Behöver någon slags betjänt och fler hjärnceller

18 kommentarer

De senaste månadernas kaos har tydligen orsakat ytterligare kaos i skallen på mig. Och nu vill jag gråta en skvätt av så många anledningar, men mest pga min egen talanglöshet.

Jag behöver således en betjänt. Eller kanske ledsagare. Bara någon som liksom håller reda på mig och påminner mig om väldigt basala saker. Det är ett smärre mirakel att jag har klarat mig fram till nu, men givetvis kommer en punkt när allt krockar trots rigorös planering. Eftersom det inte spelar någon som helst roll hur detaljerad planering man har pysslat med om man har glömt någon detalj. Den detaljen kastade om hela decemberschemat idag.

I eftermiddag skall vi till Göteborg och passa på att hälsa på mamma med hundarna för att vi skall vara på banken imorgon och lämna bort huset mot en säck pengar. Resten av december kommer jag och maken gå om varandra, jag skall pyssla med mitt och han skall pyssla med sitt och någonstans mitt i detta skall vi flytta kartonger med kläder och skor från fuktigt ställe till ofuktigt ställe och sedan är det jul.

Min december var planerad in i minsta detalj. Stockholm i slutet av den här veckan, frissan den åttonde, göra skojiga saker i decemberkallt Stockholm. Julmiddag hos mormor den 14:e och så fortfarande hinna med allt som man brukar hinna med (och lite till) före jul.

Jag hade KOLL.

Om man bortser från att det först idag slog mig att jag inte ens ringt frissan och bett om tid den åttonde. Jag var bara så inställd på att det redan var bokat att jag tydligen trodde att jag hade bokat och det hade jag ju inte.

Om man ringer en vecka före så krävs ett julmirakel för att det skall finnas ledig tid på min inbillat redan bokade dag. Trots att Elin brukar vara grym på magiska saker var det bara att ta mössan i handen och inse den där talanglösheten. Första lediga tiden var den 14:e. Sen fanns inte så många fler lediga tider. Den var bara att ta. Det betyder att mormors julmiddag snabbt måste bytas dag på (vilket INTE kommer falla i god jord) och att jag inte ens vet hur Johannas schema ser ut. Plus att jag missar andra viktiga dejter i Stockholm.

Man blir alldeles uppenbart helt dum i huvudet av att flytta sig igenom en hel höst.

Vissa måndagar är väldigt mycket sämre än andra och nu är jag extremt sugen på att lägga mig i fosterställning fram till april.

Ett samtal. Hela december föll som ett korthus för att jag glömde ETT samtal.

// Talanglös


Postat 12:46 i Klimakteriekossan, Pest och kolera av
18 kommentarer

Första advent alltså?

14 kommentarer

Och jag önskar er alla en väldigt mysig, trevlig och ljusfylld start på julmånaden. Med många lussekatter.

IMG_8233

Jag vill prata julklappar idag, för min ena hjärncell är inte överens med min andra och så påminner den tredje hjärncellen om att en av mina teorier kommer falla platt av att ta upp det här.

Men ändå? Jag har tydligen en fjärde cell som inte har någon som helst självinsikt och det är den som väljer att skriva det här i alla fall.

Om vi börjar med teorin. Rätta mig gärna om jag har fel nu. Om man hänger på sociala medier såsom Facebook, Instagram och vad det nu finns mer, får man känslan att de som skriver mest om EXAKT hur mycket de skänker till olika välgörenhetsorganisationer (gärna med skärmdump för att bevisa att de faktiskt har skickat en hunka eller köpt en majblomma) är de som i första hand är ute efter en klapp på axeln och bekräftelse och i andra hand möjligen tycker att det var en bra grej att skänka en slant till någon som har det svårt. De som däremot inte känner ett behov av att tala om vad de skänker och till vilken organisation medelst pukor och trumpeter är nog de som i slutändan skänker mest.

Ni hajar vad jag menar med teorin? Man kan även lägga på en metateori och det är att ju oftare man skriver om vilken fantastisk människa man är, desto mer tror skribenten på det själv. Lite så känns det att vara ute och susa på sociala medier och särskilt tydligt på sistone med tiggare, flyktingar och så står julen minsann för dörren medan folk sover på kartongbitar. Har man skrivit tillräckligt många gånger om vilken oerhört rekorderlig människa man är (för att man skänkte den där hunkan någon gång i somras) så tror man faktiskt att man är det?

Personligen tycker jag att det är en mycket mer komplex fråga, men jag nöjer mig med att dra teori(erna) i sin enkelhet.

Nu kommer snubbeltråden och det minerade fältet för egen del.

Jag skriver sällan eller aldrig om skänkande. Just den bekräftelsen behöver jag inte. Men nu har jag ju en FRÅGA som är helt och hållet grundad i just dylik ädelhet. Som är omöjlig att ställa utan att snacka välgörenhet och därmed hamna i bekräftelseknarkarfacket. Det är nu jag sätter ner foten rakt på trampminan.

