKER MAN?

Men ni kan få se vad maken köpte mer på Gekås. Det är som ett Kinderägg varje dag när det kommer fram nya och himla “fiffiga” grejor som han hann fylla korgen med under den halvtimma jag inte hade koll på honom. Idag tog han på sig de här och var glad som en speleman.

IMG_0546

Hängslen alltså.

Jag har inte så mycket mer att säga om Kronblom faktiskt.

Men jag kan visa filmen jag tittade på som var en av alla valpfilmer maken tittade på häromkvällen när han barskt sa nej till en tredje lurv. Hur man nu ens kommer på tanken att titta på bäbisfilmer om man skall fortsätta säga nej till tillskott?

Det här hade jag helt glömt av. Den store lurven när han var i en förvirrat könsmogen ålder och hans bästa kompis var exakt lika gammal men kastrerad. Vi hade varit i skogen med lurvarna, och bästisen (som vägde ett par kilo mer) hade pucklat på Stor rätt rejält och Stor var sur. Men han kom inte åt bästisen när vi fortfarande befann oss på stora springytor så han tog chansen när vi kom hem till oss istället där bästisen inte kunde komma undan.

Ifall ni undrar vem det är som skrattar så kameran skakar och tårarna rinner så är det … jamen gissa?

Och jag fnissar lite här för mig själv med. Herregud. Att bästisen lät honom hållas utan att säga något alls?

Vissa dagar är det mindre rart med valp än andra dagar. Särskilt hanar.


Postat 13:50 i Hundarna, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
13 kommentarer

Högsta beredskap

16 kommentarer

När vi ändå är inne på djur är det lika bra att fortsätta. Gårdagen ägnades åt att gräla om valpar och traktorer. Och hästar, alpackor samt lite höns.

Maken har kommit så långt i traktoreriet att han bett om inköpshjälp (han har BETT puckot, bara en sådan sak!) och jag har kommit så långt att jag har pratat med vår uppfödare om valp. Ungefär samtidigt upplyste jag maken om att jag kan skippa alla andra djur om vi skaffar en ny lurvig son. Maken säger fortfarande bestämt nej, han skall bara ha två hundar. Om det kommer en tredje skall den inte vara hans alls och han skall inte prata med den alls. Jomen eller hur, hur exakt går det till att ignorera en valp?

Hans argument? Nummer tre får inte plats i båten och vi kommer aldrig någonsin få hundvakt.

Så himla dumt. Om det blir trångt i sängen på båten får maken lägga sig någon annanstans och hundvakt har vi knappt haft sedan Stor var liten ändå.

Idag har han ägnat orimligt mycket tid åt att kolla på gamla valpfilmer från när Stor och Liten var små och även Blocketannonser med portugister. Inte för att köpa på Blocket, enbart för att titta hur söta de kan vara när man inte har lärt känna dem och deras vassa tänder än. Jag gissar att det bara är en fråga om utmattningsteknik. Och tid. Han skulle nämligen aldrig ha hund nummer ett och två heller. Gissa vem det var som hittade uppfödaren, döpte den store lurven OCH sedan även döpte båten efter lurvskallen.

Om man lägger två timmar åt att kolla filmklipp på Stor och Liten som valpar så är man rätt körd tänker jag.

Jag tittade på ett klipp. Eftersom maken skrattade så mycket att han höll på att trilla av stolen och gjorde mig nyfiken. Den skall ni få se sedan.

Nu skall vi fokusera på dagens stora grej. Nästan seklets största grej. Kissen Mini blir åtta år i år och är helt självvalt en innekatt, hon vågar inte annat pga fobi för egen skugga. Hon är rädd för allt utom sin mammas kelande händer och ett fåtal noggrant utvalda människor. Enda gångerna hon har varit ute var när hon råkade välta ut genom fönstret ner i stuprännan och när någon, oklart vem, råkade stänga ytterdörren när hon var på fel sida. Då jamade hon så hjärtskärande att det hördes över hela förorten.

Idag är det vårdoft i luften och traktorsnubben tog med jyckarna på lite bergsklättring och jag öppnade ytterdörrarna bara för att tanka lite sol. Då kom Mini!?

Jag blev så förvånad att jag sprang in för att hämta kameran. Då blev hon rädd för att jag sprang och därmed även tvungen att kura lite och smyga in igen. Men sedan blåste hon upp sig som värsta Lejonkungen och gjorde några trevare utåt igen och jag hängde med.

Jag förstår att det här inte är en stor grej för de som har normalt modiga eller till och med övermodiga kissekatter, men här är det fullkomligt jämförbart med … att jag skulle ensamsegla jorden runt i en optimistjolle. Eller hoppa bungee jump utan rep.

Hon är hånskrattar verkligen åt faran och kliver rakt ut i det okända (precis utanför dörren) i flera minuter medan hela hennes pyttelilla kropp var på högsta beredskap (var vänliga att stäng av ljudet eller ignorera min ENORMT tjatiga bäbisröst som är alldeles gråttjock av stolthet). Då ringde telefonen och jag (vi) sprang in igen.

När vi kom in igen var hon så exalterad över den 20 centimeter långa promenaden att hon högljutt pratade med mig om den medan hon gjorde hoppsaskutt runt mina fötter.

Nu har hon antagligen drabbats av posttraumatiskt stressyndrom pga äventyret, lämnat sin vanliga plats på nedervåningen och förirrat sig upp på en garderob på övervåningen där hon ligger och jamar för sig själv.

