Första advent alltså?

Och jag önskar er alla en väldigt mysig, trevlig och ljusfylld start på julmånaden. Med många lussekatter.

IMG_8233

Jag vill prata julklappar idag, för min ena hjärncell är inte överens med min andra och så påminner den tredje hjärncellen om att en av mina teorier kommer falla platt av att ta upp det här.

Men ändå? Jag har tydligen en fjärde cell som inte har någon som helst självinsikt och det är den som väljer att skriva det här i alla fall.

Om vi börjar med teorin. Rätta mig gärna om jag har fel nu. Om man hänger på sociala medier såsom Facebook, Instagram och vad det nu finns mer, får man känslan att de som skriver mest om EXAKT hur mycket de skänker till olika välgörenhetsorganisationer (gärna med skärmdump för att bevisa att de faktiskt har skickat en hunka eller köpt en majblomma) är de som i första hand är ute efter en klapp på axeln och bekräftelse och i andra hand möjligen tycker att det var en bra grej att skänka en slant till någon som har det svårt. De som däremot inte känner ett behov av att tala om vad de skänker och till vilken organisation medelst pukor och trumpeter är nog de som i slutändan skänker mest.

Ni hajar vad jag menar med teorin? Man kan även lägga på en metateori och det är att ju oftare man skriver om vilken fantastisk människa man är, desto mer tror skribenten på det själv. Lite så känns det att vara ute och susa på sociala medier och särskilt tydligt på sistone med tiggare, flyktingar och så står julen minsann för dörren medan folk sover på kartongbitar. Har man skrivit tillräckligt många gånger om vilken oerhört rekorderlig människa man är (för att man skänkte den där hunkan någon gång i somras) så tror man faktiskt att man är det?

Personligen tycker jag att det är en mycket mer komplex fråga, men jag nöjer mig med att dra teori(erna) i sin enkelhet.

Nu kommer snubbeltråden och det minerade fältet för egen del.

Jag skriver sällan eller aldrig om skänkande. Just den bekräftelsen behöver jag inte. Men nu har jag ju en FRÅGA som är helt och hållet grundad i just dylik ädelhet. Som är omöjlig att ställa utan att snacka välgörenhet och därmed hamna i bekräftelseknarkarfacket. Det är nu jag sätter ner foten rakt på trampminan.

Vi lägger löjliga summor varje år på julklappar och vi har inte ens särskilt många att köpa till. Två stycken syskonbarn (som fortfarande är i åldern när de inte förstår sig på riktigt vad saker kostar), en syster, en svåger, pappa och styvmor. Och två lurvskallar såklart. Jag och mamma avskaffade just julklappar för ganska längesedan, vi köper istället saker till varandra när andan faller på och behovet finns.

Det blir alltså två barn och fyra vuxna att köpa till. Inte särskilt många alls. Men vi har alltid älskat julklappar i vår familj. Många julklappar och långa julklappsöppningar. Alltid hemma hos pappa och självklart med rim. Dödsmysigt.

Men för ett par år sedan blev syrran vuxen och ville fira julen hemma hos sig, med sin extended family. Fullt förståeligt med två barn, en naturlig utveckling. Vilket blev lite för många för vår del så vi valde att avstå just julafton på norskt vis. De senaste åren har vi alltså firat lilla julafton med syrrans familj före riktiga julafton hemma hos pappa och på julafton har det bara varit pappa, styvmor, maken och jag. Trots minimerad uppslutning på julafton blir det mer och mer julklappar. Hur nu den ekvationen går ihop?

Nu är det min tur att bli vuxen tydligen, för jag vill inte mer.

Jo, jag vill äta gott, prata strunt och umgås, men jag vill varken ha eller ge julklappar mer och det blir ju lite problematiskt att göra en kovändning när det är 26 dagar kvar till julafton. Antar jag. Och efter att ha kollat vad vi lägger har lagt på julklappar de senaste två åren känner jag ännu mer att jag inte vill.

Vi lägger mellan 10.000 och 15.000 på julklappar varje år, vilket är sinnesrubbat mycket pengar till sex personer. Men man fattar ju inte det för att man inte köper allt samtidigt.

Vad jag vill är att köpa till kidsen, för kids älskar julklappar och jul, men jag vill dra ner på summan vi köper för. Och inget alls oss vuxna emellan. Efter att ha packat och burit kartonger den senaste månaden känner jag mig ännu mer säker på att jag inte vill ha något.

Resterande julklappsbudget (eftersom vi tydligen har en sådan utan att ens veta om det) vill jag ge bort. Och jag vill att de som har tänkt köpa julklappar till mig skall ge bort julklappssumman med.

Hur exakt föreslår man det utan att framstå som Ebenezer Scrooge? Om än lite mer filantropiskt lagd?

Särskilt när man är rätt säker på att de med lite mer framförhållning i familjen redan köpt julklappar?

Svar till: Vilsen På Minfältet


Posted in Funderingar, Klimakteriekossan, Shopping by with 14 comments.