Vi lägger löjliga summor varje år på julklappar och vi har inte ens särskilt många att köpa till. Två stycken syskonbarn (som fortfarande är i åldern när de inte förstår sig på riktigt vad saker kostar), en syster, en svåger, pappa och styvmor. Och två lurvskallar såklart. Jag och mamma avskaffade just julklappar för ganska längesedan, vi köper istället saker till varandra när andan faller på och behovet finns.

Det blir alltså två barn och fyra vuxna att köpa till. Inte särskilt många alls. Men vi har alltid älskat julklappar i vår familj. Många julklappar och långa julklappsöppningar. Alltid hemma hos pappa och självklart med rim. Dödsmysigt.

Men för ett par år sedan blev syrran vuxen och ville fira julen hemma hos sig, med sin extended family. Fullt förståeligt med två barn, en naturlig utveckling. Vilket blev lite för många för vår del så vi valde att avstå just julafton på norskt vis. De senaste åren har vi alltså firat lilla julafton med syrrans familj före riktiga julafton hemma hos pappa och på julafton har det bara varit pappa, styvmor, maken och jag. Trots minimerad uppslutning på julafton blir det mer och mer julklappar. Hur nu den ekvationen går ihop?

Nu är det min tur att bli vuxen tydligen, för jag vill inte mer.

Jo, jag vill äta gott, prata strunt och umgås, men jag vill varken ha eller ge julklappar mer och det blir ju lite problematiskt att göra en kovändning när det är 26 dagar kvar till julafton. Antar jag. Och efter att ha kollat vad vi lägger har lagt på julklappar de senaste två åren känner jag ännu mer att jag inte vill.

Vi lägger mellan 10.000 och 15.000 på julklappar varje år, vilket är sinnesrubbat mycket pengar till sex personer. Men man fattar ju inte det för att man inte köper allt samtidigt.

Vad jag vill är att köpa till kidsen, för kids älskar julklappar och jul, men jag vill dra ner på summan vi köper för. Och inget alls oss vuxna emellan. Efter att ha packat och burit kartonger den senaste månaden känner jag mig ännu mer säker på att jag inte vill ha något.

Resterande julklappsbudget (eftersom vi tydligen har en sådan utan att ens veta om det) vill jag ge bort. Och jag vill att de som har tänkt köpa julklappar till mig skall ge bort julklappssumman med.

Hur exakt föreslår man det utan att framstå som Ebenezer Scrooge? Om än lite mer filantropiskt lagd?

Särskilt när man är rätt säker på att de med lite mer framförhållning i familjen redan köpt julklappar?

Svar till: Vilsen På Minfältet


Postat 13:36 i Funderingar, Klimakteriekossan, Shopping av
14 kommentarer

Ny karriär som hundviskare

18 kommentarer

Idag har jag varit riktigt sur hela dagen. Sådär grinig som man blir ibland där inget är rätt och saker man inte ens visste att de kunde vara fel är fel. Jag ville inte vara på torpet, men jag ville inte vara i stan heller. Jag ville prompt ha bilen för att maken skulle åka på ärende och fixa med diskmaskinen och sa givetvis med hög röst att DET JU ÄR SÅ HIMLA TYPISKT ATT NÄR JAAAAAG FÖR EN GÅNG SKULL VILLE ÅKA NÅGONSTANS SÅ SKALL HAN BARA ÅÅÅÅÅKA.

Vart jag hade tänkt att åka är högst oklart. Men åka ville jag. För att bilen försvann.

Man kan säga att martyrkorsen har klingat högt, ljudligt och betungande på ryggen hela dagen. Man kan även kalla det klimakterie-PMS-dumihuvudet-irriterad. Om man har lugnat sig lite och klarar att rycka lite på axlarna åt heldagsutbrottet, även om just axelryckning är svårt när martyrkorsen hänger där.

Jag hatar att ödsla finfina lördagar som dessutom är soliga åt att vara i klimakteriet.

Och som om det inte vore nog att jag förpestade livet för enbart mig själv gick jag omkring och packade min lilla torpväska för att fixa någon slags färdtjänst och dra härifrån. Medan jag mutterpratade med hundarna om hur SVÅRT livet är.

Dramatiskt värre minsann.

Sen kom jag på att jag ju faktiskt brukar bli gladare av att måla och rita. Men det kom jag på ganska sent tyvärr (man blir uppenbart korkad av att vara förbannad). Cirka åtta timmar för sent noga räknat. Och sju timmar och 59 minuter för sent för att inte ryka ihop med maken för att han tydligen inte är läskunnig.

Även om jag är lite snällare nu tycker jag fortfarande att han är en smula o-läskunnig. Vad var vitsen med att skriva fint på alla flyttkartonger om han ändå inte kunde plocka med sig de som står “kläder” på till stan utan att jag skulle gå med ut i ladan och läsa ÅT honom? Män är just idag inte på min topplista. Alls. Om de inte har lurvig päls och fyra ben. Sådana män gillar jag fortfarande jättemycket.