IMG_8863

Ja. Gardinerna är med igen. Det var inte meningen, men det ser ut så här.

Där ligger hon och vilar och jamar. Jag gissar att hon försöker lista ut närmsta väg till sin plats i klätterträdet utan att bli sedd av endera lurvskalle. Eller så väntar hon på att hennes mamma skall rädda henne.

Men det är stort för en feg liten åttaåring och jag är stolt över henne. Hon kanske kan bli musfångare i ladan trots allt?

En seger helt enkelt.


Postat 17:13 i Katten, Klimakteriekossan av
16 kommentarer

Skall vi ha det såhär nu alltså?

36 kommentarer

Jag får en krypande känsla av att inläggen framledes kommer se ut ungefär så här?

  
Ni anar inte vilket tjat det har varit om traktorn sedan i söndags. Kvällen har maken ägnat åt att läsa era kommentarer, le illvilligt mot mig och sedan frågat om jag inte skall svara alla ja-sägare som håller med honom. Allt medan jag har surat och snäst åt honom att svara själv.

Kennelflickan som är Litens kullsyster valpade dessutom igår. Liten som är så ljuvlig i temperamentet och här går jag och vet att det finns alldeles färska bäbisar med liknande gener i Småland.

Om man redan har två kan man lika gärna ha tre, hävdar jag med en dåres envishet. Maken påminner om storleken på sängen i båten. Jag påminner om traktorn.

Runt runt i ringen dansar vi.

Men en liten till kommer ju knappt märkas? Väl?


Postat 20:51 i Hundarna, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
36 kommentarer

Det var ju fullmåne?

26 kommentarer

SÅ trött som jag var igår när jag skrev inlägget var det längesedan jag var. Jag somnade flera gånger mellan orden på slutet. Men SEDAN sov jag inget alls utan var vaken mest hela natten, lyssnade på ljudbok och förstod inget alls med tanke på tröttman innan vi landade på torpet. Klockan halvsex imorse gav jag upp och lämnade sängvärmen för att käka frukost med först hundar och sedan kisse.

Nu fattade jag att det var fullmåne. Det förklarar natten och att jag är lika trött idag. Folk som går i mål efter Vasaloppet ser piggare ut än vad jag känner mig idag.

Men alltså, vi måste prata om det här. Ni som tycker att det är PRAKTISKT med en traktor kan ju vara vänliga att tala om exakt vad som är praktiskt förutom att man kan skotta med den. Det är ju inte något man pysslar med året runt i den här delen av landet? Där kan man möjligen se tre användningstillfällen per år?

Han har åtminstone vett på att kika på en blå. Som ser ut så här.

F843C9EF-193C-4659-99BB-F2DFA13D5CD0

Med en, och nu citerar jag, en “jättebra frontlastare också”.

Nej, jag förstår faktiskt inte på riktigt. Jag vet inte vad man gör med en traktor alls om man inte har … typ stor åkermark som man kanske odlar saker på. Glöm nu inte att jag faktiskt trodde att vi köpte ved och förklara pedagogiskt tacksåmycket.

När eftermiddagen blev sen och det var slut på sysselsättning tog jag på mig en av mina finfina tröjor som kom med hem från Ullared.

IMG_0520

Den tröjan tyckte jag var ytterst skojig. Här ute är det ju inte så svårt att vara lokal kändis. Det bor ju ingen mer än vi här. Om den omstridda traktorn kan fixa så att väggen bakom kaminen blir fin, då kan jag se ett visst behov av traktor. Eftersom vi fortfarande klurar på vad vi skall ha på väggen.

Och apropå att bo så ensamt och bortom all redlighet blev jag mycket konfunderad någon gång under förmiddagen när en fördom slutade vara en fördom. Vi bor ju på en väg som inte leder någonstans mer än hit, vilket betyder att ingen någonsin bara råkar köra förbi, förutom i jakttider när man kan skymta en och annan jägare. Helt plötsligt kom en vit skåpbil krypkörande in på gården och när den fick syn på våra parkerade bilar vände den så snabbt att jag inte hann reagera med mer än ett avgrundsvrål till maken. Den körde inte ut från gårdsplanen i låg hastighet heller, det var rena rama Svenska Rallyt på skogsvägen efter att den hade vänt, vilket torde betyda att den var ute och rekognoserade.

Varför är det alltid vita skåpbilar som har fuffens för sig? Jag trodde verkligen det var en skröna?

Jag och tröjan åkte till bästa tatueraren för att diskutera vad vi skall göra med vattumannen på armen och under tiden gjorde han en ring på mig. I vitt, grått och lila. Stenen är lila, bandet är vitt och grått och fränt och jag skall fundera på om jag vill bygga på den lite när jag har tagit bort den trista plasten.

IMG_8845

Nu är jag hemma. Fullkomligt jättetrött. Men jag funderade på om det kanske skulle finnas intresse att tävla om tatueringstid hos världens bästa tatuerare? Han är verkligen världens bästa. Och en fantastiskt skicklig konstnär, hans tavlor skulle gärna få pryda väggarna här.

Ja. Det blev en blandad kompott idag.

Kvällen blir däremot enklare, det är en solklar filmkväll.

Något mer avancerat orkar jag inte.


Postat 19:07 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan av
26 kommentarer