En skitgammal berättelse blir det idag

Efter två väldigt förvirrade dagar. Men roliga. Ännu roligare blev det när jag förväxlade jordkällare med Uggs (kolla kommentarerna PJAK/Anna).

Jag har inget nytt att förtälja. Det blåser orkan och jag är skitarg på Posten, ledsen för att mormor är lite dålig fast egentligen inte mer än vanligt det var bara det att vi inte visste om det innan och så är det jul och allt känns av dumma anledningar lite konstigt.

Men imorse gick jag förbi “nostalgilådan” och fick syn på ett utkast jag skrev när jag hade nästlat in mig på ett väldigt seriöst lajv för 20 år sedan. Som reporter. Jag fick inte ha kamera, jag var tvungen att ikläda mig tilldelad roll och gömma papper och penna i tidsenlig klädsel. Arrangören kunde inte lova att jag inte blev satt i arrest eller stupstock om vakterna fick syn på vad jag gjorde. Det var alltså ett stort medeltidslajv, på Kungälvs Fästning och jag tvingade med syrran som moraliskt stöd.

Jag hittar inte den korrade versionen, så ni får nöja er med utkastet. Jag minns det som om det vore igår och jag kan lova att det var både första och sista gången jag lajvade. Det gick varken bra att vara där eller att skriva något objektivt om det. Men det har passerat preskriptionstiden med råge.

Jag befinner mig i byn Kongahälla. Det är marknad och året är 1289.

Jag har blivit förflyttad hundratals år tillbaka i tiden för att deltaga i levande rollspel, eller lajv som det också kallas.

Det är en tillställning som för andra året i rad arrangeras av göteborgsföreningen Särimners Vänner. Platsen för skådespelet är Bohus Fästning i Kungälv, eller Kongahälla som det hette på medeltiden.

I lånade kläder och i en lånad karaktär skall jag beblanda mig med människor ur alla de olika medeltidsstånden, i två dagar skall jag leva, och om jag har otur dö, som en ung borgarkvinna i Kongahälla.

– Får du ett slag i huvudet måste du ligga avsvimmad på marken i minst tio minuter. Annars verkar det inte realistiskt, säger Erik Malmcrona, en av eldsjälarna bakom föreställningen och även ordförande i Särimners Vänner.

– Du kan också bli bortrövad och “våldtagen” av något kvinnogalet löskefolk, fortsätter Erik.

Mina förväntningar är skyhöga. Kanske inte just på att bli våldtagen, men jag ser fram emot två intressanta dagar av teaterspel.

Som novis inom rollspel är spänningen olidlig vid samlingen utanför Kungälvs Vandrarhem, för dagen förklätt till ett medeltida värdshus. Klockan är åtta på morgonen och jag står omgiven av vackra och lite korkade adelsdamer, galna ärkebiskopar, promiskuösa munkar, ädla riddare och drottning Bianca. Vi står alla och väntar spänt på den gemensamma inmarschen i fästningen som skall ske klockan tio. Under tiden delar arrangörerna ut så kallade “intriger”, det vill säga de roller deltagarna skall följa under det två dagar långa rollspelet. Alla riddare har stridsträning på olika platser runt om värdshuset, men får av säkerhetsskäl inte använda sina riktiga svärd, utan har ersatt dessa med latexdito. Det är lite svårt att låta bli att dra på smilbanden när man ser riddarna i sina ståtliga kläder slå varandra med vad som ser ut som leksaker och låter fånigt vid träff. Det är inte så mycket Ivanhoe över ljuden från stridsövningarna. Det klingande ljudet är ersatt av ett säreget studsbollsljud.

Då brister det någonstans i organisationen och inmarschen blir framskjuten en timma. Att stå i två timmar och vänta på att något skall hända är lång tid, ytterligare en timma blir för mycket. Jag fryser. Nervösklumpen i magen från morgonen har släppt och magen skriker av hunger. 1900-talshunger.

Vi är en liten grupp som bryter upp från de övriga och promenerar iväg till den lokala korvmojen för att äta hamburgare och bli uttittade. Vår grupp, två borgarkvinnor, en köpman, en adelsman och två kronoriddare, orsakar nästan trafikstockning där vi står och äter i godan ro. Barn pekar och fnissar. Vuxna undrar vad som försiggår. Ingen vet vad som händer på fästningen eftersom det är en sluten tillställning.

Tillbaka vid slottsporten berättar Erik Malmcrona lite om vad som kommer hända när vi kommer in på fästningen och vi blir presenterade för Drottning Bianca.

Innan Malmcrona träder in i sin roll som Albin Enbene Svårsyn Tjurnacke håller han en tyst minut för de omkomna på Estonia.

Det här är det sista vi gör 1994.