I alla fall. Jag kom på att jag skulle rita en serie om hunduppfostran och att det skall bli en av mina hobbykarriärer (tills jag tröttnar på det med), men jag kom ju som sagt på det lite sent.

Jag har påbörjat serien och ritat ruta ett. Det här är början på ruta två.

IMG_8259

Långt ifrån klar.

Men ni kan ju fundera över vad Liten och korvarna fyller för funktion i en hunduppfostranserie.

Även om humöret blev mycket bättre av att sitta tyst och stillsamt och tömma cacheminnet i skallen och måla tyckte inte röven det. Träsmaken vann innan jag blev klar och jag fick byta stol mot soffa.

Vad har ni gjort idag?

Funderat på vattentäta alibin som jag har gjort eller har ni haft en finfin dag?


Postat 19:58 i Hundarna, Idioter, Klimakteriekossan av
18 kommentarer

Apropå myntinkastet

16 kommentarer

Jag lade ju ut den här på Instagram för ett par dagar sen och ett gäng av er föreslog att jag skulle stoppa en femma i spargrisen.

IMG_8243

Och det har jag ju redan gjort en gång, men jag kan inte för mitt liv minnas om jag har skrivit om det här. Eftersom jag inte minns skriver jag igen och den som känner igen sig kan sluta läsa typ här.

Grejen är ju lite att han har ett väldigt rörmokaraktigt myntinkast. Det där som Maria Montazami kallade för “plumber crack” i ett avsnitt av SHF och som jag kallar för rörmokarspringa. För att det heter nästan samma på norska och jag trodde att det hette samma på svenska. Han är ju rörmokarson och det syns när han böjer sig framåt, i det här fallet med en av sina älskade dammsugare.

I alla fulla fall. Femkronan i röven.

För ett antal år sedan satt vi på båten. Kompis, maken och jag och när han böjde sig ner för fyrtiofjärde gången blev lockelsen för stor. Vi stoppade ner en femma i cracken och han noterade det inte ens, något vi fann orimlig jätteroligt. Sedan förflöt tiden som tid gör och vi glömde att vi hade stoppat femman i arslet på honom och han gick på toaletten.

För det första är maken en sittkissare och för det andra har vi en elektrisk båttoalett. Båttoaletter har en kvarn som mal sönder specialtoapapper till atomer och man bör absolut inte spola ner något annat än just det där specialtoapappret. Då blir det stopp i kvarnen.

När han uträttat det han gick ner för att göra och tryckte på spolknappen lät det ungefär som om han försökte mala ner hela båten i beståndsdelar och vi hade ju som sagt glömt av pengen. Make blev upprörd över att förhållandevis ny båttoalett hade pajat och vi förstod ingenting när han muttrande försökte få ordning på spolandet.

Dagen efter däremot, när maken faktiskt gav sig i kast med att montera isär toan för att se vad som felades kvarnen hittade han en femkrona. Och jag fick lite skamset erkänna att vi hade roat oss med att stoppa femman i ändan på honom.

Han skyllde allt på oss, även om kvarnen hade klarat sig och båttoan blev som ny efter att ha fått upp silverpengen medan jag skyllde allt på honom. Jag skyller fortfarande allt på honom. För jag fattar inte hur man inte a) känner att man får en kall peng nerkastad mellan skinkorna, b) hur man sedan går med nämnda peng i kalsongerna i säkert en timma och c) hur man inte HÖR att det säger PLOINK i toastolen när man drar ner kallingarna, sätter sig på toastolen och pengen trillar ner.

Givetvis måste ju felet ligga hos honom?

Om man har en butt crack som inbjuder till pengakastning och tydligen ingen som helst känsel i de ädlare delarna kan det ju inte vara kastarens fel?


Postat 16:42 i Båtliv, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
16 kommentarer

David mot Goliath

23 kommentarer

Ni vet ju redan vem Behå-Helene är. En fåmansföretagare som gör ett svinbra jobb och sliter med sin design och sina produkter.

Nu har hon skrivit om en grej som är så taskig att det inte finns ord att beskriva det. Läs hennes inlägg HÄR.

Alltså, Swegmark jobbar ju både som återförsäljare och grossist, och Helene har anlitat dem för att sy upp sin egendesignade BH. Swegmark är ett stort företag som därmed knycker designen från ett litet. Och det lilla företaget har dessutom varit en betalande kund till dem i hur många år som helst.

Stort företag snor alltså design från sin egen kund. Så enkelt är det att sammanfatta. Och det är orimligt oschysst mot Helene.

Kikar man på deras hemsida och ser deras motton är det lite oklart om man bör skratta eller gråta eftersom ett motto är:

“Vi är stolta över vårt hantverk”

VÅRT HANTVERK?

Känns inte som att man borde vara särskilt stolt över att knycka kunds design utan några som helst betänkligheter?

Det finns andra ställen att köpa liknande saker på. För det här var så oschysst att de tappade en kund till.

Särskilt när de inte ens har stake nog att svara på Helenes förfrågningar.

Skäms på er.


Postat 12:55 i Funderingar av
23 kommentarer