Comments

  • I min värld says:

    Word på den! Ju äldre barnen har blivit o flyttat hemifrån, skaffat sig respektive osv. Desto mer avig jul är jag. Varenda år försöker jag övertala sambon att 1 skippa julklappar 2 åka iväg nånstans 3 ev ge ungar o respektive varsin peng bara.
    Som lök på laxen har vi ju barn sen innan o inga gemensamma, dock fyra ungar i familjen = en massa andra föräldrar att ta hänsyn till och alla barnens respektives föräldrar är också skilda med nya familjer. Hej tomten är far till alla barnen!
    Tänkte faktiskt köpa ett par getter till mina föräldrar i julklapp kan du i te begära att ge/få det? Istället för julklappar alltså? Det finns väl massor av organisationer där man kan skänka pengar till getter, brunnar, träd i Amazonas eller vad sjutton man nu väljer.
    Behöver ni fly fältet efter förslaget så har vi ett bra och hundvänligt gästrum 🙂

  • Marie says:

    Vi avskaffade julklappandet mellan de vuxna för många år sedan. Bara nån liten och icke-dyr grej för att det är mysigt och kul, liksom. Ibland ger jag bort egenhändigt gjort godis eller liknande i nån fin burk/ask. Nu när det inte heller finns små barn och de stora vill ändå bara ha pengar för vi fattar ju iaf inte vad det är de vill ha, alternativt det är så dyra grejer att det går utanför budget, så pengar är bra till dem och de blir nöjda.

    Jag gillar idén med getter, alt. träd i regnskogen, vacciner och annat också. Har inte bestämt än hur jag ska göra i år.

  • Sarah says:

    Uj den var inte så lite svår
    *tassar tyst så långt bort det går från minfältet*

    • Sarah says:

      BTW införde vi för några år sen en lottning där alla vuxna får EN vuxen att köpa julklapp till, och utan barn i familjen köptes inga julklappar till andras barn
      I år har vi barn och köper således för en bestämd summa (150kr) till varje familj med barn oavsett antal barn
      Till de vuxna köper vi lotter för 200kr och delar på all vinst över 10.000kr

  • tigerlilja says:

    *kliver försiktigt ur minfältet, även om jag tycker att du tänker bra med alla hjärncellerna* – men är det du själv som gjort den rara bilden?

  • agnes says:

    Åt helsike för mycket pengar gör ni av med!! I min mans släkt köper alla som är 20år eller äldre en julklapp för 200:- som passar alla vuxna. Sedan är det dragning, som ett slags spel där man kan ta någon annans present eller öppna en egen.
    I min släkt köper vi en klapp för 150:- som man rimmar på och man får dra en klapp och gissa rimmet, ingen byteshandel.
    I bådas släkter ger vi barn under 20år presenter för omkring 500:-.
    Enkelt och med tydliga regler, ingen masskonsumtion. Egna barn får klappar för en större summa men vi har ingen gräns utan anpassar efter behov.
    Ditt största dilemma är att du är sen på pucken;). Men till nästa år borde ni ha kunnat klara av en diskussion om klapparnas vara eller inte vara.

    • Victoria says:

      Jo. Ja. Efter att ha kollat de senaste årens “budget” var det ju bara att inse att det verkligen är sinnessjukt mycket pengar. Och har man egna barn finns ju liksom ingen gräns, där bestämmer ju var och en, men lurvbarnen kräver ju inte mycket mer än ett tuggben liksom.

      Och du har rätt. Jag är för sent ute. Men jag kan ju ändå minst halvera summan och ge resten till någon get eller regnskog och lämna över kuvertet med gåva till mottagare? En smygstart? Och så kan kvällen avslutas med en diskussion kring ämnet?

  • PJAK/Anna says:

    Hmm, du får väl göra som vi gjorde. Deklarera på julafton att efter ha burit så väldans många lådor I år, kan Ni inte bara köpa en paket till nästa jul och lotta ut.

    Sedan beror det lite på. Är den som inte har råd men lägger en femma snålare än en som lägger 5000 men hade haft råd med 10 000?? Personligen kan jag tycka att den som då skänkte 5 kr faktiskt är generösare. För den offrar faktiskt något I sin vardag för att ha råd att lägga femman…….

    • Victoria says:

      Det sistnämnda håller jag med om så in i bänken (det förstnämnda med visserligen). Men det är ju givet. Man ger efter sin förmåga och har man noll pengar över och måste avstå så lite som en kaviartub för att kunna köpa något så har den personen verkligen en tanke och kamp bakom sin julklapp.

  • Humlan says:

    Din idé är bra, MEN den kommer alldeles för sent för att kunna genomföras i år! Jag tycker att man ska komma överens om dessa saker innan någon har börjat köpa presenter.

  • I mitt huvud says:

    Men kolla med de andra, det kan ju hända att de inte börjat köpa klappar än? Om inte annat så har du startat upp diskussionen, och ni kan genomföra det nästa år, kanske?

Pingbacks & Trackbacks

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.