Vi går genom slottsporten och 1900-talet känns långt borta. Vi har, bildligt talat, färdats genom tid och rum och befinner oss nu på 1200-talet. Mitt systersällskap borgarkvinnan och jag är ju bara här för att beskåda och försöka undvika att bli beskådade. Vi hittar en sten i muren som går att sitta på, solen lyser från en höstblå himmel och reflekteras i den lilla damm som ligger vid våra fötter. Utsikten över fästningen är fantastisk, platsen är vacker och oavsett vilken riktning vi tittar åt är det något som händer och allt är tidstypiskt för medeltiden. Människor passerar oss hela tiden. Munkar i bruna kåpor mumlande på latin, riddare kommer och går i skinande ringbrynjor och ibland skymtar vi drottningens följe. Sceniskt är det oerhört vackert.

Men det händer ingenting. Vårt moderna solur visar halvett och vi har egentligen inte sett något alls så vi bestämmer oss för att gå en runda. En ensam adelsman gör oss sällskap och första anhalten för vår brokiga lilla skara är rökrummet. För det finns ett specialinrättat sådant då cigaretter inte fanns på medeltiden och då får man gömma sig för att röka.

Adelsmannen heter Theofil och har inte alls roligt. Det här är hans första lajv och han hade väldigt höga förväntningar, men det visar sig att han tycker som vi. Det är rätt trist och dessutom är han 1900-talsbakis. Vi står i rökrummet och pratar om förbjudna saker. Det vill säga saker man inte pratade om på medeltiden. När vi får syn på en vakt ur det kungliga gardet stå på muren ovanför erinrar vi oss att straffet för 1900-talsprat är fem piskrapp av bödeln.

Tysta och rädda lämnar vi rökrummet, men slipper den offentliga förödmjukelsen. Vakten har inte hört oss.

Vi börjar gå mot platsen där tornerspelen skall äga rum. Nu känns det i luften att något händer och det blir lite mer liv och rörelse.

Första striden går av stapeln. Låt oss kalla den kvartsfinal. Fyra grupper med två riddare i varje skall strida mot varandra. Striderna avlöser varandra, men inte ens det här blir särskilt spännande. Så fort det börjar gå lite hetsigt till avbryts striden av någon slags domare för att riddarna skall lugna ner sig. De får helt enkelt inte slå varandra för hårt med latexsvärden.

– Är man med i leken får man leken tåla, muttrar en irriterad riddare bakom oss som fått benet avhugget.

Under finalstriden börjar det hända saker och adrenalinet rinner till på både stridskämparna och oss som tittar på, men säg den lycka som varar för evigt.

Den tappre riddaren, den ena av de två kämpar som blev kvar i slutstriden, fortsätter fäktas med en arm och båda benen avhuggna. Stående. Och blir till slut korad till vinnare efter att domaren har diskvalificerat hans motståndare.

Motståndaren blev nämligen arg för att den tappre aldrig dog och slog honom så hårt med gummisvärdet att han började blöda från näsa och knogar.

Riktigt 1900-talsblod alltså.”

Jamen ni hajar? Det blev inget reportage av det alls. För det kan ha varit en smula negativt skrivet. Men det var ett skitdåligt lajv och antagligen inte tillräckligt planerat. Jag gick inte ens dit dagen efter.

Däremot tycker jag fortfarande att arrangörens påhittade namn är fantastiskt underhållande.

Vem kommer ens på tanken att ge sig själv namnet Albin Enbene Svårsyn Tjurnacke?

Som jag önskar att jag faktiskt hade kunnat smuggla in en kamera och att kamerorna hade varit lite mindre då än de faktiskt var. Idag hade det ju varit busenkelt att fotografera. För vackert var det, om än pisstrist.

Trevlig fredag. Nu skall jag fortsätta gräla med posten och installera ny skrivare.

0 thoughts on “En skitgammal berättelse blir det idag

  • Hahaha, det KAN ha varit en smula negativt ja 😀
    Tycker att det skulle ha blivit en artikel, hade de ingen humor på tidningen? 😉

    • Men det var ju så HIMLA dåligt att det inte gick att skriva om seriöst och jag tror jag visste det, men försökte få igenom det som kåseri istället. Något åt det hållet var det, men se det gick inte. Och jag blev väl inte jätteförvånad över det 🙂

  • Jag trodde att sådana där lajv-event hade lite mer action. Synd att kamerorna var så stora då för det hade varit skitkul att se bilder. Självklart är det svårt att få ihop ett reportage från något där det händer noll, men det var kul att läsa i alla fall.

    • Jag tror att vi var för många, ingen vågade riktigt agera som de skulle och så var det lite taskigt arrangemang. Alla gick enbart med folk de kände och följde inga som helst intriger (som inte var ett dugg utförliga).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.